Du kan få ett stycke som jag citerade vid min läsning av "Kritik av det praktiska förnuftet" just för att jag kom att tänka på dig (Kant bemöter här explicit din linje, och avfärdar den lite föraktfullt):
Immanuel Kant skrev:… how can a man be called quite free at the same moment, and with respect to the same action in which he is subject to an inevitable physical necessity? Some try to evade this by saying that the causes that determine his causality are of such a kind as to agree with a comparative notion of freedom. According to this, that is sometimes called a free effect, the determining physical cause of which lies within in the acting thing itself, e.g. that which a projectile performs when it is in free motion, in which case we use the word “freedom,” because while it is in flight it is not urged by anything external; or as we call the motion of a clock a free motion because it moves its hands itself, which therefore do not require to be pushed by external force; so although the actions of man necessarily determined by causes which precede in time, we yet call them free, because these causes are ideas produced by our own faculties, whereby desire are evoked on occasion of circumstances, and hence actions are wrought according to our own pleasure. This is a wretched subterfuge with which some persons still let themselves be put off, and so think they have solved, with a petty word-jugglery, that difficult problem, at the solution of which centuries have laboured in vain, and which can therefore scarcely be found so completely on the surface. In fact, in the question about the freedom which must be the foundation of all moral law and the consequent responsibility, it does not matter whether the principles which necessarily determine causality by a physical law reside within the subject or without him, or in the former case whether these principles are instinctive or are conceived by reason, if, as is admitted by these men themselves, these determining ideas have the ground of their existence in time and in the antecedent state, and this again in the antecedent, &c.
Självfallet menar Kant subjektet vara ett ting-i-sig, för det är ju endast genom att förpassa det till den hokus-pokus-sfären som han kan hävda den stå bortom och oberörd av kategorierna tid och rum (detta har jag förvisso redan redogjort för, i Hegel-tråden, i ett inlägg till dig), och bara därigenom kan han hävda fri vilja.
Tycker förvisso det är intressant att du försöker göra Kant kvitt metafysiken, men jag är rädd att ingenting blir kvar om man gör en sådan läsning av honom, och att projektet är dödfött. Men, för all del, jobba på du! :wink:
Vad du söker insinuera med att vi "vet vad han menar" med ting-i-sig, vet jag inte riktigt. Min uppfattning är att Kant själv inte riktigt är på det klara med vad han menar. Du kan förstås vidhålla att det skall utgöra blott ett "gränsbegrepp", utan någon positiv existens i sig, men då faller hela det här praktiska förnuftets grundval rakt upp och ner och vad som blir kvar av den första kritiken vet jag inte heller, men inte är det mycket. Du kan inte bara blunda för alla dessa metafysiska anspråk som Kant gör, oavsett hur mycket du gillar hans "stil". Provocerar jag? Gör jag det så är det bra, men jag har inga såna förhoppningar, du är inte så lätt att reta din djävel. :lol:
