Anne skrev::lol: ... Ja... Hjälp!
Hur förhöll sig dessa två tänkare till nuet, ögonblicket? Tid generellt? Här får jag för mig att autencitet och icke-autencitet kommer in.
Vet inte om jag har något vettigt att säga här, men angående Sartre - Beauvoir som ju menar att existensen föregår essensen är det inte helt lätt att avgöra vad det är som de kan tänkas vara autentiska mot. Att existensen föregår essensen innebär att vi föds som tomma blad, att vi skapar oss själva, men av vad?
För Heidegger som är fastare rotad i historien och i språket har autenticitet med ångest och nuet att göra. Nuet fogar samman det förgångna med det kommande. I det autentiska nuet aktualiseras handlandet.
Om Beauvoir vill frigöra sig från historien menar Heidegger att historien finns inom oss. Hos Heidegger är vi varats herdar, tänker på hans treenighet: människan, landskapet och templet.
Hannah Arendt som väl får anses som Heideggers mest framstående elev använder en bild av Franz Kafka när hon beskriver det existentiella, dess möjligheter och predikament.
"Han har två motståndare: den förste pressar honom bakifrån, från ursprunget. Den andre blockerar vägen framåt. Han kämpar med båda. Egentligen ger den förste honom understöd i kampen mot den andre, för denne vill pressa honom framåt, och på samma vis ger den andre honom stöd i kampen mot den förste eftersom denne driver honom bakåt. Men så är det bara i teorin. Det är ju inte bara de två motståndarna som är där, han själv är också där, och vem vet vilka avsikter han egentligen har? Hela tiden drömmer han om att i ett obevakat ögonblick - men då måste det vara natt och mörkare än någon natt hittills har varit - kasta sig ur stridslinjen och på grund av sin kamperfarenhet befordras till domare över sina mot varandra kämpande motståndare."
Existentialismen är ett svar på metafysikens död.