Förlorande bidrag i tidskriften Skrivas tävlingar

[Algotezza]

ATTACK I SOMMARNATT

Under 60-talet var jag med om att uppfinna tonåren. Jag lyssnade på Pop-65, - 66, -67 med Leif H. Andersson. Mitt första munspel köpte jag 1966. I slutet av detta årtionde utgjorde vår kompis, min bror och jag ”Hippie-Gänget” i byn där vi bodde, strax utanför Halmstad. ”Vår Fader” var distriktsläkare och ”Vår Moder” sköterska på hans mottagning.

Vår trio var illa sedd av övriga invånare i byn. Både yngre och äldre kastade onda ögat mot oss. Dock utan särskild verkan. Snarare tvärtom. Vi odlade långt hår och skägg i mån av tillgång i protest mot det mesta. Trots stränghet och ilska hade ”Vår Fader” inte lyckats få oss att gå över till ”anständiga manliga frisyrer”. Han var förbittrad över att vi inte följde hans ”goda exempel”: fyra millimeters stubb över hela hjässan.

Vårt ”Hippie-Gäng” kallades av vissa i byn för ”Jesus-Gänget”, för min äldre bror liknade denne med sitt långa hår och skägg. Själv var min skäggväxt klen och skulle så förbli. Vi hade sett delar av Woodstock-festivalen på TV så för oss gällde Make Love – not War och Love, Peace and Understanding. En het sommarnatt skulle min bror praktisera detta.

Vi strövande gärna omkring i och runt byn och pratade musik och framtidsplaner. Ofta hade brorsan med sin gitarr, kompisen ett par bongotrummor och jag munspelet. Vi satte oss ner lite här och där och spelade låtar vi kunde. Sunny Afternoon, Summer in the City, Paint it Black… Sjöng med hesa, falskklingande tonårsröster.

En ljus och varm julikväll -69 hade vi satt oss på en bänk på byns torg och lirat. Det var fullmåne och vår kompis ylade som en prärievarg. Vi skrattade tills vi kiknade. Medan vi gjorde vår version av Kinks Sunny Afternoon dök ”Raggar-Gänget” upp, sju killar i jeans och blankt, bakåtslickat hår med brylkräm. Vår diametrala motsats.

”Jaså, här sitter ni och djävlas!” sa the Leader of the Pack med en provocerande ton. ”Vi gör väl det”, sa brorsan, vår ledare. ”Det tycker jag ni ska sluta med!” fortsatte ledartypen.

Vi reste oss bara upp och gick därifrån. Det dröjde ett tag, sedan följde brylkrämarna efter. Då hade det blivit natt men det var fortfarande halvdager. Raggar-Gänget kom ifatt oss och ställde sig runtom oss med bistra men ändå lite fega miner. Ledaren gick fram till min bror och ställde sig två decimeter framför honom och väste honom i ansiktet: ”Ni är så djävla fula i ert djävla Jesus-Gäng! Och du, Jesusajävel, slå till mej bara!” Han tog tag i hans jacka och fortsatte: ”Slå till mej bara ska du se på fan. Om du vågar! Ta och kräng av dej det där djävla skägget!” Min bror rörde inte en min, rörde inte ett finger, sa inte ett ljud. Hans antagonist släppte honom uppgivet efter tre dallrande minuter. ”Ni är fan inte kloka!” Hans gäng stod kvar medan vi gick vidare. Mot kyrkan.

Efter ett tag kom brylkrämarna efter. Vi hörde hur de mulade: ”Vart fan är dom på väg nu? Till kyrkan, eller…” Det var vi.

Brorsan öppnade järngrinden och vi gick in. Nu var det riktigt mörkt. Hjärn-Gänget lomade i väg. ”Dom är fan inte kloka”, sa någon av dem, ”in på kyrkogården. Va fan!”

Vi satte oss på kyrktrappan. Brorsan började spela första ackorden till Summer in the City. Kompisen satte bongotrummorna mellan knäna och jag böjde några toner på munspelet. Låten ekade mellan gravstenarna.

Make Love, not War…

[klorofyll]

Oerhört bra! Jag kan inte peka ut något som känns fel i texten. Oerhört bra... Tänk vad häftigt. Hur fan skrev du det? Så autentiskt. För det är du som skrivit det Algotezza? Jag tycker att det är intressant när andra sidor av personligheter kommer fram... Vilken poäng. Jesus vann... Du ger den här rakryggade bilden av att inte bli besegrad, helt utan våld.

[Pilatus]

Ja, det är en bra historia, det hettar till. Det skulle varit intressant att se vad som skulle hända om man startade mitt i uppgörelsen, raggarens opolerade attityd, att de var ute efter att dänga till några djävla töntar. Det övriga, situationen, miljön och personerna växer fram alltefter personerna tilltalas eller fokuseras av raggarens blick. Bilen, kanske en svart Chevrolet 53, man hör Millie Small sjunga My Boy Lollipop från en Philips Auto Mignon, en kromlist har lossnat, motorn går ojämnt och det luktar bränd olja. -Men det är kanske en annan slags historia.

[Algotezza]

Oerhört bra! Jag kan inte peka ut något som känns fel i texten. Oerhört bra... Tänk vad häftigt. Hur fan skrev du det? Så autentiskt. För det är du som skrivit det Algotezza? Jag tycker att det är intressant när andra sidor av personligheter kommer fram... Vilken poäng. Jesus vann... Du ger den här rakryggade bilden av att inte bli besegrad, helt utan våld.

Alla noveller på denna tråd har verklighetsbakgrund utom Gehörsägen. Just den här novellen ligger väldigt nära vad som hände. Kompisen som spelade bongotrummor i novellen sköt sig i augusti 2010 efter lång tids depression. Tog mig hårt. Året därpå gick jag i väggen.

[Algotezza]

Ja, det är en bra historia, det hettar till. Det skulle varit intressant att se vad som skulle hända om man startade mitt i uppgörelsen, raggarens opolerade attityd, att de var ute efter att dänga till några djävla töntar. Det övriga, situationen, miljön och personerna växer fram alltefter personerna tilltalas eller fokuseras av raggarens blick. Bilen, kanske en svart Chevrolet 53, man hör Millie Small sjunga My Boy Lollipop från en Philips Auto Mignon, en kromlist har lossnat, motorn går ojämnt och det luktar bränd olja. -Men det är kanske en annan slags historia.

Ja, visst, men fullt möjlig...

[klorofyll]

Oerhört bra! Jag kan inte peka ut något som känns fel i texten. Oerhört bra... Tänk vad häftigt. Hur fan skrev du det? Så autentiskt. För det är du som skrivit det Algotezza? Jag tycker att det är intressant när andra sidor av personligheter kommer fram... Vilken poäng. Jesus vann... Du ger den här rakryggade bilden av att inte bli besegrad, helt utan våld.

Alla noveller på denna tråd har verklighetsbakgrund utom Gehörsägen. Just den här novellen ligger väldigt nära vad som hände. Kompisen som spelade bongotrummor i novellen sköt sig i augusti 2010 efter lång tids depression. Tog mig hårt. Året därpå gick jag i väggen.

Tråkigt. Ni verkar ha haft det trevligt ihop! Jag tycker att du är verkligt duktig på att skriva, lite som att en högre makt tar vid!

[Anders]

ATTACK I SOMMARNATT

Under 60-talet var jag med om att uppfinna tonåren. Jag lyssnade på Pop-65, - 66, -67 med Leif H. Andersson. Mitt första munspel köpte jag 1966. I slutet av detta årtionde utgjorde vår kompis, min bror och jag ”Hippie-Gänget” i byn där vi bodde, strax utanför Halmstad. ”Vår Fader” var distriktsläkare och ”Vår Moder” sköterska på hans mottagning.

Vår trio var illa sedd av övriga invånare i byn. Både yngre och äldre kastade onda ögat mot oss. Dock utan särskild verkan. Snarare tvärtom. Vi odlade långt hår och skägg i mån av tillgång i protest mot det mesta. Trots stränghet och ilska hade ”Vår Fader” inte lyckats få oss att gå över till ”anständiga manliga frisyrer”. Han var förbittrad över att vi inte följde hans ”goda exempel”: fyra millimeters stubb över hela hjässan.

Vårt ”Hippie-Gäng” kallades av vissa i byn för ”Jesus-Gänget”, för min äldre bror liknade denne med sitt långa hår och skägg. Själv var min skäggväxt klen och skulle så förbli. Vi hade sett delar av Woodstock-festivalen på TV så för oss gällde Make Love – not War och Love, Peace and Understanding. En het sommarnatt skulle min bror praktisera detta.

Vi strövande gärna omkring i och runt byn och pratade musik och framtidsplaner. Ofta hade brorsan med sin gitarr, kompisen ett par bongotrummor och jag munspelet. Vi satte oss ner lite här och där och spelade låtar vi kunde. Sunny Afternoon, Summer in the City, Paint it Black… Sjöng med hesa, falskklingande tonårsröster.

En ljus och varm julikväll -69 hade vi satt oss på en bänk på byns torg och lirat. Det var fullmåne och vår kompis ylade som en prärievarg. Vi skrattade tills vi kiknade. Medan vi gjorde vår version av Kinks Sunny Afternoon dök ”Raggar-Gänget” upp, sju killar i jeans och blankt, bakåtslickat hår med brylkräm. Vår diametrala motsats.

”Jaså, här sitter ni och djävlas!” sa the Leader of the Pack med en provocerande ton. ”Vi gör väl det”, sa brorsan, vår ledare. ”Det tycker jag ni ska sluta med!” fortsatte ledartypen.

Vi reste oss bara upp och gick därifrån. Det dröjde ett tag, sedan följde brylkrämarna efter. Då hade det blivit natt men det var fortfarande halvdager. Raggar-Gänget kom ifatt oss och ställde sig runtom oss med bistra men ändå lite fega miner. Ledaren gick fram till min bror och ställde sig två decimeter framför honom och väste honom i ansiktet: ”Ni är så djävla fula i ert djävla Jesus-Gäng! Och du, Jesusajävel, slå till mej bara!” Han tog tag i hans jacka och fortsatte: ”Slå till mej bara ska du se på fan. Om du vågar! Ta och kräng av dej det där djävla skägget!” Min bror rörde inte en min, rörde inte ett finger, sa inte ett ljud. Hans antagonist släppte honom uppgivet efter tre dallrande minuter. ”Ni är fan inte kloka!” Hans gäng stod kvar medan vi gick vidare. Mot kyrkan.

Efter ett tag kom brylkrämarna efter. Vi hörde hur de mulade: ”Vart fan är dom på väg nu? Till kyrkan, eller…” Det var vi.

Brorsan öppnade järngrinden och vi gick in. Nu var det riktigt mörkt. Hjärn-Gänget lomade i väg. ”Dom är fan inte kloka”, sa någon av dem, ”in på kyrkogården. Va fan!”

Vi satte oss på kyrktrappan. Brorsan började spela första ackorden till Summer in the City. Kompisen satte bongotrummorna mellan knäna och jag böjde några toner på munspelet. Låten ekade mellan gravstenarna.

Make Love, not War…

Och sen blev ni unga lärare och försökte få in oss på näbbstövlarnas värld. Men vi kontrade med ett glammigt 80-tal. Till slut blev vi nog rätt snälla ändå. Rättså.

[Anders]

skulle man skriva om min ungdom skulle det väl bli nåt Lars Norén-artat. Men det skulle nog kunna funka.

[Algotezza]

Oerhört bra! Jag kan inte peka ut något som känns fel i texten. Oerhört bra... Tänk vad häftigt. Hur fan skrev du det? Så autentiskt. För det är du som skrivit det Algotezza? Jag tycker att det är intressant när andra sidor av personligheter kommer fram... Vilken poäng. Jesus vann... Du ger den här rakryggade bilden av att inte bli besegrad, helt utan våld.

Alla noveller på denna tråd har verklighetsbakgrund utom Gehörsägen. Just den här novellen ligger väldigt nära vad som hände. Kompisen som spelade bongotrummor i novellen sköt sig i augusti 2010 efter lång tids depression. Tog mig hårt. Året därpå gick jag i väggen.

Tråkigt. Ni verkar ha haft det trevligt ihop! Jag tycker att du är verkligt duktig på att skriva, lite som att en högre makt tar vid!

Ja, vi gjorde en massa ihop, jag och min kompis.. Byggde trummor. Diskuterade precis allt. Vi var båda thinkers och doers. Han blev målare till yrket. Jag lärare. Vi hade känt varandra i femtio när han dog.

[Algotezza]

Och sen blev ni unga lärare och försökte få in oss på näbbstövlarnas värld. Men vi kontrade med ett glammigt 80-tal. Till slut blev vi nog rätt snälla ändå. Rättså.

Min bror blev musiker och instrumentbyggare, inom musikarkeologi. Hemsida:http://www.egevad.nu/ake/

Vår kompis blev målare - hantverkare. Jag blev lärare.

[Algotezza]

skulle man skriva om min ungdom skulle det väl bli nåt Lars Norén-artat. Men det skulle nog kunna funka.

Det är bara att göra det.

[Pilatus]

Och sen blev ni unga lärare och försökte få in oss på näbbstövlarnas värld. Men vi kontrade med ett glammigt 80-tal.

Glöm inte kläder från Mah-Jong, långt fler av dem jag umgicks med hade sådana (jag hade själv manchesterjackor från Mah-Jong). Näbbstövlarna sågs med stort förakt av många. Så småningom gick vänstern under av interna splittringar och tilltagande auktoritära strömningar, Anders Carlberg blev sosse och arbetade väl ihjäl sig med Fryshuset. Sorgligt, det svänger snabbt. Nu är åter solidaritetsrörelser en snabbt växande strömning. Vi skall hjälpa alla dem som flyr. Frågan är med vad, bristen på bostäder har man inte gjort så mycket åt och Löfven skall tala med Merkel om att släppa in fler flyktingar till ett antal länder i Europa som absolut inte vill ta emot dem. Det skall ske med tvång, säger han. Och våra kommuner skall tvingas ta emot fler. Europa skall utvecklas med tvång. Festlig kille den där Löfven.

[klorofyll]

Ja, vi gjorde en massa ihop, jag och min kompis.. Byggde trummor. Diskuterade precis allt. Vi var båda thinkers och doers. Han blev målare till yrket. Jag lärare. Vi hade känt varandra i femtio när han dog.

Det är väl stoff som sådant som föder eller ger näring till religiösa liv? Ur sorgen och mörkret stiger minnen av liv och ljus..

[Pilatus]

Ur sorgen och mörkret stiger minnen av liv och ljus..

Berätta gärna om logiken i denna sats: sorg och mörker -> liv och ljus.

[klorofyll]

Ur sorgen och mörkret stiger minnen av liv och ljus..

Berätta gärna om logiken i denna sats: sorg och mörker -> liv och ljus.

Om jag hade skrivit "Ur döden och mörkret stiger liv och ljus" så tycker jag att din fråga hade varit mer befogad!