Självmotsägelser

[hovnarr]

När man diskuterar med sig själv får man kloka svar, sägs det. Det nedanstående är inte ett försök att motbevisa detta, utan att återge vad som rör sig i mitt huvud i dialogform.

[Så småningom glider diskussionen in på sanning, mustascher och näsor]

A: Det är åtminstone sant att jag inte har två näsor.
B: Hur kan du säga så? Det finns en rad skeptiska argument för att vi inte ens vet att vi har händer.
A: Visst, det kan man invända, men det finns inget rimligt skäl att tvivla på att jag bara har en näsa.
B: Och därför är det sant att du bara har en näsa?
A: Ja.
B: Du menar alltså att sanning är något rimligt.
A: Ja.
B: Är det rimligt?
A: Hur menar du?
B: Jo, om sanning bara är något som verkar rimligt då kan inte heller satsen "sanning är bara något som verkar rimligt" vara absolut sann, utan också något som bara rimligtvis är sant.
A: Jo... Men då är det ändå orimligt att anta att sanning <i> inte </i> skulle vara det som verkar rimligt.
B. Så det är rimligt att sanning är något rimligt och orimligt att sanning är något orimligt?
A: Precis ja!
B: Men då har vi väl inte sagt någonting? Det är som att säga att det som är rimligt är rimligt och det som är sant är sant!
A: Inte alls. Om du säger att en bror är ett manligt syskon så är det inte samma sak som att säga att en bror är en bror. Tvärtom visar detta ganska tydligt att vi inte kan tala om sanning som något absolut, utan som något som är lite diffust i kanterna. Om man talar om sanning som något absolut får man problem med de skeptiska argumenten, som du var inne på.
B: Jo, skeptikerna har ju haft starka argument genom historien. Vissa har inte haft argument alls, vilket kanske är det starkaste. Men du menar alltså att det inte finns några absolut, otvetydigt sanna satser?
A: Ja.
B: Men den satsen då?
A: Okej - det <i> tycks mig </i> att det inte finns några absolut sanna satser.
B: Du tror pyrrhonismen ska rädda dig, men se det tror inte jag! Det där lilla prefixet ändrar inte satsens innebörd ett dugg, det förtydligar bara något som vi redan vet: Att allt folk går omkring och säger i bästa fall är deras uppriktiga tyckanden och tänkanden.
A: AHA! Så du förkastar också absolut sanning?!
B: Nu är det inte mig vi pratar om. Vad jag menar är att om vi kan förutsätta en slags svag pyrrhonistisk operator i alla uttalanden så kanske vi får just den där diffusa sanningen som du var inne på...
A: Hm... intressant. Men det gäller väl bara subjektiva uttalanden, inte rena satser?
B: Vad är en "ren sats"? Visa mig den sats som ett subjekt inte genererat, antingen direkt eller indirekt. Det verkar absurt att tillmäta slumpmässigt genererade satser större förmåga att vara sanna eller falska än vardagliga satser.
A: Jo, det verkar rimligt. Men matematiska satser då? De måste ju vara absolut sanna.
B: Inom sina ramar ja, men då har du redan accepterat det kärl som kan avgöra sanning och falskhet. Så då är det inte absolut eller allomfattande längre.
A: Det här luktar Gödel tycker jag.
B: Det kan nog finnas ett sam-band där.
A: Okej, så om satsen "det finns inga sanna satser" bara är diffust sann..
B: Nej den är sann, punkt. Om det bara finns diffus sanning så är all sanning diffus. Då kan man lika gärna säga "sann".
A: Okej, men med denna syn på sanning, blir inte följden en självmotsägelse?
B: Nej. Du kan lika gärna göra en positiv sats av det och säga precis vad du menar, nämligen: "Det finns bara sanna satser inom vissa ramar."
A: Men den satsen då?
B: Den satsen också.
A: Men om vi försöker sudda bort ramarna och säga något sant utan att införa de där ramarna?
B: Lycka till.

§

[archaxe]

Du gillar boken, ser jag. :)