Känslor

[haes]

?? ?

jag tycker denna disskution är konstig.
jag ahr aldrig fattat varför man ska vara rädd för att visa sina känslor?
varför är alla så fega och vågar inte säga som dom tycker??
det gör jag.
jag svara ärligt på alla frågor som handlar om vad jag tycker och tänker om en person (om jag tycker om personen).
visst du är rädd för att förlora den du håller av men du kommer ju aldrig få den om du inte gör ett drag.
ochd et som är minst atraktivt är en person som inte är själv säkar.
så tycker iaf jag.

[Katana]

Tack för din vinkel.

[J R Auk]

Om man sannerligen älskar sig själv har man inget att frukta i att presentera sin kärlek för andra, enbart när man står utan värmande famn förlamar rädslan för att gå bet i sin uttalade önskan.

Kärlek och känslor är inget som relaterar till andra människor. Det är högst individuellt. När vi talar om känslor två människor emellan så gör vi bara deskriptiva påståenden.
-Jag tycker, jag tycker inte.
Inget kan ändra det som inte springer ur oss själva.
Vi kan förljuga situationen i respons till någon annan.
-Tycker du inte? *snyft*
-Jo självklart!
Men känslan följer inte med om den inte fanns där från början.

Så varför är det svårt att beskriva sig själv när det inte är svårt att göra detsamma med vår omvärld. Varför är det svårt att tala om det egna jaget, när vi så lätt dissikerar andras jag?

Vi söker vara när vi redan är, vi söker värdera inte utifrån där vi står, utan utifrån en intellektualiserad föreställd punkt. Vi söker göra andras rätt och värdera andras bör.

Egenkärleken räddar oss alla från lögnerna!

[Katana]

Menar du att känslan (att känna) är var och ens privatsak, alltid, även om man delar den med ngn. ?
Du menar att man låter den andra känna på känslan man då har, att den ändå inte kan tas ifrån en trots svek ?
Man går isf. enbart miste om delandet, inte kännandet själv ?
Om man nu blir sviken, kan ju isf. inget hända ju. Resultatet blir plus minus noll.
Låter rimligt. Har aldrigt tänkt så innan... men det kanske stämmer.

[Derem]

För mig är det en mognadssak. Tillräckligt mycket självanalys och social träning ger den nödvändiga insikten och medvetenheten som krävs för att vara öppen.

Vilken attityd vill du ha till livet? Tillåt dig leva som du vill leva.

[Angelina]

Ganska fint, och sjalvkart, man kanner vad man kanner, oavsett vad andra kanner.
Men en osakerhet gor att man behover bekraftelse fran andra att det ar ok att kanna som man gor.
Det ar inte fult att ha dalig sjalvkansla. Aven om man ar sig sjalv sa lever man alltid i symbios med sin omvarld. Vi behover varandra.

[Katana]

Ja. Undrar även om det är så konstigt att man i dessa tider tvivlar på en
annan människas intentioner ?

[Katana]

För mig är det en mognadssak. Tillräckligt mycket självanalys och social träning ger den nödvändiga insikten och medvetenheten som krävs för att vara öppen.

Mm, men jag kan inte göra detta jobb för 2 st. Bara åt mig själv som sagt.
Vad jag menar är. Även om jag var säker på mig själv betyder det inte att
allt blir ok. Det finns ju en till part i bilden sas.

[J R Auk]

Menar du att känslan (att känna) är var och ens privatsak, alltid, även om man delar den med ngn. ?
Du menar att man låter den andra känna på känslan man då har, att den ändå inte kan tas ifrån en trots svek ?
Man går isf. enbart miste om delandet, inte kännandet själv ?
Om man nu blir sviken, kan ju isf. inget hända ju. Resultatet blir plus minus noll.
Låter rimligt. Har aldrigt tänkt så innan... men det kanske stämmer.

Jag menar att du inte kan dela känslan, bara beskrivningen av den.
Kärleken fallnar när du blir sviken, men varför då?
Du vill straffa, önskar att din känsla av förlust skall manifesteras i den andres bröst. Men allt som sker är att du fråntagit din tröst. Kärleken är evig eller inte alls. Det som förändras är inte kärleken när den flytt från ditt bröst enbart föremålet som du älskar.

Det jag älskar gör jag av egen kraft, inget svek eller motstånd mot det kan tvinga mig på fall. Jag förvillar inte kärleken med åtrån och söker inte rättfärdiga känslan, enbart det åtrådda kräver bevis för det rätta i sin existens.

Allt som uppleves görs så av dig i din egen hägn, därav ansvarar man totalt för vad känslor som uppvisas.

[Katana]

Jag menar att du inte kan dela känslan, bara beskrivningen av den.

Visst kan man dela den ! men upplever och beskriver gör vi det olika.
I annat fall fattar jag inte ens syftet med relationer eller möten öht.

Jag talar inte om svek egentligen, knappast heller om straff.
Jag talar om nervositeten inför den totala blottningen av sitt innersta
väsen samt varför det är så 'motigt' när kärleken är som starkast.
Låt oss kalla det för passion då, att det är det det talas om.

Jaja. Upplevelsen kan ju ingen ta ifrån en och nej den försvinner inte
bara för att objektet som var med och framkallade det försvinner.
Men ändå, måste ju en öppning ske för att man ska kunna uppleva den
största ljuvlighet eller västa smärtan. Förstår du ?
För smärtan, den sätter sig den likaså, även om objektet avlägsnar sig.

Fel. Jag är inte ansvarig för vad den andre gör alltså är jag inte Gud och
kan styra vad den andre gör med mig. Det handlar ju om tillit.  
Det kanske man varken ska eller bör ha för vem som helst. Wonder why !

[J R Auk]

Jag menar att du inte kan dela känslan, bara beskrivningen av den.

Visst kan man dela den ! men upplever och beskriver gör vi det olika.
I annat fall fattar jag inte ens syftet med relationer eller möten öht.

Jag talar inte om svek egentligen, knappast heller om straff.
Jag talar om nervositeten inför den totala blottningen av sitt innersta
väsen samt varför det är så 'motigt' när kärleken är som starkast.
Låt oss kalla det för passion då, att det är det det talas om.

Jaja. Upplevelsen kan ju ingen ta ifrån en och nej den försvinner inte
bara för att objektet som var med och framkallade det försvinner.
Men ändå, måste ju en öppning ske för att man ska kunna uppleva den
största ljuvlighet eller västa smärtan. Förstår du ?
För smärtan, den sätter sig den likaså, även om objektet avlägsnar sig.

Fel. Jag är inte ansvarig för vad den andre gör alltså är jag inte Gud och
kan styra vad den andre gör med mig. Det handlar ju om tillit.  
Det kanske man varken ska eller bör ha för vem som helst. Wonder why !

En kniv i magen har sin effekt, med upplevelsen av den är din och din allena.

Hur delar du ditt inre med någon? Hur blottlägger du dig totalt. Kirurgiskt ingrepp?
Att totalt uppgå i ett med någon annan är en illusion, vårda olikheten och likheten, beskriv sanningsenligt vad du är och vad du vill vara. Mer än så kan man inte göra.

Bli inte arg nu, för det jag kommer säga.
Men att frukta inför kontakten med objektet för sin åtrå är en rädsla för att inte duga. Tankar kring vad man borde erbjuda uppstår och man anpassar sig till det föreställda istället för det faktiska. Konflikten är ett faktum.
Likt svartsjuka knyts detta an till mindervärdeskomplex.

Den djupa samhörighet du talar om, kommer enbart av ärlighet i min erfarenhet, men ärlighet är något svårt att uppnå. Det synes ligga i själva vår natur att hävda allt som från en yttre källa kommer som kritik mot vår person. "You can´t handle the truth" inträder allt för ofta och det med rätta.

Så att älska sig själv är första steget, att älska resten av världen är det andra. Sen kan sann kontakt uppstå.

[Katana]

Att totalt uppgå i ett med någon annan är en illusion.

Nej.

Nu förstår jag även varför vi inte kan tala om samma sak.
Tack ändå.