Jag instämmer till fullo om det barnsliga i gräl och sådant beteende. Vad tjänar det till? Vad önskar man sig i det?
När det gäller droger och missbruk så tror jag säkert att det kan vara så för en på väg in i beroende.
Men jag kan dela med mig av något jag har observerat.
Drogen blir oftast till ett missbruk då den tas som ett negativt. Det vill säga den tas för att ersätta något, eller för att utesluta något. Oftast handlar det om oupplösta känslokonflikter, eller flykt från ansvar.
Så länge som drogen tas som något att undersöka, som något som tillför, verkar inte bruket hålla samma makt som leder in i missbruket.
Det är anledningen till varför man tar det som är det kritiska. Se på den som röker för att det är gott, och inte bara säger så som svepskäl. Hur mycket röker den? Sen se till den som röker utan motivation, uttalad sådan, hur mycket röker den?
Jag kan säga att du misstolkade mig rätt. Jag tänkte främst på "det goda" som den allstädes närvarande motivationen. Vi måste lura oss själva att något kommer av det antagna beteendet för att upprätthålla det.
Tex så ser man det "goda" i självspäkelsen i tron på botgöringen eller liknande. Det du anför är något som följer av detta. För vi måste hela tiden syna detta goda som vi sätter framför oss för att se till att det verkligen är gott för oss och inte bara en villfarelse och sinneskonstruktion.
Jag instämmer i parallellen du gör mellan depressionen och framtidstron. Men jag undrar om det inte ligger något dolt motiverande i depressionen. Jag tror att det kan vara en artefakt som förtrycks så mycket i vårat samhälle att vi inte ser realiserandet av dess effekter.
Jag är iallfall så att jag inte kan ge upp, även om jag ger upp så är det i form av destruktivitet, inte då fysiskt uttryckt destruktivitet utan i tankegodset destruktiva relationer. Och den destruktiviteten är som den sista utposten för viljan, det är som en sista bastion för att rädda viljan. Om vi tänker på detta med förstörelsen så är det något som kan leda tillbaks till maktfullheten. Vi ger upp våran tro på våra önskningars fullbordan, så önskar vi oss försörelsen av något, utför det och ser vår makt igen. Det kluriga är väl då att inte begränsa idéen om makten till att gälla det destruktiva, det att riva ner. I vårat samhälle är detta destruktiva tabu. Det är alltid felriktat i samhällets ögon med dessa beteenden.
Angående ande så kan det vara ett bra begrepp. Och det är talande att vi inte har någon motsvarighet i språket idag, som används. Häri ser man problemet med upplysningen, naturvetenskapen, empirin. Det förväntas att dom innerligaste frågorna skall besvara sig själva. Att vi likt frågan om hur vi skall bygga en bro skall kunna studera det som är för att nå svaret.
Och där vill jag säga att mitt begrepp av visdom relaterar. Visdom är framför allt kunskapen om vägen till livets mening. Jag ser visdom som central för att ens kunna mena något med sitt liv.
Och det du anför angående hatkärlek och relationen mellan olika individer något som ger skäl för vad jag föreslagit i form av psykosofi?
Som jag ser det finns det några nyckelingredienser.
1. Förlåtelse, det här är starkt sammanbundet med acceptans. Acceptera det rådande och låt inte dom egna projektionerna framstå som i en reell form. Främst handlar det om att förlåta sig själv. Alltför många går runt och späker sig i tankar om att vara ovärdiga, att ha felat eller vara okapabla av ett beteende som dom avseer i sina resonemang. Detta är bara en ansvarsflykt genom att se till det som varit eller det föreställda kommande istället för att ta fasta på det som är. Vidare så håller många sig fast vid idén om sig själva som felfördelade på något sätt.
-Du vet inte vad jag har varit med om. Och liknande. Det enda som jag kan se som giltigt är, om stunden är positiv så är allt som har lett dit positivt. Det har passerat, det kanske inte var behagligt, men allt som varit är befäst i nuet. Nuet äger skulden till historien. Är nu bra är då bra.
Acceptans.
2. Inse sin makt. Känslolivet är helt vårat ansvar. Visst finns det situationer då man kan vara i behov av hjälp. Men den hjälpen skall helst vara i form av ett givande för att utveckla den egna förmågan att ta sig ur det. Här antar jag att det tangerar det du kallar ande.
Även situationer runt omkring oss är i våran makt. Vi är inte tvungna att se saker i ett visst ljus. Ansvaret för att se något korrekt vilar på oss, vi måste göra det efter bästa förmåga. Allt för ofta ses saker genom filter ställt för obskyr vinning, eller för att föreställa sig något som bekräftandes något som man vill och inte så som det framträder. Här är det som om viljan måste tempereras. Det är en måttfullhet som måste infinna sig för att saker skall framträda i sitt sanna ljus. Vi måste vara medvetna om hur våra känslor sätter guldkant på tillvaron, för att låna av Hume, och vad det gör med bilden vi ser.
I insikten av makt ligger självklart insikten i maktlösheten också. Att anklaga sig för sådant man inte har makt över är bara kontraproduktivt. Det är önskan och inte något att agera på. Ofta så är det dessutom knytet med en egensinnig vilja som projiceras för att framstå som en omtanke. Vidare så är det lätt att stånga sig blodig mot en vägg bara för att man tror sig kunna spränga igenom den. Sådant sätter stora hinder i vägen för oss. Även här är det en viljans temperering som krävs. Vatten liknelsen fungerar, den lättaste vägen är inte den snabbaste. Vattnet kommer alltid till sitt mål.
Dessa två saker är enligt mig sådant som är förknippat med vårat psyke, psykologi. Vi blir dispositionerade till ett visst beteende, vi anammar attityder av samma skäl. Men det är ett huvudlöst tänkande som kroppen har om reaktivt beteende. Det vi vill vara är konstruktivt beteende. Vi vill vara fria, vi vill skapa vårat beteende. Det är för mig något man tråcklar sig fram till. Inte något som faller sig naturligt.
Det jag inte riktigt förstår är varför du inte tycker visdom har med psyket att göra? Jag ser psyket som ett föreliggande verktyg som vi måste kalibrera. Och detta görs med kunskap om vägen till ett mål, även om det målet diffar.
Oj oj, det blev långt, bäst att lägga av nu
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
