Filosofiforum

Människans frihet är i nyliberalismen det primära, om jag har förstått det rätt. Då undrar jag hur man ser på straffsystemet. Om vi säger att en person kidnappar en annan och sedan döms till, säg fem års fängelse. I och med fängelsestraffet kränker man brottslingens frihet. Det kan jag förstå, för att rättvisa ska skipas borde rimligtvis brottslingens frihet också kränkas. Men brottslingen kidnappade bara offret i fyra dagar. Det logiska vore ju att brottslingens frihet också bara blir kränkt i fyra dagar. Eller det kanske är underkant, det var ju förvisso han som initierade frihetskärnkandet. Men fem år är inte det lite väl mycket? Vad borde brottslingen få för straff?

Nu är det mycket möjligt att jag har missförstått nyliberalismen, men i sådana fall får ni upplysa mig.

Nyliberalens tankar går snarare så här. Individens frihet är så mycket värd att den som kränker denna (exempelvis brottslingen som kidnappar någon) förlorar sina egna rättigheter och måste straffas mycket hårt. Det hårda straffet ses som centralt inom den nyliberala rättskipningen, eftersom man ser individen som helt oberoende av övriga samhället kapabel att fatta sina egna beslut. Straffet skall avskräcka från brott och man ser inte att det finns någon funktion för "vård". Socialliberaler har iallmänhet en mildare syn på straffskalorna.

Banana tree skrev:Människans frihet är i nyliberalismen det primära, om jag har förstått det rätt. Då undrar jag hur man ser på straffsystemet. Om vi säger att en person kidnappar en annan och sedan döms till, säg fem års fängelse. I och med fängelsestraffet kränker man brottslingens frihet. Det kan jag förstå, för att rättvisa ska skipas borde rimligtvis brottslingens frihet också kränkas. Men brottslingen kidnappade bara offret i fyra dagar.

Det är väl mer relevant hur mycket lidande man tillfogar någon än hur länge man frihetsberövar någon. (Det tycker väl även en extremliberal?) Kidnappningsoffret kände väl troligen en fruktansvärd dödsskräck under de fyra dagarna, och lider i allmänhet under lång tid efter kidnappningen. Detta lidande kanske sammantaget normalt är värre än ett hur långt fängelsestraff som helst, så länge fängelset inte är av en alltför omänsklig sort förstås. Dessutom skulle ett fyradagars straff för fyra dagars kidnappning leda till en otroligt hög frekvens av kidnappningar, vilket i sin tur skulle leda till att de flesta människor i samhället går och oroar sig för att bli kidnappade. Det lidandet är nog det allra tyngsta skälet för att ha långa fängelsestraff i största allmänhet, att det, via sin brottsfrekvenssänkande effekt gör vanligt folk mindre oroliga för att bli drabbade av brott. En liberal kan ju inte acceptera att oskyldiga människor ska behöva gå och oroa sig för att bli drabbade av brott mer än vad som är ofrånkomligt. En hög risk för att bli kidnappad gör ju t.ex. att man är mer försiktig med att gå ut ensam på stan på natten och dylikt. Det är en frihetsminskning som en liberal torde tycka att man inte ska låta drabba oskyldiga människor om man kan förhindra det.

En person som sitter i fängelse i Sverige för kidnappning lär väl knappast lida lika mycket, per dygn, som kidnappningsoffret gjorde. Dock kanske sammantaget lika mycket, eller mer, om straffet är väldigt långt. Men det beror nog mycket på hur brottslingens liv hade varit om han fått vara fri. Kanske hade han fått ett ännu sämre liv i frihet, och kanske kan man inte kalla hans liv i frihet för särskilt fritt, om han t.ex. är slav under en vana att begå brott, känner att han måste skaffa pengar till knark, står i skuld till andra kriminella så att han måste begå brott för att inte riskera bli ihjälslagen etc.

Tanken med fängelsestraff, oavsett om man är liberal eller något annat, är väl i bästa fall att strafftiden ska vara lång nog för att avskräcka så mycket som möjligt från brottet i fråga (möjligen avvägt mot vad som är humant mot brottslingen). Sedan om strafftiderna verkligen är optimala är en annan fråga. Förmodligen krävs det flera års fängelsestraff för att göra antalet kidnappningar så litet som möjligt. Vad jag har förstått får man, om man höjer straffen över en viss gräns, inte en ökad avskräckningseffekt vars värde står i proportion mot fångens lidande. Jag har en känsla av att fångens lidande värderas mycket mindre än offrets eftersom samhället har mer sympati med offret än med fången, men att man (troligen både liberaler och andra) ändå känner så pass mycket sympati även med fången att man inte vill ha maximalt långt fängelsestraff (äkta livstid) eller dödsstraff som straff för alla brott, bara möjligen för de allra grövsta.

Man får ju också komma ihåg de anhöriga till en fängelsedömd brottsling. De har ju inte gjort något olagligt, och ändå drabbas de av lidandet som det innebär att inte få träffa sin anhörige. Dessa oskyldiga människors lidande måste väl även en liberal väga mot brottsoffrets och samhällets lidande av brottet? Och då är inte hur långa fängelsestraff som helst rimliga. Kanske hade riktigt extrema liberaler annars varit beredda att ha hur långa fängelsestraff som helst (livstid) även för de allra mildaste brotten, typ snatteri av ett tuggummi, med argumentet att brottslingen förverkat sina rättigheter genom att kränka andras rättigheter?

Lasarus skrev:Nyliberalens tankar går snarare så här. Individens frihet är så mycket värd att den som kränker denna (exempelvis brottslingen som kidnappar någon) förlorar sina egna rättigheter och måste straffas mycket hårt. Det hårda straffet ses som centralt inom den nyliberala rättskipningen, eftersom man ser individen som helt oberoende av övriga samhället kapabel att fatta sina egna beslut.

Hur skulle en nyliberal göra om han vore nära att svälta ihjäl och det enda sättet för honom att överleva vore att stjäla en krona? Anta att han skulle åka i fängelse för stölden. Skulle han tycka att det vore rätt åt honom, att han förtjänade fängelsestraffet för att han valt att kränka andra människors rättigheter framför att svälta ihjäl?

Jag gissar att varenda nyliberal skulle tycka sig ha moralisk rätt att stjäla i någon mån, t.ex. snatta en krona, om det är nödvändigt för att överleva. Men var drar en nyliberal gränsen? Skulle han få stjäla 100 miljarder från ett multinationellt bolag om det vore nödvändigt för att han ska överleva? Anta t.ex. att han har en dödlig form av cancer och att han är övertygad om att det går att framställa ett botemedel mot den om och endast om man pumpar in 100 miljarder extra i cancerforskning. Anta alltså att han stjäl 100 miljarder och ger dem till cancerforskning för sin egen överlevnads skull. Har han rätt att göra det? Om inte, varför har han då rätt att snatta en krona för att överleva?

Man kanske har rätt att stjäla hur mycket som helst för sin överlevnads skull? Går det istället en gräns mellan stöld av egendom och t.ex. kidnappning? Har man rätt att kidnappa någon om ens liv hänge på att man gör det? (Man kanske t.ex. måste få tag på en medicin som kostar så mycket att kidnappning och utpressning är det enda sätt man kan få tag på de pengarna, då man är alltför dålig på andra typer av brott för att något annat ska funka.)

(Obs jag pratar här hela tiden om moralisk rätt, inte juridisk.)

Om man har rätt att kidnappa för att överleva, har man då rätt att utöva svår misshandel eller till och med döda för att överleva? Hur många får man döda för att överleva? Nu har vi nog överträtt gränsen för vad man (moraliskt sett) enligt liberaler får göra för att överleva. Men när överträdde vi den? Var, mellan stöld av en krona, och folkmord a la Hitlertyskland, går gränsen för hur mycket man moraliskt sett får kränka andras rättigheter för att själv överleva, enligt liberaler?

Som fortsättning på den här frågeställningen undrar jag:
Anta att man får stjäla en krona för att överleva. Får man då göra det en gång till, om det återigen är nödvändigt för att överleva? Ja, antar jag. Anta sålunda att man gång på gång hamnar i situationen att man endast genom att stjäla en krona kan överleva. Får man då göra det hur många gånger som helst, så länge ens överlevnad hänger på det? Då kan det teoretiskt sett bli så att man till slut har stulit 100 miljarder kronor. Har det betydelse huruvida varje enkronasstöld vid tillfället för den var nödvändig för att rädda ens liv för en tid, eller om de där kronorna räddar ens liv först när de blivit 100 miljarder?

Betänk även hur många människoliv dessa 100 miljarder kronor förmodligen hade räddat om man avstått från att stjäla dem. De man stjäl av blir fattigare, och känner kanske därmed att de inte kan skänka lika mycket pengar till livräddande välgörenhet som de brukar göra. Människor dör i så fall på grund av ens upprepade enkronorsstölder. Anta hypotetiskt att ett sådant samband står utom allt rimligt tvivel, t.ex. genom att alla man stjäl av är människor som verkligen alltid skänker så mycket de kan till maximalt effektiv livräddande verksamhet. Innebär inte de dödsfall, som ens stjälande på så sätt leder till, att man inte bara begår snatteri, utan även vållande till andras död? Här har vi ännu ett gränsdragningsproblem som jag gärna skulle vilja veta hur liberaler löser.

Straffet skall avskräcka från brott och man ser inte att det finns någon funktion för "vård".

Ser verkligen inte liberaler någon funktion för vård, även om de ser bevis för att vård sänker brottsfrekvensen och därmed sammantaget ökar oskyldiga människors livskvalitet? Är det enbart det tvångsmässiga i att finansiera brottslingsvård med skattemedel liberaler är emot? Skulle liberaler tycka att brottslingsvård var önksvärd om den finansierades frivilligt av alla människor tillsammans, alltså om alla _ville_ betala skatt till den?

Liberaler anser väl förresten att man har rätt att döda i självförsvar (enligt lagen om nödvärn)?

Låt oss titta på några olika situationer där det står mellan personerna A:s och B:s liv. Frågan för varje situation är om B har rätt att döda A för att rädda sitt eget liv.

1. Det är uppenbart att A akut är på väg att avsiktligt döda B. A har ingen som helst moraliskt försvarbar anledning eller något juridiskt godtagbart skäl att döda B. B kan inte fly, och kan endast överleva genom att döda A.

2. Som i 1, men med skillnaden att A är en statligt anställd bödel i ett land med demokratiskt instiftat dödsstraff för mord, och att B dömts för mord (och är skyldig till mord) och nu ska bli avrättad av A helt i enlighet med landets lagstiftning. Anta alltså att B har en möjlighet att rädda sig från sin avrättning genom att döda A.

3. Som i 2, men med skillnaden att B är oskyldigt dömd för mord och alltså är felaktigt dömd till avrättning.

4. Som i 1, men med skillnaden att A är sinnessjuk och att B vet att anledningen till att A försöker döda B är att A hallucinerar att B försöker döda A. (Anta att om verkligheten vore som A hallucinerar att den är, skulle A ha laglig rätt att döda B i nödvärn, samt att B på något sätt vet detta.)

5. En passagerarfärja håller på att sjunka, och det finns bara en plats kvar i livbåten. A och B drar lott om den platsen. B drar nitlott men vägrar ändå låta A få platsen. Slagsmål uppstår varvid B antingen kan ge upp (och bli lämnad kvar på den sjunkande färjan) eller döda A för att komma med i livbåten och överleva.

6. Som i 5, men utan att någon lottdragning sker först. A och B sätter alltså genast igång med att slåss på liv och död om den sista platsen i livbåten, varvid B kan döda A (eller ge upp och bli kvar på färjan).

7. En passagerarfärja håller på att sjunka, och det finns bara en plats kvar i llivbåten. Både A och B vill ha den, men innan en fysisk kamp hinner uppstå, tar B fram penna och papper och skriver inför vittnen på en kontrakt där han lovar A en miljon kronor för den sista platsen i livbåten. När A skriver på kontraktet och därmed för ett ögonblick inte håller ögonen på B, kan B lätt slå ihjäl A, ta platsen i livbåten och på så sätt överleva med mycket större sannolikhet än om han låter lottdragning eller ett "jämnare" slagsmål avgöra.

I vilken eller vilka av situationerna 1-7 har enligt nyliberaler B rätt att döda A för att själv överleva?

*)I situation 7 underförstås att frågan är "har B moralisk rätt att först lura A att skriva på nämnda kontrakt för att extra lätt kunna döda A när A är distraherad av kontraktet, och därefter döda A enligt den planen?".

Om en liberal svarar att i vissa av ovan nämnda situationer har B rätt att döda A, men inte i andra, hur motiverar han då det? Vilka omständigheter i de olika situationerna ovan avgör, enligt nyliberaler, i vilka av situationerna B får döda A och i vilka av situationerna B inte får döda A, och varför?

Justin skulle en mördare kunna lida så mycket av straffet att det blev omoraliskt att straffa denne än det är för mördaren att mörda?

Hur gör du en kalkyl över situationen?

Eller döljer du bara dina anspråk bakom "lyckan"

J R Auk skrev:Justin skulle en mördare kunna lida så mycket av straffet att det blev omoraliskt att straffa denne än det är för mördaren att mörda?

Tja, varför gick inte FN in i Burma och straffade de människor som hade ihjäl ett antal protesterande munkar där för en tid sedan? Kanske därför att Kina då kanske skulle ha svarat med kärnvapenkrig. Det enda som kan försvara att FN inte gick in i Burma är utilitarism. Tycker du att FN borde ha gått in i Burma och riskerat allas vår framtid genom att öka risken för världskärnvapenkrig?

J R Auk skrev:Hur gör du en kalkyl över situationen?

Genom att titta på alla faktorer som tycks relevanta för frågan, och i slutänden bedöma med intuitionen. Jag utgår från att t.ex. FN gör det. Tycker du att de gör fel i det?

Justin Case skrev:

J R Auk skrev:Justin skulle en mördare kunna lida så mycket av straffet att det blev omoraliskt att straffa denne än det är för mördaren att mörda?

Tja, varför gick inte FN in i Burma och straffade de människor som hade ihjäl ett antal protesterande munkar där för en tid sedan? Kanske därför att Kina då kanske skulle ha svarat med kärnvapenkrig. Det enda som kan försvara att FN inte gick in i Burma är utilitarism. Tycker du att FN borde ha gått in i Burma och riskerat allas vår framtid genom att öka risken för världskärnvapenkrig?

Har det något med mitt hypotetiska exempel att göra? Nej.

Jag tycker att alla borde agera efter vad de ser är rätt och inte vad de tror är rätt, hur de tjänar mest på sitt agerande. Jag tycker din robotiserade logik är inhuman.
Du gömmer dig bakom retorik hela tiden. Vem bestämmer att det vara så att Kina riskerar alla våra liv? Jag tror inte de är snabba att släppa bomben. Jag tror inte ens att de är särskilt svårresonerade, utan jag tror att de är fullkomligt rationella. Om sådant så tror jag hotet om krig du framför bara är ett retoriskt sådant för att legitimera din åsikt i efterhand. Jag ser ingen realitet bakom dina ord.

Jag kanske skall förklara varför det är intressant att ställa sig frågan som jag stipulerar, du brukar missförstå mig vad det verkar, och som du påtalat.

Jag ville se om det alls fanns någon koppling mellan handlingen och behandlingen. Ville se om du tog avstånd från plikten att hjälpa lustmördaren att skapa "lycka".

Justin Case skrev:

J R Auk skrev:Hur gör du en kalkyl över situationen?

Genom att titta på alla faktorer som tycks relevanta för frågan, och i slutänden bedöma med intuitionen. Jag utgår från att t.ex. FN gör det. Tycker du att de gör fel i det?

Ja en institution kan inte bedöma med intuitionen, de måste bedöma fakta, fakta som att någon annan bedömer med intuitionen. Men det är inte att FN bedömer, det är att de bedömer en som bedömer.

J R Auk skrev:

Justin Case skrev:

J R Auk skrev:Justin skulle en mördare kunna lida så mycket av straffet att det blev omoraliskt att straffa denne än det är för mördaren att mörda?

Tja, varför gick inte FN in i Burma och straffade de människor som hade ihjäl ett antal protesterande munkar där för en tid sedan? Kanske därför att Kina då kanske skulle ha svarat med kärnvapenkrig. Det enda som kan försvara att FN inte gick in i Burma är utilitarism. Tycker du att FN borde ha gått in i Burma och riskerat allas vår framtid genom att öka risken för världskärnvapenkrig?

Har det något med mitt hypotetiska exempel att göra? Nej.

Jo, för det lidande ett FN-angrepp (med dödligt våld) på Burmas regim skulle förorsaka Burmas ledare, och därigenom Kinas ledare, skulle visserligen vara mycket mindre än det lidande som FN troligen skulle ha avvärjt i Burma genom sitt angrepp, men ändå bör nog inte angreppet genomföras. Därmed är alla kriterier i din fråga ovan uppfyllda.

Jag tycker att alla borde agera efter vad de ser är rätt och inte vad de tror är rätt, hur de tjänar mest på sitt agerande.

Vadå ser är rätt? Vi ser saker, vi kan se hur saker är (kanske), men som du säkert vet kan man aldrig härleda ett bör ur ett är. Du kan se i tidningen att ett land agerar på ett visst sätt gentemot ett annat land, men enbart utifrån det synintrycket kan du inte komma fram till vad du _bör_ göra. Det måste till lite tankeverksamhet också.

Och att man inte skulle agera efter vad man tror är rätt tycker jag låter helt utflippat. Ska man agera efter vad man _inte_ tror är rätt, eller vadå?

Jag tycker din robotiserade logik är inhuman.

Jag läste att en del människor på grund av en viss typ av hjärnstruktur har lätt för att känna sig tillfreds med utilitaristiskt tänkande och uppleva det som humant, medan andra har en hjärnstruktur som omöjliggör detta för dem. Vilken av hjärnstrukturerna ("medfött utilitaristisk" eller "medfött anti-utilitaristisk") som är den "rätta" för människan är kanske en olöslig fråga, även om hjärnforskarna i artikeln jag läste hävdar att det eventuellt går att tolka vissa förhållanden i hjärnan som talandes mer för utilitarismen än emot.

Du gömmer dig bakom retorik hela tiden.

Jag förstår inte dina anklagelser om retorik. Sedan när är det förbjudet att skriva på ett övertygande sätt? Och om jag nu använder retorik, tycker jag inte att mitt budskap gömts bakom den, som du påstår. Tvärtom gör jag allt för att föra fram mina resonemang, mina budskap, mina frågor och mina svar på dina och andras frågor så tydligt som möjligt. Vilket är mer än vad man kan anklaga dig för.

Vem bestämmer att det vara så att Kina riskerar alla våra liv?

Vadå vem bestämmer. Jag har inte sagt att det är någon särskild person som bestämmer det. Vi gör väl olika bedömningar av om risken finns att de reagerar med kärnvapenkrig eller inte, och hur stor den risken är. Din fråga låter som om den kom från någon religiös auktoritetsjunkie som måste få veta vem som bestämmer hur han ska tänka.

Jag tror inte de är snabba att släppa bomben.

Som om det faktum att man inte _tror_ att de är snabba att "släppa bomben" automatiskt skulle göra att den risken helt kan avskrivas! Det är alldeles för oprecist och säga "tror inte". "Jag tror inte" kan betyda allt från "jag är 100% säker på" till "jag är 51% säker på". Om det så bara är fråga om t.ex. 5% ökning av risken för kärnvapenkrig, är den ökningen enligt min bedömning väldigt mycket värd att undvika om det går. Detta eftersom så ofantligt mångas liv står på spel om den där lilla risken mot förmodan skulle slå in.

Jag tror inte ens att de är särskilt svårresonerade,

Om du nu verkligen tror det, får du mer än gärna resonera med dem så att de slutar förtrycka sitt folk, förstör alla sina kärnvapen och slutar förorena planeten genast! Lycka till!

utan jag tror att de är fullkomligt rationella.

Hur rationella de är när de blir uppretade är väl svårt att veta, när man hittills bara sett hur de handlar i relativt lugna lägen. De är bara människor, och människor gör misstag och agerar ofta irrationellt, även de mest rationella människor gör det.

Om sådant så tror jag hotet om krig du framför bara är ett retoriskt sådant för att legitimera din åsikt i efterhand. Jag ser ingen realitet bakom dina ord.

Jag är uppriktigt oroad över att det kan smälla. Det är väl naturligt att vara orolig, när en odemokratisk ledning sitter på vapen som kan förinta hela mänskligheten. Jag förstår inte hur du kan tolka in något annat i den oron. Den delas av många, även om hotet från kärnvapen varat så länge att folk slutat bekymra sig, något som även det oroar mig.

Jag kanske skall förklara varför det är intressant att ställa sig frågan som jag stipulerar, du brukar missförstå mig vad det verkar, och som du påtalat.

Jag ville se om det alls fanns någon koppling mellan handlingen och behandlingen.

En sådan koppling finns nog, för alla relevanta faktorer ska ju vägas in, och en lustmördares handlingar och hur man kan behandla honom är nog relevanta faktorer. Men den grundläggande kopplingen man ska tänka på är den mellan de handlingar du kan utföra och de _sammantagna_ konsekvenser för universums lycka på oändligt lång sikt som dina handlingar kan leda till. Hur stor betydelse din behandling av en given lustmördare har för de sammantagna konsekvenserna för universums lycka är en bedömningsfråga.

Ville se om du tog avstånd från plikten att hjälpa lustmördaren att skapa "lycka".

I din ursprungliga fråga nämnde du ingenting om lustmördare, lycka eller plikt. Nu ställer du en helt annan fråga och påstår att du bara förklarar dig. Först handlade det om lidande, nu plötsligt om lycka istället. Men okej, jag svarar väl på denna sista fråga, som jag uppfattar den:
"Tar jag avstånd från plikten att hjälpa lustmördaren att skapa lycka?"
Det finns ingen särskild plikt att hjälpa just en lustmördare att skapa lycka, och det finns inga plikter att utföra några särskilda handlingar överhuvudtaget, förutom att det möjligen kan kallas en plikt (men jag skulle inte använda det ordet) att leva utilitaristiskt. En lustmördare känner nog långt mindre lycka av att mörda än vad han åsamkar samhället lidande genom att mörda. Alltså ger utilitarismen troligen att han bör stoppas (såvida detta också maximerar den sammantagna lyckan i universum; något som inte är säkert om man t.ex. kan öka mänsklighetens överlevnadschanser mer genom att satsa en given mängd samhällsresurser på något annat (t.ex. miljöarbete) än på en kostsam polisjakt på en lustmördare som kanske är väldigt svår att fånga). Kanske är det tillräckligt att polisen förhindrar anarki; mer än så kanske är overkill och slöseri med skattemedel som kan rädda fler liv på andra sätt. Lustmördares lycka är hur som helst så liten i sammanhanget att den säkert kan negligeras utan att det påverkar slutsatsen om vad man bör göra.

J R Auk skrev:

Justin Case skrev:

J R Auk skrev:Hur gör du en kalkyl över situationen?

Genom att titta på alla faktorer som tycks relevanta för frågan, och i slutänden bedöma med intuitionen. Jag utgår från att t.ex. FN gör det. Tycker du att de gör fel i det?

Ja en institution kan inte bedöma med intuitionen, de måste bedöma fakta, fakta som att någon annan bedömer med intuitionen. Men det är inte att FN bedömer, det är att de bedömer en som bedömer.

Hur skulle FN rent konkret kunna gå till väga för att undvika att använda intuitionen? Om de ska få någonting gjort? Jag tror inte att de kan handla alls om de inte får använda intuitionen. Fakta säger inte automatiskt hur man ska handla. Fakta är bara underlag. Och medvetna logiska tankar och slutledningar räcker inte hela vägen. Det krävs intuition för att täcka det enorma område som medvetandet inte hinner täcka, särskilt under tidspress vilket väl i princip alltid råder, så mycket mellanhavanden mellan olika länder som ska behandlas.

Det enda du gör är ju att springa runt och skrika varg. Du påstår hotbilder hela tiden, men jag ser ingen realitet i de hotbilder du målar upp.

Du verkar vara helt inne i den manipulation som anger att allt främmande är fel och farligt.

-Araberna är tokiga, Kineserna bindgalna, ja nästan hela asien är ett potentiellt hot med sin brist på individualism. Tur att vi har amerikanarna och engelsmännen på vår sida, synd bara att vi inte kan bli kvitt fransoserna.

Varför skulle det vara så att alla andra är helknäppa medan vi är förnuftiga och rationella?

En återfödd Hobbes?

Skall jag förstå dig som att du söker beskriva tillämpad utilitarism Justin?

Min poäng med institutioner är att de inte är mänskliga, enbart subjekt kan känna intuition. Därav så ser institutionen FN på det faktum att subjektet X säger sig intuitivt veta Y och gör en bedömning av sannolikheten att det stämmer. Det vill säga det diskuteras mellan människorna som har makten över institutionen FN. Men FN i sig kan aldrig känna intuition.

J R Auk skrev:Min poäng med institutioner är att de inte är mänskliga, enbart subjekt kan känna intuition. Därav så ser institutionen FN på det faktum att subjektet X säger sig intuitivt veta Y och gör en bedömning av sannolikheten att det stämmer. Det vill säga det diskuteras mellan människorna som har makten över institutionen FN. Men FN i sig kan aldrig känna intuition.

De individer som FN består av, och som röstar vad FN ska göra, de har intuition, och röstar förhoppningsvis till stor del med sin intuition. Om man därmed kan säga att FN i sig har intuition går kanske att diskutera, men dess beslut är i alla fall (till någon del, kanske till stor del) resultat av användande av intuition. Det var det jag menade.