Straff = terapi för offentligheten?

Vårens tema; om kriminalitet, fångvård, brott och straff.

Moderator: Moderatorgruppen

Kiifen
Inlägg: 675
Blev medlem: 27 jan 2006 15:50

Straff = terapi för offentligheten?

Inläggav Kiifen » 18 okt 2006 19:50

Att bli straffad genom att sättas i fängelse har för mig alltid verkat fullständigt absurt. Det är som att sopa problemen under mattan i ett antal ar och sedan plocka fram dom igen och bara vänta pa att man ska snubbla pa dom än en gang. Att kalla det för terapi eller att "ge brottslingen vad han tal" eller "ge han vad han förtjänar" osv ger mig ingen tillfredställelse.

Av en händelse sag jag i Aftonbladet hur nan popstjärnas pojkvän fick stryk i en wrestlingmatch, varpa publiken jublade.
Det slog mig da att bestraffning inte gynnar den bestraffade, utan det är en manöver för att bedriva en slags terapi för folket. Genom att se en förbrytare fa sitt straff sa lugnar man ner människor. De far en känsla av förlösning fran sina egna demoner för en stund (katarsis). De far en känsla av makt och gemenskap, ungefär som att ga pa fotbollsmatch.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 19 okt 2006 15:59

Jag håller med mycket i tankegångarna.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 19 okt 2006 23:33

Tja man har ju preventiva bestraffningar som avser att motverka uppkomsten av liknande fall.
Sen har vi den balanserande bestraffningen, fel har gjorts, vågskålen svängts och nu ska den svängas tillbaks.
Sist då har vi normkorrigerande straff, någon bryter från samhällets normer och skall skolas tills den givits upp sin "villfarelse".

I den preventiva bestraffningen skall straffet vara så långt att det avskräcker. Här är inte korrelation mellan brottets severitet och dess straff viktigt.
Den balanserande avser att utjämna det som gjorts fel och måste korrelera med "värdet" av det som föranledde straffet.
Slutligen i det korrigerande vårdande straffet så spelar inte tiden i straffet någon roll, då man enbart avser att korrigera ett felaktigt beteende och det inte finns någon anledning att straffa någon som inte kommer göra sitt misstag igen.

Det att det är för publiken skulle då knytas an till balanserande straffsättning.

Vi i Sverige sägs ha en vårdande straffsättning. Det heter väl fortfarande fångvården?

Men att det är så kan ju ifrågasättas, jag tycker man hör fler och fler röster om att förstöra den enskildes liv för att "make a statement" och avskräcka andra. Frågan är om den fattige som ämnar slinka genom tullen med 500 E på fickan för att tjäna en 7-8 tusen ser sig som någon som riskerar åka fast.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Eudoxie
Inlägg: 4
Blev medlem: 03 mar 2005 16:49

Inläggav Eudoxie » 20 mar 2008 22:48

Man kan ju tänka att rättssystemet uppstod som lösning på problemet med vendettor. Utifrån den synvinkeln blir syftet med straffet att tillfredsställa offrets behov av att hämnas, utan att det ser ut som en hämnd, och med minimalt antal oskyldigt inblandade.

Om straffet är för svagt kommer vissa anhöriga att börja ta lagen i egna händer. Fast sen uppstår ju problemet att alla inte vill hämnas på deras förövare. Om jag blev offer för ett brott skulle inte jag vilja att förövaren straffades. Jag tycker hämdbegär är primitivt och känslostyrt tänkande, som inte hör hemma i civiliserade tankebanor.
Det här är ett stycke text som kan läggas till i inlägg du skapar. Det finns en gräns på 250 tecken.

Ulf Popeno
Inlägg: 20
Blev medlem: 30 nov 2007 23:08

Kriminalvård

Inläggav Ulf Popeno » 26 mar 2008 06:37

Om vi nu säger att kriminalvården är till för att vårda kriminella i syftet, som jag tolkar det, att de ska sluta med ett kriminellt beteende. Då borde det finnas ett intresse av en kriminologisk uppföljning av alla frigivna, för att konstatera ifall kriminialvården har effekt.

Men, det finns inte, eller är väldigt bristfällig.

Om vi skulle vilja jämföra kriminalvården med konventionell medicinsk vård baserat på förmågan av skapa "friska" individer, så är detta inte bara i stort sett omöjligt, det är också väldigt kontroversiellt ur en politisk synvinkel. Likväl är jag en stark förespråkare av det.
What is real? How do you define real? If you're talking about what you can hear, what you can smell, taste and feel then real is simply electrical signals interpreted by your brain.  - Morpheus

Ulf Popeno
Inlägg: 20
Blev medlem: 30 nov 2007 23:08

Strafftänkande

Inläggav Ulf Popeno » 26 mar 2008 06:48

Jag kan hålla med om att strafftänkandet är terapeutiskt för en befolkning. Det är för att dels bekräfta samhällets etiska gränser, dels för att vara en ställföreträdande executor för folkets hämndbegär.

Det är ett inhumant medeltida tänkande, gränsande till statligt tvångsbeteende.
What is real? How do you define real? If you're talking about what you can hear, what you can smell, taste and feel then real is simply electrical signals interpreted by your brain.  - Morpheus

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 26 mar 2008 10:12

Straff idag har väl i huvudsak två funktioner:

1. att avskräcka från beteende som enligt lag och samhällets normer stämplas som  "brottsligt"

2. att tillfredsställa "allmänhetens" hämndbegär

sen kommer inget och sen kommer inget och sen kommer inget

och sen kommer kanske kanske

3. att "rehabilitera" s.k. brottslingar, göra om dem till "laglydiga medborgare"...

Vi har väl iofs den lagstiftning och de rättsväsende vi förtjänar...

MVH

Algotezza
Göran Egevad egevad@gmail.com

Ulf Popeno
Inlägg: 20
Blev medlem: 30 nov 2007 23:08

Strafftänkandets syfte

Inläggav Ulf Popeno » 26 mar 2008 12:42

Jo, jag kan hålla med i stort.

Sen sjuttiotalet har svensk kriminalvård genomsyrats av Thomas Martinsons "What Works?" teori som egentligen går ut på att ingenting fungerar i rehabiliteringssyfte. Kriminalvården i sig erkänns som meningslös.

Så, ur en synvinkel kan man säga att din punkt 3 egentligen inte har någon praktisk funktion, mer än som politiskt skådebröd.

Men, jag får väl säga att svenska myndigheter håller på att tänka om i den frågan.
What is real? How do you define real? If you're talking about what you can hear, what you can smell, taste and feel then real is simply electrical signals interpreted by your brain.  - Morpheus

Makterna
Inlägg: 1274
Blev medlem: 27 apr 2005 23:10

Re: Straff = terapi för offentligheten?

Inläggav Makterna » 26 mar 2008 13:19

Kiifen skrev:Att bli straffad genom att sättas i fängelse har för mig alltid verkat fullständigt absurt. Det är som att sopa problemen under mattan i ett antal ar och sedan plocka fram dom igen och bara vänta pa att man ska snubbla pa dom än en gang.


Eftersom människor nu förändras genom livets gång, så kan de ha lust med brott ett decennie men inte alls ett annat decennie. Pga detta skulle väl brotten mycket väl kunna minska, om de sätts i fängelse under ett decennie då de är brottsbenägna, och sedan släpps ut under ett decennie då de kanske inte är brottsbenägna längre. Vad är det för svårt att förstå detta? Det är samma sak som om en lärare har en elev som är aggressiv - bråkar och kastar stolar. Om han får sitta hos rektorn under en lektion och sedan släpps ut inför nästa lektion, så är sannolikheten lägre att han fortfarande ska vara aggressiv, även om det förstås kan vara på det sättet också.

Att kalla det för terapi eller att "ge brottslingen vad han tal" eller "ge han vad han förtjänar" osv ger mig ingen tillfredställelse.


Hämnd funkar för mig, och för de flesta andra också, men staten bör inte tänka så. Staten är ingen egen organism med egna tankar, känslor och värderingar. Utan en organisation som ska se till att vårt samhälle fungerar bra. Därför bör den inte tänka i termer av hämnd!

Av en händelse sag jag i Aftonbladet hur nan popstjärnas pojkvän fick stryk i en wrestlingmatch, varpa publiken jublade.
Det slog mig da att bestraffning inte gynnar den bestraffade, utan det är en manöver för att bedriva en slags terapi för folket. Genom att se en förbrytare fa sitt straff sa lugnar man ner människor. De far en känsla av förlösning fran sina egna demoner för en stund (katarsis). De far en känsla av makt och gemenskap, ungefär som att ga pa fotbollsmatch.


Är det inte snarare så att folk blir aggressiva när de får läsa i tidningen om att nån begått ett grymt brott och sedan blir utsatta för ett grymt straff. Det är drama, spänning, som på en fotbollsmatch - precis som du själv säger.
Att straff nu är "terapi för folket" innebär ju inte att detta är den enda avsikten med straff, och att straff inte samtidigt kan ha andra konsekvenser.
Lever: hedonistiskt.
Tänker: fritt och skeptiskt.
Tror på: vetenskapen.
Skräms av: oseriösa stater.
Bedömer att den mest utilitariska politiken  vore: nyliberalism (www.nyliberal.com).

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 05 maj 2008 13:32

Makterna skrev:Vad är det för svårt att förstå detta?


Det som gör det svårt att begripa är den praktiska tillämpningen i jämförelse med praktiska resultat. Teorin menar förståss väl (kanske) men den är totalt värdelös om praktiken ser annorlunda ut. Jag jobbar själv med kriminella människor så jag vet hur svårt det är att se någon förändring hos människor. Det finns ett par saker som är en gemensam nämnare för kriminella.

1. De är oftast samma personer som återkommer för samma typ av brott.
2. De rör sig oftast i samma kretsar och tillhör ofta samma sociala grupp.
3. De har oftast någon form av diagnos som ADHD, borderline eller andra emotionella störningar som ökar paranoia och känsla av utanförskap.
4. Då bestraffningen godtas lovar man bot och bättring men då man genomgått bestraffningen så återvänder man ofta i samma mönster eller så;
5. accepteras bestraffningen inte utan man tar emot den under protest och avskyn för myndigheter och vad de representerar ökar.

Detta gör det hela obegripligt. Det är typiskt just en social grupp som ständigt utsätts för denna behandling och som ständigt återfaller i brott.

Ett problem tror jag är att man har en på tok för naiv syn på hur människan fungerar. Det är först och främst oerhört svårt för att inte säga omöjligt att ändra på en person om dom inte vill det själv. Och ifall dom vill ta emot sk rehabilitering eller vård så finns det väldigt lite att tillgå.

Det jag tror måste göras för att förändra en människa är först och främst utbildning. De som är ständiga återfall i brott borde bli utbildade i deras egen problematik. Genom att dessa personer ofta också tillhör just en social grupp så får de också en viss typ av uppfostran. De har ofta föräldrar med pennalistiska och grymma metoder eller föräldrar som är annars vänliga och generösa men är rädda för sina barns beteenden och kan inte bemöta deras beteende på konstruktiva sätt. Barnen blir därför långsamt mer och mer alienerade från sina föräldrar och blir överdrivet rebelliska gentemot all form av överhet och känslor av empati och medmänsklighet.

När de så blir bestraffade så bekräftar det bara det som de redan "visste", att ingen går att lita på och att man är helt själv. De söker sig till grupper med samma hat och tar helt avstånd från att leva lagligt. Eller så utvecklar de mental sjukdom i vilken en paranoia och skräck för samhället aldrig får bli förbytt till respekt och medkännande.

Istället för att bara ha ett regelverk så behöver samhället en utbildande instans som kan ge sådan kunskap att människor förbättrar sin attityd - som en sidoeffekt av den utbildningen - människan måste alltså lära sig att se att ett gott uppförande lönar sig. Förmaningar, bestraffningar och fördömanden ser inte till människans behov. Därför borde en sådan utbildning agera utifrån linjen att den utför en tjänst, att den ger människor något som de kan ha nytta och glädje av.

Som jag redan sagt, det är omöjligt att förändra en människa om hon inte vill det själv. Förmaningar syftar bara till att förminska människan och utgår ifrån att hon inte kan lära sig något utan bara kan bli förminskad och utskälld. Men det är min uppfattning att kriminella personer verkligen vill bli bättre människor, men de vet bara inte hur de ska göra.

När de dessutom ständigt slussas runt bland liktänkande så kommer dom aldrig att komma någonvart, förändringen sker därför istället med ökad mognad, något som för en del kommer i 35 - 40 års åldern, men för många andra aldrig kommer.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 05 maj 2008 15:41

Klarsynt som vanligt Sceptisk. Jag brukar tänka på det där när jag hör grannen käfta med sina ungar på 3-4 år. Jag är liksom tveksam till om de kommer förstå vad innebörden i;
- Ge fan i det där, ska jag behöva lappa till dig för att du skall fatta?

Men snart nog kommer de nog det. Och även om de inte fått behöva utstå våld så kommer det nog skapa konflikt i synen på sina föräldrar.

Det låter som du förespråkar det som vi har i Sverige idag. Eller säger oss ha. Fångvård.

Men vad gör vi då?

Jag tycker att det finns en annan grupp med problem, och det är den gruppens om hojtar efter högre straff och mer poliser, men skiter i vad som bekostar det, om det är den preventiva brottsbekämpningen som får stryk på foten.

Vad heter vår skolminister? Björklund?
Han ser jag som ett praktexempel på den sociala gruppen.

- Om bara någon tar i med hårdhandskarna så kommer allt bli bra.

Så lyder mantrat. Och så klapper de sig på axeln och säger att de minsann aldrig skulle kunna göra något ont. Och skådar inåt och ser skäl att vara rädda.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 05 maj 2008 16:55

Mja, visst så kan man tycka det, ledarna är på ett sätt personer vi borde kunna se upp till som "fostrare" och goda förebilder men å andra sidan så måste var och en inse sin roll i samhället. Det är inte bara ledarnas fel utan alla spelar en roll (där fick jag till det) och man kan inte bara kräva att ledarna ska spela sin roll med absolut precision om ingen annan i "ensembeln" gör det. Chefer och arbetare måste kunna leva i samförstånd annars rasar allting. Jag tycker synd om många chefer som ständigt är dom som måste stå i blåsvädret så fort något händer och aldrig har någon på sin sida - samtidigt som arbetarna klumpar ihop sig och frånsäger sig precis allt ansvar. Cheferna blir syndabockar och chefspositionerna blir så pass hotfulla att det bara är personer som har den känslomässiga förankringen utanför jobbet som kan överleva. Å andra sidan, relationerna mellan arbetarna är också oerhört viktig. Det finns riktigt duktiga översittare bland arbetare också och det glöms ofta bort. Dom personer jag kommer bäst överens med har hittils varit chefer, för dom är mycket mera medvetna om sitt ansvar än vad arbetarna är.

Musiker har förstått detta med samspel. Varje medlem spelar sitt instrument och är minst lika viktig för att det ska bli det musikstycke man bestämt sig för. Även politik och samhällsliv, chefsskap och arbetarroller borde idealiskt sett fungera som en välorganiserad orkester. Frågan är hur man uppnår denna samstämmighet. Man kanske måste ifrågasätta sådant som tas för givet. Varför tar man föräldraskapet för givet? När man ser att det finns många som är helt olämpliga som föräldrar så är det märkligt. Hur vore det med att ha föräldraskapsutbildning i skolan? Jag menar, sexualundervisningen är ju direkt löjlig. Alla vet hur barn kommer till, men hur fostrar man ett barn till att bli en god människa som vuxen? Det är inte alls lika självklart och måste få stötas och blötas i en miljö där det finns kunskaper att hämta.

Samma sak med allmänt uppförande, i skolan om något borde etikett vara ett huvudämne. Dels för att uppfostrade människor har lättare att skaffa jobb och karriär men också för att hela samhället tjänar på det. Det finns massor av litteratur på området, dock är det mesta från 17 och 1800 talet - en "primitiv" tid vi anser oss har passerat. Men det finns massor att lära av våra förfäder. Idag talar vi mest bara om att ens framgångar och lycka helt och hållet hänger på "självförtroendet" och att veta vad man vill, men är det verkligen så? Det tror inte jag. Självförtroende kan aldrig vara ett mål i sig utan är en sidoeffekt av en god fostran och utbildning. Samma sak med lycka. Lycka är en effekt av bland annat att man uppnått ett uppställt mål eller lyckats med något som känns värdefullt. När lyckan blir ett mål i sig så får den aldrig chansen att uppstå.

Detta är ett fenomen i vår tid att saker och ting är mål i sig, vi är sekulariserade så grunden för etik finns inte längre. Vi talar om rättigheter som något självklart, trots att det aldrig funnits några kontrakt om vilka rättigheter som faktiskt finns, hur kan Bert Karlsson säga att erektion är en mänsklig rättighet? Vilken grund kan han ha för det påståendet? Ingen alls och det är helt accepterat att rättigheter inte behöver ha någon förklarbar grund för sin existens. Hur kan man bygga något på sådana luftslott?

Däremot skyldigheter avskyr vi att tala om, det är gammalmodigt. Fast skyldigheter är betydligt mer konkret att diskutera och betydligt lättare att demonstrera. Var och en som är en del av ett samhälle har i sin själva medverkan automatiskt en skyldighet att ha respekt för de individer som ingår där. Annars kan den personen helt enkelt inte fungera i samhället och blir utstött. Så jag tycker att vi borde lyfta fram de skyldigheter vi har inför varandra och faktiskt tror jag vi blir lyckligare av att se att vår medverkan gör andra glada. Då växer vårt självförtroende också.

Användarvisningsbild
My Captain
Inlägg: 85
Blev medlem: 07 jun 2008 01:07
Ort: Bohuslän

Inläggav My Captain » 21 jun 2008 23:49

Jag håller med dig! Bestraffning för bestraffningen skull fyller ingen funktion för den fällde. Det har möjligen en avskräckande funktion på sin omgivning, men skall människor vara rädda för att göra fel hela tiden då? Och de som verkligen är brottslingar låter sig inte skrämmas, inte äns när de redan har suttit inne. Frågan är om de inte bara blir arga och otåliga då, dvs värre än innan. Men som du säger så är det terapi för folket, vilket förstås är löjligt eftersom folket tjänar mer på en kriminalvård som fungerar.

"Ungdomsvård" för vuxna hade nog funkat bättre. Alltså, fortfarande inspärrade under en viss tid, men med ett behandlingssyfte som skall leda till att de dömda skall hamna på rätt spår i livet istället för att de hålls instängda för att "få känna på hur det går när man är olydig!". Dock verkar skillnaden på dessa två behandlingar av kriminälla vara deperimerande hårfin, så frågan är om det är ett värdefullt alternativ till fängelset.

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Inläggav Sceptisk » 22 jun 2008 05:36

Jag skulle vilja påstå att bestraffningen ändå fyller en funktion, men att den blivit så urvattnad att den inte längre betyder något. Att bara låsa in någon på obestämd tid är inte rättvisa. Bestraffning är en disciplinåtgärd för att snabbt och tydligt markera att vissa saker inte tolereras och inte heller lönar sig och framförallt att markera auktoritet. Det mest rationella i den synen är en meningsfull bestraffning och jag tycker att långa rättsprocesser underminerar meningsfullheten i straffet. Det enda som är relevant är disciplinåtgärden, att försäkra sig om att personen kan återgå till ett ordnat liv. Att förvara människor i fängelser och liknande underminerar också meningsfullheten i själva straffet. Den som tar emot det "straffet" ser ingen mening i det och hittar bara ännu en anledning att fortsätta på samma spår. För att ett straff skall vara kännbart måste det också vara meningsfullt. Straffet skall alltså slå mot själva kärnan till varför man förbröt sig. Som en del i bestraffningen måste det göra extra tydligt att förbrytelsen inte är acceptabel. Ordet rättsförhandling demonstrerar att vi på senare tid tänker att oacceptabla beteenden skall förhandlas bort snarare än straffas bort.

Min observation är att frihetsberövande straff mer eller mindre välkomnas av kriminella, för det är ofta en välbehövd paus från det hårda livet på gatan. Därmed så blir hela rättssystemet beroendeframkallande och alla system som är beroendeframkallande är destruktiva och dåliga.

Att kalla straffet för en disciplinåtgärd är naturligtvis en grov förenkling och kan vara missvisande. Syftet är inte att disciplinera för disciplinens skull utan faktiskt så är syftet med disciplin själslig hälsa och det är därför disciplinen måste komma utifrån. Disciplinen är ett sätt att hålla den själsliga hälsan i balans, varför man kan säga att straffet är att visa att man bryr sig om personen. Det är betydligt värre för en människa att begå brott och aldrig bli bestraffad för dom. Det som först bara var ett litet sår i själen blir inflammerat och brotten, eller kanske ska jag säga protesterna mot ordningen, blir allt värre.

Vittnet
Inlägg: 21
Blev medlem: 28 jan 2011 09:14

Inläggav Vittnet » 28 jan 2011 11:26

Fängsel i sig anser jag inte har något syfte. Fast de beror på hur def. fängelse. Frihetsberövad ? Vad är i så fall frihet ? Är frihet att kunna tillgodose sig de basala behoven såsom mat, sömn och visst mått av rutiner ? Eller att kunna gör vad man vill ? Har man den fria vilja om man t.ex. lever i ett kriminellt gäng ? Under missbruk ? Normerna i den "kriminella världen" är bra mycket hårdare än samhällets normer.


Återgå till "Tema: Kriminalitet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst