Ta sig själv på allvar - eller?

[Jörgen]

jag menar att jag har råkat ut för folk

[* KYREUS *]

Vill du berätta? Vill du precisera? Vill du varna? Vill du ge goda råd för motdrag?

                   Med vänlig hilsen, CHRISTER KYREUS

[suchanother]

Vet inte riktigt vad du är ute efter Kyrues.? Om du frågar mej så backar jag aldrig. Ger inte efter då jag kan banka skiten ut de flesta. Finne som man är och har lärt gatans språk.

[* KYREUS *]

Gatans språk säger du...intressant!
Kan du andra språk, också?

   ( ) KYREUS

[suchanother]

Jävlas inte Kyrues, du vet vad jag menar.

[Avantgardet]

Att censurera sig själv gör man nog mest omedvetet,
annars skulle man vara helt obegriplig åt andra människor,
språket måste formuleras också.

Tillkommer att man måste vara på sin vakt gentemot potentiellt agressiva personer, och inte ge den tändande gnistan till den som inte vill en väl.

Det gäller att presentera sin tanke på rätt sätt till rätt person.

Vi får vara tankar av varandra, bland annat.

Det är sant, men nu syftade jag emellertid till just Medveten självcensur. Sen kan säkerligen den medvetna självcensuren göras till vana och därmed försjunka och absorberas av den omedvetna vanemänniska som man är.

[Jörgen]

Vill du berätta? Vill du precisera? Vill du varna? Vill du ge goda råd för motdrag?

                   Med vänlig hilsen, CHRISTER KYREUS

Människor är inte alltid kompatibla, missuppfattningar uppstår,
eller skapas rent av avsiktligt.

Den som är rädd för att hamna i underläge kan reagera med våld,
utifrån dennes uppväxt och liv, vilket kan verka helt rätt i dennes egen föreställningsvärld, samtidigt som reponsen kan te sig bissart i den andres.

Förnunft är relativt, gemensamma värderingar måste man komma överens om först, sä det gäller att vara uppmärksam: hur lätt kan motparten ta till sig av ens egna sätt och perspektiver?

Bra bedömning innebär i sämsta fall att man slipper i alla fall bråk,
i bästa fall att man får till en ömsesidig uppskattad meningsutbyte.

Dåligt bedömning innebär att man råkat trampa på motsvarigheten till motpartens ömma tår.

Man kan även tänkas eftersträva att göra just det, om nu den andre råkat trampa på de egna.

[Jörgen]

Det är sant, men nu syftade jag emellertid till just Medveten självcensur. Sen kan säkerligen den medvetna självcensuren göras till vana och därmed försjunka och absorberas av den omedvetna vanemänniska som man är.

Man kan nog inte känna till hela sitt regelverk om självcensur, vissa gällande regler är nog fördolda för en själv.

Den medvetne självcensuren handlar nog mest om i ord formulerade etiska & moraliska grundpelare, men vilken man försöka upprätthålla en viss respektabilitet utåt, mot publiken.

Den medvetne självcensuren bedömmer jag dock vara endast toppen av en isberg, som vilar på den undermedvetne (själv?)censuren.

[Justin Case]

Jag ser ingen motsättning mellan det här ämnets rubrik "Ta sig själv på allvar" och att säga sanningar som sårar andra och som hela världen utom man själv uppfattar som plumpa, obefogade påhopp.

Om man av någon anledning var tvungen att leva hela sitt liv i ett samhälle där alla människor blev hemskt sårade varje gång man använde bokstaven n, eftersom den fick dem att tänka på nazister, skulle man nog till en början känna sig frustrerad över deras konstiga fobi, men så småningom skulle man kanske anse att man har en moralisk skyldighet att rätta sig efter deras önskemål och utesluta bokstaven n ur sin kommunikation med dem, eftersom man inser hur sårade de faktiskt blir av bokstaven n och eftersom man märkt att de inte tycks gå att förändra på den punkten.

Men om det verkade som att det gick att med lite arbete få alla dessa n-fobiker att sluta känna sig sårade av att höra bokstaven n, och om det skedde en kraftig immigration så att hälften av befolkningen plötsligt inte hade någon fobi för bokstaven n utan bara kände sig frustrerade över att inte få använda den, skulle man nog göra rätt i att driva igenom ett tillstånd att få använda bokstaven n, eftersom det på sikt skulle underlätta kommunikationen mellan immigrerade och infödda, och därigenom bidra till ökat välstånd för hela landet.

Man ska inte rätta sig hur mycket som helst efter hur andra vill att man ska kommunicera.

Egentligen finns det inget som säger att sådana sätt att uttrycka sig som Kyreus eller någon annan idag uppfattar som personangrepp och plumpt språk skulle vara mer fel än att säga n i ett samhälle bestående av människor med fobi för bokstaven n. Det går att tänka sig att vårt samhälle skulle kunna införa och vänja sig vid en samtalskultur enligt vilken personangrepp är helt okej, och rentav anses höra till god ton. Allt beror på vad man kommer överens om att olika läten och teckenkombinationer ska betyda.

I ett samhälle där t.ex. svordomar och påhopp inte sårar någon, kan svordomar och påhopp rentav innebära ett berikande av språket och därför vara önskvärda (åtminstone så länge de inte går ut över användandet av andra delar av språket).

[* KYREUS *]

Vänd på frågan:-
varför skall man använda personangrepp och kränkande uttryck
och plumpt språk, ifall man kan istället kan finna starka åsikter,
intelligent förpackade i artigt språk? Tex Hela Tage Danielsson satir- och
ironiproduktion. Remember?

             ( ) KYREUS

[J R Auk]

Vänd på frågan:-
varför skall man använda personangrepp och kränkande uttryck
och plumpt språk, ifall man kan istället kan finna starka åsikter,
intelligent förpackade i artigt språk? Tex Hela Tage Danielsson satir- och
ironiproduktion. Remember?

             ( ) KYREUS

Och så vänder vi den runt igen.

Varför skall man ta åt sig och tolka uttryck som personangrepp och kränkande uttryck och plumt språk, ifall man istället kan finna starka åsikter, och intelligens förpackade i detta uttryck? Ta tex Magnus och Brasses svordomsvisa. Remember?

[* KYREUS *]

Hahahahahaha, fyndigt svar från Dig!
Jag har humor.

Men också allvar och anser frågan
och tråden har ett lite lite djupare allvar
än bara - ditt skämt.

   ( ) KYREUS

[Johan Ågren]

Ändamålen helgar medlen, och det kan vara skillnad på allmänna riktlinjer och vad som faktiskt har positiv och negativ effekt i specifika situationer. Fast en sådant ställningstagande förringar de så viktiga allmänna riktlinjerna. En sådan här diskussion brukar alltid bottna i denna dubbla botten. Jag skiljer dock på vad jag generellt rekommenderar och vad jag rekommenderar mig själv. Generellt sätt ska man inte ägna sig åt personangrepp, men i en specifik situation så kan en käftsmäll vara det enda rätta. Jag är generellt emot våld, men brukar våld om det så kräver, dvs om jag bedömmer det vara rimligt, och då sker inget fel. Jag vill dock inte att andra generellt ska ha samma inställning, helt av den anledning att jag generellt misstror andras förmåga att avgöra skillnad på rimligt och orimligt. Jag tror därför på samhällets lagar och regler (så länge som de för mig framstår som rimliga), och även på den moraliska indoktrinering som råder i ett samhälle.

/Johan

[* KYREUS *]

"Ändamålet helgar medlen", anför du. Vad grundar du den ståndpunkten på? Kan du ge några underbyggda exempel.

                      (c) KYREUS

[J R Auk]

Hahahahahaha, fyndigt svar från Dig!
Jag har humor.

Men också allvar och anser frågan
och tråden har ett lite lite djupare allvar
än bara - ditt skämt.

   ( ) KYREUS

Jag skämtade inte bara.

Visst kan man önska ett artigt språk, men många gånger är syftet med kommunikation där otrevligheter förekommer att vädja till någons (i ens mening) bristande förnuft eller bara att avvisa motsägelser eller kommentarer som man anser inte håller någon relevans.

Och det ligger främst i ens eget intresse att behärska det trevliga språkets output och input. Jag omtolkar smädelser för en i psykologisk dimma dold komplimang. Det vill säga dold för den som anser sig så trängd att påhopp tillåts råda där argument brukade, eller borde.

Varför stirra sig blind på orden? Se till orsaken till viljan av uttrycket och kanske får du där syn på något som du gjort dig skyldig till, i mitt fall jag gjort mig skyldig till, eller något du kan ansvara för, där den andre brister i ansvar.

Poängen: Det är mer den åhörandes ansvar att inte låta sig förlämpas än det är den framförandes ansvar att inte förolämpas.

Argumenteras för dess rimlighet genom det att kränkningar är relativa subjektet.
Argumenteras för dess giltighet med att det att frångå den goda viljan till den dåliga ligger mer emot den som brutit från sin ursprungliga intention, att vara god i sin förmedlan av sin mening. Medans den som inte låter sig ruckas står sin intention fast, och har gjort sig mäktig.

Sen kan man såklart argumentera för att svag är bättre än mäktig och att intentioner inte är till för att uppfyllas, eller dess uttryck att närma sig sin intention.