Inläggav Avantgardet » 20 apr 2008 19:30
*Sitter drömsk ombord på en vagn i en zigenarkaravan, och plinkar på gitarren, kretsar löst kring ett A maj#11, pratar samtidigt lite frånvarande med sig själv*
Önskar Monetmålningar mättade magen... Varför har jag de här återkommande drömmarna? Verkligheten är grym... Kan inte kosta på mig att förirra mig i drömmar så länge mina bröder och systrar lider... Tänk om jag ändå... Nej... det är... ja... barnsligt! Rent omöjligt är det! Men ändå...
*Det talas på romani i bakgrunden*
Ja fan! Jag kommer!
Så passerade zigenarkaravanen åter byn, varvid de lämnade av Avantgardet som gjorde hastigt avsked och knallade tillbaka till stranden där han slog sig ned. Inget hade han fått reda om maffian, trots att han talat både med den ene och den andre som rimligtvis kunde tänkas sitta på den typ av upplysningar han sökte. Vad mer som hade utspelat sig i denne, vår hjältes, liv under de timmar han slagit följe med zigenarkaravanen, därom vet man icke att berätta.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"