Vad är det som hindrar oss?

[testarossa]

Vad är det som hindrar en från att göra det man vill? Då menar jag inte geografi och ekonomi utan det som finns nära tillhands, som att gå fram till den där tjejen eller plugga till provet. Man vill ha det som kommer efter men man får någon känsla som hindrar en från att göra det som krävs för att få det. Jag iaf. Men bara med vissa saker. Vad är det man tror ska gå sönder?

[Johan Ågren]

Hellre att leva ett liv med potentiella möjligheter än att utforska dessa och därmed se sina begränsningar. Det fördärvar vår självkänsla. Att tro sig ha en chans med en tjej är ett bättre alternativ än att få det svart på vitt att man inte har en chans. Det är således vår fantasi som sätter käppar i hjulet. Om man pluggar och ger järnet inför en tenta, och ändå inte klarar den, så är det ett sämre alternativ än att inte ha pluggat så mycket och inte klara den. Och den bästa investeringen för självkänslan är att låta bli och plugga och ändå klara tentan.  :) Vi väljer därför, ofta omedvetet, hur mycket vi pluggar utifrån en sådan här kalkyl.

/Johan

[Fication]

Japp, det kallas prokrastination och SVD har precis haft en artikelserie om det: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 644135.svd

En sätt att se det är att man gör sig en fantasi, en bild av vad som kommer att hända när man går fram till tjejen eller pluggar till tentan. Sedan blir man så förälskad i bilden, i fantasin, att man inte vill krossa den genom att verkligen göra det.

Det bästa tipset är att försöka göra det innan man hinner bygga upp den här fantasin om det perfekta genomförandet och det perfekta resultatet, men det är inte helt lätt.

[Johan Ågren]

Kul att det fanns en "diagnos".

Själv har jag alltid haft tendensen att aldrig bli glad när jag genomfört något, utan det är alltid så att jag nätt och jämt når upp till mina egna fantasier. Konsten har kunnat överraska mig, men även fantiserandet och "filosoferandet" i sig har kunnat övveraska mig och gjort mig energisk. Det blir naturligtvis ett problem när jag får kickar av det som just förstör allt annat. Om man sedan inte gjort så många handtag på några år, utan enbart byggt upp sina "drömmar" så blir det tufft att börja gräva där man står. De små framstegen känns då inte glädjande. Bäst mår jag när jag kommer igång i en process och stänger av mitt reflekterande, fast då gäller det att komma igång och inte sätta sig ned. Jag har därför trivts med hanterverkarjobb, men ibland blir det en kamp då jag börjar reflektera och inte får mental stimulans. Ofta känns hela min existens som tillfällig; i avvaktan på. Är ganska medveten om min problematik dock, men det är svårt att gång på gång "lura sig själv" och dra igång sig. Har alltid haft morgonångest och är segstartad. Har dessutom ett förakt för mig själv och andra när det bara rullar på i gamla invanda fotspår. Får liksom lust att sätta på mig en skinande rustning och dra ut och besegra drakar och rädda sköna jungfrur i nöd (eller kanske starta ett filosofiforum).

Fast jag kanske bara är lat.

/Johan

[Fication]

Ja, det känns väl bättre att veta att man inte är först med problemet! Å andra sidan svider det att inte vara unik.

Jag känner igen mig i det du skriver. Det blir nästan så att de gånger man förbluffar sig själv sätter ribban för nästa prestation. Sen sitter man och väntar på nästa briljanta idé istället för att direkt komma igång och göra något som är ok, godkänt liksom.

Hantverkarjobb funkar inte riktigt för mig eftersom jag är så kass på det. Jag blir bara frustrerad och aggressiv.

Här är en kille som skriver bra om det, tycker jag: http://www.structuredprocrastination.com/light/perfectionism.php
Filosofiprofessor från Stanford.

Lat och lat... genier förtjänar att ta det lugnt emellanåt och ska inte behöva skita ner händerna på rutinjobb.

[magicadehex]

Vad är det som hindrar en från att göra det man vill? Då menar jag inte geografi och ekonomi utan det som finns nära tillhands, som att gå fram till den där tjejen eller plugga till provet. Man vill ha det som kommer efter men man får någon känsla som hindrar en från att göra det som krävs för att få det. Jag iaf. Men bara med vissa saker. Vad är det man tror ska gå sönder?

Skam är det som hindrar oss.
Det mesta omkring oss uppfostrar oss till att känna skam.
Det och det är inte socialt accepterat, man ska bete sig si eller så. Det är så djupt rotat i oss, så vi snart tvekar innan vi vågar sätta ena foten framför den andra.
Vem tex skulle våga hoppa indianskutt genom stan, när massor av människor ser på? Det kan man kanske träna på, att hoppa indianskutt till jobbet eller skolan

[Algotezza]

Vad är det som hindrar en från att göra det man vill? Då menar jag inte geografi och ekonomi utan det som finns nära tillhands, som att gå fram till den där tjejen eller plugga till provet. Man vill ha det som kommer efter men man får någon känsla som hindrar en från att göra det som krävs för att få det. Jag iaf. Men bara med vissa saker. Vad är det man tror ska gå sönder?

Skam är det som hindrar oss.
Det mesta omkring oss uppfostrar oss till att känna skam.
Det och det är inte socialt accepterat, man ska bete sig si eller så. Det är så djupt rotat i oss, så vi snart tvekar innan vi vågar sätta ena foten framför den andra.
Vem tex skulle våga hoppa indianskutt genom stan, när massor av människor ser på? Det kan man kanske träna på, att hoppa indianskutt till jobbet eller skolan

Jag läste i en sexualhygienisk upplysningsbok  för unga som tolvåring. Författaren var en tysk vid namn Muderspach, vill jag minnas, kanske hette han Helmuth eller Adolph i förnamn. Jag hade precis upptäckt masturbationens fröjder och läste i kapitlet om onani att "denna aktivitet normalt följes av skuldkänslor". Jag kände inga skuldkänslor, det var bara skönt och mysigt. Favoritlektyren att onanera till var "porrupplagan" av Tusen och en natt. Problemet, om det var ett, var att alltså att jag inte kände några särskilda skuldkänslor, fastän jag enligt boken borde känna det, så jag undrade vad det var för fel på mig.

Jag har ofta levt skamlös. Skam- och skuldkänslor, när de kommit, har jag mer sett som en krydda i "anrättningen", något kittlande, men inget som har stoppat mig i min framfart. Å andra sidan har jag inte gjort några mer avancerade saker, förutom ibland ägnat mig åt hämningslöst skämtande och ordvitsande samt gått naken på stan (Malmö) en gång. Svarta Maja hämtade mig, och en generad kvinnlig polis gjorde vad hon kunde för att skyla mitt organ. Eftersom omgivningen inte kunde acceptera mitt agerande och inte förstod varför jag gjort det, tog det, som man säger, en ände med förskräckelse.

Skam och skuld är en kristet anstruken krydda i tillvaron som inte alls behöver hindra oss från att göra det vi innerst inne vill. De är naturligtvis till för att inspirera oss, genom det förbjudnas lockelse, inte hindra oss. Vill då få någon att göra det du vill, förbjud det!

Med vänlig hälsning

Algotezza

[Ling]

Man har ofta hört att "du kan inte få mer än ett nej", när man är i en situation där ett nej är en möjlighet. Visst, så är det, det kan väl inte vara så farligt tänker man då. Första, andra och till och med tredje gången funkar det, sedan tar det ju stopp, självkänslan får sig en törn och man tar inte språnget lika lätt längre.
Ju äldre jag blivit ju mer blir jag benägen att ta språnget, trots att det finns en risk, men det finns ju en chans också.
Sedan det här med skam, vad är tillåtet enligt normen är något jag tar med i beräkningen, men inte alls lika ofta  :lol: . Men jag känner att jag lever, trots att en käsnlomässig berg-och dalbana, eller kanske tack vare.

[Johan Ågren]

Jag är en jäkel på att planera, strukturera och förbereda mig. Jag kan skaffa en ateljé, rusta den och ställa allt i ordning, men när det sedan kommer till att använda ateljén så tar det stopp. Jag hittar på en massa anledningar till att inte uttrycka mig konstnärligt. Naturligtvis har jag enorm höga krav på mig själv, och ser dessutom ner på alla andra konstnärer. I min fantasi så har jag tagit det konstnärliga uttrycket till utopiska höjder. Att jag skulle göra något som inte förändrade världen vore ett misslyckande. när jag väl försöker så vägrar jag ha pennan/penseln mer än några sekunder på pappret; jag begränsar mig enormt. Att jag skulle ägna mig åt något en längre tid skulle bara visa på min brist att uttrycka mig, och tillika så skulle jag inte kunna ursäkta mig om inte det jag hade gjort skulle förändra världen. Den dagen jag verkligen lägger ner hela min energi en längre tid så måste jag nå upp till vad jag föreställer mig.

Perfektionism; varför göra något onödigt? Varför ska jag upprepa något jag redan gjort, eller andra redan gjort? Varför ska jag anstränga mig att laga mat till en kvinna som tidigare blivit serverad mat av en man som hade intresse av mat? Alternativen är att bli bättre, eller helt tappa intresset.

När jag "övar" på något så försämrar jag min självkänsla. Jag kan bara öva på något som jag anar att jag gör unikt, och då kan jag acceptera att jag även övar upp färdigheter som påminner om andras färdigheter. Om någon då jämför mig med någon annan så har jag att intala mig själv och denne person att jag är bättre på mitt sätt, annars så lägger jag ner.

Prestation: Jag presterar bara i sammanhang där jag inte slår i underläge; där förväntningarna är högre än vad jag på rimlig tid kan prestera. Jag väntar alltid in i det sista; tills det att jag nästan inte kan klara uppgiften (och någon annan definitivt inte kan klara den), sedan bränner jag ut mig!

Så hur ska jag förhålla mig till min självkänsla? Ska jag sluta och ha så höga krav på mig, och påta där jag står, inse att jag inte måste vara världsbäst på det jag tar för mig? Ända sedan jag var liten har jag varit tvungen att agera så här. Det har gjort mig till den jag är, men det styr mig enormt och skapar mycket ångest. Jag investar i 95% ångest för att jag ska kunna pressa fram 5% extas.

Svampsessionerna jag hade tog bort det här beteendet ett tag, men nu är jag tillbaka igen. Det triggas mycket av det motsatta könet. Jag minns hur jag ständigt gjorde teckningar och visade mina föräldrar, mådde dåligt när jag såg att någon ritat en "finare" teckning, och fortsatte att försöka prestera bättre. När mina föräldrar inte reagerade starkt positivt så tog jag det som negativ kritik (även om de sa att det var fint), och jag lärde mig läsa av människors genuina känslor inför något snarare än vad de sa. Jag lärde mig snart att inte lyssna på vad människor sa eller gjorde, utan läste av mer och mer bakomliggande skeenden, till min värld blev helt upp och ner. Jag blev en tyst människa, med skarp blick.

Jag föraktar samtidigt mitt beteende då jag genomskådar det, så på det hela taget har jag utplånat mig själv. Jag väljer att inte accelerera i sådana här processer, och det tillika med att jag väljer att inte accelerera eftersom jag normalt skjuter upp uppgifterna. "Genomskådandet" blir ännu ett sätt att skjuta upp vad jag möjlighen kan planera att ta mig för.

Jag vet hur jag ska ta mig ur det hela; men skjuter upp det för att jag inte får misslyckas med att ta mig ur det hela när jag väl tar mig för att ta mig ur det hela. Faktum är att ett sådant misslyckande skulle kunna visa på att mitt beteende är normalt, och då måste jag utifrån denna "sanning" prestera ännu mer.

Jag speglar mig i andra människor; försöker få fram deras genuina känslor. Ord betyder inget, blickar och spontana reflexer i ansiktet allt. Jag skiljer snabbt ut vilka muskelgrupper som aktiveras i ett ansikte. Har övat på det sedan jag var grabb. Jag kan därför agera hjälte; läsa in och stimulera andra människor på djupet, men bara när jag har någons genuina intresse. Om jag upphör att vara någons hjälte så tappar jag mitt djupa intensiva intresse, och övergår i ett smärtfyllt vardagslunk; sökande och suktande efter att någon eller några ska intressera sig för mig.

Egoism?

/Johan

[Ling]

Oj, ett sånt underbart inlägg Johan, njöt av varje ord. Känner igen mig i vissa delar, det där med att man inte hör vad människor säger utan istället bekraktar. Dessutom har jag något speciellt när det gäller röster, jag kan fastna i någons röst, vilket också då innebär att jag inte hör vad dom säger utan bara hur.

[Fication]

Underbart Johan!

Påminner mig om det här: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ght=#58754

Det här med ego och självkänsla är ju fantastiskt intressant. Alltså, ego = självkänsla = självbild. Ju mer man försöker förtrycka sig själv, och göra sig av med egot, desto större motstånd gör det.

Att ta tag i en sak, sätta igång och skapa eller bara lösa en uppgift (som kräver minsta lilla kreativitet), är att underkasta sig ett resultat, något som ligger utanför en. Man ska släppa sitt ego och sina fantasier, tex illusionen om det perfekta resultatet, och bara fokusera på resultatet (eller skapandet).

Ack, detta självdestruktiva eller självuppoffrande sätt att definiera sig själv...

[magicadehex]

Vad är det som hindrar en från att göra det man vill? Då menar jag inte geografi och ekonomi utan det som finns nära tillhands, som att gå fram till den där tjejen eller plugga till provet. Man vill ha det som kommer efter men man får någon känsla som hindrar en från att göra det som krävs för att få det. Jag iaf. Men bara med vissa saker. Vad är det man tror ska gå sönder?

Skam är det som hindrar oss.
Det mesta omkring oss uppfostrar oss till att känna skam.
Det och det är inte socialt accepterat, man ska bete sig si eller så. Det är så djupt rotat i oss, så vi snart tvekar innan vi vågar sätta ena foten framför den andra.
Vem tex skulle våga hoppa indianskutt genom stan, när massor av människor ser på? Det kan man kanske träna på, att hoppa indianskutt till jobbet eller skolan

Jag läste i en sexualhygienisk upplysningsbok  för unga som tolvåring. Författaren var en tysk vid namn Muderspach, vill jag minnas, kanske hette han Helmuth eller Adolph i förnamn. Jag hade precis upptäckt masturbationens fröjder och läste i kapitlet om onani att "denna aktivitet normalt följes av skuldkänslor". Jag kände inga skuldkänslor, det var bara skönt och mysigt. Favoritlektyren att onanera till var "porrupplagan" av Tusen och en natt. Problemet, om det var ett, var att alltså att jag inte kände några särskilda skuldkänslor, fastän jag enligt boken borde känna det, så jag undrade vad det var för fel på mig.

Jag har ofta levt skamlös. Skam- och skuldkänslor, när de kommit, har jag mer sett som en krydda i "anrättningen", något kittlande, men inget som har stoppat mig i min framfart. Å andra sidan har jag inte gjort några mer avancerade saker, förutom ibland ägnat mig åt hämningslöst skämtande och ordvitsande samt gått naken på stan (Malmö) en gång. Svarta Maja hämtade mig, och en generad kvinnlig polis gjorde vad hon kunde för att skyla mitt organ. Eftersom omgivningen inte kunde acceptera mitt agerande och inte förstod varför jag gjort det, tog det, som man säger, en ände med förskräckelse.

Skam och skuld är en kristet anstruken krydda i tillvaron som inte alls behöver hindra oss från att göra det vi innerst inne vill. De är naturligtvis till för att inspirera oss, genom det förbjudnas lockelse, inte hindra oss. Vill då få någon att göra det du vill, förbjud det!

Med vänlig hälsning

Algotezza

Vad härligt att du inte har känt skam inför din onani.

[magicadehex]

Johan, är du min okände tvilling?  :D  
Jag kan skriva under på hela ditt inlägg. Blir oftast sittande i den stora planen på mitt masterpiece, för jag vågar inte påbörja något eftersom det måste bli makabert bra.

[Algotezza]

Vad är det som hindrar en från att göra det man vill? Då menar jag inte geografi och ekonomi utan det som finns nära tillhands, som att gå fram till den där tjejen eller plugga till provet. Man vill ha det som kommer efter men man får någon känsla som hindrar en från att göra det som krävs för att få det. Jag iaf. Men bara med vissa saker. Vad är det man tror ska gå sönder?

Skam är det som hindrar oss.
Det mesta omkring oss uppfostrar oss till att känna skam.
Det och det är inte socialt accepterat, man ska bete sig si eller så. Det är så djupt rotat i oss, så vi snart tvekar innan vi vågar sätta ena foten framför den andra.
Vem tex skulle våga hoppa indianskutt genom stan, när massor av människor ser på? Det kan man kanske träna på, att hoppa indianskutt till jobbet eller skolan

Jag läste i en sexualhygienisk upplysningsbok  för unga som tolvåring. Författaren var en tysk vid namn Muderspach, vill jag minnas, kanske hette han Helmuth eller Adolph i förnamn. Jag hade precis upptäckt masturbationens fröjder och läste i kapitlet om onani att "denna aktivitet normalt följes av skuldkänslor". Jag kände inga skuldkänslor, det var bara skönt och mysigt. Favoritlektyren att onanera till var "porrupplagan" av Tusen och en natt. Problemet, om det var ett, var att alltså att jag inte kände några särskilda skuldkänslor, fastän jag enligt boken borde känna det, så jag undrade vad det var för fel på mig.

Jag har ofta levt skamlös. Skam- och skuldkänslor, när de kommit, har jag mer sett som en krydda i "anrättningen", något kittlande, men inget som har stoppat mig i min framfart. Å andra sidan har jag inte gjort några mer avancerade saker, förutom ibland ägnat mig åt hämningslöst skämtande och ordvitsande samt gått naken på stan (Malmö) en gång. Svarta Maja hämtade mig, och en generad kvinnlig polis gjorde vad hon kunde för att skyla mitt organ. Eftersom omgivningen inte kunde acceptera mitt agerande och inte förstod varför jag gjort det, tog det, som man säger, en ände med förskräckelse.

Skam och skuld är en kristet anstruken krydda i tillvaron som inte alls behöver hindra oss från att göra det vi innerst inne vill. De är naturligtvis till för att inspirera oss, genom det förbjudnas lockelse, inte hindra oss. Vill då få någon att göra det du vill, förbjud det!

Med vänlig hälsning

Algotezza

Vad härligt att du inte har känt skam inför din onani.

Ja, skönt!

En person som var härligt skamlös inär det gällde alla personer han hatade var Ingmar Bergman. Han hade en anteckningsbok där han skrev ner hur illa han tyckte om en del personer i sin närhet. Han hymlade inte med att han tyckte illa om dem och inte ville ha med dem att göra. Han talade ju också fritt om sina "dämoner"...

Med vänlig hälsning

Algotezza

[ae]

Känner till stor del igen mig i det du skriver Johan. Jag har gått och grunnat på det en del, för jag upplever att perfektionismen verkligen står i vägen för mig på många sätt. Som du skriver - 95% ångest för 5% extas, och alltid i sista sekunden. Jag har sett det som ett destruktivt beteendemönster, att jag på något sätt hyser en rädsla för avsaknaden av stress. Jag skapar en stressad situation för att jag tror att min prestation är proportionerlig mot mödan - jag vill liksom försvåra processen för mig själv. Intressant perspektiv att det även kan vara ett slags överlägsenhetskomplex - jag skriver absolut under på det.

Jag vill som sagt gärna tro att det jag i slutändan producerar är värt sitt blod, sitt svett och sina tårar - att ångesten liksom transcenderas genom konsten, men jag är inte säker på det. När jag ser mig omkring ser jag att många människor spottar ut fantasktisk konst helt ohämmat. Jag blir enormt avundsjuk på sånt. Jag tror absolut att jag har att vinna på att släppa mina höga ambitioner och min överdrivna självkontroll.

Egoism skulle jag inte vilja säga, snarare bekräftelsebehov. Och det är inte av ondo egentligen, behov är liksom behov. Dessutom tvivlar jag på att det hjälper att fördöma sina psykologiska strukturer om man vill förändra dem.

Jag tror att viljan att vara bättre än andra till stor del bottnar i rädslan för att kanske vara sämre. Och där spelar dömandet en stor roll: man är nog rädd för att bli dömd lika hårt som man dömer själv. Därför vill man vara på den säkra sidan och ta i lite extra med självkritiken. Vilket i sin tur gör att man höjer den generella ribban, även i bedömningen av andra. And on and on it goes..

Bara av nyfikenhet: Har du någon gång försökt göra fel? Tagit en vit duk och sagt till dig själv: "nu ska jag göra en riktigt fruktansvärd tavla", till exempel?