Irritation

[Sceptisk]

Med irritation menar jag egentligen det något ålderdomliga engelska uttrycket "vexation" som innehåller mycket mer än bara irritation, det kan betyda frustration, hat, avsky, etc. Men för enkelhetens skull kallar jag det för irritation utan att för den skull ta bort meningen med vad jag egentligen talar om.

Varför blir man irriterad? När blir människan irriterad? Vad kan konsekvenserna av irriation bli? Och vad är en terapeutisk lösning för att bli av med sin irriation och återgå till normalitet?

för det första så menar jag att irritation är inte det normala tillståndet hos en frisk människa, irritation uppstår på grund av att något är fel. Eftersom irritationen är tecken på att något är fel och om det finns en lösning på problemet då torde det vara så att när problemet väl blivit löst så behövs inte längre lösningen.

Om till exempel med lösning menar religion, filosofi, terapi eller medicinering, vore det inte så att när väl irritationen försvunnit då behövs inte heller längre lösningen. Så vad är isåfall en lösning? Lösningen är ju att på metodisk väg läka irritationen så att normalitet återgår.

När det kommer till kroppens hälsa så är det inte läkarens uppgift att läka kroppen. Läkaren tar bara bort det som orsakar ohälsa. Till exempel bakterier. Kroppen läker ju sedan sig själv. Vore det därför också inte rimligt att anta att den mentala hälsan också skulle läkas när väl orsaken till irritationen avlägsnats?

Så därför, varför och när uppstår irritation i en människas själ?

Den fysiska kroppen blir irriterad då något som inte tillhör den kommer in i den, för vad det än är passar inte in i kroppens normala balanserade system. Skulle man därför också kunna anta att en människas själ också blir irriterad då det är något i själen som inte passar in i dess oerhört balanserade system?

Men vad är det som kan komma in i själen och inte passa in där? Ingenting organiskt eller materiellt kan ju komma in i själen, själen är fri från sådan materia. Men det som kan komma in i själen är idéer och föreställningar. Dessa föreställningar kan skapa väldig oreda i själen och producera en människa som är fylld av ångest, skam, frustration, bitterhet, hat och avsky, kort sagt irritation.

Därför så borde man precis som läkaren gör med kroppen, identifiera orsaken till irritationen så att själen kan läkas av sig självt. Precis som med kroppen så läker sig själen inte av vad man fyller den med, utan vad man tar bort från den. Till och med cancersvulster är något man måste ta bort från kroppen så att den kan läka igen.

Men precis som det är med kroppen så kan avlägsnandet av främmande föremål göra ont. Det är smärtsamt att gå till en läkare och reparera en benskada eller borra hål i en tand. På samma sätt är det också smärtsamt att avlägsna främmande och skadliga föreställningar ur en själ. Känslan av skam och avsky intensifieras under det att de främmande föremålen tas bort, men när de väl är borta så kan själen återhämta sig och uppleva fridfullhet och frihet från forna smärtor.

På grund av själens starka band till kroppen och att vi kan se på kroppen att man inte kan tillföra hälsa till kroppen så är det rimligt att tänka att man inte heller kan tillföra friskhet till själen. Friskhet i både kroppen och själen är något som uppstår när väl främmande och skadliga föremål avlägsnats.

Så vad kan dessa främmande föremål vara om man talar om själen? Allt som har med föreställningar att göra, vilket inkluderar moral, religion, etik, lagar, åsikter, ideologier osv, som i sin tur inkluderar fördömanden, krav, hot, utskämning, mobbing, bestraffning, etc.

När man väl tagit bort orsaken bakom irritationen så kan själen växa fram och läkas av sig själv - själens inneboende intelligens. Själen behöver inga yttre eller inre koncept för att kunna bli fri och fridfull. Själen har en inre intelligens och att då utsätta den för yttre påfrestningar av främmande koncept kommer också bara skapa irritation.

Själen är i grunden fri och klar och fridfull, men den sjuka själen är fylld av tankar, koncept, regler, moralism, irrationella rädslor, fördömanden, hat, avsky, bitterhet, depression, resignation och slutligen apati. En sjuk själ påminner därför mycket om en infekterad kroppsdel. Till en början känns det inte speciellt mycket, efter ett tag kan det börja ömma och kroppen blir mer sårbar än förut, att bara snudda vid kroppen känns som ett knivhugg, därefter övergår det till uppruttnelse, kroppsdelen domnar och slutligen så dör den.

Att förstå sjuka människor är därför viktigt i deras läkningsprocess och att man därför avstår ifrån att involvera dom i koncept, debatter, argument och sådant som kan få deras irritation att förvärras. De som tycks gilla att plåga andra på detta sätt lider troligen själva av någon irritationsform som också måste förstås. I sin förvridna verklighetsuppfattning så tror dom att dom får ut något av att plåga andra, medan dom i själva verket själva är plågade och det är ett sätt för dom att få utlopp för sina smärtor.

En frisk och fridfull själ bråkar inte med någon, söker inga argument, bryr sig inte om fördömanden, är inte rädd för andra människor, känner inget hat mot andra, är inte bitter eller fylld av ångest och skräck. För dom är fortfarande friska och levande själar som bara inte behöver dessa saker och därför söker dom sig inte heller till sådant som kan skada dom.

En frisk själ behöver ingen doktor.

[* KYREUS *]

den KYREANSKA REAKTIONS-tesen (a)

"Irritation är intuitivt missnöje".

(c) KYREUS, anno 1979

[Marko]

irritation är för högt ställda förväntningar.
en tro på att man själv är bättre än något annat.
Irritation är avståndstagande och isolering av sitt eget värde.

hoppa in i en tunna med kokande syra och du ser om din förväntade tro var på en rimlig nivå eller inte.

[Otis]

Irritation kan också vara ett symptom på stagnerande personlig utveckling eller bristande framåtrörelse i livet/känslorna.

                                                                                                          /O

[suzzette]

Med irritation menar jag egentligen det något ålderdomliga engelska uttrycket "vexation" som innehåller mycket mer än bara irritation, det kan betyda frustration, hat, avsky, etc. Men för enkelhetens skull kallar jag det för irritation utan att för den skull ta bort meningen med vad jag egentligen talar om.

Varför blir man irriterad? När blir människan irriterad? Vad kan konsekvenserna av irriation bli? Och vad är en terapeutisk lösning för att bli av med sin irriation och återgå till normalitet?

för det första så menar jag att irritation är inte det normala tillståndet hos en frisk människa, irritation uppstår på grund av att något är fel. Eftersom irritationen är tecken på att något är fel och om det finns en lösning på problemet då torde det vara så att när problemet väl blivit löst så behövs inte längre lösningen.

Om till exempel med lösning menar religion, filosofi, terapi eller medicinering, vore det inte så att när väl irritationen försvunnit då behövs inte heller längre lösningen. Så vad är isåfall en lösning? Lösningen är ju att på metodisk väg läka irritationen så att normalitet återgår.

När det kommer till kroppens hälsa så är det inte läkarens uppgift att läka kroppen. Läkaren tar bara bort det som orsakar ohälsa. Till exempel bakterier. Kroppen läker ju sedan sig själv. Vore det därför också inte rimligt att anta att den mentala hälsan också skulle läkas när väl orsaken till irritationen avlägsnats?

Så därför, varför och när uppstår irritation i en människas själ?

Den fysiska kroppen blir irriterad då något som inte tillhör den kommer in i den, för vad det än är passar inte in i kroppens normala balanserade system. Skulle man därför också kunna anta att en människas själ också blir irriterad då det är något i själen som inte passar in i dess oerhört balanserade system?

Men vad är det som kan komma in i själen och inte passa in där? Ingenting organiskt eller materiellt kan ju komma in i själen, själen är fri från sådan materia. Men det som kan komma in i själen är idéer och föreställningar. Dessa föreställningar kan skapa väldig oreda i själen och producera en människa som är fylld av ångest, skam, frustration, bitterhet, hat och avsky, kort sagt irritation.

Därför så borde man precis som läkaren gör med kroppen, identifiera orsaken till irritationen så att själen kan läkas av sig självt. Precis som med kroppen så läker sig själen inte av vad man fyller den med, utan vad man tar bort från den. Till och med cancersvulster är något man måste ta bort från kroppen så att den kan läka igen.

Men precis som det är med kroppen så kan avlägsnandet av främmande föremål göra ont. Det är smärtsamt att gå till en läkare och reparera en benskada eller borra hål i en tand. På samma sätt är det också smärtsamt att avlägsna främmande och skadliga föreställningar ur en själ. Känslan av skam och avsky intensifieras under det att de främmande föremålen tas bort, men när de väl är borta så kan själen återhämta sig och uppleva fridfullhet och frihet från forna smärtor.

På grund av själens starka band till kroppen och att vi kan se på kroppen att man inte kan tillföra hälsa till kroppen så är det rimligt att tänka att man inte heller kan tillföra friskhet till själen. Friskhet i både kroppen och själen är något som uppstår när väl främmande och skadliga föremål avlägsnats.

Så vad kan dessa främmande föremål vara om man talar om själen? Allt som har med föreställningar att göra, vilket inkluderar moral, religion, etik, lagar, åsikter, ideologier osv, som i sin tur inkluderar fördömanden, krav, hot, utskämning, mobbing, bestraffning, etc.

När man väl tagit bort orsaken bakom irritationen så kan själen växa fram och läkas av sig själv - själens inneboende intelligens. Själen behöver inga yttre eller inre koncept för att kunna bli fri och fridfull. Själen har en inre intelligens och att då utsätta den för yttre påfrestningar av främmande koncept kommer också bara skapa irritation.

Själen är i grunden fri och klar och fridfull, men den sjuka själen är fylld av tankar, koncept, regler, moralism, irrationella rädslor, fördömanden, hat, avsky, bitterhet, depression, resignation och slutligen apati. En sjuk själ påminner därför mycket om en infekterad kroppsdel. Till en början känns det inte speciellt mycket, efter ett tag kan det börja ömma och kroppen blir mer sårbar än förut, att bara snudda vid kroppen känns som ett knivhugg, därefter övergår det till uppruttnelse, kroppsdelen domnar och slutligen så dör den.

Att förstå sjuka människor är därför viktigt i deras läkningsprocess och att man därför avstår ifrån att involvera dom i koncept, debatter, argument och sådant som kan få deras irritation att förvärras. De som tycks gilla att plåga andra på detta sätt lider troligen själva av någon irritationsform som också måste förstås. I sin förvridna verklighetsuppfattning så tror dom att dom får ut något av att plåga andra, medan dom i själva verket själva är plågade och det är ett sätt för dom att få utlopp för sina smärtor.

En frisk och fridfull själ bråkar inte med någon, söker inga argument, bryr sig inte om fördömanden, är inte rädd för andra människor, känner inget hat mot andra, är inte bitter eller fylld av ångest och skräck. För dom är fortfarande friska och levande själar som bara inte behöver dessa saker och därför söker dom sig inte heller till sådant som kan skada dom.

En frisk själ behöver ingen doktor.

Irritation är nog inte det bästa för vår själ, men kan behövas till en viss mängd under kontrollerande intag och uttag.
När man blir irreterad på någon kan man säga att man blir arg på sig sjölv och den stackars personen som står där i vägen får för det. Detta kallas för projektion. Att man släpper fram sin egna känslor på någon annan som är totalt oskyldig. Man måste lära sig att tygla sitt humör så att inte omgivningen får för ens synder.  Man ska lära sig att släppa ut sina känslor genom olika uttrycks sätt för det kan vara räddningen för många möten i livet. Speciellt i en relation. Så nästa gång du är arg eller irriterad tänk efter före innan du spyr galla på någon och försök lösa situationen istället. Take it easy!

[* KYREUS *]

Irritation är ALLTID - så gott som - omvärldsrelaterat.

Ingen människa kan uppleva irritation

- UTAN JÄMFÖRT -

med något.

I de flesta fallen är detta något - en jämförelse.

EN JÄMFÖRELSE MED NÅGOT I TILLVARON/ OMVÄRLDEN.


EX: Vad är gemenskap för en människa, på en öde ö?


(C) KYREUS

[J R Auk]

Jag vill starkt motsäga det sista här. Min upplevelse är att man främst irriteras över sig själv. Jag har tidigare diskuterat hat eller ilska och påstått att man alltid kan finna orsaken för ilskan eller hatet i sin egen oförmåga att kontrollera situationen. Sen kan man såklart säga att orsaken till den här oförmågan att utverka kontroll ligger i världen. Men man skall då betänka att vi blir inte arga över att vi inte kan flytta berg. Nej vi blir arga om vi inte kan flytta en sten som vi tror oss kapabla, men senare inser oss inkapabla till att flytta. Så jag instämmer med marko om att det handlar om förväntningar.

Därför så borde man precis som läkaren gör med kroppen, identifiera orsaken till irritationen så att själen kan läkas av sig självt. Precis som med kroppen så läker sig själen inte av vad man fyller den med, utan vad man tar bort från den.

Vad jag saknar här är din idé om hur man gör detta. Hur avlägsnar man orsaken när man väl identifierat den?

För om man köper den här beskrivningen som anger att orsaken till ilska är den egna oförmågan. Då anser jag det lätt att göra en koppling till motivation. Så som vi agerar mer impulsivt, mer "kraftfullt" (vilket ju ofta är våldsamt) när vi är arga. Och betänker man irritation är tecknen ofta att tonen förändras. Man blir kort i tonen, anklagande. Eller helt enkelt projicerande. Tex; telefonen är dum som ringer. Irrationellt tänkande som manifesteras när vi är irriterade.

För det är väl inte alla viljor vi har som inte realiseras och skapar irritation som bör tas bort?

För att göra en liknelse vid hunger. När vi är hungriga så motiveras vi till ett annat typ av beteende, många blir griniga eller dylikt och uppvisar irritation. Men den här viljan till mat, eller bristen som blir synlig i viljan att äta, bör vi väl inte ta bort?

Jag är helt med dig i andemening Sceptisk. Men menar bara på att det finns irritationer eller ilskor som snarare bör motivera oss.

Jag ser starka kopplingar till din post om att man inte skall döma andra. Även där håller jag med i andemening. Problemet är bara att vi lever i strukturer där vissa har institutionaliserad makt över andra.

Inte kan väl jag ge upp mitt dömande av andra när de konkret bestämmer min situation. Ta tex en polis som slår mig, och nyttjar sin makt. Skall jag bara acceptera det och säga att denne är i sin rätt och att dennes problem med sina aggressioner och liknande inte är mitt att göra omdöme över? Jag blir ju konkret drabbad.

Och så är det väl i samhället i stort. Hade vi levt i en anarkism så hade saken varit helt annorlunda eftersom radikalt annorlunda möjligheter för mig att undvika konflikter som andras påverkan på mig innebär. Men i detta institutionaliserade hierarkiska samhälle så är jag konkret bunden till att agera inom ramarna, lagarna etc. Den enda utvägen som står till buds är att jag antar en laizze fair och enbart söker vara så nöjd som möjligt i den situation där jag plågas av andra.

[J R Auk]

Så för att förtydliga. Hur gör jag inför situationer där det inte handlar om andra utan handlar om mig. Men det hos mig det handlar om är knutet direkt till andra.

Tex som en demokratisk situation. En majoritet tvingar mig. Slitningen, källan till irritation, uppstår inte för att jag är tvingad (det är jag inte i annat än att jag accepterar tvånget - jag har alltid ett val att inte rätta mig efter majoriteten) utan den uppstår för att om jag bryter mot tvånget så blir man förskjuten från gruppen. Och det kan vara så att man gillar gruppen i allt för utom detta att de tror på demokrati som ideal.

[kort]

Jag upplevde irritation för några minuter sedan eftersom att jag levde i en ovetskap om huruvida en person i verkligheten kände rädsla eller olust inför en uppgift som inte hade med mig attt göra. Det går inte att ta ett steg och samtidigt stå kvar, det går inte att korsa floden på två broar. Jag ville ge stöd oavsett känsla men då rådet till personen vid olust skulle bli att helt avstå från uppgiften kunde jag inte heller ge den stöd.

[Sceptisk]

J R Auk

Jag är tacksam för att du tog dig tid att tänka fram en intressant respons.

Det finns en slags tankestruktur som gör att man alltid kommer att känna irritation, och det är att man föreställer sig att man är i ansvar för andra, för gruppen, för familjen, för världen. Detta kanske låter konstigt, men tänk på vad ansvar egentligen betyder? Ansvar är ju något man har för något som man äger. Om man inte äger något då har man inte heller något ansvar. Jag har ansvar för min bil, mitt hus, min TV osv om jag ägde dom. Så med andra ord så tror man att man äger andra människor, att man äger världen. Och därför när andra och världen inte lever upp till ens förväntningar av hur de ske agera, då får man sitt hjärta krossat och man känner irritation.

Stoikerna skriver att vi äger ingenting förutom vår egen vilja. Det är när vi försöker att äga något som är externt till vår egen vilja som vi blir frustrerade, satta ur balans, irriterade och bittra. Om man tror att man äger andra människors handlingar till exempel, eller andra människors tankar, då kommer man att bli sliten åt alla möjliga håll - men av egen kraft. Det är ingen annan som kontrollerar en, trots att det känns så.

Ta till exempel typexemplet att tala inför en stor folksamling. Plötsligt när man står där uppe så känner man nervositet och man inbillar sig att man känner nervositet eftersom man står inför en folksamling. Men detta är ju faktiskt inte sant. Det man blir nervös över har med tidigare föreställningar att göra om hur man kan kontrollera andra människor. När man är dold i gruppen, i hölje av gemenskapen, då kan man enkelt leva med föreställningen att man har kontroll över andra människor. Men när man ställs inför en hel församling och ska tala, då känns det plötsligt väldigt utsatt. Varför? För situationen demonstrerar att man själv inte har någon kontroll över andra överhuvudtaget och situationen gör att det är omöjligt att kunna använda samma slags manipulativa beteende som man skulle använda i en grupp. Vissa verkar dock försöka att bete sig som om dom talade till sina kompisar, men många blir till isstoder första gången de ska upp på en scen.

I realiteten så har ingen någon kontroll över någon annan överhuvudtaget. Det som sker är att människor får en känsla av kontroll över andra när andra väljer att låta sig kontrolleras. Men ingen kan någonsin göra något mot sin egen vilja. Det enda som hindrar dom från att befria sig från beteendet är skammen och smärtan de tror att det skulle innebära. Men det som är nödvändigt för att bli fri igen är att bemöta dessa sina sk "demoner", att inte fly bort ifrån dom utan bemöta dessa känslor och tankar utan att behöva besvara dom. Det räcker med att du håller kvar vid insikten att du har en egen vilja.

Irritation kan också uppstå där man tror att det som händer är orimligt, irrationellt. Vilket egentligen är ett annat sätt att säga något man inte har kontroll över. Du talar om exempel där man blir hungrig och att man då kan känna irritation. Men man kan välja att inte känna irritation om man först inser att hunger är inte något irrationellt eller något som kan skada en. Man kan faktiskt öva sin vilja att acceptera hungern som något nödvändigt i det att leva i en kropp och äta när man själv väljer att äta och inte bara för att man känner hunger.

Du tar upp institutionaliserad makt. Jag säger inte att det inte är ett problem. Men varifrån kommer sådan makt? Kommer sådan makt från fria människor som bara sköter sitt eget? Nej jag tror att det kommer ifrån människor som har en "do-gooder" läggning. De är människor som tror att dom gör något bra för andra, medan dom i själva verket tror sig vara i ansvar för andra människors liv och det betyder ju att dom tror att andra människor är deras egendom.

Jag brukar tänka att "do-good'ers" är betydligt farligare än "do-bad'ers". Varför? För att do-bad'ers går att upptäcka väldigt snabbt vad dom är ute efter. Medan en do-good'er spinner försiktigt sin tråd med känsla och taktfullhet och långsamt långsamt bygger han upp ett komplext nät och då allting skett så försiktigt så har man inte samma uppmärksamhet på vad han gör, utan man kanske börjar hålla med honom och senare så befinner man sig i hans spindelnät och vet inte hur man ska kunna komma loss. Det är så jag föreställer mig att förtryckande regimer kommer till. Om det ändå bara handlade om våldsmän som försöker stjäla det man har och sedan försvinna, men dom verkligt farliga är dom som kommer för att "hjälpa andra". Dom farliga människorna är inte dom fria som vägrar låta sig förtryckas, dom farliga är dom som väljer att låta sig bli förtryckta.

[Skogsälvan]

Ta till exempel typexemplet att tala inför en stor folksamling. Plötsligt när man står där uppe så känner man nervositet och man inbillar sig att man känner nervositet eftersom man står inför en folksamling. Men detta är ju faktiskt inte sant. Det man blir nervös över har med tidigare föreställningar att göra om hur man kan kontrollera andra människor. När man är dold i gruppen, i hölje av gemenskapen, då kan man enkelt leva med föreställningen att man har kontroll över andra människor. Men när man ställs inför en hel församling och ska tala, då känns det plötsligt väldigt utsatt. Varför? För situationen demonstrerar att man själv inte har någon kontroll över andra överhuvudtaget och situationen gör att det är omöjligt att kunna använda samma slags manipulativa beteende som man skulle använda i en grupp. Vissa verkar dock försöka att bete sig som om dom talade till sina kompisar, men många blir till isstoder första gången de ska upp på en scen.

Du skriver så mycket att jag bara orkar ta itu med en del åt gången.Jag kan tänka mig att det kan vara så för en del, men verkligen inte att det är den gängse grejen. Det finns faktiskt såna som jag som inte vill ha kontroll då vi inte anser oss kapabala att hålla i ratten.

Irritation är ett aggressivt uttryck för frustration när det inte går som man vill.

[Sceptisk]

Skogsälvan

Jag tänkte på det du skrev och jag tycker du har helt rätt i din beskrivning, det finns absolut de som hellre låter andra styra än att själva ta kontrollen över sina liv. Men det är likaväl ett eget val man gör även i sådana fall. Man väljer att överlämna sig till någon annans kontroll. Och vad är de logiska konsekvenserna av att man gör ett sådant val? Uppenbarligen om man väljer att låta någon annan välja åt en så kommer man att alltid vara i någon annans våld och givetvis kan man själv räkna ut att det också kommer att leda till irritation och frustration och uppgivenhet. För vad händer när den där starka personen inte längre finns där, om han/hon dör eller bedrar dig? Även om man säger att du lämnat över kontrollen till någon annan så har du egentligen inte lämnat över kontrollen, du har valt att låta någon annans val och vilja gå före din egen. Det är inte den andra personen som har kontroll över dig egentligen. Men det lämnar dig sårbar och ständigt i risk att bli ett offer för situationer som du förmodligen inte skulle vilja hamna i. Och vad mer är är att även om du hamnar i dåliga situationer på grund av ditt val så är du fortfarande ansvarig för dina val och det är väl det tragiska i att lämna över ratten till någon annan. Den andre får sin vilja igenom, men du får ingenting för det, det enda du får är att ta konsekvenserna av vad någon annan väljer att göra. Du väljer att göra dig själv till ett offer.

Jag har suttit och läst lite idag om kokainmissbrukare och vilka effekter på människans psyke ett långvarigt kokainmissbruk får. De utvecklar en paranoia, som du kan läsa här nedan;

   "Slowly, as the consumption of pasta (Crack) continues, anxiety,hyper-vigilance, fear of being discovered, guilt suspicionand mistrust dominate the individual's psychic until itcompletely separates him from reality. Before he realizes, simple suppositions and fears become certain. He believes that he is being pursued to be hurt; the shadows of the night hide fantastic threats. The neighbor, until this moment affable, turns into a superagent of the law who is able to listen through walls or read his mind. That is why, you must listen attentively before lighting a match, the scratch seems to be amplified by the shadows. The passers-by that come back home very late at night are objects of a very attentive watch through crevices on doors or windows.  Any out of the ordinary action, such as the tying of shoelaces or the lighting of acigarette exactly in that area, are reason enough for paranoia. These are signs or warnings of danger, that should be counteracted by escapades or long minutes of a total and tense immovability.  Fantastic voices are heardthat threaten or insult.  Some times, terror dramas become real, quite elaborated, fantastic stories of blackmail and persecution. The pitillero believes that he is the center of attention, everybody worries about him and his problems. People have made devices to control him at a distance andhe is capable of magical powers on others.The paranoid state, by pasta intoxication, is almost no different from serious mental affections. Contact with reality is seriously affected. The disorganized conduct,contrary to the paranoiac desire, draws people's attention.Because of this, a great number of people detected by narcotics police owe their success to this mental disorder.Because friends or relatives' logical reasoning does not succeed in changing the frenzied (unreal) ideas ofpersecution or harm, the intoxicated individual tries to protect himself by escaping or isolating himself."

Jag har aldrig använt kokain, men under en tid var jag väldigt influerad av tanken om att lämna över min vilja till en högre kraft, eftersom jag då resonerade att den läkande kraften i våra liv kommer "utifrån". En idé som jag nu helt övergivit och slängt på min teoretiska skräphög. För det som händer när man tänker så är att man hamnar i en slags paranoia, varje steg man tar är ett steg man tar för den högre kraften och man börjar att läsa tecken i allt möjligt för att få reda på om man har gjort rätt val eller inte, till och med om man tänker rätt eller om man känner rätt eller inte. Konsekvenserna av det tänkandet liknar väldigt mycket den beskrivning av de som använt crack upplever. Man blir paranoid, upp i varv, missmodig, stressd. Slagrädd.

Så varför utvecklar missbrukare denna paranoia? Jag tänker att det beror inte på drogen, utan det beror på att missbrukaren också väljer att lämna över sitt liv till en starkare kraft, i detta fall till den starka njutningen av drogruset. Man känner självförtroende, eufori och att man kan göra vad man vill. Denna upplevelse känns så total och uppfyllande av allt man drömmer om att man tror att man bara kan uppleva sådant självförtroende ifall man använder drogen. Och när sedan drogruset försvinner så upplever dom extrema tomhetskänslor. Deras psyke, eller rättare sagt deras val att lämna över kontrollen till någon annan gör att de inte känner sig i stånd till att kunna kontrollera sitt liv om dom inte använder drogen. Så drogen hjälper in dom i ett hjälplöst sätt att tänka om sig själva och de tror att de inte ens har någon egen vilja. Det är inte drogen som väljer detta åt dom, dom väljer det själva.

Så när du nu berättar att du väljer att lämna över ratten åt någon annan så vill jag göra dig uppmärksam på att du har en egen vilja, du behöver bara hålla kvar vid den tanken. Det finns ingen som kan göra dina val åt dig, har aldrig varit så och kommer aldrig att bli så heller.

Jag har också funderat över vad Charlie Sheen sa om AA; att deras filosofi går ut på att lämna ifrån sig sina vapen, överlämna kontrollen av sig själv till gruppen eller "Gud" och bara acceptera allt som händer i ens liv och så att säga helt enkelt överlämna sig. AA's filosofi är därför en formulering av det sätt att tänka på som missbrukare redan tänker. Det enda AA's filosofi går ut på är att byta drog, att gå över från att använda alkohol eller droger till att börja knarka omständigheter och "starkare krafter". Det som är så fel med AA's religion är att Gud har gett var och en av oss en egen fri vilja, att då sedan försöka att ge bort denna gåva är ju en fantastisk förolämpning mot Gud. För vilken större gåva finns det än att få vara fri och få leva som man själv vill?

Här är Tolvstegsprogrammets filosofi, som du kan se så går det hela ut på att ge upp och lämna över kontrollen till någon annan. Du är maktlös, du är inte i stånd att göra egna val så sitt i gruppen och bekänn dina skamliga tankar inför andra främlingar och se dom göra samma sak:

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi förlorat kontrollen över våra liv.
2. Vi kom till tro på att en kraft, starkare än vi själva, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom.
4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.
6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.
9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.
10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast om vi hade fel.
11. Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade Honom - varvid vi endast bad om insikt om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.
12. När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.

Ref:
http://www.idavallen.se/03tolvsteg.htm
http://www.cocamuseum.com/htm/addiction.htm

[J R Auk]

Intressant att du tar upp Sheen och AA. Jag påtalade nämligen i en diskussion nyligen att jag såg det som rationellt för honom att omtala sig själv i grandiosa termer då han påtalar att försöker sluta. Jag använde då AA som motpol. Och jag instämmer i att AA inte är ett sätt att bli kvitt beroendet utan bara att byta beroendet av drogen till beroende av icke-drogen.

Men jag hade ingen aning om att han själv hade talat om det explicit.

[J R Auk]

I övrigt så känner jag inte riktigt att jag fick min fråga besvarad. Jag menar du berör det i och med att du omtalar ägande. Men jag kan inte se att det är en konkret lösning att säga att vi skall sluta tro oss äga saker. Vi behöver äga saker för att överleva så som situationen ser ut idag. Går det att konkretisera din idé här?

Jag instämmer i det mesta du säger. Även om jag är skeptisk till det stoiska perspektivet. Som jag omtalat på annat håll. Jag ser det inte som något som kan lösa situationen långsiktigt. Deras apati är något jag vänder mig emot. Så jag kan hålla med om att man inte bör gå runt och tycka sig äga, och ansvara, men man måste ändå verka. Eller utverka, sig själv, i sin sociala omgivning.

[Sceptisk]

J R Auk

Det stoicismen går ut på är inte att tillföra ett tankesystem som man ska "tro" på. Det handlar om att reda ut vad man egentligen har kontroll över och vad man inte har kontroll över. När man förstår det så upplever man ett lugn för man förstår sin plats i världen och kan göra helt fria val. Detta tillstånd kallas ataraxia, eller apatia. Men det har inget med apati som vi förstår det begreppet idag att göra. Det vi menar med en apatisk person är ju någon som är besegrad och oförmögen att ta ansvar för sina val.

I vardagligt tal så pratar vi om att vi äger saker, men vad är detta ägande ur filosofisk synpunkt? Ur politisk synpunkt så har man "rätt" att äga saker och det finns då någon som har uppdraget att försvara denna rättighet genom lagar och statens våldsutövning mot dom som försöker att ta dessa saker. Men det är bara en temporär och plastisk lösning och den är inte alls tillförlitlig. Inte ens staten kan skydda dig mot din dödlighet.

Så vad menas med ägande här i detta filososiska sammanhang? Det innebär det som bara du har kontroll över och som ingen annan någonsin kan ta ifrån dig. Du kan inte ens ge bort det för det är ditt och bara ditt. Detta är din fria vilja, din förmåga att kunna välja.

Men det finns också saker som du inte kan välja, saker som ligger bortom din kontroll och därför betyder det att du inte äger dessa saker, de har aldrig tillhört dig och om du skulle bli av med dom så betyder det inte att du förlorat dom utan att de helt enkelt har lämnats tillbaka. De saker du kan välja är dina åsikter, målsättningar och handlingar. Det du inte kan välja är din hälsa, rikedom, socialt status och rykte. Dessa saker är därför likgiltigheter - de har inget med dig att göra. Din kropp, din samhällstillhörighet och så vidare är därför "lånade tillgångar" och då de bara är lånade så måste de någon dag lämnas tillbaka.

PS. Sheen talar om sin tid i AA i Alex Jones show Infowars, finns att se och lyssna på youtube.
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=mpa51FoLGM0