Filosofiforum

Har i kursen i idehistoria kommit fram till 1900-talet och Analytisk filosofi.
Här bekymrar man sig en hel del om språket. Strukturen i den osv... Vovon man nicht sprechen kann... osv

Problemet för mej med språket och varför det ges sådan vikt är : Språket som kommunikationsmedel mellan människor är väl det enda konkreta, detaljerade sätt vi har att överföra tankar och slutsatser till andra.

Men vi (åtminstone inte jag) tänker inte bara i ord. Jag förstår. Jag känner.  Och kommunikationen mellan människor är inte bara ord. Framför allt inte öga mot öga. Tänkte på den här länken med Echo och Narcissus. Nog sjutton skulle de kunnat kommunicerat om Echo sett henne och hon hade haft förmågan att moderera ordens tonfall och längd.

Och mer än så. Vem sjutton läser JBIG's eller Kallekulas inlägg utan att läsa mellan raderna. Då jag läser något ritar det en bild i mej, men den bilden är inte lego, utan snarare en pensel som förs med rätt vaga anvisningar, och som formas av att det är jag som för penseln. Bara ATT kallekula svarar något på biggans inlägg säger mej något. Sade inte Picasso något då han målade Guernica? Babblar man inte bara på ibland och till slut fattar den andra vad man menar? Min skräck för den eviga tiden låter sig inte beskrivas i ord, men den är djäkligt konkret och påverkar allt vad jag gör, dagligen.

Nu frågan till er som läst mer: Vad missar jag? Antar att man har någon slags djupare innebörd i "språk" än vad filosofinovisen begriper? Eller hur skall man enligt skolboken se på det?

I procentsatser sägs det att kommunikation sker med 10% med just ord, 30% tonläge och 60% kroppsspråk. Detta är förvisso mellan 4 ögon, inte strikt skriftligt, såhär som på forumet - då texten (orden) är det enda man kan kommunicera via. Vi litar alltid mer till känslan i något kommunicerat än vad som faktiskt sägs. Sen om den känslan är relevant eller inte är en annan sak. Kartan är aldrig landskapet.

Man kan visst tala om strukturen i språket, som vilken annan lära som helst.

En av de stora förtjänsterna man ser med att använda språk annat än läten och kroppsspråk som djur, är just att det tidigare är abstrakt - man kan kommunicera begripligt om någonting annat än vad som reellt är där och då.

Jag tror att du missar att språket är den fasta mark som filosofin vill nå.

Tänk på biologi och geologi de har naturen och ögats vittnesmål om vad som där försiggår att stödja sig på.

Historia har sina böcker. Psykologi har beteendet.

Dessa faller ju även under språket för att finna fäste, men de tar det för ett uppenbart problem som kan korrigeras genom att man "talar tydligt".

Men filosofin använder ju språket för att definiera kunskap. Inte perifert som att vi översätter våra observationer till ord och når i överensstämmelsen kunskap, utan centralt, våra ord garanterar i sig kunskapen.

Åtminstone vill jag påstå att det är kunskapsproblemet som är roten till den semantiska undersökningen. Sen har det förstås lett vidare till andra frågeställningar rörande språket.

Jag vet inte om jag svarar på din fråga här, men kanske ger det nått i alla fall.

Anders skrev:Och mer än så. Vem sjutton läser JBIG's eller Kallekulas inlägg utan att läsa mellan raderna. Då jag läser något ritar det en bild i mej, men den bilden är inte lego, utan snarare en pensel som förs med rätt vaga anvisningar, och som formas av att det är jag som för penseln. Bara ATT kallekula svarar något på biggans inlägg säger mej något. Sade inte Picasso något då han målade Guernica? Babblar man inte bara på ibland och till slut fattar den andra vad man menar? Min skräck för den eviga tiden låter sig inte beskrivas i ord, men den är djäkligt konkret och påverkar allt vad jag gör, dagligen.

Fast förstår vi någonsin vad den andre menade? Finns det någon typ av läsning och tolkning där du inte lägger in dina egna premisser och är styrd av dina egna värderingar? Är författarens intention intressant eller har texten ett eget liv utanför sin författares vilja?

Kan man ens ha tillgång till vad man själv menade med något en gång i tiden? Eller efterhandskonstruerar man i stunden man tolkar sig själv? Till och från har jag att jag diskuterar med någon och upplevt att vi har kommit fram till någon slags hegeliansk syntes som jag tänker mig var min ursprungliga mening. Men stämmer det? Spelar det någon roll?