Odelismen
Allting är skapat av Gud [kanske byter namn på detta något som skapade allting senare, men tills vidare kallar jag det Gud]. Och det var inte utan anledning, tvärtom har Gud ett klart syfte med alla människor: Att de ska skaffa sig kunskap, visdom och insikt, att de ska kunna skilja på sanning och osanning, att de ska förverkliga sig själva, att de ska lära sig älska och inte styras av hat eller girighet m.m. Det ställs lite olika kriterier på olika människor, för någon kanske det räcker med att vara en god och ansvarstagande medborgare, medan en annan ska leda och vägleda människor med goda råd och vishet. Ingen vet exakt vilka kriterier Gud ställer, men när en människa uppfyller alla dessa kriterier så kommer hon när hon dör att få ha gemenskap med Gud. Hon kommer då att tjäna ett högre syfte, men vad det är vet man inte.
Gud är ofelbar och vet allt. Planen som Gud har för vissa människor är likaså ofelbar, och kan inte misslyckas. Gud har skapat människan och känner henne "som en krukmakare känner leran": vet hur hon reagerar, vilka val hon gör i vissa situationer och hur hon är fogad. Allt vad människan kommer att välja vet Gud redan: Varje människa har ett oundvikligt öde som Gud har bestämt åt henne.
Såhär långt kan man göra vissa invändningar. "Om Gud har en ofelbar plan för människorna, hur kommer det sig då att vissa människor förfaller och blir onda?" kan man fråga sig. "Och om Gud finns, hur kommer det sig då att det finns så mycket lidande i Världen?" Svaret på dessa frågor kan te sig stötande för vissa. Givetvis misslyckas inte Gud med vad hen [inte han/hon, varför skulle Gud ha ett kön???] företar sig, men att vissa människor förfaller beror på att Gud inte har en plan för just dem. Dessa människor är bara vandrande organismer utan medvetande, så kallade skenmänniskor, som bara finns till för de riktiga människornas skull, i syfte att hjälpa dem att nå insikt och självförverkligande. Odéle delar upp människorna i tre grupper: Människor, skenmänniskor och dömda människor. Den tredje gruppen ska vi återkomma till senare.
Varför behövs då skenmänniskorna, och varför måste de vara just "illusioner"? Det är här svaret på frågan om Gud och lidandet kommer: Gud tillåter givetvis så lite lidande som möjligt, eftersom hen är en god Gud. Hela poängen med skenmänniskor är att undvika lidande. För att uppnå Syftet så krävs en del lidande, men det är helt onödigt med lidande som inte leder till något bra i slutändan. Något sådant tillåter inte Gud. Något annat man kan fråga sig är varför människorna överhuvudtaget behöver skenmänniskorna till hjälp för att nå Syftet. Svaret är ganska enkelt: Människorna behöver givetvis erfarenheter - både onda och goda - för att bli goda och visa. Annars lär de sig inte uppskatta det goda och avsky det onda. Men de kan ju inte få onda erfarenheter av riktiga, godhjärtade människor, utan det måste komma från onda. Så man kan se skenmänniskorna som verktyg Gud använder för att putta sina utvalda i rätt riktning. Om till exempel en skenmänniska misshandlar någon, så kan det leda till att människan börjar kämpa mot hat och våld. På detta sätt är Gud ständigt verksam. De som säger att Gud inte finns för att hen i sådana fall skulle visa sig, eller få något urättat, de är blinda. Detta är vad Gud gör för att hjälpa människorna!
En annan viktig aspekt av odelismen är dess fatalism. Gud har som sagt all makt och vet exakt vad som kommer att hända; hen har själv bestämt det. Eftersom att Gud är alltigenom god och alltigenom vis så innebär det att bara det allra bästa kan hända. Gud rår över allt, och ser till att inget händer som inte får bästa möjliga konsekvenser. Detta gör att odelisten inte oroar sig för något. Om man då sätter sig vid ett stup och riskerar att ramla ner så är det inget att oroa sig för - om man faller ner så var det förutbestämt av Gud och därmed det bästa som kunde hända. Detta sätt att tänka banar väg för en hel del otrevligheter. Du kan begå vilka illgärningar som helst, och sedan nonchalant säga att du bara handlade i enlighet med Guds vilja och därför inte kan klandras. Å andra sidan kan då någon hämnas på dig trots din hävdade oskuld och hänvisa till samma sak. Nåväl, poängen är att vad som helst kan rättfärdigas.
Odéle har emellertid en mycket passande lösning på det hela. Hon menar att du ändå bör handla så moraliskt som möjligt, för om du väljer att slå till någon i stället för att krama henne så bidrar du till en sämre värld än om du valt det sista. Du ska välja kramen för att det ska visa sig att så trevliga saker som möjligt är förutbestämda. Gud har ju sett till att så lite lidande som möjligt får förekomma i världen, men människan vet inte hur mycket som krävs. Välj kramen, så har det just visat sig att världen var lite mindre lidande än om du hade använt knytnäven.
Det är här de största oenigheterna uppstår. Vissa tycker att det är irrationellt och oförnuftigt av Odéle att ens prata om att man har ett val, som om man inte var bunden till sitt öde. De som försvarar henne menar att det bara är en uppmaning och ingenting mer (diskussionerna uppkom efter hennes död, så då var det lite svårt att fråga henne själv). Vidare hävdar motståndarna att det är svårt att säga vad som får dåliga konsekvenser och inte. En kram behöver inte leda till något gott på lång sikt och vice versa.
Men vänta! Odéle har en poäng till. Senare i hennes skrifter uppkom tanken på den tredje sortens människa: Den dömda människan. Det är då tal om en människa som lever och känner i allra högsta grad, men som inte är utvald av Gud. Odéle tvingades inse detta när hon märkte att det inte var tillräckligt stor skillnad på olika människor för att dela in dem i två grupper. Att Gud skapade en "mellangrupp" säger hon beror på att Gud inte ville att människor skulle strunta i människor som hon trodde var skenmänniskor. Att det inte skulle få märkas för tydligt vilka som var riktiga och inte - skenmänniskorna är ju oftast latare, dummare, simplare - då detta skulle kunna leda till att de utvalda tog sig till vad de ville med de andra. Detta skulle visserligen inte skapa lidande, men att uppnå Syftet innebär bland annat att man hjälper människor; det ska inte finnas några begär hos en att till exempel stjäla. Och dessutom - tänk om någon skulle missta en utvald för en skenmänniska? Genom att skapa ett mellanting också, så ska människorna inte ens bry sig om att fundera över denna fråga. Odéle är för övrigt väldigt bestämd när hon säger att man inte ska fundera över detta, det är enbart skadligt, och något som människorna inte ska döma över.
Är det någon som minns vad vi egentligen skulle komma till? Det var angående fatalismen, varför man inte kan göra hur man vill. Och poängen var alltså: Tänk om man själv skulle vara en dömd människa? Det kan man inte veta. En människa med känslor och medvetande vet att hon antingen är dömd eller utvald. Skenmänniska vet hon att hon inte är - de är ju bara som robotar, och tänker inte. Men om hon utför många illgärningar i sitt liv så är det troligare att hon är dömd än utvald. Därför, säger Odéle, kan man lika gärna göra gott.
Det finns vissa extrema grenar av odelismen också, bland annat finns det kvinnor (inga män, då de är väldigt underordnade i samhället och inte får ha mycket med andlighet att göra) som anser sig kunna avgöra skillnaden mellan de tre olika sorters människorna. Detta kan, som man kan förstå, få vissa inte särskilt mysiga följder, vilket också kommer hända i min berättelse.
Var det någon som orkade läsa ända hit? I sådana fall undrar jag vad ni har för kommentarer till odelismen: Intressant att bygga en story på, ointressant, orealistisk, krånglig? Logiska luckor? Något annat ni undrar om den?
