VARFÖR NJUTER VI AV SKRÄCK

[Doe]

Att utsätta  sig för skräck är också (och för min del oftast) att utmana sina rädslor; sin intuitions auktoritet.

[Minded]

Varför njuter vi av skräck? Jag har hört någonstans att känslan om skräck upplevs i den del av hjärnan som kallas reptilhjärnan, ansvarig just för grundläggande instinkter, fight/flight osv. Upphetsning ska tydligen ligga ganska nära just rädsla. Sexuell upphetsning, dat is.

[Johan Ågren]

Att utsätta  sig för skräck är också (och för min del oftast) att utmana sina rädslor; sin intuitions auktoritet.

Och då kan man fundera över vid vilken gräns denna stretching övergår i ett tillstånd vi kan kalla avtrubbning? Sätter vi denna gräns utifrån någon funktionalitet? Är måttot att våga så länge man kan vinna? Rädslor håller oss tillbaka. Genom att övervinna faror så blir vi starkare. Fast på vissa verkar det som om skräckfilmer snarare har motsatt verkan - de förstärker offerrollen. De tar sig inte igenom "face your fear" processen, utan upplevelsen blir ytterligare en till orsak att oroa sig. Många verkar dock lyckas med att konfrontera sina rädslor; som de som låter en spindel krypa på dem och så är det ur världen.

Minns en gång när jag var yngre och skulle ha en muntlig redovisning. Jag hade en face your fear - inställning och kastade mig in i det hela utan att vara alltför bra förberedd, och litade på att det skulle gå bra. Det gick åt helvete! Efter det så undviker jag alltför vidlyftiga tal inför många personer. Det kan gå riktigt bra, men det kan också bli en blackout, och själva vissheten om detta förringar mig själva förmågan och det blir en negativ spiral. I mitt fall så skulle enbart vanan kunna överbrygga denna negativa spiral, att jag gång på gång låter vanan få makt över rädslan.

Så om man ser detta i relation till skräckfilmer, så ser jag inte att jag kan öva upp en viss förmåga genom att utsätta mig för en annan.  Inte har jag blivit bättre på att hålla tal inför en snäll publik genom att se på skräckfilmer. Så vi tänjer på något i oss själva, men det är inte allmängiltigt. Men kommer det in en massmördare i vårt hem iklädd hockeymask så kan vi lungt och metodiskt handskas med situationen.

/Johan

[Johan Ågren]

Varför njuter vi av skräck? Jag har hört någonstans att känslan om skräck upplevs i den del av hjärnan som kallas reptilhjärnan, ansvarig just för grundläggande instinkter, fight/flight osv. Upphetsning ska tydligen ligga ganska nära just rädsla. Sexuell upphetsning, dat is.

Vet inte om vi njuter av skräcken i sig, snarare är det releasekänslan (soffan). Skräck är per definition inte njutbart lika lite som smärta är det. Om vi verkligen njuter av smärtan i sig så ska vi nog gå till doktorn. Skilj noga här på smärtan i sig och vad den vidare genererar under specifika förutsättningar.

/Johan

[Avantgardet]

Med tiden blir denna alarmerande känsla (avsaknad) dysfunktionell, och övergår i apati (robotmedvetande).

Man noterar inte bara avsaknaden av känsla, man känner den.

Avsaknaden/skadan ger en ytterst påtaglig känsla i form av smärta, innan den eventuellt övergår i apati, det är riktigt. Blockeringen och ignoransen av känslor i det apatiska tillståndet är dock en realitet, och den efterföljande dominansen av "förnuftet".

Inte för inte talar du på annat ställe i texten om känslo-kyla, som beskrivandes avsaknad av känsla.

Med "känslokyla" avses inte en känsla utan frånvaron av känsla. Annat måste ses som språklig illvilja från din sida. Naturligtvis kan en person som framstår som känslokall ha en massa känslor och uttrycka en av dessa känslor genom att agera känslokall (man kan till exempel vara kär i någon och detta resulterar i att man agerar känslokallt om man har en viss psykologisk problematik), men jag avsåg de facto hos subjektet. Poängen är att vi kan gradera den funktion hos subjektet vi benämner som känsla, naturligtvis helt relativistiskt, och att detta ger oss en efterföljande orientering i hur vi hanterar information.

Denna känslomässiga riktning i oss själva har en mängd orsaker som påverkar, men betydande är naturligtvis hur vår själlvtillit har behandlats när vi var barn. Vi kan även utbildas till att agera känslokallt, och det ger oss möjlighet till ett agerande vi normalt inte skulle acceptera, men det leder ofta till posttraumatiska reaktioner.

Men hur skulle man kunna veta vad som är ett känslolöst tillstånd om inte just genom att känna det?

Att notera sitt känslolösa tillstånd är av den anledningen svårt, och man blir oftast varse det genom att notera symptom, men framför allt när en blockering hävs. De flesta känslolösa människor går därför omkring och tror att allt är som det ska. Robotmekaniken tar vid en punkt över och känslorna lämnas därhän. Just detta föranleder själva problemet. Så hur ska vi känna att vi inte har några känslor? Vi blir helt enkelt tvungna att notera och försöka minnas hur vi agerat tidigare och om vi gått ifrån något väsentligt. I skenet av de hävda blockeringarna så går insikten dock upp för oss, och vi kan konstatera i efterhand att vi inte tillät våra känslor. Men ofta så är vi inte hermetiskt slutna (bara vid extrema trauman) och melankolin och ångesten pyser igenom.

/Johan

Nja, alltså jag vidhåller fortfarande vad jag sa tidigare, men den poäng jag vill åstadkomma med det (det du kallar "språklig illvilja" från min sida, som faktiskt inte är det, utan snarast en poäng av samma slag som att man inte kan vara rationell angående rationaliteten - en initial irrationalitet är nödvändig för att upprätta rationaliteten som sådan) verkar på ett helt annat plan och är kanske inte särskilt intressant här. Likväl så betecknar vi ju till exempel rationalitet/förnuft som kyligt, och sådär är det alltjämt. Det finns helt enkelt inget känslolöst, blott en känslolöshetskänsla, eller känslan av att vara känslolös. Det är alltså en specifik kvalitet på känslan, inte kvantitet. Om den apatiske inte kände sig apatisk så skulle det ju överhuvudtaget inte vara nåt problem. Och det var egentligen hela min poäng, och hela min invändning mot talet om känslor.

[Minded]

Varför njuter vi av skräck? Jag har hört någonstans att känslan om skräck upplevs i den del av hjärnan som kallas reptilhjärnan, ansvarig just för grundläggande instinkter, fight/flight osv. Upphetsning ska tydligen ligga ganska nära just rädsla. Sexuell upphetsning, dat is.

Vet inte om vi njuter av skräcken i sig, snarare är det releasekänslan (soffan). Skräck är per definition inte njutbart lika lite som smärta är det. Om vi verkligen njuter av smärtan i sig så ska vi nog gå till doktorn. Skilj noga här på smärtan i sig och vad den vidare genererar under specifika förutsättningar.

Jag är inte övertygad.

[Doe]

Att utsätta  sig för skräck är också (och för min del oftast) att utmana sina rädslor; sin intuitions auktoritet.

Och då kan man fundera över vid vilken gräns denna stretching övergår i ett tillstånd vi kan kalla avtrubbning? Sätter vi denna gräns utifrån någon funktionalitet? Är måttot att våga så länge man kan vinna? Rädslor håller oss tillbaka. Genom att övervinna faror så blir vi starkare. Fast på vissa verkar det som om skräckfilmer snarare har motsatt verkan - de förstärker offerrollen. De tar sig inte igenom "face your fear" processen, utan upplevelsen blir ytterligare en till orsak att oroa sig. Många verkar dock lyckas med att konfrontera sina rädslor; som de som låter en spindel krypa på dem och så är det ur världen.

Minns en gång när jag var yngre och skulle ha en muntlig redovisning. Jag hade en face your fear - inställning och kastade mig in i det hela utan att vara alltför bra förberedd, och litade på att det skulle gå bra. Det gick åt helvete! Efter det så undviker jag alltför vidlyftiga tal inför många personer. Det kan gå riktigt bra, men det kan också bli en blackout, och själva vissheten om detta förringar mig själva förmågan och det blir en negativ spiral. I mitt fall så skulle enbart vanan kunna överbrygga denna negativa spiral, att jag gång på gång låter vanan få makt över rädslan.

Så om man ser detta i relation till skräckfilmer, så ser jag inte att jag kan öva upp en viss förmåga genom att utsätta mig för en annan.  Inte har jag blivit bättre på att hålla tal inför en snäll publik genom att se på skräckfilmer. Så vi tänjer på något i oss själva, men det är inte allmängiltigt. Men kommer det in en massmördare i vårt hem iklädd hockeymask så kan vi lungt och metodiskt handskas med situationen.

/Johan

Jag hör dig. Och face-your-fear funkar förstås bara så länge spindeljäveln inte biter.

Själv tycks jag för den delen ha dragit på mig just spindelfobi genom just film. Har sedan dess utsatts för så många snälla spindlar att det inte känns som ett problem; inte i Sverige iaf. De riktigt feta sorterna dock... huuu.

Borde förresten inte katharsis ha nämnts vid det här laget?

[scirocco]

Jag kan inte omedelbart minnas att jag njutit av skräck, jag har faktiskt upplevt fruktansvärd skräck. Gör allt för att undvika det

[Skogsälvan]

Jag kan inte omedelbart minnas att jag njutit av skräck, jag har faktiskt upplevt fruktansvärd skräck. Gör allt för att undvika det

Detsamma. Kanske handlar om någon sorts träningsgrej? Alltså precis som man får skavsår på knäna när man lär sig cykla? Utveckling gör ont!

[scirocco]

Ja,det är kanske en slags utveckling. Tre gånger har jag varit i total skräck. I livsfara. En gång var jag död,eller borde ha varit det. Men jag reste mig. Under att jag lever.

[Johan Ågren]

Att utsätta  sig för skräck är också (och för min del oftast) att utmana sina rädslor; sin intuitions auktoritet.

Och då kan man fundera över vid vilken gräns denna stretching övergår i ett tillstånd vi kan kalla avtrubbning? Sätter vi denna gräns utifrån någon funktionalitet? Är måttot att våga så länge man kan vinna? Rädslor håller oss tillbaka. Genom att övervinna faror så blir vi starkare. Fast på vissa verkar det som om skräckfilmer snarare har motsatt verkan - de förstärker offerrollen. De tar sig inte igenom "face your fear" processen, utan upplevelsen blir ytterligare en till orsak att oroa sig. Många verkar dock lyckas med att konfrontera sina rädslor; som de som låter en spindel krypa på dem och så är det ur världen.

Minns en gång när jag var yngre och skulle ha en muntlig redovisning. Jag hade en face your fear - inställning och kastade mig in i det hela utan att vara alltför bra förberedd, och litade på att det skulle gå bra. Det gick åt helvete! Efter det så undviker jag alltför vidlyftiga tal inför många personer. Det kan gå riktigt bra, men det kan också bli en blackout, och själva vissheten om detta förringar mig själva förmågan och det blir en negativ spiral. I mitt fall så skulle enbart vanan kunna överbrygga denna negativa spiral, att jag gång på gång låter vanan få makt över rädslan.

Så om man ser detta i relation till skräckfilmer, så ser jag inte att jag kan öva upp en viss förmåga genom att utsätta mig för en annan.  Inte har jag blivit bättre på att hålla tal inför en snäll publik genom att se på skräckfilmer. Så vi tänjer på något i oss själva, men det är inte allmängiltigt. Men kommer det in en massmördare i vårt hem iklädd hockeymask så kan vi lungt och metodiskt handskas med situationen.

/Johan

Jag hör dig. Och face-your-fear funkar förstås bara så länge spindeljäveln inte biter.

Själv tycks jag för den delen ha dragit på mig just spindelfobi genom just film. Har sedan dess utsatts för så många snälla spindlar att det inte känns som ett problem; inte i Sverige iaf. De riktigt feta sorterna dock... huuu.

Borde förresten inte katharsis ha nämnts vid det här laget?

Arachnophobia (filmen alltså)?

I uppbyggandet efter katastrofer så har människor fått en förnyad kraft, man sätter saker i relevans och är glad att man lever. Kanske detta är behållningen efter en simulerad katastrof på film? Filmen genererar ett känslomässigt sammanbrott - motsvarande en reell katastrof i miniatyr - och man renas (katharsis). Reningen är en form av kapitulation och avkastande av den packning som är onödig för det väsentligaste. Och det väsentligaste är samtidigt det som skänker oss lyckan.

/Johan

[Doe]

Arachnophobia (filmen alltså)?
/Johan

Så klart  Jag tror att jag underskattade den, helt enkelt. Hade aldrig varit rädd öht innan. Men utmanar man någonting, riskerar man väl att förlora; även när det utmanade finns inom en.

[Johan Ågren]

Arachnophobia (filmen alltså)?
/Johan

Så klart  Jag tror att jag underskattade den, helt enkelt. Hade aldrig varit rädd öht innan. Men utmanar man någonting, riskerar man väl att förlora; även när det utmanade finns inom en.

Jag var inte rädd för att gå på toaletten heller innan jag läste "the blob" (i femte klass).  :)

För i övrigt så har jag tidigt anat sexuella kopplingar till detta skräckssenario, mer specifikt när kvinnan försöker peta tillbaka "the blob" i avloppet och hon fastnar och börjar bli upplöst. När hon försöker komma loss så blir strängen tunnare men samtidigt hård som en stålwire. Hade visserligen ett tidigt intresse för bondage, så det behöver inte vara kopplat till skräcken. Nu kanske jag ska vara tyst.

/Johan

[Johan Ågren]

Såg förresten Arachnophobia lite före de flesta andra på en filmfestival i Umeå. Samtidigt som jag för första gången såg en hongkongfilm: "A better tomorrow". Mycket blod och vita kostymer, och mycket skratt i salongen. Då var det extremt.

/Johan

[scirocco]

Doe, jag tror inte bondage handlar om skräck. Kanske tvärtom. Tillit Att våga vara nära, lita på den andre