Hjälp min nyfunne vän, tror inte i värdet av sanningen i vetenskapen,varför är det i N. syn inte bra att ty sig till sanning?
Beror detta på att "den moderna Världen" ännu låg i sin vagga vid dennes tid?
Är det så att han vill gardera sig?
förstår inte hur han menar att asketiska idealet och vetenskapen sitter i samma båt :
Asketiska idealet byggs ju på saker som bara är sanna, men obevisbara...(alltså humbug):!:
Vetenskapen däremot byggs ju på hur saker och ting är,hur de fungerar(fysik)
funderar
Kw
Nietzche och sanningen...
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag förstår honom som menandes en mycket mer praktisk dimension hos det hela. Jag uttrycker mig slarvigt här, men han tar ju Schopenhauers estetik som exempel. Hur denne i musiken finner ett slags paus från viljandet, ett slags vila i oron, vilket är i linje med asketismen hos de religiösa. Adorno artikulerar det i "Minima moralia" som att kompromissa sitt studieobjekt - i gesten att studera vår värld, så tar vi ett steg bakåt vilket innebär att vi på sätt och vis kliver ur den värld som vi menar oss studera. Det är den skillnaden jag menar Nietzsche vara ute efter att formulera i "Geneaology of morals". Vi ska inte akta oss för livet, vi skall försänka oss helt i det.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ja, det är en bra bok. Tycker nog att du ska läsa boken av Adorno som jag hänvisar till också, den är riktigt fin den också. Det roliga är att han i den har samma aforistiska stil som Nietzsche, samtidigt som han lyfter över Nietzsches "nihilism" i en mer samhällskritisk tradition. Intressant spår du är inne på överhuvudtaget.
Frågan om sanning ser jag dock som skild från frågan om asketism (åtminstone i någon meningsfull bemärkelse). Frågan är hur man ska betrakta frågan om sanning i en sån här utsträckt praktiskt-filosofisk bemärkelse. Det är ett slags existensialfilosofi vi hamnar i, och vad menar vi med sanning i en sån kontext?
Frågan om sanning ser jag dock som skild från frågan om asketism (åtminstone i någon meningsfull bemärkelse). Frågan är hur man ska betrakta frågan om sanning i en sån här utsträckt praktiskt-filosofisk bemärkelse. Det är ett slags existensialfilosofi vi hamnar i, och vad menar vi med sanning i en sån kontext?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Han låter underhållande, kanske rent av ett slags anarkist?(samhällskritisk)
Har funderat kring denna anarkism...främst för att den tanken tilltalar mig,men mina värderingar tror jag inte riktig förgyller dan för en anarkist.
amen :roll:
Jag kanske har en tendens just att bli väl Konkret i mina tydningar angående sanning,eller andra spörsmål..har väldigt svårt att ta mig utanför de gränser jag har. Vilka definieras av - Det jag kan se,röra,ja enkla lösningar helt enkelt... Kan det vara arbetarens "förbannelse"
Har funderat kring denna anarkism...främst för att den tanken tilltalar mig,men mina värderingar tror jag inte riktig förgyller dan för en anarkist.
Frågan om sanning ser jag dock som skild från frågan om asketism (åtminstone i någon meningsfull bemärkelse)
amen :roll:
Jag kanske har en tendens just att bli väl Konkret i mina tydningar angående sanning,eller andra spörsmål..har väldigt svårt att ta mig utanför de gränser jag har. Vilka definieras av - Det jag kan se,röra,ja enkla lösningar helt enkelt... Kan det vara arbetarens "förbannelse"
- Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vet inte vad som skulle vara en förbannelse med att arbeta? Gränser är alltid flytande, och beroende på hur man själv positionerar sig i förhållande till dem.
Adorno är en ganska spännande tänkare överlag. Han disputerade på Kierkegaard, men har jobbat inom en marxistisk tradition med frankfurtskolan. I just "Minima moralia" drar han flitigt från Nietzsche, på mer än ett formellt plan.
Är en institutionaliserad anarkism fortfarande en anarkism? Om inte så måste den väl tillåta vilka värderingar som helst? Själv betraktar jag anarkismen inte som en dogm, eller lära, utan som ett (o)ordnande av de samhälleliga relationerna.
Adorno är en ganska spännande tänkare överlag. Han disputerade på Kierkegaard, men har jobbat inom en marxistisk tradition med frankfurtskolan. I just "Minima moralia" drar han flitigt från Nietzsche, på mer än ett formellt plan.
Är en institutionaliserad anarkism fortfarande en anarkism? Om inte så måste den väl tillåta vilka värderingar som helst? Själv betraktar jag anarkismen inte som en dogm, eller lära, utan som ett (o)ordnande av de samhälleliga relationerna.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst