Filosofiforum

/Dikt: Tabu från Tibet - bergen viskar/

TABU från Tibet
*************

"Kom Människa, kom,
hör livets osynliga sanningar;

kom från Mammon,
lusten, begäret;

se upp till rymderna,
hör evighetens sång;


nedanför bergstoppen
ligger maktens kanoner

redo
att avfyra sin dödliga last,


ett rop, en viskning
och Lyckan landar,

från Ingenstans
kommer Kärlekens Källa

och ger dig - gränslöst;


en boja, din boja
allt det som tynger
blir viktlöst här uppe
bortom Atmosfären


Du ser för alltid,
känner


just inget: eller allt - ja, Du känner helt allt.....


plötsligt är puzzlet lagt och klart;


Du undrar:
varför grubblade du så mycket


Bergen hade ju talat;
målat sanningen................"


(c) KYREUS, mikrofilosof, anno 2 006

Dennna dikt är speciellt dedicerad
till signaturen - Skogsälvan.

hälsar skrivarkollega* Christer Kyreus

Tjusigt Kadmos! Jag ska också bli poet när jag blir "stor"

När blir man stor och varför? /Lelle *KADMOZ

(Är inte präster stora?) Handlar det inte om att få tillräckligt med intryck för att kunna ge ett personligt uttryck? Du har, så vitt jag förstått det, Kadmos, etablerat din stil och då skulle jag säga att du har blivit vuxen på det här planet.

Jo, på ett sätt har du förstås rätt ifall med med stor menar vuxen. Du frågar ju i din kommentar ifall "inte präster är stora"? Nog har jag tyvärr alltför ofta mött kollegor som ansett sig sitta på en piedestal. Själv ser jag mig mest som en helt vanlig människa, dock med vissa speciella uppgifter - liksom en kirurg har speciella uppgifter. Om det finns en hemlighet med min sk (eller eventuella) mognad - så är det alla prövningar och allt lidande jag mött i livet; eget liv och andras liv.
Att förstå människans utsatta livsläge ger ödmjukhet och viss insikt.

Bästa hälsningar från *KADMOZ, alltså CHRISTER KYREUS,
komminister i Svenska Kyrkan i Trelleborg
(Sveriges sydligaste stad)

Ödmjukhet är alltid en tilltalande egenskap, Kadmos, men jag tycker att en präst bör vara lite faderligt/moderligt trygg och det är jag rätt säker på att du är. Det är inte detsamma som att sitta på en självskapad piedestal.

Hör något märkligt bästa skrivarkollega! Att finna tryggheten är att väga stå nära faran. När jag var ung red jag mycket - även på hästar. En gång såg jag en hovslagare som lugnt stod nära stallets vildaste hingst på Norrköpings Ridskola, där jag växte upp.

- Hur vågar du stå så nära den vilda hingsten frågade jag i ungdomligt
oförstånd, eller kanske snarare - nyfikenhet. - Är du inte rädd att
hingsten skall sparka Dig.

/Svarade då hovslagaren:/

- Visst en bit ifrån smäller det rejält ifall hingstens bakhovar
skulle landa på min knäskål. Men står jag mycket mycket nära
får hingstens ben ingen kraft i sparken.


Det där glömde jag aldrig. - STÅ MYCKET MYCKET NÄRA FARAN,
OCH DU LÄR DIG AVVÄPNA DEN.

Sen har jag alltid försökt att inte fly från faror utan försöka avväpna dem. Den vanan, den livsinsikten ger en betydande trygghet.....


stadige *KADMOZ

Ja, men precis! Det där förklarar så tydligt vem du är och varför jag, och säkert fler, upplever dig som så stabil och trygg.

Kadmos skrev:- Hur vågar du stå så nära den vilda hingsten frågade jag i ungdomligt
oförstånd, eller kanske snarare - nyfikenhet. - Är du inte rädd att
hingsten skall sparka Dig.

/Svarade då hovslagaren:/

- Visst en bit ifrån smäller det rejält ifall hingstens bakhovar
skulle landa på min knäskål. Men står jag mycket mycket nära
får hingstens ben ingen kraft i sparken.


Det där glömde jag aldrig. - STÅ MYCKET MYCKET NÄRA FARAN,
OCH DU LÄR DIG AVVÄPNA DEN.

Lysande Kadmos, lysande!

De där visdomsorden faller mig helt i smaken och ger den där sällsynta aha-känslan. De skulle passa i "I Ching" eller Bruce Lee's "Striking Thoughts". Utmärkt att ha i bakfickan när man står inför ett svårt val. Tack för de kloka orden!