Poesi/dikter.

FIG · Inläggav **FIG** » 13 aug 2006 16:11

Nu kommer några från mig,,,

vet inte rikit om detta är en dikt,, jag skrev det roligt nog som mit natolela prov i sv i 9,
hoppas att ni lär er något av denna "ditk"/"nobvel"

Det finns många människor som inte har någon vän, medan en del har.
Det finns visa som skulle göra allt för att få någon vän…

Jag är inte som dom…
Som bar vill vara med sina vänner. Och inte släpper in några ny…
Stick du se att jag har vänner, jag vill inte har dig också.
Eller dom
Som aldrig kan se något annat en sina egen intressen.
Jag har inte tid med dig, du får går till någon annan…
Och om man vill så kan man räka upp ännu fler.

Jag har tid med nya vänner.
Vi har all tid i värden, varför sak vi då säga nej till en ny vän?
Man kan inte får för många… det finns allti plas för en till.
Det bodde vi alla göra… säg inte nej till en ny vän!
Vi vet inte hur det kan vara att få en ny vän, få en som man kan lita på, en sominte sviker en.
Du tycket kanser att det inte är något att får en ny vän.
Men det kan jag säga…
Det betyda mer än vad du tro för visa att få en vän.

Så varför ska man säga nej? Har du något att förlora?Var inte rädd för att få en ny vän. Det är inte bra om dig som det handla om…
Den är om han också.
Skulle inte du göra allt för att få någon lyckig?

Det är som att köpa en lott, och veta att du vinner på den.
Så varför ta du inte skansen?
Ta klivet ut, och öppna dig.

Komihåg…
Vi finns och ropa på hjälp, men ingen hör oss…
Det är inte för att vi inte ropa tillräklit högt,
Det är inte ni som vill lysa på oss, ni titta bra bot och säger att vi inte finns…

Rafael · Inläggav **Rafael** » 13 aug 2006 19:22

Dessa är några alster av mig:

Denna skrev jag i Ettan på gymnasiet:

Youth unclothed in silvergray,
dressed in rainbow robe
Running down a woodland path,
chasing golden globe

As sunset wadeth in the west,
and night lays twilight-quilt over the world
A glass of grayscale in the evening,
is offered to the rainbow-herd

Tin whistles to fairflogged fellas,
if the don't know
That it is not that which might be here,
that one might see, or hear, or feel,
in the way a steeple-bell is ringing,
or why beauty lies in autumn landscape,
with celestial body,
radiating the leaves on the ground,
for some, or for none...

And ember-sky is painted black,
in remembrance of such days
As when we on our youthbed lie,
and use all of Thots grace

Denna påbörjades i tvåan men är ännu inte färdig (inte jobbat ngt med den sen dess):

Although I found it a bit queer,
To hear the steeple-bells ring twice,
While leaves fell through a stone patched alley;
Lit with fires red and blue,
Reflected on the mounted morning’s dew,
A golden Rah of mourning days that start anew

I walked that road which I’ve made mine,
Through wear and tear of all the time,
I’ve dragged behind,
I’ve dragged behind!
To see leaves fall,
Those golden coins dance ‘round ‘round in the wind

And without a trace of thought, while seeing doves dressed black and white,
Fly side by side in nightless night,
I walked into the coffee-shop, accompanied by the conception,
That time would open the doors of perception.

And inside the coffee-shop, upon an unused coffee-cup,
Sat the king of coffee, singing:
Drinketh me, and thou shalt not be thee

What eyes can see,
A silver-maple burnished with moonshine;
Taken from the deepest wells of oppression,
From the dream-dromes of definable reality

Sen har jag några svenska också

Oräkneliga var regndropparna,
Som droppade från taket,
För att ge en takt,
Till tiden,
Det tar,
För regndroppar att falla,
Och uppgå i,
Varandra

Regndroppar…
Långsammare tack

-----------

Trött och vissen är min sköna,
Nu bär hon inga blommor mer
Hon, som en gång glödde så,
När solen somnade i väst,
Och himlen stod i brand,
Nu vilar hennes trötta kropp

Och sakta faller löven ner.
Måhända slår hon ut igen,
Måhända, aldrig mer

----------

De timmar, de tider, de tankar,
som tänkts
Är,
liksom stormen, vinden och sången,
Den gången jag blundar borta

I drömmen vilar då sanden
Och vågornas svall är då tyst,
De Vindar vars viskning är vansklig,
Och stormen När döva lyssnar,
Tystnar...

Ingen lyssnar,

ingen hör,

Den tystnad som är,
När intet är,

Och allt är intet

Kvadett · Inläggav **Kvadett** » 06 sep 2006 21:16

Spegel, Spegel.

Var är det jag befinner mig, i ett landskap så mörkt och kallt, mitt långa hår tycks leva,

som om vinden blåste i det fast sången från den inte fanns där.

Det tar sig liv som om jag vore under vatten, rör sig i sina olika vägar.

Jag står barfota på ett berg och mina fötter säger till mig att det är kallt,
allt är kallt.

Jag smeker min hand på min arm och känner hos mig samma kyla,
vad kommer sig att jag inte fryser.

En spegel jag skådar två stenkast framför mig,

som med snabb fart kommer emot mig och stannar alldeles intill mitt ansikte.

I den ser jag samma synbild som jag tidigare skåda,

ytterligare en spegel två stenkast ifrån mig.

Och ur den kliver en man, och med samma fart som spegeln,

svävar han emot mig.

Han frågar vad jag här gör och vad jag kan göra för honom,

jag ber honom att lyssna på mina ord.

Tag nu en lott ur min hand, sätt ett vad på dig själv, ser du rätt,

så kommer dina drömmar att bli dina, ser du fel,

så blir är du min.

Sakta sträcker han sig mot min hand,

och sveper sedan sitt pekfinger långsamt över den fram och tillbaka,

och efter en kort stund sänker han fingret, och sätter det ner i min hand

och svarar den vill jag ha.

Nu har du valet ditt gjort, låt oss nu se vad som väntar,

ditt spel är fortfarande ditt.

Hans tumme och pekfinger greppar tag om

hans lott,

och varsamt höjer han sin hand ur min,

och sträcker tillbaka den mot sig själv.

Låt oss nu se vad du har att vinna, vänd på lotten och se ditt val.

Lotten han vänder och avslöjar ett förvånat ansikte,

för den är blank, alla mina lotter är blanka.

Han frågar mig varför han inte något kan skåda, och vad detta val betyder.

Tyvärr blev du såld, mina regler var spelets regler och där fanns inget att hämta.

Din själ är nu min och det som faller mig in kommer du att få uppleva,känna,ångra och se.

Han trodde att förnekelsen skulle ställa saker och ting till rätta,
en konstgjord och långsökt känsla av hopp.

Han svarade att jag ändå inte har makten att mot han så göra,

och det inte var mer än lösa ord.

Men så kan jag göra, och du står slav under mitt ord,

för du min vän,

stod på fel sida av spegeln.

/ Ingen aning om jag höll mig inom skrivandets ramar då det skrevs av ren impuls..

FIG · Inläggav **FIG** » 07 sep 2006 07:39

Ingen aning om jag höll mig inom skrivandets ramar då det skrevs av ren impuls..

Vilka regler och normer,
I tanken så finns det inget som stoppa, en.
du är inte älig om du börja omarbeta en text som din tanke har gort,
för att pasa in i någo ram som säge oss har.

Filosofitrollet · Inläggav **Filosofitrollet** » 26 sep 2006 12:46

Det här skrev jag en kväll på jobbet när jag inte hade så mycket att göra.

På en månbesållad skogsstig ibland tallar gran och fur, går en ensam liten flicka.
Utan skor på sina fötter blott en nattskrud har hon på.
Hennes ljusa hår det glänser i månens mjuka sken och ner för hennes kinder rinner tårar i en ström.
Alla skuggorna och träden följer flickan där hon går.
Det hon söker skall hon finna i tjärnens mörka djup.
Ute på tjärnens mörka vatten dansar älvorna i ring och i den ljumma natten hördes gökens sista rop.
Det är någonting som lockar bortom träden ner i tjärnen, nåt som viskar genom vinden.
Kom till oss i djupet, här i mörkret skall du finna den tröst du söker få.
Så tog hon av sig skruden och klev så sakta i.
Vattnet kylde in till märgen kroppen krampade och skrek, sedan blev allt tyst och stilla när hon ner i djupet sjönk.
Ännu dansar älvor över tjärnen, likt små flickor på sommaräng. men från det mörka kalla vattnet hörs förtvivlad gråt ännu.

FIG · Inläggav **FIG** » 26 sep 2006 19:15

Jag får intycket av att hon, är på vägg i vilospår,

jag skriver även, endel dikter, här är en som jag nyligen skrev

Algotezza · Inläggav **Algotezza** » 27 sep 2006 22:21

Den varaktigaste visheten
är enögd – men vittseende –
och varseblir vida vyer.

Det pantsatta, utplockade ögat
suger sällsamma safter av vetande
ur brunnen bortom världen.

Hans håg och hans minne härskar
över alla hisnande avgrunder
och höga fjäll;
för dem är gränser
i varje väderstreck gagnlösa.

Han blickar barskt bort över
världens boningar
från ryggen av
sitt raska riddjur.
På bråkdelen av en blinkning
tar det honom villigt
till varje del av världen.

Du möter honom muttrande
i skogen sent om natten,
när uven ödsligt hoar.
Var det fladdret från
en fågelvinge eller
en förbifarande flik
från hans osynlighetsmantel
som kittlade din kind?

Du möter honom
vid havet en höstdag,
mystiskt osynlig,
men du ser hans mäktiga
spår i sanden,
där tungt han trampat fram.

Måhända hör du mera sällan
de vinande vingslagen
från hans båda allseende och allvetande,
befjädrade och bredblickande bundsförvanter.
Du ser dem stundom
– och då vet du med visshet.

Ja, visserligen vet han
vad som väntar
i denna världen.
Och han bidar sin tid.
Hans tid skall snart stunda,
när de som nu synes styra
i sinom tid fegt flängt förbi.
Han vet, hans vänner vet,
ty de har alla varsnat vittnesbörden.

Det gäller blott
att ha tålamod
– och att tåla mod.

Men vem tål modet
hos den armstarke andre,
han som harmfull håller
kraftens klara tecken
i sin knutna näve?
Han som härskar i himlamullret,
eldstormen, i fejden mot fienden,
de som icke kan tåla mod;
han, den väldige, våldsamme,
med sina frejdiga följeslagare,
är ändå alltid allena,
i en ensamhet som ger sällsam styrka…

Stålhård mot den svekfulle
som slugt söker sitt,
välvillig mot vänner och fränder,
snar till stark vrede och vänligt skratt…

Även han bidar sin tid,
även han har slutligen skådat
de tydliga tecknen,
om än ej lika klokt och klarsynt
som den allvise, allseende runoristaren.
Tider skall snart stunda
då hans styrka skall sättas på prov,
då den svekfulle skall straffas,
och då den fåkunniga fienden
måste lära sig att tåla mod.
Att med list låta dem lockas
till ödesdigra, mörka misstag…

Dessa fyra frejdiga fålar,
Vishet, List, Mod och Styrka,
deras är hotfulla hämnden;
allt skall grundligen granskas.
Intet skall grumligt glömmas.
Nu gäller det blott att ha tålamod.

A

GoranSelin · Inläggav **GoranSelin** » 23 nov 2006 18:07

Hans mun bits ihop, men vill översvämmas
av kvinnor, hala,
som tycks honom skrämma
på flykt undan Livets basala.

Det som ger det där
Eviga Livet är
att sprida sina gener, driften,
som det står i den Heliga Skriften.

De bladen skär
han sönder i panik
klistrar ihop dem till minnesbildscollage
till trösten av filosofins mystik.

Schopenhauer

GoranSelin · Inläggav **GoranSelin** » 25 nov 2006 12:46

Filosofitrollet skrev:Det här skrev jag en kväll på jobbet när jag inte hade så mycket att göra.

På en månbesållad skogsstig ibland tallar gran och fur, går en ensam liten flicka.
Utan skor på sina fötter blott en nattskrud har hon på.
Hennes ljusa hår det glänser i månens mjuka sken och ner för hennes kinder rinner tårar i en ström.
Alla skuggorna och träden följer flickan där hon går.
Det hon söker skall hon finna i tjärnens mörka djup.
Ute på tjärnens mörka vatten dansar älvorna i ring och i den ljumma natten hördes gökens sista rop.
Det är någonting som lockar bortom träden ner i tjärnen, nåt som viskar genom vinden.
Kom till oss i djupet, här i mörkret skall du finna den tröst du söker få.
Så tog hon av sig skruden och klev så sakta i.
Vattnet kylde in till märgen kroppen krampade och skrek, sedan blev allt tyst och stilla när hon ner i djupet sjönk.
Ännu dansar älvor över tjärnen, likt små flickor på sommaräng. men från det mörka kalla vattnet hörs förtvivlad gråt ännu.

Två varianter:

I skogen hör man ljud
från en kvinna, som går
gran och fur förbi
klädd i silverskrud
månens sken glänser i
hennes ljusa hår
nerför hennes kinder rinner
tårar i en ström
följer flickan, där hon går
såsom i en dröm
en tjärn hon når.

På tjärnens mörka yta hörs skratten
från älvor, som dansar i ring
hon ser
uppbjudande senig hand våt
drar henne ner
i tjärnens mörka vatten
sväljs ekot av hennes gråt.
+++
I skogen hör man ljud
var natt från kvinnor, som går
gran och fur förbi
klädd i silverskrud
månens sken glänser i
deras ljusa hår
nerför deras kinder rinner
tårar i en ström
följer dem, där de går
såsom i en dröm
en tjärn de når.

På tjärnens mörka yta hörs skratten
från älvor, som dansar i ring
kvinnorna ser
uppbjudande senig hand våt
drar dem ner
i tjärnens mörka vatten
sväljs ekot av deras gråt.

Leafar · Inläggav **Leafar** » 30 nov 2006 18:08

Vaskandes efter guld
Tyngs av sargad skuld

FIG · Inläggav **FIG** » 30 nov 2006 18:58

Sen föra gårgen jag var här, har jag skrvit ännu mer,
detta är några av dom senaste jag har skrvit.

du kan läsa alla minna på http://users.maxxflow.com/~fig-ghd742/word.php

**************************************************************

**************************************************************

Leafar · Inläggav **Leafar** » 01 dec 2006 16:58

Veka vinden som ekar
Utsagor förvillar mina tider
Var ett barn och sluta be
Gör din del, om så sent om sider

?!? · Inläggav **?!?** » 14 jan 2007 01:02

Cynism wrap its wings around
Sarcasm feeds your starving mind

The eco from the screram inside
Darkens the hart of the newly bride

But behind the theater of life
New dreams and wishes surfice

The isberg of life

Rafael · Inläggav **Rafael** » 14 jan 2007 01:07

Algotezza · Inläggav **Algotezza** » 15 jan 2007 16:29

LUCIAMORGON
Svarta, undflyende skuggor,
den ännu mörka morgonens tysta koltrastar,
flyger spökligt upp framför min cykel
i dess lampas fladdrande sken,
när jag envist trampar
min väg till arbetet
en onsdagsmorgon i december.

Ännu dröjer gryningen.
De tysta fåglarna tycks inte flyga
upp därför att de blivit rädda,
utan mer som ett naturligt led
i en uråldrig, ordlös dialog
mellan omvärlden och mig.

Träden och buskarna verkar mera talträngda
och sträcker sina kala grenar
trevande och bedjande efter mig,
men de förblir utan yttre röster.
De ropar dock i mitt inre
– dessa fjättrade men likväl fria väsen –
som om de just förlorat något
och längtar efter något annat
som de inte riktigt vet vad det är.
Vad har väl jag att erbjuda?
Jag skänker dem min ljusa gryningstanke
och de svarar ordlöst i mitt hjärta:
”Här är vi!”

Månen på väg mot nedan
i en glittrande mångård
av skira molnslöjor,
blir jag varse när jag vänder in
på avtagsvägen till mitt arbete.

En morgonvilsen skata flaxar till,
rör sig ryckigt från ett kalt träd
till den ännu friskt gröna gräsmattan,
friskt grön trots att det nästan är
i mitten av december.

Blöt, grå mildvinter,
gråtmild vinter som fegt tvekar,
håller igen med sin förväntade kyla,
av orsaker som blir alltmer uppenbara…

Men dagen, född av natten, tvekar inte.
Mörkrets fosterhinnor är på väg att rämna,
och koltrastarna har återfått sina röster,
är inte längre tysta, bortflyende skuggor.

När jag ställer min cykel i det rostiga cykelstället
bredvid porten till huset där jag har mitt arbetsrum,
händer ingenting oväntat,
men jag ser en ljus gestalt betrakta mig
från ett stängt, mörkt fönster
på andra våningen.

Eller inte…

A

Filosofiforum

Poesi/dikter.

Fornordiskt inspirerat

Jag redigerade din dikt när jag inte hade så mycket att göra

Från i fjol

Vilka är online