Filosofiforum

Moraliskt ansvar I – Phineas Gage


• Verkar det rimligt att tro att hjärnskadan orsakade - determinerade - Gages beteende? Om svaret blir ja på den frågan - betyder det att han inte bör göras ansvarig för sitt handlande?

Sommaren 1848 skadades en 25-årig lagbas, Phineas P Gage, när han råkade ut för en sprängolycka vid läggandet av järnvägsräls vid stranden vid Black River i New England. Han får en järnstav som går in snett nedifrån genom kinden, skallbasen och hjärnans främre del. Den passerar genom hjässan och landar hundra meter bort. Staven är över en meter lång och väger sex kilo.
Gage överlever, som genom ett under. Han mister synen på ett öga, men klarar sig i övrigt bra. Hans gång, rörelser och tal är säkra. Men han blir personlighetsförändrad. Från att ha varit en omtyckt, pålitlig och beslutsam man, blir han nyckfull och ombytlig. Han får sparken från sitt gamla jobb för att han inte längre är pålitlig och börjar föra ett kringflackande liv. Han visas upp på cirkus, tar tillfälliga jobb, slutar ibland självmant men får ibland sparken. Han dricker, och slutar sina dagar i misär i Kalifornien, i ett epileptiskt anfall.
Hans fall har diskuterats mycket och hjärnforskarna pekar på att Gages skador framför allt satt i de främre regionerna av pannloben, som är avgörande för ett normalt beslutsfattande. Han kunde inte längre:

[…] rätta sitt handlande efter de sociala normer som han en gång lärt sig, och att göra de val som långsiktigt gagnade hans egen överlevnad och förmåga.
-Antonio Damasio, Descartes misstag, s. 58. (Damasio är professor i neurologi i USA.)

Andra hjärnforskare har funnit liknande effekter hos andra patienter med hjärnskador, t.ex. orsakade av tumörer. En stor del av vår personlighet och vårt beslutsfattande sitter i de s.k. pannloberna, menar neurologerna.
Vad kan vi dra för slutsatser av det här? Någon skulle kanske säga att eftersom skadan förändrade hans personlighet var han inte ansvarig för sina handlingar. Det var skadan som orsakade handlingarna, och därför är det meningslöst att klandra honom. Han kan helt enkelt inte ta ansvar för dem.

Om Gages fall intresserar dig kan det vara spännande att kolla in den ganska utförliga Wiki-artikeln om Gages liv. http://en.wikipedia.org/wiki/Phineas_Gage

Ja det är fastställt att vissa skador i framförallt främre delen av hjärnan kan ge personlighetsstörningar, lobotomin var ju en medveten metod att försöka personlighetsförändra genom ingrepp just där med varierande resultat.
Ansvarsfrågan är en svår nöt att knäcka, en hund som får hjärncancer med ett aggressivt beteende som följd brukar ju avlivas ganska omgående, men vi vill gärna hålla människor vid liv och framförallt hålla dem ansvariga för deras gärningar. Ett annat uppmärksammat fall jag såg på tv var en amerikan som blev pedofil efter en hjärnskada,
vad göra, låsa in honom på psyket och kasta bort nyckeln? en sak som däremot är säkert, det lönade sig inte att bli förbannad på han och terapin var som bortkastad. Mitt svar blir att man från fall till fall får avgöra vad som är lämpligast ur en säkerhetsaspekt, ge medicinsk behandling om det hjälper eller hålla personen under konstant uppsikt, att döma en sådan person till fängelse är däremot alltid fel ur ett moraliskt perspektiv, han är ju inte "fullt frisk" mentalt.

Förenklat vill jag hävda att det personliga ansvaret kräver ju att den som tar ansvar är herre över sig själv i situationen, moralen är inget som automatiskt kan ersätta förmågan att ta ansvar om det finns en hjärnskada som åsidosätter detta samvetets förmåga till impulskontroll.

En person har ansvar för sina handlingar, och får ta konsekvenser mot omgivningen.
Han riskerar repressalier och han skadar andra.
Det handlar inte om att döma han för skuld, det handlar om att lösa ett problem för allas bästa med minsta möjliga skada. En person som skadar andra är en risk, och ska inte vara i den miljön där han kan skada andra och sig själv.
Vi har ansvaret för hans bästa oavsett vilket tillstånd han varit i eller befinner sig i dagsläget.
, och hans öde får ses över ur samhällsperspektiv.

jag hade inte tvekat på att 'låsa' in en person som är risk för andra,
rehabilitering och alternativ ska givetvis ses över, kanske han kan få det bra i andra miljöer ?

Oavsett skuld eller inte så kommer en person att möta din och min reaktion, det är upp till oss att avgöra hur vi bemöter situationen, med det så har alla personer ansvar, oavsett vad dom tycker om det.

Determinism och ansvar är kompatibelt, vilket har visats genom så kallade "Frankfurt exempel"*.

Jag tänker att även om Gage har råkat ut för en olycka kan hans handlingar vara klandervärda. Problem kvarstår dock: vad är det som klandras? handlingarna, Gage, olyckan eller något annat?

Exempel: Jag kastar en sten mot ett fönster och glaset spricker.
Vem/vad är klandervärt? Jag som kastar stenen, eller stenen som träffar glaset? Idén att kasta en sten, eller "fysikens lagar"?
Vad jag menar med detta är att vi ibland inte riktigt kan säga vad som verkligen är orsaken till något, eller ens en bidragande orsak. Kanske är det så lätt som att vi som människor under evolutionen utrustats med ett slags 'socialt intellekt' som avgör vilken typ av attityd vi hyser till människor och deras handlingar - även om denna förmåga inte alltid är rationell**.  

Så. Ja, jag anser Gage vara ansvarig för sina handlingar, men det utesluter inte att andra/annat även är medansvariga/t och klandervärda/t för händelser.


*Dessa var ett motargument mot idén att fri vilja är en förutsättning för ansvar.
** Vilket har visats i så kallade "ultimatum spel", där en del av hjärnan (högra anterior insula, om jag minns rätt?) som är associerat med negative känslor (smärta, avsky et cetera) aktiveras när vi får "orättvisa bud". Experimentet visar att människor inte agerar särskilt rationellt, utan även blandar in känslor i sina beslut - vilket ibland ger en mindre bra lösning på problemet.

Vad man ofta missar när man refererar till Damasios upptäckter är att det inte är så att det saknas en förmåga att resonera kring "rätt" och "fel" utan det som saknas är förmågan att realisera det. Tills man har visat att en person med dylik skada inte kan parera denna brist så ligger det moraliska ansvaret fast.

Vad man måste tänka på är att skadan drabbar en person som kommit att förlita sig på sitt omdöme, vilket är givet via förnutet, men när omdömet skadas måste förnuftet än en gång skrida till verket för att skapa en god praktik av levernet.

Det sker för plötsligt, och alltså hinner inte dylika parera som är fallet med folk som lider tumörer vilket stryper syreflödet och därmed domnar bort funktioner hos våra fakulteter.