J R Auk skrev:Samvetet är enligt mig, icke medfött. Ett barn har inget samvete överhuvudtaget de första åren. Här kan jag tänka mig att det som sker, är att när barnet införlivar språket som ett verktyg för att förstå omvärlden, göra sig förstådd och därmed kunna ge uttryck för sin vilja, så inträffar det senare viljekonflikter. Det lilla barnet vill en sak, men någon försöker få barnet att förstå att detta är fel, ofta en vuxen.
Barnet kopplar sedan handlingen till förmaningen och när dessa blivit tillräckligt många så lär sig barnet att automatiskt återupprepa förmaningarna då barnet tror att dessa skulle komma som en följd av sitt tänkta agerande.
Det var främst det här jag avsåg. Jag tror inte det behöver någon inlärning av förmaningarna för att skapa ett samvete. Jag skulle vilja säga att det är sådant som perverterar samvetet.
Det som perverterar samvetet är oförmågan att kunna tänka självständigt, en bristvara i dagens samhälle. Jag menar att de som verkligen följde sina egna känslor och kunde tolka dem, skulle ha ett fungerande samvete utan att behöva uppleva vare sig skuld eller ångest, om nu deras samveten inte ständigt var utsatt för vilseledning.
Är verkligen definitionen på samvetet, "samvete=skuld=ånger"?
Samvetet betyder att ha en egen medvetenhet om hur man skall förhålla sig i och till sitt samhälle dess normer och regler varav en del är skrivet som lag, annat underförstått som självklarheter, ett fungerande samvete straffar oss själva när vi begår dumheter och vi lider av att inte göra bra handlingar, men samvetet belönar oss också när vi handlar rätt.
Det är tydligt att samvetet har fungerat som en likriktare av individer inom samhällen, för att de skall dela samma värderingar, därmed kunna uppvisa solidaritet och barmhärtighet baserat på den gemensamma grundläggande empatin för samhällets (familje)medlemmar.
Detta är alltså en socialiseringsprocess och inget medfött, trots det faktum att samvetet bygger på medfödda naturliga instinkter, eller känslor om det ordet passar bättre, (vi är ju födda med ben, men det innebär inte, att vi inte måste lära oss att gå).
Detta ger då vid handen att varje samhälle, dess kultur, skapar anpassade individer för just det specifika samhället de ingår i, vilket resulterar i att även samvetet blir anpassat därefter. Som en följd av detta kan det som vi benämner kulturkrockar begripas, precis som en svensk självklart skulle avvika mot exempelvis urbefolkningen i en by i Amazonas djungel.
Mångkulturella samhällen skapar segregation, vilket är ett sätt för mindre grupper att skydda och bevara sina värderingar, sitt språk och sin kultur, men detta gynnar ingen i längden och motsättningarna etableras med åtföljande konflikter, exempelvis främlingsfientlighet.
Allt fler människor förefaller vara desillusionerade, vilsna i tillvaron, kan det vara så att samhällena som vi ingår i helt enkelt har blivit för stora för individen, det kanske finns ett ultimat antal individer i varje samhälle, som när det överstiges automatiskt innebär någon form av samvetskollaps när det gäller att tillvarataga medmänniskornas intressen, samt vår förmåga att fungera optimalt med varandra?
Empatin är ju starkt begränsad till de i vår närmaste omgivning, ju mer lika desto större empati, och ju fler människor desto större anonymitet att dölja sig bakom. Ju fler vi blir, desto större betydelse får samvetet men samtidigt blir det svårare för individen att följa sitt samvete.
Här tjänar vissa på att förvrida vårt samvete till att agera i strid mot våra innersta känslor om vad som är rätt och fel. Mycket av detta sker i demokratins namn med kapitalismen som drivande motor.
Trots att samvetet är och skall vara förbehållet individen, överlämnas det i händerna på dem som styr, att användas för att rättfärdiga förtryck eller orättvisa, men, stater eller dess myndigheter och organisationer har ingen känsla, vilket innebär att de är samvetsbefriade. Det kanske är perverterande att ens överlåta barnens uppfostran i samhällets tjänst?