Filosofiforum

Det har visat sig i forskning i USA att anhöriga till offren har ett stort
hämdbegär mot den som utverkat ett brott tex mord. Sen när staten
hade verkställt dödsdomen så hade hämdbegäret hos de anhöriga
inte försvunnit eller minskat som man tidigare hade trott det hade
i stället ökat!

Det fans b.la en frustration över att gärningsmannen hade på nått vis
undkommit själva straffet igenom att vara död. Denna typ av uttryck
har återspeglats och berättats av andra offer och anhöriga i historien
men det var först nu man hade vetenskapligt analyserat detta.

I de fall där staten istället hade dömt till livstids fängelse så minskade
hämdbegäret samt att den psykologiska stressen över gärningsmannen
minskade. Vetskapen om att den dömde satt bakom lås och bom var
således mer tillfredsställande än att denne hade dödats av staten.
D.v.s endast att kunna tänka tanken att det fanns en möjligheten att
gå till fängelset och kräkas över brottslingen var ett lugnande medel
för att dämpa hämdbegäret. Ett slags psykologisk revansch för de
anhöriga.

Detta skulle då betyda att staten alltid gör fel som dömer till döden?!

Så i USA straffar man alltså för att hämnas?

Hämd är inte bra. Dödsstraff är jag också emot.

Ska man straffa någon så ska man göra det för att hjälpa personen eller för att skydda andra från personen.

Så tycker jag iaf.

Det man uppmärksammar är förvisso en slags belöning, uppmuntran. Helt enkelt eftersom man därmed benämner det relevant, värt att ta hänsyn till. Detta är början till vana, för bägge parter.

Eller; som man frågar får man svar.

Helt rätt. Det är därför man utsläcker beteenden genom att avleda uppmärksamheten, snarare än att bestraffa. Men uppenbarligen har inte bestraffning till syfte att minska kriminalitet eller nåt i den stilen, utan handlar om (som matahari riktigt tar fasta på) hämndbegär. Om det finns något som kan kallas primitivt så är det just det.

Det är väl bra så länge de drabbade (brottsoffer och deras anhöriga) inte är de som utdömer straff. Känslorna vill och driver åt sitt håll tex hämdbegär.
Inläggen är lite förvirrande men jag ska försöka få ordning på mina tankar här.
I rättssamhället skipas rätt. Denna rätt är inte lika med rättvisa! Eller hur?
Det är väl inte straff för straffets skull utan straff för att ge en handling konsekvens.
När man i rättssamhället tagit sitt ansvar, sitt straff, är man fri igen.
Känslorna är inte lika generösa. Känslorna lever sitt eget liv.
Jag menar också att ingen människa har rätt att ta en annan människas liv.
Dödsstraff blir en "lindring" i känslolivet, tydligen. De drabbade mår bättre av livstid.
Ett straff måste stå i proportion till brottet och accepteras av samhället. Detta tror jag är mycket viktigt! Idag upplever vi att många straff är för lindriga och de drabbades lidande ett mycket hårdare straff.
Alltså: jag ser två diskussioner här .... känslornas och rättssamhällets ...

Två fel har väl aldrig gjort ett rätt?

Noterade häromdagen på min helgedom aftonbladet.se att en marinkårssoldat blev hajattackerad under en dykövning (mot potentiella terrorhot...) i Sydney. Han förlorade en hand och blev sargad i ena benet. Nu skall de givetvis söka upp hajen och döda den. Sådana scenarion låter som hämndbegär om något - det är ju en fisk jag talar om!!

Jag tror ändå att hämnbegäret från början kommer ifrån att vi vill skydda oss mot just rovdjur eller rivaliserande stammar. Instinkten att döda någon eller något som skadat eller dödat en själv eller någon man håller kär.
För innan människan var lika intelligent som den är idag behövde hon det hatet för att t ex ge sig efter det djur som åt av hennes stam. För rovdjur kommer ofta tillbaka till samma födkälla. Ett lejon som en gång tagit en människa gör det ofta igen.

Däremot gäller detta knappast hajar. Jag har svårt att tänka mig att de tänker så långt. Så att ge sig efter en haj har jag svårt att se logik i, längre än så tycker man att vi borde utvecklats...?

Jag tror dock inte att hämnd ger någon frid egentligen. Slutligen måste vi alla förlåta eller på annat sätt lägga det bakom oss.

Jag tror att rättvisa rättegångar är ganska ovanliga. Desto grövre brott - desto sämre rättegång. Detta beror på känsloladdningen i processen.

Dödsstraffet - eller om man nu skall kalla det för en avlivning - missbrukas för mycket för att kunna användas på ett korrekt sätt. Sedan måste man också ha i åtanke att många som hamnar i fängelse på livstid begår självmord för att deras omständigheter är så dåliga.
I mina ögon blir det som ett långsamt plågsamt dödstraff.

Dessutom tror jag att många som begår just mord oftast gör det i en position av hjälplöshet eller förvirring. Dessa människor behöver hjälp, men istället hamnar de i fängelse på livstid eller blir avrättade.
De flesta som begår mord gör dessutom inte om det, alltså är avrättningen eller livstids fängelse ett hämndredskap snarare än en logisk handling.

I min mening är det starkaste och mest beundransvärda en människa kan göra att förlåta den som dräpte ens barn.

SaraL skrev:I min mening är det starkaste och mest beundransvärda en människa kan göra att förlåta den som dräpte ens barn.

Finns det överhuvudtaget något sådant fall i mänsklighetens historia? Jag antar att omvärlden i ett sådant fall (om det finns) drar slutsatsen att den föräldern nog inte älskade sitt barn särskilt mycket. Vad är vunnet med det? Det enda som händer är väl att samhället, ännu lite mer än vad som redan är fallet, får attityden att föräldrar borde älska sina barn mer.

Det är svårt att komma ifrån att det skulle framstå som väldigt inkonsekvent att å ena sida påstå att man älskar sitt barn över allt annat och så i nästa stund helt och fullt förlåta dess mördare.

Vind skrev:Så i USA straffar man alltså för att hämnas?

Hämd är inte bra. Dödsstraff är jag också emot.

Ska man straffa någon så ska man göra det för att hjälpa personen eller för att skydda andra från personen.

Du glömmer det viktigaste: att avskräcka andra från att begå liknande brott.

Logiskt sett, i teorin, kan man tycka att dödsstraff borde vara det mest avskräckande straffet. Men jag vet inte hur det ligger till med det i praktiken. Folk har ju svårt att greppa det där med döden, kanske på goda grunder. Kanske är det för att vi inte alls kan dö. Då det finns oändligt många parallelluniversa, finns det alltid parallelluniversa i vilka vi överlever, vad vi än råkar ut för - så att vi har evigt liv. Om många människor känner på sig detta undermedvetet - utan att kunna/våga/förstå att formulera det medvetet - kan det kanske förklara varför dödsstraff inte är så avskräckande som man kanske tycker att det logiskt sett borde vara (om det nu inte är det).

Jag tycker att det är förståeligt att ett land som hamnat i en negativ cirkel av hög brottslighet väljer att ha dödsstraff för de grövsta brotten. Dödsstraff kanske inte minskar brottsligheten, snarare tvärtom med tanke på föregående stycke, men folk tror lätt att det gör det. Det är förståeligt. Det "borde" ju logiskt sett göra det, tycker man ju spontant, innan man får veta (och tar in) facit - och innan man betänker det här med parallella universa.

Det finns ett tredje synsätt också. Man bestraffar inte bara för att verka avskräckande, även om det blir så. Avsikten med bestraffning är att ge brottslingen en konkret uppfattning om rättvisa, att samhället kommer att bestraffa honom om han fortsätter på samma spår. Brottslingen ska inte kunna känna att han kan komma undan med sina brott, utan samhället kräver ett ställningstagande av brottslingen att ta fullt ansvar för sina handlingar. Bestraffning är alltså inte att vilja brottslingen något ont, utan det finns en god tanke bakom som också kan hjälpa brottslingen att repa sig. Dödsstraff kan rättfärdigas på så vis att det förhindrar brottslingen från att utföra fler brott och därigenom skydda honom från sig själv. Problemet med lag och bestraffning i det moderna samhället är att bestraffningen inte är tillräckligt stark för att brottslingen ska kunna ta till sig den, och det sker inte heller tillräckligt tidigt. Det måste vara samhällets ansvar att förhindra brott och det borde vara allas ansvar att hindra brott då man ser det ske. Varför ska det räcka med att låsa in brottslingar? Man skyddar deras identiteter och gömmer undan möjligheten att få brottslingen att konfronteras med sina handlingar. Jag tror att skamstraff är bland de bästa metoderna. Hörde att på ett fängelse så förbjöds hip hop och annan modern musik och istället var den enda tillåtna musiken löjliga kärleksballader från 70 talet. Eller tänk om gangsters tvingade klä sig i fåniga kostymer och dansa löjligt framför sina gängmedlemmar? Det som driver en kriminell person är stolthet, det enda som biter på stolthet är inte smärta, inte bli inlåst eller isolerad utan skam. Fram för skamstraff.

Sceptisk skrev:Det finns ett tredje synsätt också. Man bestraffar inte bara för att verka avskräckande, även om det blir så. Avsikten med bestraffning är att ge brottslingen en konkret uppfattning om rättvisa,

Om vad samhället anser vara rättvisa, ja. För brottslingen handlar det väl på sin höjd om att spela med och låtsas vara med på noterna, låtsas ämna bättra sig, för att komma ut tidigare. Världen behöver inte fler människor som låtsas. Världen behöver fler ärliga människor, mer ärlighet. Därför tror jag inte på att straff skulle kunna ha någon bra uppfostrande funktion på det stora hela. Möjligen i något enstaka sällsynt fall. Men det vägs nog mer än väl upp av det negativa med all den falskhet man samtidigt tränar upp brottslingarna i, genom att de lär sig att sättet att komma ut tidigare är att låtsas ha blivit bättre människor av straffet. Jag tror att människors låtsande och falskhet har värre och mer djupgående konsekvenser på samhället än vad de flesta tror.

Sceptisk skrev:Bestraffning är alltså inte att vilja brottslingen något ont, utan det finns en god tanke bakom som också kan hjälpa brottslingen att repa sig. Dödsstraff kan rättfärdigas på så vis att det förhindrar brottslingen från att utföra fler brott och därigenom skydda honom från sig själv.

Om nu döden är det bästa för brottslingen själv, som du påstår, kan man undra varför han inte tar livet av sig på egen hand. Jag gillar inte paternalismen i attityden att brottslingen inte förstår sitt eget bästa. Självklart förstår en miljonsvindlare sitt eget bästa: det är roligare att vara förmögen än att inte vara det. Vad en del av dem möjligen missbedömer är risken för att åka fast. Men deras misstag att åka fast vill man ju inte straffa dem för.

För övrigt är det vansinne hur mycket en avrättning kostar samhället. Över en miljon, hörde jag. Mer än vad ett livstids fängelsestraff kostar. Borde det inte vara samhällsekonomiskt bättre att låta dömda mördare straffarbeta, så att de betalar tillbaka till samhället i någon mån, som kompensation för vad de ställt till med?

Hörde att på ett fängelse så förbjöds hip hop och annan modern musik och istället var den enda tillåtna musiken löjliga kärleksballader från 70 talet.

70-talsballader? Tortyr är ju förbjudet! Skicka Amnesty på det fängelset!

Sceptisk skrev:Eller tänk om gangsters tvingade klä sig i fåniga kostymer och dansa löjligt framför sina gängmedlemmar? Det som driver en kriminell person är stolthet, det enda som biter på stolthet är inte smärta, inte bli inlåst eller isolerad utan skam. Fram för skamstraff.

Om det nu är skam som brottslingen allra minst vill råka ut för, varför skulle han då gå med på att dansa löjligt framför sina gängmedlemmar? Hur skulle man kunna få honom till det menar du, om inget (som man skulle kunna hota med om han inte dansar) nu är värre än den skammen han vet att han skulle känna om han dansade?