Existentiell ångest

[Fication]

Nej, jag tror att det är ett naturligt steg i den personliga utvecklingen. Förr eller senare hamnar man i existensiell ångest, eller också når man aldrig dit.

[Camilla]

Vad tror ni det kan bero på? Är det bieffekt av den lyx vi vältrar oss i? Då vår primitiva jag inte får tillräcklig stimulering?

Tror inte det. Existensiell ångest kan även de fattigaste drabbas av. Jag tror att det har mer att göra med att man är medveten om att man har en möjlighet att välja livsstil. Att man kan välja mellan exempelvis att eftersträva materiell välfärd, göra goda handlingar för att få det bra i ett eventuellt liv efter döden, utsätta sig för livsfara i förhoppningen om ryktbarhet eller att försjunka i specialintressen som filosofi eller vetenskap.

Medvetenheten om att man kan göra sådana livsval uppstod gissningsvis redan i förhistorisk tid. Kanske spelade sagor om hjältar och gudar en roll. Ett för individen väldigt avgörande existentiellt val man kunde göra även i förhistoriska samhällen var att välja mellan att vara en helt "vanlig" person eller att försöka bli en hjältinna eller helig kvinna. Eller det säkert ännu mer ångestskapande valet om man ska stanna kvar i gruppen eller lämna den och leva ensam eller finna en ny grupp.

[stradde]

Är det så att du söker något att stödja dig mot, en princip, Gud, eller något som är större än dig och du upptäckt att det inte verkar finnas någon?

Ja, det skulle man kunna säga. Jag tänker ibland att det känns som att vi bygger upp en massa tankar kring religion, metafysiska väsen som bara är ett sätt för våran avancerade hjärna att komma ifrån att det inte finns något som väntar efter döden. Och att det inte finns någon gudomlig princip som styr. "Gud är död" som Nietzsche säger och därmed så blir existensen betydligt mer komplex.

Svaren är mycket intressanta. Antagligen så är det så att ångest kan vara en del av en personlig utveckling. För min del så är det nog antagligen så. Utan ångesten så skulle jag antagligen stagnera i tankar och handling. Tror också att min ångest kan ha att göra med min sjukdom och att man genom att inse hur skör kroppen är, förstår hur mycket man tar för givet.

Sedan så tror jag inte att ångest direkt har med matriell standard att göra, även om man i fattiga länder där man lever mycket hårt "tjänar" på att tro att Gud är en styrande princip. Och att man inte behöver oroa sig för vad som sker, för det sker genom Guds vilja. Ångest kan nog minska genom gudstro och på så sätt blir livet mera uthärdligt.

Kanske det helt enkelt är så att när tänkandet når en viss grad så kommer ångesten över att de sanningar som man trott vara stabila, inte är det, och att man tidigare gått omkring och trott på enkla och allmängiltliga sanningar.

Sedan beror det nog på varje person hur man tacklar ångesten, om det blandas med andra känslor osv. vad man har ångest över.

[peja]

Vad tror ni det kan bero på? Är det bieffekt av den lyx vi vältrar oss i? Då vår primitiva jag inte får tillräcklig stimulering?

Tror inte det. Existensiell ångest kan även de fattigaste drabbas av. Jag tror att det har mer att göra med att man är medveten om att man har en möjlighet att välja livsstil. Att man kan välja mellan exempelvis att eftersträva materiell välfärd, göra goda handlingar för att få det bra i ett eventuellt liv efter döden, utsätta sig för livsfara i förhoppningen om ryktbarhet eller att försjunka i specialintressen som filosofi eller vetenskap.

Om existentiell ångest har samband med friheten att välja, är det då inte troligt att fattiga lider mindre av det då de har inte samma frihet? Då avser jag människor i fattiga länder med primitiva vanor.

Medvetenheten om att man kan göra sådana livsval uppstod gissningsvis redan i förhistorisk tid. Kanske spelade sagor om hjältar och gudar en roll. Ett för individen väldigt avgörande existentiellt val man kunde göra även i förhistoriska samhällen var att välja mellan att vara en helt "vanlig" person eller att försöka bli en hjältinna eller helig kvinna. Eller det säkert ännu mer ångestskapande valet om man ska stanna kvar i gruppen eller lämna den och leva ensam eller finna en ny grupp.

[/quote]
Innebär inte existentiell ångest, utöver vad man bör göra, även vad man ska tro på? Om man lever i en tid där sagor och religon dominerar i brist på den komplexa vetenskapen, är det då inte lättare att "välja" sin tro, speciellt när tron fyller våra själsliga behov? Visserligen står valet mellan odalsbonden och vikingen och skapade beslutsångest men ändå förhållandevis okomplicerade.

[kkklll]

Hej!

Jag känner ibland att någon sorts känsla som nog bäst kan beskrivas som "existentiell ångest" drabbar mig. Jag är inte religiös och har då svårt att finna någonting att stödja mig emot. Jag intar inte ståndpunkten att livet är meningslöst, men däremot så känns mycket "konstruerat" för att människan inte skall komma till den punkt där hon förstår att sin egen existens är ganska oviktig.
Religion har ju botemedel mot detta, eftersom att alla syndare kan nå himlen om man följer reglerna och tror. Livet är lidande och genom religionen så kan man finna tröst i att det finns bättre världar.
Problemet är ju uppenbart om man inte är troende, för då har man ingen "snuttefilt"

Det enklaste sättet är kanske att försöka att finna de små meningarna, samt att leva i nuet. Men fortfarande är det någon gnagande känsla som finns kvar, och som kommer som gubben ur lådan ibland.

Man skall väl kanske inte självanalysera sig själv, men jag skulle kunna tänka mig att det är någon del av mitt jag/medvetande/psyke som vill komma till medvetande nivån för att frigöra inre spänningar?

Du säger att du har existensiell ångest. Enkelt, jag skall bota dig: ge fan i kaffet. Du tror mig inte - pröva får du se! Och för en gångs skull. Religion är inte botemedel för något alls. Det är kroppen du skall lyssna på. Vad sätter du i dig? Vad rör sig i dina tarmar? Hur ser avföringen ut? Detta, enbart detta, skall man syssla med om man mår dåligt. Inte
religion, det är dumheter. Om du börjar lyssna på din kropp, och inte så mycket på det där surrar i skallen, skall du se att allt ordnar upp sig.

[PopJimmy]

Här är en snabb återkoppling på några av mina gamla tankar om existentiella kriser:

Den existentiella krisen uppstår när man sett igenom kulturens normer och värderingar, ifrågasatt dom, och samtidigt inte (ännu) satt upp några egna explicit definierade värderingar.

Att ta sig ur den existentiella krisen innebär alltså att man som indvid inser att det inte finns någon absolut "objektivt" trossystem/värderingsmodell att finna.

Jag upplever att det inte finns någon absolut sanning i hur man bör leva att finna. Och denna insikt kan leda till cynism eller nihilism, men måste med nödvändighet inte göra det.

Värderingarna är något man måste skapa själv, och när man inser detta kan man komma ur den meningslösa friheten och istället skapa en meningsfull frihet.

Först då kan vi inse att våra värderingarna är synonyma med våra känslor och att varje beslut, varje handling faktiskt grundar sig på en känsla, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

[Fication]

Tja, rent spontant skulle jag nog säga att det finns två vägar ut ur den existensiella ångesten och känslan av meningslöshet; Antingen accepterar man meningslösheten och förlikar sig med den, eller också finner man meningen med livet.

Själv har jag väl gjort lite av varje, jag har accepterat att det inte finns någon yttre mening, något syfte med just mitt liv, men jag har också kommit till insikten att den personliga utvecklingen verkar övertrumfa allt. Och om utveckling är det enda intrinsikalt goda så gratulerar jag dig till att ha nått stadiet existensiell ångest! Blir det kalas med tårta månne?

Fast nu är jag lite mer inne på att livet går ut på att sluta tänka, eller nåt.

De två senaste svaren från PopJimmy och kkklll tycker jag är tänkvärda.

[Camilla]

Om existentiell ångest har samband med friheten att välja, är det då inte troligt att fattiga lider mindre av det då de har inte samma frihet? Då avser jag människor i fattiga länder med primitiva vanor.

Även den fattiga har ett otroligt stort antal valmöjligheter. Det finns i och för sig många saker hon inte kan göra, men det finns ändå kvar ett oändligt antal saker hon faktiskt kan göra. Ska hon stanna kvar där hon bor eller flytta till en annan stad? Ska hon behålla sitt arbete eller byta? Vem ska hon gifta sig med? Ska hon stanna hos sin familj eller skapa en egen? Ska hon ansluta sig till en religion eller ett politiskt parti?

Faktiskt kanske möjligheten att välja syns mer tydligt för den fattiga, som ändå inte har så mycket att förlora om hon ändrar livsstil.

Materiella beingelser har nog inte så mycket med existentiell ångest att göra. Däremot kanske kunskap har betydelse. Om ens kunskap är så liten att man inte ens är medveten om en massa saker man kan göra så kanske man drabbas av mindre ångest.

Innebär inte existentiell ångest, utöver vad man bör göra, även vad man ska tro på? Om man lever i en tid där sagor och religon dominerar i brist på den komplexa vetenskapen, är det då inte lättare att "välja" sin tro, speciellt när tron fyller våra själsliga behov? Visserligen står valet mellan odalsbonden och vikingen och skapade beslutsångest men ändå förhållandevis okomplicerade.

Kanske det, men det är väl inte så ofta människor medvetet väljer vad de ska tro på. För det mesta så tror de bara, rakt av, och tycker att det vore löjligt att tro något annat.

[Camilla]

Sedan så tror jag inte att ångest direkt har med matriell standard att göra, även om man i fattiga länder där man lever mycket hårt "tjänar" på att tro att Gud är en styrande princip. Och att man inte behöver oroa sig för vad som sker, för det sker genom Guds vilja. Ångest kan nog minska genom gudstro och på så sätt blir livet mera uthärdligt.

Kanske det, men religion kan lika gärna få ångesten att öka. Religionen ger nämligen utövarna höga ideal att sträva efter. Men dessa ideal krockar ofta med utövarnas egen bekvämlighet och vad människor i omgivningen tycker.

Tag som exempel en kvinna som bor i ett ortodoxt land men som kommit till tro på Acuecucyoticihuati. För henne uppstår nu dilemmat att antingen utöva sin tro och därmed bryta med traditionella seder och bruk, vilket troligen leder till att hon blir bestraffad och utstött ur samhället, eller att hon bryter mot religionens bud och därmed tror sig få grymma straff efter döden. Lägg till detta ett mått av tvivel, dels på Acuecucyoticihuatis existens och dels på att omgivningen är så intolerant som hon tror. Klart att hon hamnar i ångest inför ett sådant val.

Liknande dilemman kan förstås även drabba anhängare av sekulära moralsystem.

[Camilla]

Den existentiella krisen uppstår när man sett igenom kulturens normer och värderingar, ifrågasatt dom, och samtidigt inte (ännu) satt upp några egna explicit definierade värderingar.

Bra formulering.

Att ta sig ur den existentiella krisen innebär alltså att man som indvid inser att det inte finns någon absolut "objektivt" trossystem/värderingsmodell att finna.

Jag upplever att det inte finns någon absolut sanning i hur man bör leva att finna. Och denna insikt kan leda till cynism eller nihilism, men måste med nödvändighet inte göra det.

Värderingarna är något man måste skapa själv, och när man inser detta kan man komma ur den meningslösa friheten och istället skapa en meningsfull frihet.

Men det är ju just då som den existensiella krisen börjar på allvar. När man insett att man själv måste ta ansvar för sitt eget liv. Men vad ska man göra med det? Det är frågan. Det är när man inser att man kan göra egna val som (besluts)ångesten blir som värst. I alla fall är det så för mig.

[Camilla]

existentiell ångest..
..dödsångest/rädsla
..obehag-ångest inför "TID"
..ensamhet - som orsak till hela ångesten - och därav tillslut ensamhetsångest

dessa är så tätt sammanflättade för mig

..för mig kommer aldrig ångest ihop med val.

Det är tydligt att det finns olika slags existentiell ångest. Och därtill kanske kan läggas andra sorters ångest.

Existentiell ångest är för mig beslutsångest. Jag har aldrig känt dödsångest, tvärtom. Min livsångest är så stark att jag önskar mig döden.

Jag har heller aldrig känt den där meningslöshetesångesten som många talar om. För mig är det så naturligt att inte tro på ödet eller någon gudagiven mening med livet att jag har svårt att förstå dem som klagar över att livet är meningslöst. Problemet för mig är inte att det inte finns någon given yttre mening utan att jag själv måste välja vilken mening jag vill ge mitt liv.

Ensamhetsångest kan man nog säga att jag också har.

..endast ihop med 'tidsmedvetandet'..vette f*n hur jag ska förklara.....jag har aldrig lyckats få någon att förstå!

Försök gärna förklara för mig. Jag tycker det låter jätteintressant.

[kkklll]

Men nu kan det ju också vara så att man har ”existensiell ångest” för att man är i beroendeställning till någon eller något, det må vara föreställningar, personer, ja t o m handlingar. Då måste man ta itu med det och frigöra sig om man så skall dö på kuppen. Det är aldrig för sent att smocka nån på käften.

[stradde]

Du säger att du har existensiell ångest. Enkelt, jag skall bota dig: ge fan i kaffet. Du tror mig inte - pröva får du se! Och för en gångs skull. Religion är inte botemedel för något alls. Det är kroppen du skall lyssna på. Vad sätter du i dig? Vad rör sig i dina tarmar? Hur ser avföringen ut? Detta, enbart detta, skall man syssla med om man mår dåligt. Inte
religion, det är dumheter. Om du börjar lyssna på din kropp, och inte så mycket på det där surrar i skallen, skall du se att allt ordnar upp sig.

Det där med kaffet tycker jag verkligen var skoj. För det är helt korrekt att jag dricker för mycket kaffe i perioder och blir lynnig.

Kroppen spelar en stor roll, och när kag motionerar så blir jag betydligt lugnare. Skall försöka att lyssna på kroppen..

[O]

[Varney]

camilla.
ja, det är extremt svårt att förklara.
men man hamnar i någon slags katatonisk panik.
man kan framkalla känslan ganska lätt genom att tex tänka på efter sin tid..ens meningslöshet, ens obetydelse. sen tänka på till exempel tidens gång, och nuet när man tar ett andetag, eller säger en mening..hur problematiskt det är att fatta "det jag tänkte var framtid nyss är dåtid nu...nu nu nu"..
som man gjorde när man var barn ungefär
man vet ju ocksåa att det är lika långt till den där inandningen jag nu kommer göra, till det att jag ligger i jorden, eftersom nu är nu är nu, alltid. bara. oförklarligt,

och du kan aldrig vara annat än ensam. med dina känslor, tankar existens....osv.

det är när ensamheten läggs till i de här känslorna som ångesten kickar igång.
tänk sorg..panik..maktlöshet..rädsla..motvilja - allt i en härlig gryta..



jaja,
jag gjorde ett försök iallafall!