Platon -> Mysticism, Mumbojumbo??

[Anders]

Har läst några poäng idehistoria, skall läsa vidare i vår...

Satt och sneglade på vad jag läst och vad som kommer. Och en av de grejer jag har lite jobbigt med är följande:

Så fort det blir själ, mystiskt, Romantiskt, sektartat så spåras det genast tillbaka till Platon.

Jag har bara läst litteratur OM dialogerna och om Platon, inte dialogerna själva (vet inte än om jag vill gräva ner mig så pass), men av vad jag har läst har jag lite svårt att han skulle vara så hemlig. Hans idevärld känns inte som nån själsgrej, snarare en förklaringsmodell till bl.a. DNA, och kanske han tar ställning för rationalism en aning : Ganska förnuftigt.

Att han vidare är lite symmetri- och mattefrälst och ser skönheten i dessa, inte nåt konstigt heller?

Den världsbild han målar upp är lika bra som någon annans, med hans input.

Så varifrån hittar alla själsdyrkare sitt ursprung i Platon? Hittar inget hokeypokey hos honom i det jag läst om honom och hans dialoger. Gör man det om man verkligen läser Timaios C/o?

[Fication]

Jag skulle nog dra till med grottliknelsen från Staten:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Platons_grottliknelse

Den används flitigt som referens när man diskuterar tex andliga uppvaknanden eller esoteriska insikter. En mera populärkulturell sådan är Matrix.

[Avantgardet]

Du finner absolut det om du läser dialogerna. Du kan ta praktiskt taget vilken som helst, på måfå, och du kommer finna antingen ett resonemang som talar om formernas evighet, eller själens odödlighet, världen sken och förgänglighet, eller nåt annat i samma stil. Hela grejen med Platon är just det där att han tar formerna för att vara det egentligen existerande, och allt det vi erfar menar han vara icke-existerande eftersom det är föränderligt - till skillnad från formerna. Jag har svårt att svälja det resonemanget, ser alls inte varför vi ska anta att endast något oföränderligt äger existens, mer förnuftigt synes det mig att anta att världen helt enkelt är i ständig rörelse. Formerna är således något som vi abstraherar från den föränderliga verkligheten. Idealiteter (former) är det sätt på vilket det föränderliga överlever sig självt och sin föränderlighet, det är som att ta ett foto av något. Så Platon har fått det hela om bakfoten.

Men dialogerna är underbar läsning, och jag tycker absolut du skall läsa dem!

[LJUSUPPLEVELSE]

http://classics.mit.edu/Plato/republic.html

Avantgardet sade det mesta , han pratar också om universums skapelse och gudarnas fina natur.

mvh

[Anders]

Du finner absolut det om du läser dialogerna. Du kan ta praktiskt taget vilken som helst, på måfå, och du kommer finna antingen ett resonemang som talar om formernas evighet, eller själens odödlighet, världen sken och förgänglighet, eller nåt annat i samma stil. Hela grejen med Platon är just det där att han tar formerna för att vara det egentligen existerande, och allt det vi erfar menar han vara icke-existerande eftersom det är föränderligt - till skillnad från formerna. Jag har svårt att svälja det resonemanget, ser alls inte varför vi ska anta att endast något oföränderligt äger existens, mer förnuftigt synes det mig att anta att världen helt enkelt är i ständig rörelse. Formerna är således något som vi abstraherar från den föränderliga verkligheten. Idealiteter (former) är det sätt på vilket det föränderliga överlever sig självt och sin föränderlighet, det är som att ta ett foto av något. Så Platon har fått det hela om bakfoten.

Men dialogerna är underbar läsning, och jag tycker absolut du skall läsa dem!

Jo, jag får väl försöka mig på dem.

Jag hade nog läst det här med idevärd, former osv lite annorlunda än du. Jag menar, de här killarna, han (och Aristoteles som ju lite är inne på samma sak, med former även om de finns i den här värden) måste varit förundrade över att det kommer ur hästar ur hästar.

DNA, tidsrymder på miljarder år och så hade man ju knappast som input, så en idevärld, några slags former var väl inte nån sämre tanke. Det är väl det här att den skulle vara "riktigare" då, som känns lite tokigt. Mera att formerna är klasserna och vi är instanserna.

Men sån var han då inte... "formernas evighet, eller själens odödlighet, världen sken och förgänglighet", halleluja. Synd.

[Logos]

Staten är lättläst och intressant. Jag tror att jag läste ut den på ett par kvällar. Börja där.

[Anders]

http://classics.mit.edu/Plato/republic.html

Avantgardet sade det mesta , han pratar också om universums skapelse och gudarnas fina natur.

mvh

Har kommit ett par böcker av de där tio, och än så länge är det mil från att söka himmelen i någon slags nirvanatillstånd. Sunt bondförnuft och logiska resonemang.  Att de talade om gudar är lika självklart som att Aquino, Newton och det gänget pratade om gud. Man lever i sin tid.

Men det kanske shakar loss längre fram.

Men, som Avantgardet sa, underbar läsning!

[Avantgardet]

Ja, Platon tillgriper en rad olika berättartekniker som gör det oerhört njutbart och lättsamt att läsa honom. Han diskuterar dem i någon utav böckerna i Staten, lägg märke till hur han ger sig själv en spark i arslet där. Ett utav de stora problemen med Platon är att veta när man ska förstå honom som ironisk och när inte.