Projektioner

[J R Auk]

J R Auk

Förklara gärna vidare hur du menar. Du tar upp ansvarsflykt, i den existentiella meningen då eller? Isåfall skulle subjektet intuitivt omedvetet söka sig till sådan ansvarsflykt? Menar du att personen har en plan om ansvarsflykt innan denne sätter igång med att testa den andre?

Vilket ansvar skulle då personen fly från? Ansvaret för relationen? Ansvaret för att man "skall" bekräfta den andre och "skall" vara vänlig?

Ansvar har många betydelser och jag har min egen specialdefinition också. Som jag resonerat här utifrån din fråga så undrar jag om ditt slags ansvar handlar om en plikt gentemot konventionerna. Och då tänker jag fortsättningsvis att det är för att man flyr från sina plikter som man testar andra människor.

Om detta är så hur du har tänkt så tror jag att ansvar har ganska lite med det att göra. Personen testar inte personen för att denne inte vill ha något med denne person att göra, tvärtom. Personen tror själv att denne är maktlös inför relationen och försöker därför att ta kontroll över den genom att få den andre temporärt ur balans för att man själv inte litar tillräckligt mycket på den andre för att ha en öppen relation. Det betyder att ingen vill egentligen skada den andre, men till sist kan utmaningen bli så allvarlig att man slår ner den andre med motivet "för jag tycker ju om dig!"

Så subjektet söker kontakt och relation.

Ja det är här fråga om ett existentiellt ansvar. Att bli ratad är inget särskilt, egentligen, men psykologiskt är det så. Och självklart är det i nödsituationen viktigt för oss med mötet, som kan föreställas trots att det är långt från nödgande att mötet uppstår två personer emellan. Människan har där ett ansvar att hantera situationen med sitt eget bästa i beaktande. Det är där ansvarsflykten uppstår. Vi vet intuitivt att det inte finns någon att ty sig till. Även auktoriteten kräver vårat medgivande för att vara en auktoritet för oss. Vi har bara gjort en överlåtelse. Men vi vill inte agera på denna intuitiva insikt då det står i konflikt med våra känslor.

Jag ser det som att människan mest grundläggande belägenhet är sådan att man bäst beskriver den i två termer.

Viljan till makt.
Önskan efter frihet.

Dom är motstridiga och ger ofta upphov till en flykt från det ansvar som viljan till makt skapar.

Man kan också se det som kropp och själ. Emotioner och förnuft. Hopp och misstro osv.

Min teori är att viljan till makt är något vi lagt till oss när vi skapade en abstrakt värld för våra tankar, eller om man så vill definiera det, började tänka. Önskan efter frihet är den friktion som uppstod hos individen när det inte längre var instinkter enbart som styrde. Instinkten ligger kvar som en artefakt och påminner om tider då förnuftet, och det mesta av vår självbild, inte var närvarande. Det är en idé om att inte behöva agera utan bara flyta med. Detta kan manifesteras i tron på gudomliga väsens personliga ingripanden i ens situation. Lyckan eller turen som något man har på sin sida, och inte något man skapar i sin situation.

Kanske är det så att konflikten är något man kan, och bör, göra sig av med. Så som österländska mystiker verkar mena. Men jag är inte säker. Jag är inte säker på att förnuftet är det som skall dämpas. Jag tror nog mer att förnuftet måste lära att behärska emotioner utan dom tillhörande sinnesförnimmelserna. Trots allt är känslor aldrig utan representation hos förnuftet om vi skall få syn på det. Eller kanske medvetandet är bättre term än förnuft. Men då hamnar vi i snårigheter med att enbart förnuftet skulle kunna ge medvetenhet.

I ditt exempel skulle jag hålla med om din analys och säga att det är viljan till makt som skapar behovet av att förslava den andre med list för att bemäktiga sig situationen. Men detta beror på att förnuftet inte kan hantera sina känslor, som inte är av förnuftet, på ett bra sätt. Rätt tempererade så uppstår inte situationen så som du beskriver den. Och jag antar det vara skälet till att moral förut var personlig och att man talade om temperament som den väl avvägda dispositioneringen mellan lasterna för att skapa den dygdiga människan.

[Sceptisk]

JR

Du slår fast ett antal hypoteser, bland dessa är de du uttalar som "viljan till makt" och "önskan efter frihet". Du baserar dina resonemang på den existentialistiska formeln och försöker att uttolka relationsproblematiken utifrån den.

Konflikter uppstår och går inte att göra sig av med, även om de ibland är obehagliga så bråkar människor med varandra för att de vill återställa balansen i en relation. Men ibland slår det slint och balansen får aldrig återställas utan man hamnar i ett fortskridande evigt gräl som stelnar i en ond cirkel.

Den existentialistiska synen kan inte förklara detta eftersom den inte är relationsorienterad. Ett annat perspektiv som används ofta inom familjeterapin är systemteori. På det sättet kan man lättare förklara hur sk "homeostas" (status quo) kan uppstå i familjesystem som gör att relationerna fastnar i konfliktmönster.

[J R Auk]

Det kanske är så att det är likt existentialismen det jag gett uttryck för, men jag vill inte säga att jag förutsätter dess grunder.

Jag har inget problem att tex tänka mig att essensen i viss mån visst föregår existensen, men det gör inte mycket för vår förståelse. Om jag söker i det enda jag kan söka, mig, så ser jag att det är först i relation till saker, i min existens, som jag finner minnen. Det är tomt innan, och har alltid varit tomt innan.

Jag kan bara inte se hur vi någonsin blir av med ansvaret för vår situation.

Existentialismen har väl inget med dessa relationer att göra och försöker väl inte förklara dom.

Det jag avsåg att göra var att se om din syn på ansvar gav att det kunde uttryckas som att det var ansvar som flyddes i situationen du beskrev.

Egentligen är viljan till makt lite bombastisk och passar inte så bra. Men vad är det för något som får oss att undersöka världen? Nyfikenhet? Är inte det bara en omskrivning?

[Sceptisk]

Du är mig på spåren när du säger: "Jag kan bara inte se hur vi någonsin blir av med ansvaret för vår situation." Men jag formulerar det hela annorlunda och baserar mitt tänkande på andra premisser. Existentialismen är som jag ser det en villfarelse och ett synsätt som bara leder till substanslösa paradoxer. Till viss del intressant eftersom man förstår dess problematiska kulturella inflytande på våra liv. Som jag ser det kan vi aldrig ta ansvar överhuvudtaget. Detta är liknande att vi aldrig någonsin blir av med ansvaret, men ändå helt annorlunda. Anledningen att vi aldrig kan ta något ansvar är för att vi inte är fria utan befinner oss alltid i beroendesituationer. Det må vara en förödmjukande tanke men så är fallet. Eftersom vi existerar är vi helt beroende på varat och allting som uppehåller vårat varande. Men vi kan aldrig äga varandet. Att ta ansvar är detsamma som att försöka äga sitt varande, men det är något vi aldrig kan göra eftersom vårat varande inte ligger i våra händer till att börja med.

Kanske är existentialismen den filosofi som gjort det moderna samhället med dess kyliga kapitalism och individualism möjligt. För hur skulle man annars kunna hävda att det är något normalt i de glättiga och ytliga och intetsägande relationer vi har till varandra? Existentialism är f.ö. en mycket populär filosofi i nyliberala kretsar och hos företagsledare och liknande affärsfolk. Där går den under namnet "motivation" och innebär i all enkelhet en ständig påminnelse om att man är i 100% ansvar och därmed i 100% kontroll av sitt eget liv och handlingar. För tydligen glömmer vi hela tiden bort det av någon anledning. Alla fel som uppstår i relationer och "samhällsproblemen" skylls på att folk inte "tar sitt ansvar". Svaret på alla problem blir därför "ta ansvar". Ta kontrollen, skaffa dig makten. Om någon, som jag, skulle invända med att säga; du kan inte förändra andra människor genom maktutövning, kontroll eller något sådant, så skulle de antingen kalla mig feg eller obildad.

Man verkar tro att problem i sociala relationer och samhällsproblem består i blindhet och meningslöshet som måste korrigeras med maktutövning, men så är det inte. Även om vi kallar t.ex gatuvåld för ett problem och gärna tänker att det är helt meningslöst så är det inte meningslöst för gärningsmannen, snarare är gärningsmannen driven av en mycket stark uppfattning om att det han gör tjänar goda syften och speglar sig tillbaka på honom i en självrespekt. Sanningen är att våldsmän tänker likadant som myndigheterna och det affärsfolk som är drivna av framgångsideal.

Existentialism är en slags nihilism, den förnekar att mening alls existerar i varandet och att vi därför måste skapa den. Existens föregår essens. Jag har mer ett Aristoteliskt perspektiv på detta. Meningen finns inte att hitta i existensen utan det är den som driver existensen. Jag lever vidare, inte för att jag vill utan för att det är min natur. Om vi skulle leta efter mening i en alltigenom meningslös materiell värld så skulle vi bli högst besvikna och förvirrade och känna en outhärdlig skuld. Detta är också vad som händer med många av dom som gått på myten om att de är i kontroll av sina liv. Deras liv blir en orgie i skuld för allt man aldrig lyckas uppnå. Man försöker att skaffa sig en förmögenhet, köpa hus och bilar, skaffar sig allehanda prylar som efter ett tag blir omoderna eller går sönder. Saker som inte har något liv i sig. Det finns inget beständigt i existensen och det är lika bra att ge upp tanken på att försöka kontrollera den eller förändra existensen för att förverkliga sig själv. Det hela är absurt. Man skulle kunna säga att existentialister lever för att äta medan Aristotelianer äter för att leva.

Det jag säger är i ett nötskal: I existentiell mening kan vi inte äga någonting alls. Ägande, precis som ansvar och kontroll är illusioner baserade på ett falskt tankesystem. Existentialismen tutar i oss att vi själva skapar vår mening, eller för att dra det lite längre, att vi skapar våra egna liv eller för att tala i New Age termer "Du skapar din egen verklighet". Dvs var och en är alltså Gud. Högst bisarrt.

Så länge man har ett existentialistiskt perspektiv så kan man heller aldrig förstå varför man lever överhuvudtaget för tanken förnekar all möjlighet till undersökande av djupare mening i ens varande. Jag skulle faktiskt kunna säga så att relationsproblematik uppstår just för att man tror att existensen är kontrollbar, att man kan kontrollera andra människor. Det leder därför till att folk försöker uppfostra varandra och säga åt dom hur dom borde vara.

Det finns en psykolog som heter William Glasser som har en teori som heter "control theory" som sa att den enda person du kan kontrollera är dig själv, du kan bara ge andra information.

Jag skulle vilja säga att det är så att denna information som man ger till andra är också högst osäkert förstådd så som man själv menade. Bara när människor är väldigt intima med varandra kan man uppnå en nästan perfekt förståelse, men fortfarande så är det ju så att det ändå finns en liten chans att något inte forstogs på det sätt avsändaren avsåg. Det finns därför ingenting som är säkert i utbytandet av information, det finns ingenting som är säkert att dina ansträngningar att uppfostra eller bilda andra människor någonsin kommer lyckas.

Jag ser till exempel här att du skriver: "Existentialismen har väl inget med dessa relationer att göra och försöker väl inte förklara dom." och detta säger du, kanske för att du tänker på existentialismen som en egen filosofi som du själv grunnar på, du kanske inte ens är intresserad av ämnet för tråden. Men vad kan jag säga om den saken? Jag är inte du och kan inte veta vad du menar. Det enda jag kan säga är att jag uppfattade det hela så att du försökte blanda in ett existentiellt perspektiv för att förklara trådens ämne, dvs trassliga relationer och projektioner. Att du försökte förstå projektion genom att se det från det existentiella hållet. Det som därför gör mig storeligen förvirrad är att du återkommer med att inte alls förstå vad existentialism har med saken att göra...

Fattar du?

[Avantgardet]

Du behöver komplettera din syn av existentialismen med Heidegger som grund. Vi är utkastade i varat, så är det, vi är helt enkelt där. Sartre skulle dock inte, som du, se något problem i att vi finner oss i beroendesituationer eftersom friheten är absolut likväl - i alla situationer finns det någonting man kan göra -, och jag ser inte att Heidegger egentligen heller skulle ha något problem med den formuleringen utom då möjligtvis ordvalet. Fast med friheten kommer ett absolut ansvar, och här spelar samvetet in, vi är ansvariga för allt som sker omkring oss. Vidare förändras människor kontinuerligt, och de betingelser som en hierarki medför i form av social fostran, är väl utan tvivel något som påverkar och förändrar människor?

Menar du sceptisk att du tillgriper en "ond tro", konstruerar en tryggande besvärjelse gentemot döden och maktlösheten?

[Sceptisk]

Jag har inget namn för vad jag säger, det jag säger kan jag förklara om och om igen om det är nödvändigt om det är svårt att förstå. Eftersom jag inte är existentialist så använder jag mig heller inte av dess terminologi. Jag anser existentialismen vara en dålig "filosofi". Jag anser att existentialismen ligger till grund för hela den nazistiska kampanjen och i nutid av monstruös skurkkapitalism med utrotning och utplåning av allt liv och allting som har ett värde. Om du hade några specifika frågor så kan jag besvara dom. Men ämnet för tråden var som sagt inte existentialism, utan projektioner och relationsproblematik.

[Avantgardet]

Då tycker jag att du ska kolla in den judiske existentialisten Martin Buber.

[Sceptisk]

Och jag tycker du bör hålla dig till ämnet. Om det enda du kan göra är att predika författare i ditt eget favoritämne så kanske du skulle starta en egen tråd?

[Avantgardet]

Förlåt att jag la mig i, ville bara inte att du skulle avgöra din egen självkänsla i förhållande till en halmdocka. Har inget mer att tillägga.

[J R Auk]

Du är mig på spåren när du säger: "Jag kan bara inte se hur vi någonsin blir av med ansvaret för vår situation." Men jag formulerar det hela annorlunda och baserar mitt tänkande på andra premisser. Existentialismen är som jag ser det en villfarelse och ett synsätt som bara leder till substanslösa paradoxer. Till viss del intressant eftersom man förstår dess problematiska kulturella inflytande på våra liv. Som jag ser det kan vi aldrig ta ansvar överhuvudtaget. Detta är liknande att vi aldrig någonsin blir av med ansvaret, men ändå helt annorlunda. Anledningen att vi aldrig kan ta något ansvar är för att vi inte är fria utan befinner oss alltid i beroendesituationer. Det må vara en förödmjukande tanke men så är fallet. Eftersom vi existerar är vi helt beroende på varat och allting som uppehåller vårat varande. Men vi kan aldrig äga varandet. Att ta ansvar är detsamma som att försöka äga sitt varande, men det är något vi aldrig kan göra eftersom vårat varande inte ligger i våra händer till att börja med.

Men betänk att jag talade om något du identifierar som existentialism. När jag talar om ansvar så är det främst i form av kapitulation inför det som är, det vill säga mer ett psykologiskt ansvar. Det viktiga är inte att vi ansvarar i ett ägande inför våran situation, men vi är totalt ansvariga för våran reaktion, medvetna känsla, inför våran situation. Det är således att se så korrekt som det är möjligt, att värdera så sanningsenligt ens intentioner och liknande som jag menar.

Kanske är existentialismen den filosofi som gjort det moderna samhället med dess kyliga kapitalism och individualism möjligt. För hur skulle man annars kunna hävda att det är något normalt i de glättiga och ytliga och intetsägande relationer vi har till varandra? Existentialism är f.ö. en mycket populär filosofi i nyliberala kretsar och hos företagsledare och liknande affärsfolk. Där går den under namnet "motivation" och innebär i all enkelhet en ständig påminnelse om att man är i 100% ansvar och därmed i 100% kontroll av sitt eget liv och handlingar. För tydligen glömmer vi hela tiden bort det av någon anledning. Alla fel som uppstår i relationer och "samhällsproblemen" skylls på att folk inte "tar sitt ansvar". Svaret på alla problem blir därför "ta ansvar". Ta kontrollen, skaffa dig makten. Om någon, som jag, skulle invända med att säga; du kan inte förändra andra människor genom maktutövning, kontroll eller något sådant, så skulle de antingen kalla mig feg eller obildad.

Jag tycker du missar vad existentialismen är en reaktion på. Den avser att ge människan ett alternativ till föregivna ideal. Det är en ideologi som betonar just det du påtalar, att vi måste existera för att nå någon essens.
Nu är inte jag någon expert på ovan nämnda ideologi så kanske vill dom göra dom hårda uttalanden som du insinuerar men jag är inte så säker på det. Du måste tänka på att den är ett svar på kommunism, nazism, fascism. Så visst är den anti-idealistisk men jag kan inte säga att den för det är tvunget materialistisk. Och visst är det ett problem att man är överdrivet belastande individen i många fall, men det är lika problematiskt med att inte avkräva ansvar. Ta tex determinismens inverkan på brott och straff, ansvarsbördan. Sen tror jag inte att man skall tolka existentialismen, eller mina tankar här, som att ansvaret är något som sker i situationen. Det är i reflektionen, utan djursjälens inverkan (om jag förstått det begreppet rätt), som vi når vårat ansvar.

Man verkar tro att problem i sociala relationer och samhällsproblem består i blindhet och meningslöshet som måste korrigeras med maktutövning, men så är det inte. Även om vi kallar t.ex gatuvåld för ett problem och gärna tänker att det är helt meningslöst så är det inte meningslöst för gärningsmannen, snarare är gärningsmannen driven av en mycket stark uppfattning om att det han gör tjänar goda syften och speglar sig tillbaka på honom i en självrespekt. Sanningen är att våldsmän tänker likadant som myndigheterna och det affärsfolk som är drivna av framgångsideal.

Existentialism är en slags nihilism, den förnekar att mening alls existerar i varandet och att vi därför måste skapa den. Existens föregår essens. Jag har mer ett Aristoteliskt perspektiv på detta. Meningen finns inte att hitta i existensen utan det är den som driver existensen. Jag lever vidare, inte för att jag vill utan för att det är min natur. Om vi skulle leta efter mening i en alltigenom meningslös materiell värld så skulle vi bli högst besvikna och förvirrade och känna en outhärdlig skuld. Detta är också vad som händer med många av dom som gått på myten om att de är i kontroll av sina liv. Deras liv blir en orgie i skuld för allt man aldrig lyckas uppnå. Man försöker att skaffa sig en förmögenhet, köpa hus och bilar, skaffar sig allehanda prylar som efter ett tag blir omoderna eller går sönder. Saker som inte har något liv i sig. Det finns inget beständigt i existensen och det är lika bra att ge upp tanken på att försöka kontrollera den eller förändra existensen för att förverkliga sig själv. Det hela är absurt. Man skulle kunna säga att existentialister lever för att äta medan Aristotelianer äter för att leva.

Jag håller med om den problembild du målar upp men jag kan inte se att den är sprungen ur existentialismen, säkerligen har den varit med och medverkat men jag tror andra faktorer är starkare. Att vi inte vill se nyttan våldet har för våldsverkaren är bara ett klassiskt exempel på att man demoniserar våldet som om det vore en egen existens som tar folk i besittning och inte en verksamhet följandes en vilja och ett behov. Det är en villfarelse som kommer av att man tror sig skyddad av att inte erkänna dess existens. Tänk myten om att ta satans namn i mun. Att själva talet om åkallar det hemska. Du och jag tolkar existentialismen olika. Jag ser det som att dom påtalar som ett faktum att vi måste existera för att skapa essens. Men jag ser inte att det är fråga om en nihilism då det enda som sägs är att vi, subjeketet, måste vara med för värden att träda i kraft.
Som sagt så är jag inte övertygad om att essensen inte håller en separat existens och värde utan subjektet, men att söka det blir att ta till en tro utan grund. Det är först när man ser det som man kan tro det. Och därav är det inte så relevant med värden som vi talar om som om dom vore något utan oss.

Det jag säger är i ett nötskal: I existentiell mening kan vi inte äga någonting alls. Ägande, precis som ansvar och kontroll är illusioner baserade på ett falskt tankesystem. Existentialismen tutar i oss att vi själva skapar vår mening, eller för att dra det lite längre, att vi skapar våra egna liv eller för att tala i New Age termer "Du skapar din egen verklighet". Dvs var och en är alltså Gud. Högst bisarrt.

Så länge man har ett existentialistiskt perspektiv så kan man heller aldrig förstå varför man lever överhuvudtaget för tanken förnekar all möjlighet till undersökande av djupare mening i ens varande. Jag skulle faktiskt kunna säga så att relationsproblematik uppstår just för att man tror att existensen är kontrollbar, att man kan kontrollera andra människor. Det leder därför till att folk försöker uppfostra varandra och säga åt dom hur dom borde vara.

Du talar om att det är bisarrt att man erkänner den egna skapande verksamheten som varje persons världsbild är? Då får du problem med att visa hur fenomen är enbart sig själva och inte rymmer en betraktelse, för oss.

Att kontrollera handlar om ett av två alternativ, genom mystikerns maningar om att ett bättre vetande kan ses och efterlevas, eller genom magikerns maktuppvisning där han gör förutsägelser och betvingar med sin makt över naturen. Detta är reellt, detta är ett faktum. Vi kan kontrollera andra, men enbart med deras medgivande. Dock så vill många ge sitt medgivande. Många suktar efter någon som styr dom, någon som dom kan ge överlåtelse åt.

Jag ser inte hur du menar att vi skulle leva i en värld där vi inte uppfostrar varandra. Jag själv har ofta starka åsikter om hur vi bör uppfostra, oftast mot den rådande uppfostran men då i form av en uppmaning till fostran från min sida. Det är ofrånkomligt att vi har åsikter och uttalar dom kring hur vi bör leva. Frågan är väl vilka medel sammanslutningar som stater skall anses vara berättigade till.

Fö att vi alla är gud är ju något som går runt nu. Allt från kristna till buddhister menar ju på att det är den ultimata spirituella insikten.

Det finns en psykolog som heter William Glasser som har en teori som heter "control theory" som sa att den enda person du kan kontrollera är dig själv, du kan bara ge andra information.

Jag skulle vilja säga att det är så att denna information som man ger till andra är också högst osäkert förstådd så som man själv menade. Bara när människor är väldigt intima med varandra kan man uppnå en nästan perfekt förståelse, men fortfarande så är det ju så att det ändå finns en liten chans att något inte forstogs på det sätt avsändaren avsåg. Det finns därför ingenting som är säkert i utbytandet av information, det finns ingenting som är säkert att dina ansträngningar att uppfostra eller bilda andra människor någonsin kommer lyckas.

Jag ser till exempel här att du skriver: "Existentialismen har väl inget med dessa relationer att göra och försöker väl inte förklara dom." och detta säger du, kanske för att du tänker på existentialismen som en egen filosofi som du själv grunnar på, du kanske inte ens är intresserad av ämnet för tråden. Men vad kan jag säga om den saken? Jag är inte du och kan inte veta vad du menar. Det enda jag kan säga är att jag uppfattade det hela så att du försökte blanda in ett existentiellt perspektiv för att förklara trådens ämne, dvs trassliga relationer och projektioner. Att du försökte förstå projektion genom att se det från det existentiella hållet. Det som därför gör mig storeligen förvirrad är att du återkommer med att inte alls förstå vad existentialism har med saken att göra...

Fattar du?

Hehe ja hur mycket fattar jag, svårt att säga

Men betänk att det var du som kallade det existentialism. Jag ville fråga för att förstå, och därav min fråga om ansvarsflykt kunde beskriva det du menade.

Så mitt synsätt må vara existentialistiskt men jag är inte existentialist. Det jag blandade in var för att se om det jag ser är det du ser fast vi använder olika termer. Jag vill säga att projektioner är ett psykologiskt fenomen och existentialism en existentiell åskådning. Därav deras brist på relation, i min mening.

[Sceptisk]

Existentialismen blir materialistisk genom att den gör ett så skarpt snitt mellan existens och förexistens. I den gamla världsbilden så fanns meningen med livet inte i denna världen utan i de "högre dimensionerna" som skapar världen - människan är därför ett redskap för dessa krafter. I existentialismen så vänder man sig mot detta och säger att mening är något vi skapar själva. Detta skulle man kunna säga markerar en revolt mot idealismen, men faktum är att det är en revolt mot gammal existentialism.

För den "idealism" som man revolterade emot var standardiserad och stramt reducerad till föremål för människans användning. Dvs människor hade redan börjat med att skapa sin egen sanning och mening genom att bygga upp ett helt system av bud om "den sanna" tron. Naturligtvis är det inte tolererbart att leva under sådant förtryck så man gör revolution, men den revolution man gjort har bara förstärkt samma gamla tänkande genom att nu en gång för alla göra människan till överhuvud för hela skapelsen och nu minsann så gäller det ALLA människor och låt oss nu kalla detta för "humanism"!.

Just detta ord, "skapa", är något jag irriterar mig på nåt alldeles ruskigt. Vi kan inte skapa någonting. Ord som "skapa", "låta" (i eng.bet. "let") osv är saker som Gudar gör. Gud skapar, and God said LET there be light.

När jag slår på ansvar står det att det betyder en skuld eller plikt. Men vad betyder det om man säger frihet och ansvar? Frihet betyder ju bl a att man inte har några skulder och inga plikter, det är därför man är fri, om man inte är av den naturen att man känner sig fri genom att vara skuldsatt och tjäna en mästare.

Om man däremot säger "makt och ansvar" så blir det mer logiskt men knappast rimligt. Om man har mycket makt så betyder det att man kan göra i stort sett vad man vill. På inget sätt följer att denna "frihet" skulle innebära ett stort ansvar, pliktkänsla eller skulder. Om vi kollar på dom som har makt så verkar det som att enda anledningen att dom inte utnyttjar den till fullo är för att de egentligen inte har någon makt. De blir ständigt granskade och kontrollerade så att de inte ska hitta på något fuffens.

Kan man istället säga "status och ansvar"? Ja här tycker jag nog att det hela börjar bli vettigare. Vi gillar människor som har en hög pliktkänsla och som betalar sina skulder, det visar att vi kan lita på dom och därmed får de också ökad respekt och en förhöjd status. Om vi kombinerar "makt och status" så hamnar vi bland de ytliga och kriminella. Människor som ser upp till sådana som kan slå hårt och ta det dom vill ha.

Det hela handlar om en grundläggande förvirring och jag tror nästan att den är så djupt rotad i vår västerländska kultur att den sitter i vårt språk och så att säga leder vår tanke genom de begrepp vi använder oss av till att nå samma slutsats om och om igen.

Den ideala världen är en subjektiv värld och går inte att standardisera. Det är den världen som ger upphov till denna världen, inklusive oss. Detta betyder att ingenting är i våra händer utan allting är i "gudarnas" händer. Vi är enbart redskap för större krafter. Det är när vi försöker att motställa oss detta faktum som det barkar lös och blir galenskaper på alla möjliga sätt. Framförallt galenskapen om att skapa en övermänniska, att idealisera människan till sådan grad att hon framstår som själva upphovet till hela skapelsen. Alltså en väldigt stark hybris. Om människan tror att hon är upphovet till allting, ja då kan hon göra vad hon vill också. Och det är detta som ser ut som att man "flyr från sitt ansvar". Samtidigt resulterar det i andlig förstelning för människan kan inte vara en gudom hur mycket hon än försöker. Gud tar från sig själv för att skapa världen, men människan kan inte ta från sig själv hur mycket som helst för hon är i en fundamental beroendeställning. Ungefär som lampan som lyser tack vare elektriciteten.

Därför tycker jag att Nietzsche var mest konsekvent i sin existentialism, hans slutledning om att "Gud är död" är den mest logiska konsekven av denna tankeströmning som är mycket äldre än dess namn. F.ö finns det något torrare slag av litteratur än existentialistsik litteratur? Jag menar, Camus, men hejdu. Försöker han hämnas på läsarna genom att tråka ihjäl dom? Kirkegaard, en förvirrad stolle. Nietzsche blev galen och sen har vi surgubben Sartre. Jag kan slänga in Ayn Rand där också bara för att göra det hela komplett.

Om vi kollar på projicering som ett "psykologiskt fenomen" så kommer vi till en rätt intressant sak jag läste häromdan om hur vi känner igen "våra egna" och hur det kommer sig. Att känna igen sina egna finns hos alla arter som lever i flockar, hjordar, svärmar, stammar osv. bin känner igen varandra på lukten och det gör också många andra arter, inklusive vår art. Men vi känner igen varandra också på våra värderingar, språk, klädsätt, osv. Att projicera kan faktiskt handla om att man vill kolla om man känner igen den andre.

Om man dessutom lider av hybris så kanske man också vill fördöma den andre, "vem tror han att han är?". M a o it takes one to know one.

[J R Auk]

Jag kan hålla med om att skapandet. Att skapa. Är något som är problematiskt. Vad skapar vi från. Hur når vi idéer utan existens osv. Men att säga att det är gudarna som gör det. Hur vet du det, når du det.
Ät det inte så att du kallar den skapande kraften för gudar, mer än att du kallar den skapande kraften för gudomlig. För jag antar att du menar att dessa gudar är dom som leder våran historia. Skapar grunden för den förändring som sker. Beroende på vilka gudar vi följer tar våra liv olika vägar och liknande. Gudarna är manifesta väsen i våra liv. Dom är väsendet i stora skeenden så som Ljung talar om Wotans, Odens, skall inför andra världskriget. Eller?


Till att börja med så måste väl fri vara relativt eventualiteten frihet. Vi kan vara fria i en bur. Men bara fria att göra vad systemet bur kan erbjuda oss av möjligheter.

Jag märker att mitt begrepp av ansvar är mycket mera existentiellt än det du innehar. Du talar om ansvar som något i ett socialt sammanhang, medan jag talar om ansvar som något ytterst personligt. Det största ansvaret vi har gäller sådant som ingen annan ser, som ingen annan kan ta på, och som givet mitt ansvarsbegrepp ingen kan ändra eller ges överlåtelse till.

Ansvar handlar helt enkelt om saker som perception, värderingar, vilja osv.
I min mening så kan vi inte överlåta dessa. Se själv vad som händer!

-Vad ser jag?
-Du ser en grön bil!  (det som ses här förändras inte av utsagan om vad det sedda är, det är bara beteckningen på det. Det seddas relationer som antas. Vi kommer inte ifrån att det är VI som ser.)

-Är Kalle snällare än Eva?
-Ja Kalle är mycket snällare än Eva! (här är det fråga om att acceptera det som efterfrågas, svaret på frågan om det är Eva eller Kalle som är snällast. Vi måste tro på möjligheten att det är så som sägs innan vi kan tro på det som sägs. Och om vi accepterar det så vet vi att vi baserar det enbart på den som sa det, och endast partiellt relarerar det till Eva och Kalle. Frågan var retorisk och efterfrågade mer information och inte ett svar. Svaret är vårat beslut, och något internt våran person, interaktionen mellan känsla och förnuft.)

-Jag vet inte vad jag vill?
-Det vet du visste, du vill gå hem och sova och du vill vakna utvilad imorrn för att komma hit tidigt och ta anställning. (vad frågas det om här? Vad är det som vills? Jo det är såklart så att viljan söker något som kan agera auktoritet. Men har viljan blivit någon annans? Är det så att våran vilja försvinner, förbyts i en sådan här situation? Nej självklart inte. Vi vill bara något som vi kanske inte ger uttryck för. Vi vill att någon skall säga till oss vad vi vill. Betänk, skulle den frågande ta livet av sig själv lika lätt som den skulle gå hem och sova på uppmaning?)

Makt är för mig något som äter upp sig själv. Den yttersta makten är acceptansen.
Vem är mäktigast, den som kan förverkliga sin vilja i vad den än riktar sig? Eller den som inte ens styrs av sin vilja?
Vad är det vi har makt över? Varför talar vi om makt över?
Kan makt någonsin vara annat än relativ?

För att gå tillbaks till existentialismen. Du verkar mest påtala dom senare existentialisterna. Heidegger, Kirkegard osv är ju alla existentialistiska i vissa avseenden. Jag ser det hela som sökandes ett svar på känslan av världen. Man har alltså lämnat den riktiga världen, för att först ta reda på vad upplevelsen av en riktig värld är. Det handlar om det som du anser dig kunna ge svar på. Meningen med livet. Sen att det har fått effekter som kanske inte är positiva gör det att vi bör fördöma det sökandet?
Betänk att dom är barn av den nya psykologismen. Sökandet efter prismats hemlighet och ljuset egenskaper får inte heller lämnas utanför. När väl det står klart att syn och seende är något som sker i ett medvetande. Så påbörjas eftersökningarna kring vad denna medvetenhet innebär. Och där kommer utkastadheten in, den ständigt närvarande a priori världen. Rummet som medvetandet alltid måste vila i osv. Det är en förutsättning för medvetandet så som vi känner det. Eller dom flesta känner det.

Varför är dom existentialister? Centralt för dig verkar vara utestängandet av essens i existensens vagga. Men jag tycker du gör en feltolkning då. Det dom säger är; för att nå essensen så måste vi ha passerat existensen. Inte något om beroendeförhållandena emellan dem. Sen verkar det som om Sartre var inne på detta som du påtalat om att styra hela sitt liv osv.

Men jag tror att man skall se det som en uppmaning till att se den makt vi har. Nämligen att göra distinktioner att göra oss koncept. Vad som är gott. Varför det är gott osv är något som är förknippat med seendet. Den som ser en blodtörstig hund har ett annat värde i hunden än den som ser en kelglad hund. Och det är inget som säger att det inte kan vara samma hund. Det är ett mycket troligt exempel som säkerligen uppstår någon stans i detta nu.

Om vi kollar på projicering som ett "psykologiskt fenomen" så kommer vi till en rätt intressant sak jag läste häromdan om hur vi känner igen "våra egna" och hur det kommer sig. Att känna igen sina egna finns hos alla arter som lever i flockar, hjordar, svärmar, stammar osv. bin känner igen varandra på lukten och det gör också många andra arter, inklusive vår art. Men vi känner igen varandra också på våra värderingar, språk, klädsätt, osv. Att projicera kan faktiskt handla om att man vill kolla om man känner igen den andre.

Om man dessutom lider av hybris så kanske man också vill fördöma den andre, "vem tror han att han är?". M a o it takes one to know one.

Visst det tror jag att du kan ha rätt i. Men framför allt så tror jag att det är ett verktyg för att finna svar på frågorna om vad som omgärdar oss. Att se är inte samma som att känna. Och därför har vi väl terapi med rollspel, gömmer oss bakom flyktiga identiteter, och söker sammanhang i subkulturer.