Vad är självförtroende och självkänsla?

[Kristofer]

Kul att vi verkar se det lite olika här. Jag skulle vilja säga att alla erfarenheter (även de "svåra") är ett plus (på lång sikt) och därmed en tillgång. Tillgången är bl a att man utvecklas fram i empati,förståelse och medkänsla/medlidande. Något som man kanske inte gör av enbart teori/läsning. (Har man "martinusianska glasögon" på sig så blir det kanske lättare att förstå detta.) Hur kommer det sig då "att man inte kan texten på sången helt perfekt" direkt från början? D vs hur kommer det sig att man inte alltid är perfekt (psykiskt) friskt? Med andra ord hur kommer det sig att man blir "psykiskt sjuk"? När inget annat "hjälper" av andras inhämtade erfarenheter utmynnat i information,råd, vägledning,böcker,undervisning osv - vad ska då hjälpa -? Det kanske "ska till" en viss mängd erfarenheter innan "man kan sjunga sången med perfekt text". D vs det kanske ska till en viss mängd erfarenheter innan man "förstår sambanden", förmår övervinna sin psykiska sjukdom och kan tillägna sig kunskap(visdom) på ifrågavarande område.

Kristofer skrev:
Jag anser att en bra psykolog måste vara så trygg i sig själv att den inte blandar ihop sina egna tankar och känslor med klientens...en otrygg människa eller en psykiskt sjuk människa har ofta svårt att skilja på vilka tankar/känslor som föds ur individens egna erfarenheter och tankar och vilka som är logiska slutsatser utifrån förståelsen av den andre personens tankevärld/situationen som sådan.


Instämmer med dig här. Det är viktigt att psykologen här har övervunnit sin eventuellt tidigare psykiska sjukdom helt och hållet och även i övrigt är "psykiskt frisk" förstås.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det låter kanske hårt...men jag anser att spåren av och den medföljande sårbarheten från en psykisk sjukdom aldrig helt suddas ut, ungefär som hos en alkoholist...erfarenheten har i dessa fall inte gjort individen starkare...däremot är det ju som du säger att det kan öka ens förståelse för andra människor i liknande situationer. dock ska man också ha klart för sig att de flesta/alla psykiska sjukdomar har sitt ursprung i tankegångar/känslor som finns hos alla människor, dock inte i den utsträckningen och med dom konsekvenserna. det skulle innebära att alla människor med tillräckligt stor intelligens, förmåga att förstå andra samt kunskap om den psykiskt sjukes erfarenheter och tankar/känslor har möjlighet att förstå den psykiskt sjuka...dvs man måste inte själv ha haft den psykiska sjukdomen för att kunna förstå och relatera till den.

den egna erfarenheten hjälper sällan den psykiskt sjuke att komma närmare en lösning på sina problem...tvärtom för det den längre bort från lösningen...det instrument man har till sin hjälp är sin hjärna...så länge detta instrument är felkalibrerat kommer erfarenheterna av användandet av detta instrument bara att fortsätta sprida felaktig information. jag skulle vilja säga att nästan alla med ngn form av psykisk sjukdom behöver hjälp utifrån och få möjlighet att ta del av ngn annans erfarenheter för att börja hitta egna lösningar.

den psyikskt sjuke kan givetvis bli frisk, dock tror jag att denna person kommer ha svårare att inte blanda i hop sina egna och en ev. patients upplevelser, därmed kommer denne att ha en god förmåga att på en emotionell nivå relatera till patienten dock är den kanske inte den bästa att hjälpa den bli av med sin "sjukdom".

Nu pratar vi iofs lite slarvigt om psykisk sjukdom i en grovt generell form...men med psykisk sjukdom refererar iaf jag till ngn allvarligare form, såsom exempelvis en personlighetsstörning.

[Marko]

Vad är en sjukdom ? och vem sätter diagnosen ?
Sätter en läkare diagnos, och patient en annan,
vem har rätt ?.

om läkaren sedan bestämmer sig för att göra om sjukdom till ett problem,
så är definitionen annorlunda, har läkaren fortfarande rätt över din egen uppfattning?

är inte det mesta i världen en fråga om definitioner som vi ska komma överrens om ?
Vad sker om man har en annan syn på en definition, är majoritetens sammansvärjning mer rätt än den enskildes perspektiv ?

vad har självförtroende för relationer, och till vad ?
Lögner är inte alltid lögner, utan en frågan om någons eller annans definition,
likaså är nog självkänsla, sanning, färgen röd eller vad som helst. (tex kan en som ser gråa nyanser påstå att han ser en röd färg, för att definitionen är inlärd, han ljuger och talar sanning samtidigt, eftersom han inte ser mer än gråa nyanser, men vet med kunskap om den gemensamma definitionen)

Jag kan må bra och dåligt samtidigt, prata lögn och sanning vid samma moment,

[förstår mig själv]

Känslor anger vad som är gott och ont. Vad som är bra och dåligt. Vad som är rätt och fel och förklarar djurkroppens rörelser. Förstå varför och vad som händer. Känna är enda sättet att förstå och ju bättre och mer medveten om det som känns desto mer förstår man. Självförtroende är ingen känsla som tex ångest eller smärta utan det har mer med grundstämningen att göra. Att kunna hantera olika situationer i livet att förstå miljön och kunna må bra iden. Ide om hur man uppnår det man vill osv.

[klorofyll]

Jag tycker du har en hel del poänger i det du skriver...dock vill jag komplicera det lite till...det är t ex extremt vanligt med motsägelsefulla tankar/känslor...dvs man vet inte alltid vilket perspektiv som väger tyngst och varifrån de olika åsikterna kommer. Du tycker om godis men vet att det är onyttigt...hur väljer du då att agera och varför gör du det? i vilket fall är du "sann" mot dig själv och i vilket fall är du det inte? En person kan tycka att han/hon är ganska dålig men samtidigt vilja ha den senaste mercan. Köper han/hon då den senaste mercan utifrån att han/hon vill ha den eller gör han/hon det inte utifrån att den inte anser att den förtjänar den?

Ytterligare en aspekt på detta som jag tror är extremt viktig är hur mkt man väljer att anpassa sig efter omgivningen...kanske kommer andra tycka att du försöker vara nåt som dom inte ser dig som genom att köpa en merca. Kommer du då agera enbart utifrån hur du känner det eller enbart utifrån hur du tror att andra kommer uppfatta ditt agerande eller kanske kompromissa lite med båda dessa perspektiv...

Jag tror att människor som upplever att de har agerat osant mot sig själva anser att de har handlat av rädsla för vad andra skall tycka kopplat till dålig självkänsla. Vad är skillnaden på att göra något av rädsla och att göra något för att anpassa sig till andras önskemål?
Om jag köper skor som är bekväma och någon säger till mig att de är snygga men att de inte riktigt passar min stil så blir jag som ett frågetecken, vadå min stil, borde det inte vara min vision som avgör vilken stil jag har idag och imorgon.

[klorofyll]

Kul att vi verkar se det lite olika här. Jag skulle vilja säga att alla erfarenheter (även de "svåra") är ett plus (på lång sikt) och därmed en tillgång. Tillgången är bl a att man utvecklas fram i empati,förståelse och medkänsla/medlidande. Något som man kanske inte gör av enbart teori/läsning. (Har man "martinusianska glasögon" på sig så blir det kanske lättare att förstå detta.) Hur kommer det sig då "att man inte kan texten på sången helt perfekt" direkt från början? D vs hur kommer det sig att man inte alltid är perfekt (psykiskt) friskt? Med andra ord hur kommer det sig att man blir "psykiskt sjuk"? När inget annat "hjälper" av andras inhämtade erfarenheter utmynnat i information,råd, vägledning,böcker,undervisning osv - vad ska då hjälpa -? Det kanske "ska till" en viss mängd erfarenheter innan "man kan sjunga sången med perfekt text". D vs det kanske ska till en viss mängd erfarenheter innan man "förstår sambanden", förmår övervinna sin psykiska sjukdom och kan tillägna sig kunskap(visdom) på ifrågavarande område.

Kristofer skrev:
Jag anser att en bra psykolog måste vara så trygg i sig själv att den inte blandar ihop sina egna tankar och känslor med klientens...en otrygg människa eller en psykiskt sjuk människa har ofta svårt att skilja på vilka tankar/känslor som föds ur individens egna erfarenheter och tankar och vilka som är logiska slutsatser utifrån förståelsen av den andre personens tankevärld/situationen som sådan.


Instämmer med dig här. Det är viktigt att psykologen här har övervunnit sin eventuellt tidigare psykiska sjukdom helt och hållet och även i övrigt är "psykiskt frisk" förstås.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det låter kanske hårt...men jag anser att spåren av och den medföljande sårbarheten från en psykisk sjukdom aldrig helt suddas ut, ungefär som hos en alkoholist...erfarenheten har i dessa fall inte gjort individen starkare...däremot är det ju som du säger att det kan öka ens förståelse för andra människor i liknande situationer. dock ska man också ha klart för sig att de flesta/alla psykiska sjukdomar har sitt ursprung i tankegångar/känslor som finns hos alla människor, dock inte i den utsträckningen och med dom konsekvenserna. det skulle innebära att alla människor med tillräckligt stor intelligens, förmåga att förstå andra samt kunskap om den psykiskt sjukes erfarenheter och tankar/känslor har möjlighet att förstå den psykiskt sjuka...dvs man måste inte själv ha haft den psykiska sjukdomen för att kunna förstå och relatera till den.

den egna erfarenheten hjälper sällan den psykiskt sjuke att komma närmare en lösning på sina problem...tvärtom för det den längre bort från lösningen...det instrument man har till sin hjälp är sin hjärna...så länge detta instrument är felkalibrerat kommer erfarenheterna av användandet av detta instrument bara att fortsätta sprida felaktig information. jag skulle vilja säga att nästan alla med ngn form av psykisk sjukdom behöver hjälp utifrån och få möjlighet att ta del av ngn annans erfarenheter för att börja hitta egna lösningar.

den psyikskt sjuke kan givetvis bli frisk, dock tror jag att denna person kommer ha svårare att inte blanda i hop sina egna och en ev. patients upplevelser, därmed kommer denne att ha en god förmåga att på en emotionell nivå relatera till patienten dock är den kanske inte den bästa att hjälpa den bli av med sin "sjukdom".

Nu pratar vi iofs lite slarvigt om psykisk sjukdom i en grovt generell form...men med psykisk sjukdom refererar iaf jag till ngn allvarligare form, såsom exempelvis en personlighetsstörning.

Jag tror att en person som är psykiskt sjuk kan bli frisk - och då menar jag helt frisk (alltså så pass frisk att den kan arbeta) - på samma sätt som en frisk person kan bli psykiskt sjuk. Psykisk sjukdom kan bero på att man har någon obalans av signalsubstanser i hjärnan vilket man kan rätta till med medicin eller terapeutisk behandling. I princip vem som helst kan drabbas av psykisk sjukdom. Signalsubstanserna i hjärnan varierar ju hela tiden och de påverkas av allt vi gör och upplever, och det kan bli en ond cirkel för vissa personer där signalsubstanserna påverkar tankarna och tankarna signalsubstanserna. Men man ska ju komma ihåg att livet är en utmaning för alla, en kamp och det finns gott om problem. Om vi har två i stort sett lika människor, den ene drabbas av psykisk sjukdom som den brottas med i fem år och sedan känner att den vill hjälpa andra i liknande situation, samtidigt som den andre är en medkännande humanist som helhjärtat utan vidare utbildning arbetar på en psykiatrisk institution i fem år där den förste behandlas, några år senare börjar båda dessa personer psykologutbildning och blir studiekamrater. Eftersom de flesta som är utbildade psykologer saknar egen personlig erfarenhet av psykisk sjukdom, så borde det ju vara ett plus med fler psykologer med den erfarenheten.

[förstår mig själv]

Om den sjuke förstår dig men du inte honom så är det du som är sjuk( eller ja mer sjuk, fantiserar, förstår sämre osv). Det tråkiga är att den som inte förstår straffar den som förstår. tex Gallilei förstod aristoteles+mer. Osv. Detta hindrar utvecklingen. Spinoza förstod det andra förstod+ mer. Jesus osv. Einstein förstår Newton det skulle alla klart och tydligt kunna se på 1600 talet. Men skulle han börja prata om sina ideer ja då skulle han torteras osv.
Att andas leva må bra. Viktigt. Mer än så kan psykiatrin inte uppnå, ska inte försöka göra annat heller. Arbete osv är inte nödvändigt, betyder inte att man är sjuk. Arbete kan liknas med prestation. Tex spring 100 m på 11 blankt. En del klarar det inte. Vi är olika. Detta missförstås oftast. Man behandlar den sjuke så att den ska kunna prestera tex arbete, dopar den så att den formas till att inte känna olusten i vissa situationer. Det behöver inte vara fel att göra detta men det bör förklaras vad det är man gör. Bättre att skapa ett samhälle där alla får använda sina fina sidor och att glädjen piggheten därmed uppstår som ett respons av miljön och inte av kemi. Kemin(dvs läkemedel) är inte exakt utan den ger en del som man vill ha och andra delar som är dåliga.

[klorofyll]

Ärlighet för mig är att vara så sann och realistisk som möjligt mot mig själv (i mina upplevelser,tankar,åsikter,känslor,värderingar,smak och tycke,verklighetsuppfattning,världsbild etc) och därmed också kännedom om min nuvarande kapacitet i mina förmågor(angående självförtroendet) och en "tilltro" på att utveckla dessa (eftersom "verkligheten" visar att det är möjligt för utveckling) etc.

Jag ser det som att om man inte är sann mot sig själv så är man på sätt och vis taskig mot sig själv, hur kan man vara det, måste inte det betyda att man är lite tudelad, att man har en person i personen, att man finns/existerar på olika plan?

Ja, det beror nog att vi har "två slags naturer" i oss som ganska lätt kan komma i konflikt med varandra. Den ena naturen (den äldre) är "djuret" ("Mr Hyde") och den andre naturen är "den goda människan i sitt vardande" (den nyare naturen) (Dr Jekyll)... Dessa två naturers konflikter med varandra ställer till med en hel del med disharmoni i världen.

Det innebär också att jag försöker vara så sann som möjligt mot andra människor och mot min omgivning. Men här får man ofta ha ett visst omdöme ty det är inte alltid det bästa "att tala det man tänker " mot omgivningen direkt. I vissa sammanhang kan det t o m vara bäst att inte säga något alls och vara tyst. Man får helt enkelt väga in en viss hänsyn också. Hur man berättar sin sanning till andra är en konst.

Kan du komma på någon situation eller i något sammanhang där man får ljuga? Om du anser att det är okej med vita lögner, vad är då skillnaden mellan en lögn och en vit lögn och sanningen?

Jag är ingen "moralpredikant"
Var och en får följa sitt eget samvete om de kan eller "nänns" ljuga och om de bara är redo att ta konsekvenserna av dessa sina lögner. Lögnaren upplever nog mer stress i kroppen (av lögnerna). Men vem ljuger inte om man t ex kan "rädda" någons liv eller rädda någon från obehag genom att ljuga? Bara som exemel.

Skulle man kunna säga att, att vara ärlig mot sig själv, på sätt och vis är, att respektera andras åsikter??

[klorofyll]

Känslor anger vad som är gott och ont. Vad som är bra och dåligt. Vad som är rätt och fel och förklarar djurkroppens rörelser. Förstå varför och vad som händer. Känna är enda sättet att förstå och ju bättre och mer medveten om det som känns desto mer förstår man. Självförtroende är ingen känsla som tex ångest eller smärta utan det har mer med grundstämningen att göra. Att kunna hantera olika situationer i livet att förstå miljön och kunna må bra iden. Ide om hur man uppnår det man vill osv.

Jag tror att det är bra att lyssna mer till sin känslor, men problemet är ofta trasslet med tankar man har i huvudet och att tankarna också påverkar känslorna. Men, känslorna påverkas nog inte helt av tankarna, så man får försöka sila fram guldkornen.

[Cosmic philosopher]

Skulle man kunna säga att, att vara ärlig mot sig själv, på sätt och vis är, att respektera andras åsikter??

Jag tänker så här: På ett sätt när jag är mer djupt och reflekterande ärlig och sann mot mig själv innebär det också att jag "har mer kontakt med verkligheten". Detta innebär då därav bl a att jag är övertygad om (en tro (och därför en åsikt)) att jag kan inte vara annorlunda för ögonblicket i mina åsikter på det ena och på det andra. Därav är jag också övertygad om att andra personer heller inte kan vara annorlunda för ögonblicket med deras nuvarande åsikter. Dessa personer - som är "bakom deras åsikter"(och som inte är samma sak som åsikterna) får man respektera. Men man behöver ju inte alltid respektera eller"gilla själva åsikterna" för det. Sin egen åsikt har man ju ändå för ögonblicket - även åsikten om andras åsikten. Men åsikter kan ändras på lång sikt - både mina åsikter och andras åsikter. Men så länge person B har en viss åsikt brukar jag tänka på att respektera B bakom denna åsikt eftersom B "inte kan annat"(i nu-läget). Men på lång sikt kan (och kommer) B:s åsikter att sakteliga ändras. Det är min åsikt.

[Kristofer]

klorofyll:
Jag tror att en person som är psykiskt sjuk kan bli frisk - och då menar jag helt frisk (alltså så pass frisk att den kan arbeta) - på samma sätt som en frisk person kan bli psykiskt sjuk. Psykisk sjukdom kan bero på att man har någon obalans av signalsubstanser i hjärnan vilket man kan rätta till med medicin eller terapeutisk behandling. I princip vem som helst kan drabbas av psykisk sjukdom. Signalsubstanserna i hjärnan varierar ju hela tiden och de påverkas av allt vi gör och upplever, och det kan bli en ond cirkel för vissa personer där signalsubstanserna påverkar tankarna och tankarna signalsubstanserna. Men man ska ju komma ihåg att livet är en utmaning för alla, en kamp och det finns gott om problem. Om vi har två i stort sett lika människor, den ene drabbas av psykisk sjukdom som den brottas med i fem år och sedan känner att den vill hjälpa andra i liknande situation, samtidigt som den andre är en medkännande humanist som helhjärtat utan vidare utbildning arbetar på en psykiatrisk institution i fem år där den förste behandlas, några år senare börjar båda dessa personer psykologutbildning och blir studiekamrater. Eftersom de flesta som är utbildade psykologer saknar egen personlig erfarenhet av psykisk sjukdom, så borde det ju vara ett plus med fler psykologer med den erfarenheten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
det klart en psykiskt sjuk person kan bli så frisk att den kan jobba...

nja, det beror det nog inte på...men du kanske syftar på depression o dyl?...jag skulle dock inte kalla en deprimerad för "psykiskt sjuk"...i annat fall går det nog inte påstå att signalsubstanserna skulle orsaka psykisk sjukdom...det är ju inte så att signalsubstanserna utan orsak plötsligt förändras.

...och vem som helst drabbas nog inte heller...däremot skulle nästan vem som helst kunna utveckla det om den utsätts för en massa jobbiga saker under sin barndom/uppväxt...och det var kanske så du menade?

näe, det borde inte vara ett plus, vad får dig att tro det? psykisk sjukdom handlar inte om ett antingen eller tillstånd...dvs de tankar/känslor som en psykiskt sjuk känner är inte väsensskillda från de tankar och känslor som andra upplever, skillnaden är att den psykiskt sjukas tankar och/eller känslor skiljer sig så mkt från den objektiva verkligheten så den psykiskt sjuka får svårt att leva ett fungerande liv i samspel med sin omgivning.

om du ska anställa en fångvaktare...anställer du då helst en kille som levt ett ganska "vanligt" liv...eller anställer du en snubbe som själv suttit inne eftersom det "vore ett plus" med ngn som har "personlig erfarenhet" av att mörda och stjäla?

eller vem tror du blir den bäste ekonomiska rådgivaren, en person med god ekonomi eller ngn som själv har erfarenhet av att sitta hos kronofogden?

eller om fotbollslaget ska värva en ny fotbollsspelare...bör de värva en spelare som, liksom alla andra spelare i laget är van att vinna, eller bör man leta på en spelare som bara har förlorat sina matcher då han kan bidra med erfarenhet som de andra saknar?

[klorofyll]

klorofyll:
Jag tror att en person som är psykiskt sjuk kan bli frisk - och då menar jag helt frisk (alltså så pass frisk att den kan arbeta) - på samma sätt som en frisk person kan bli psykiskt sjuk. Psykisk sjukdom kan bero på att man har någon obalans av signalsubstanser i hjärnan vilket man kan rätta till med medicin eller terapeutisk behandling. I princip vem som helst kan drabbas av psykisk sjukdom. Signalsubstanserna i hjärnan varierar ju hela tiden och de påverkas av allt vi gör och upplever, och det kan bli en ond cirkel för vissa personer där signalsubstanserna påverkar tankarna och tankarna signalsubstanserna. Men man ska ju komma ihåg att livet är en utmaning för alla, en kamp och det finns gott om problem. Om vi har två i stort sett lika människor, den ene drabbas av psykisk sjukdom som den brottas med i fem år och sedan känner att den vill hjälpa andra i liknande situation, samtidigt som den andre är en medkännande humanist som helhjärtat utan vidare utbildning arbetar på en psykiatrisk institution i fem år där den förste behandlas, några år senare börjar båda dessa personer psykologutbildning och blir studiekamrater. Eftersom de flesta som är utbildade psykologer saknar egen personlig erfarenhet av psykisk sjukdom, så borde det ju vara ett plus med fler psykologer med den erfarenheten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
det klart en psykiskt sjuk person kan bli så frisk att den kan jobba...

nja, det beror det nog inte på...men du kanske syftar på depression o dyl?...jag skulle dock inte kalla en deprimerad för "psykiskt sjuk"...i annat fall går det nog inte påstå att signalsubstanserna skulle orsaka psykisk sjukdom...det är ju inte så att signalsubstanserna utan orsak plötsligt förändras.

...och vem som helst drabbas nog inte heller...däremot skulle nästan vem som helst kunna utveckla det om den utsätts för en massa jobbiga saker under sin barndom/uppväxt...och det var kanske så du menade?

näe, det borde inte vara ett plus, vad får dig att tro det? psykisk sjukdom handlar inte om ett antingen eller tillstånd...dvs de tankar/känslor som en psykiskt sjuk känner är inte väsensskillda från de tankar och känslor som andra upplever, skillnaden är att den psykiskt sjukas tankar och/eller känslor skiljer sig så mkt från den objektiva verkligheten så den psykiskt sjuka får svårt att leva ett fungerande liv i samspel med sin omgivning.

om du ska anställa en fångvaktare...anställer du då helst en kille som levt ett ganska "vanligt" liv...eller anställer du en snubbe som själv suttit inne eftersom det "vore ett plus" med ngn som har "personlig erfarenhet" av att mörda och stjäla?

eller vem tror du blir den bäste ekonomiska rådgivaren, en person med god ekonomi eller ngn som själv har erfarenhet av att sitta hos kronofogden?

eller om fotbollslaget ska värva en ny fotbollsspelare...bör de värva en spelare som, liksom alla andra spelare i laget är van att vinna, eller bör man leta på en spelare som bara har förlorat sina matcher då han kan bidra med erfarenhet som de andra saknar?

Jag tror att anledningen till att du inte ser erfarenheten som ett plus är att du inte tror att man kan bli frisk från exempelvis schizofreni genom medicin och terapi, jag tror inte att felet på den schizofrenes psyke är så stort om man tänker på vilka effekter som medicinerna ger. Dom flesta människor har vissa vanföreställningar av något slag, men när tankarna blir alltför annorlunda, så kanske den sjuke blir isolerad och äter dåligt osv, jag tror att en sådan person likaväl kan ta sig upp därifrån, man får tänka på att vanföreställningarna uppkommer i en hjärna vars känslor är liknande de som en vanlig person har när den är som sjukast i en vanlig sjukdom.

[Kristofer]

Jag tror att anledningen till att du inte ser erfarenheten som ett plus är att du inte tror att man kan bli frisk från exempelvis schizofreni genom medicin och terapi, jag tror inte att felet på den schizofrenes psyke är så stort om man tänker på vilka effekter som medicinerna ger. Dom flesta människor har vissa vanföreställningar av något slag, men när tankarna blir alltför annorlunda, så kanske den sjuke blir isolerad och äter dåligt osv, jag tror att en sådan person likaväl kan ta sig upp därifrån, man får tänka på att vanföreställningarna uppkommer i en hjärna vars känslor är liknande de som en vanlig person har när den är som sjukast i en vanlig sjukdom.

man kan knappast bli frisk från schizofreni genom medicin...däremot kan man bli frisk om man får hjälp via bl a terapi. schizofreni har man om man uppfyller kriterierna för schizofreni, när man inte längre uppfyller kriterierna är man inte längre sjuk...men det handlar ju inte om ett antingen eller förhållande...man kan bli av med sina vanföreställningar men man har sannolikt en större sårbarhet att utveckla just vanföreställningar än andra människor...generellt sett...sen finns det givetvis personer som helt blir av med det utan ngn större risk att utveckla det igen...dock är det sällan en tillgång att själv inte ha kunnat hantera det man ska hjälpa andra att hantera.

näe, det finns ingen relevans i att likna känslorna hos ngn som har vanföreställningar med känslorna hos ngn som är "som sjukast i en vanlig sjukdom"...det har helt enkelt inget med varandra att göra.

[Marko]

Var i hjärnan sitter självkänslan och självförtroendet ?

Sjukdomar i hjärnan påverkar oss, alla sjukdomar påverkar oss.

Tycker detta är en liten fantastisk historia, halva flickans hjärna opererades bort,
Togs hennes personlighet bort med det ?, Vet inte, och man kan fundera över det.
Föräldrarna säger att hon är samma person som innan.

[Cosmic philosopher]

Var i hjärnan sitter självkänslan och självförtroendet ?

Sjukdomar i hjärnan påverkar oss, alla sjukdomar påverkar oss.

Tycker detta är en liten fantastisk historia, halva flickans hjärna opererades bort,
Togs hennes personlighet bort med det ?, Vet inte, och man kan fundera över det.
Föräldrarna säger att hon är samma person som innan.

Hej Marko!

Tack för den fascinerande historian och intressanta videon! Verkligen tänkvärt!

En hypotes , Martinus, Livets bog stycke 224:

224. Eftersom alla andliga funktioner är av "elektrisk" natur, kan de endast komma till fysisk utlösning eller reaktion genom ett "lednings-" eller "antennsystem". Ett sådant system har individen just i sitt hjärn- och nervsystem. Då detta system dels består av fysiska och dels av andliga energier, kan det ställas in på olika finhetsgrader och därigenom bringas i kontakt med motsvarande grader av fysiska eller andliga energier eller energivågor. Detta betyder vidare att individen genom sitt hjärn- och nervsystem blir i stånd att komma i kontakt med reaktionen av den växelverkan mellan hans kroppskombination och grundenergierna som är den ofrånkomliga grundvalen för hans manifestation eller upplevelse av livet. Denna reaktion kan alltså betraktas som en utlösning av "elektriska" energivågor, vilka passerar genom hjärn- och nervsystemet. Så länge dessa passerar de fysiska delarna av detta system, är de identiska med individens behags- eller obehagsförnimmelser. Men då ju jordmänniskan inte medvetet kan följa sina förnimmelser eller dessa elektriska vågor längre än just in i hjärn- och nervsystemet, eftersom dessa, sedan de passerat den fysiska delen av detta system, framträder som renodlat andliga och därefter bara kan upplevas med andliga kroppar - och dessa kroppar hos individen i fråga blott befinner sig på det stadium där den fysiska kroppen befann sig innan den utvecklat fysiska sinnen, såsom syn, hörsel etc. - så kan individen alltså inte uppleva reaktionerna eller de elektriska vågorna som realistiska fysiska förnimmelser längre än just in i den fysiska delen av hjärn- och nervsystemet. Men bortom denna del fortsätter de elektriska vågorna som "icke-fysiska", och kommer då bara att kunna upplevas av individen i den utsträckning som hans andliga kroppar är utvecklade till att kunna reagera för sådana vågor. Men genom dessa kroppar upplevs vågorna inte som fysiska förnimmelser, utan i stället som "andliga förnimmelser", vilket ju då är detsamma som "tankar" eller "tankeklimat". Hjärn- och nervsystemet utgör således individens "port" in till den andliga världen. I den mån jordmänniskans andliga kroppar ännu är outvecklade, kommer hon alltså att vara offer för den övertron att "porten" eller hjärn- och nervsystemet är upphov till hennes andliga funktioner och är då ännu omedveten i de andliga kropparna eller om de faktiska förhållandena. Denna övertro stimuleras ytterligare av den omständigheten att det i "porten" till den andliga världen finns speciella små öppningar för de olika arterna av elektriska vågor, vilket alltså innebär att det i hjärn- och nervsystemet finns särskilda centra eller komplex för de olika andliga funktionerna. Väsendet i fråga är alltså offer för den illusionen att dessa särskilda centra eller komplex är själva orsaken till funktionerna, medan de i verkligheten bara utgör speciella inställningsorgan för fysisk avsändning och mottagning av de motsvarande speciella andliga energivågorna eller vibrationerna. Liksom antennen inte är orsak till den musik eller det föredrag som tas emot genom en till densamma kopplad radioapparat, utan endast utgör en central, genom vilken musikens eller föredragets elektriska form kan tas emot och vidarebefordras till apparatens andra centraler, för att där omvandlas till sin ursprungliga form, så är hjärn- och nervsystemet absolut inte heller orsak till den ena eller andra synliga manifestationen genom detta system, utan utgör endast ett avsändar- och mottagarsystem för reaktionerna mellan individens kroppskombination och grundenergierna i form av elektriska vågor. Liksom mottagandet eller avsändandet genom en radioapparat blir disharmoniskt om det är något fel på de enskilda delarna eller tillbehören, så blir naturligtvis även reaktionens fortplantningar genom hjärn- och nervsystemet disharmoniska om det är något fel med olika centra eller komplex i detta system. Sådana disharmonier i individens medvetande är vi bekanta med i den dagliga tillvaron genom begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och förlamning.

[Marko]

Cosmic,

Jag tycker att tankesättet har rätt karaktär, vet inte när Martinus skrev detta och hur bekant han var med vetenskapen då.

Idag pratar vetenskapen om olika krafter, kända som okända.
Elektricitet tror jag inte mycket på som bärare av signaler över ett helt kosmoss.
Eller menar Martinus att kosmoss skapar mig ? /är jag/

Jag tycker det är väldigt spännande att fundera runt olika fysiska upptäckter,
dom haglar tätt nu, och jag tror att mycket mer kommer vi snart att se (vi är inne i en nytt paradigm, som bekräftas vetenskapligt som matematiskt)

Så vem vet hur det fungerar, men jag håller med om att all andlig och själslig existens har en förmåga att kommunicera på ett märkligt vis. Men just El tror jag inte så mycket på.

Tänk så här, vi bor här på jorden, vi ser allt fysiskt.
Men i samma fysiska rum finns annan massa, men vi kan inte uppleva den,
för vi är inte i beroende eller skapade av det. Från den svarta materian så ter sig saker likadant, kanske det finns planeter, liv och själar på den 'mörka' sidan. Exakt där du sitter nu, kan en annan figur existera.

Ja, det är för mig en spännande tanke iaf.

Jag kan berätta att väldigt väldigt många gånger så har jag fått det bekräftat att kommunikation sker mellan människor emotioner. Senast häromdagen, Jag var på skinande humör innombords, himlen var lite extra blå typ... jag såg två yngre tjejjer, kanske 19 år gamla komma gå emot mig, och bägge gick i sina tankar.
Jag tänkte, dom ser ju underbara ut, hur än dom ser ut (och jag log.. för jag hade inte sett deras ansikten ännu.) När vi kom nära varandra så vänder sig den ena tjejjen mot mig spontant och bara ler förstående, det var något märkligt i det ögonblicket...dessa spontana händelser sker ofta, även negativa sådana.) Jag är inte helt värdelös i att bedömma människor, och tar mitt eget strålande humör på allvar, för de kan påverka omdömet, om man inte är medveten om dessa.

Den typen av händelser sker väldigt ofta, fascinerande : )
Jag tror inte att det är jag som berättar, utan att vi upplever det samtidigt.
el är inte samtidigt, för det tar tid för el att färdas.
Antenner, ja, men inte av koppar, neuroner eller fysik som vi känner till.
Är det el, så tar det 13.7 miljarder år bara för vårat universum att skicka information som känslor.