Inläggav Algotezza » 08 mar 2013 11:29
Här är en kortnovell om att spela mungiga:
MUNGIGESPELAREN
Mungigan ljuder i den sena sommarkvällen. Inget, nästan inget, annat instrument är lika bra att locka till sig ungt kvinnfolk med. Han har visserligen hört talas om en liten flöjt utan fingerhål, gjord i något orientaliskt material, ett slags dragflöjt, som skulle vara lika bra eller till och med bättre, men han undrar: han har, vad han vet, aldrig varit i närheten av en dylik mackapär. Så det får bli den lilla gigan, mungigan, judeharpan. Åter spelar han en trudelutt, som ekar mellan trädstammarna. Kanske är det en låt som kan locka fram skogssnuvan, skogsfrun, skogsrået: kärt barn har många namn. Lite kusligt börjar det nog kännas, när det skymmer mellan tallstammarna. Kanske bäst att sluta spela, då. Det kommer säkert inget fruntimmer längs denna väg vid denna tid, ändå. Och skogsrået vill han inte dela en säng av gamla, torra löv med. Hon hade väl helt förvänt synen på honom. Fast så här i det tilltagande mörkret är synen ändå lite förvänd, även utan trollkonster. Han lomar besviken hemåt med mungigan i högra västfickan, snusdosan alltid i den vänstra.
---
Här är en video med bilder från Fågelsångsdalen nära Södra Sandby öster om Lund. Jag spelade in mungigan och fågelsången som finns i musiken till videon på samma plats, när jag tog bilderna.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza