Improviserad saga

[Skogsälvan]

Minstingen vill höra en saga ibland så jag brukar då improvisera en saga. Den här tyckte han så mycket om så han sa att jag måste skriva ner den så då gör jag väl det. Ungefär så här var det.

Det var en gång en liten pojke. Han hade en ko som han fick mjölk av så han blev mätt. Pojken var så stolt över att han kunde mjölka kon själv, men han var lite rädd för mörkret. Som tur var hade han en hund och den hunden var hans bästa vän. Hunden följde med pojken till ladan där kon stod i gryningen då det fortfarande var mörkt och pojken kände sig trygg då. Hunden vaktade alla fåren också så att vargarna inte skulle ta dem. Men en dag var hunden borta. Pojken ropade på hunden. Den kom inte. Pojken sökte över ängarna, i skogen, på bergen och vid havet. Han sprang och sprang, ropade ihärdigt på hunden, men hunden var borta. Förtvivlat satte sig pojken ner vid ett träd. Han var trött i benen efter allt springande, trött i rösten efter allt skrikande. Han var så ledsen. Hans bästa vän var borta. Tårarna strömmade ner längs pojkens kinder. Plötsligt kände han en rörelse mot sin kind. Han flimrade med ögonen, men han kunde inte se av alla tårar. Han blinkade och blinkade samtidigt som han kände den lena känslan mot sin kind. Tårarna torkades bort. Det var inte pojken själv som torkade bort tårarna. När pojken tittade upp såg han... sin hund igen!

Nattinatt  :)

[Sun Ra]

En kul sagoberättastil min far körde med så var det att berätta dagen jag hade upplevt fast med andra karaktärer som jag gillade plus lite små förändringar!

[Skogsälvan]

Fint  :)

[Ling]

Mysig, och ack så söt, alla skulle ha en sådan hund som torkar bort ens tårar. Jag har dock två katter som är så känsliga för mitt sinnestillstånd. De viker inte från min sida i nuläget, ska alltid gosa med mig. Ibland sitter den ena och bara studerar mig, jag undrar vad som försigår i hans huvud.

[Logos]

Min grabb brukar bestämma vilka som ska vara med i våra sagor och ungefär vad som ska hända. Sen berättar jag och han rättar mig om det blir fel. Skitskoj faktiskt.

[Skogsälvan]

Ling:  :) Katter är störtsköna ju.

Logos (eller nån): Berätta en saga för mig. Fundera inte, berätta bara

[Logos]

Det var en gång en gång, och den var sandad.

[Algotezza]

Det var en gång en gång, och den var sandad.

En gång är ingen gång. Två gånger är en ovana.Varje ovana är en inkörsport till än värre ovanor. Bäst att satsa på stolgång! Stavgång är för mycket!

Hilsen fra Algotezza

[mereologi]

Det var en gång så att tio personer möttes, man tog fram en kortlek, blandade den och delade ut ett kort till var och en, vilket kort man hade på hand var en hemlighet för de andra tills man lagt ut det. Tävlingen gick ut på att man skulle försöka lägga sitt kort i rätt ordning valörmässigt i förhållande till de andra spelarnas kort, vilket ledde till att tävlingen inte var avgjord föränn sista kortet var lagt, och flera kunde vinna deltävlingen, en ensam hela alltet eller ingen och då tog man om det, men allt pågick tills en segrare stod ensam. Under tävlingens gång fick man prata om vad som helst utom att precisera vilken valör man hade på hand, det satsades vilt, allt stod på spel, pengar, bilar. Många bluffade, lånade, skrattade, flummade bort det, gav upp eller koncentrerade sig som berget på sannolikhetsberäkning och psykologi, och alla de som det visade sig lagt fel hoppades att sista kortet skulle vända på allt så att en helt ny omgång skulle börja. Kort las ut, personer kastades mellan hopp och förtvivlan tills det bara var en person med ett kort på hand som inte lagts. Det visade sig vara hjärter ess.

[Algotezza]

Det var en gång så att tio personer möttes, man tog fram en kortlek, blandade den och delade ut ett kort till var och en, vilket kort man hade på hand var en hemlighet för de andra tills man lagt ut det. Tävlingen gick ut på att man skulle försöka lägga sitt kort i rätt ordning valörmässigt i förhållande till de andra spelarnas kort, vilket ledde till att tävlingen inte var avgjord föränn sista kortet var lagt, och flera kunde vinna deltävlingen, en ensam hela alltet eller ingen och då tog man om det, men allt pågick tills en segrare stod ensam. Under tävlingens gång fick man prata om vad som helst utom att precisera vilken valör man hade på hand, det satsades vilt, allt stod på spel, pengar, bilar. Många bluffade, lånade, skrattade, flummade bort det, gav upp eller koncentrerade sig som berget på sannolikhetsberäkning och psykologi, och alla de som det visade sig lagt fel hoppades att sista kortet skulle vända på allt så att en helt ny omgång skulle börja. Kort las ut, personer kastades mellan hopp och förtvivlan tills det bara var en person med ett kort på hand som inte lagts. Det visade sig vara hjärter ess.

Borde varit jokern.

Hilsen fra Algotezza

[Skogsälvan]

Varför det, Algot?

[mereologi]

Det var en gång en pojk som vandrade i en förtrollad skog i ett magiskt land. Skogen var dunkel men full av gläntor där solen sken igenom och gjorde att gula och röda blommor växte. Pojken gick i funderingar med sänkt huvud då han fick syn på en farbror med vitt skägg och blå mantel som viftande med ett spö samtidigt som han rabblade konstiga meningar. Pojken gick närmare och frågade med ljus röst "Vem är du?". "Hoppsan, där är du, mitt namn är Merlin" "Är du en trollkarl, jag menar en som kan förvandla riddare till grodor och..?" "Nåja, kan väl hända, om.. att, hursomhelst". "Det är så att jag har tappat bort mig och inte vet vägen hem" sa pojken nedstämt. "Det ligger till så att jag känner till allt om framtiden, men inget om det förflutna." svarade Merlin. "Vet du inget om det som hände för en timme sen?" "Inget förutom sånt som berättats för mig eller klockan har visat". "Jaha" sa pojken förvånat, "Jag vet just inte vad jag gör i den här skogen eller hur jag har kommit hit, men du som är trollkarl kan väl göra något.." "Jag vet att du har öronen öppna, du är av en sällsynt sort, godtrogen, sanningen är att allt kommer att bli som du drömmer om och vill att det ska bli, det gäller för alla" Pojken kände sig genast sömning som om ett harmoniskt lugn lagt sig över hans frågvisa huvud och han lade sig ner i gräset och somnade.

[Skogsälvan]

Mera! Mera!

[mereologi]

Det var en mörk tid, medeltid, en skuggornas tid. De feodala herrarnas påbud och kungens makt, kyrkans inflytande och vädrets andar styrde över människorna. Jycklare, fattiga och handelsmän kantade de leriga vägarna tillsammans med vagnar dragna av hästar. Det fanns kvinnor som kunde spå i framtiden och män som kunde framställa guld ur de vises sten. Vetenskapen låg ännu i sin linda. Ur mörkret reste sig män runt ett runt bord i hopp om rättvisa, ett sällskap lett av Arthur, om han var kung vet ingen. Deras främsta uppgift var att finna den heliga Graal. De var beslutsamma och eftertänksamma, övervägde och väntade på rätt tillfälle. En afton stormade de en stor borg, försvaret var starkt och flera stupade redan vid vindbryggan av fiendens pilar, de lyckades emellertid ta sig in på borggården. De klev hastigt av sina hästar och begav sig längre in i borgen, längs smala gångar och dörrar, allt var befäst och det enda man hörde var skrik och svärd som klingade mot varandra. Vad som hände inne i borgen är det ingen som vet, om det fanns någon gyllene bägare eller vad nu den heliga graal kan innebära. Men helt klart är att vid ett ögonblick så föll alla svärden till backen som i ett trollslag och riddarna kunde obehindrat lämna borgen, när vindbryggan drogs upp så försvann även borgen.

[mereologi]

Singulär punkt, en plats där handligar inte går att beskriva, tre olika sorters sådana platser finns, på den första platsen litar man till handlingarna, på den andra platsen känner man sig trygg och och på den tredje platsen är man sig själv. http://sv.wikipedia.org/wiki/Singul%C3%A4r_punkt