Sadomasochism

[Jonas Nystrom]

Min tvekan till att starta en tråd om sm grundade sig bland annat på att det är så svårt att ta in information från den sfären och bedöma den sakligt. Min erfarenhet är att det nästan alltid leder till skensaklighet och omogna omdömen som man strör omkring sig nästan utan att märka det själv. Nu skulle vi lätt kunna fastna i ett tjafs om huruvida det var rätt eller fel av mig att göra vad jag beskrev att jag gjorde. SOM OM vi inte hade facit. Men det har vi. Moraliska frågor kommer man ingen vart med ur generella bedömningar, man måste se till den specifika situationen. Detta vet alla jurister på högre nivå och alla präster och terapeuter och andra som seriöst befattar sig med människor i kritiska situationer. Man kan inte bedöma in abstracto. Kants kategoriska imperativ gäller inte, det bygger på felaktiga premisser. (imperativet i fråga säger att jag bör handla såsom vem som helst borde handla i min situation men då kvantifierar man människan och förnekar det individuella, det som har med öde, karma, "tur" i din mening nr 2 och ärende att göra.) För att bedöma det rätta i en situation måste jag vara den vuxen. Ser jag mig om efter yttre förebilder och generella förhållningsregler så har jag - kanske med rätta - omyndigförklarat mig själv. Moralen stammar inte ur påbud utan ur samvetet. Samvetet är sammanhangsmedvetandet, både i tid och rum. Alltså även karmiskt. Inte så att man behöver ha sina och den andres tidigare jordeliv kartlagda och klara inför sig innan man gör något (då skulle inte mycket bli gjort!) utan så att man har sina själsliga öron (som sitter på hjärtat) öppna även åt det hållet. Vad jag gör eller har gjort kan alltså inte vara ett rättesnöre för "hur man bör" göra (lika lite som det du gör kan vara det). Däremot så kan det jag gör visa vad moralisk intuition, moralisk fantasi och moralisk teknik kan vara - i ett givet fall. Du måste ta in, om du vill kunna bedöma den handling vi diskuterar och som utspelade sig för över två år sedan, att den inte hade haft någon verkan om jag hade brutit flödet i situationen och bett om tillstånd. Så är det i livet. Det vet du väl!

Vi har här inte en dialog om sm eller smärtans psykologi (eller tvångets eller förnedringens eller överrumplingens) utan om etik och moral. Gärna för mig. Då vill jag säga: det hade varit omoraliskt av mig att inte ge min elev en örfil. Hon behövde det och jag förmådde det och situationen krävde det. Jag hade svikit alla tre (mig, henne och situationen) om jag hade givit efter för moralisk bekvämlighet och låtit de rätta ögonblicken passera utan att agera adekvat. Därför att jag är jag och hon är hon och situationen vad det den var.

Men om man inte kan generalisera mer än så, kan man då lära sig något av situationer? Självklart kan man det, man får vidare vyer. Och det är just här vi stöter på svårigheter. Eftersom det är obekvämt att omvärdera. För att ta in lärdomen i den skildrade situationen måste de flesta människor i vår kultur omvärdera förgivettagna moralregler. Inte, märk väl, det moraliska sinnet - utan de regler vi nedärvt för att kunna utveckla ett sådant sinne. De tio budorden, havamal och vad vet jag. Allt som hjälper, ja som är nödvändigt för karaktärsdaningen och den moraliska fostran blir förr eller senare ett hinder. Vi ser hur folk som biter sig fast vid yttre moralregler ogenerat spränger oskyldiga människor i luften, tidningarna är just nu fulla av sånt. Ju mindre man bottnar i sig själv desto mer klamrar man sig fast vid yttre regler även när dessa regler strider mot de egna moraliska intuitionerna.

Den juridiska lagstiftningen är inte moralregler. Den är ett rättesnöre. Ju mer nyanserat och flexibelt, ju mer situationskänsligt vårt sunda förnuft och vår rättskänsla blir, desto mindre behövs de juridiska lagarna. De juridiska lagarna är till för när det INTE fungerar mellan människor. De är inte till för att hindra något som fungerar. Därför är det till exempel inte längre belagt med straff att gå mot röd gubbe. I många fall är ju gubben onödig, den är till för att hjälpa till att sortera ut saker i konfliktsituationer (bil mot fotgängare), inte för att lydas blint. Inga lagar är till för att lydas, de är till för att fånga upp det som faller utanför vårt moraliska synfält, det som hamnar i våra gemensamma eller individuella blindpunkter.

Sånt där märker man redan i det privata samlivet. Ju mer sammanhangsmedvetande, ju mer situationskänsla man har som sammanboende desto färre lappar med listor dyker det upp på kylskåpsdörren. Ju större själsliga kontaktytor man har desto mindre politik behövs det.

Modeordet "social kompetens" handlar om detta. En nation av socialt kompetenta människor skulle inte behöva några lagar alls (Men skulle kanske inte heller kunna ta emot några invandrare... nå, DET är en annan fråga!)

Är du med, Angelina?

------------------

Till Johans citat vill jag bara säga, wow, tack! Jättebra. Och kul att se två av mina husgudar i samma artikel (Lennart Cohen och Harvey Jackins). Man skulle kunna säga mycket om allt det där men jag spar det till en annan gång. Mitt sammanhangsmedvetande säger mig att det blir bäst så.

salve
jn

[Jonas Nystrom]

För att ge ett smakprov av hur en människa som tillbringat de senaste två åren i mitt våld (så att säga) tänker och resonerar vill jag bifoga en på sätt och vis irrelevant text ur hennes dagbok. Hon har alltså inte skrivit den för att publicera den utan för att själv komma till klarhet i vissa frågor. Därför säger den desto mer om hur hon "funkar i huvet" och naturligtvis även något om hur vi två pratar med varandra. När vi pratar om helt andra saker än sm. Månne kan man ana sig till ett och annat om hur sm fungerar i vårt fall om man är en smula lyhörd, månne inte. Nå. Här är texten:

16/1-04
Det gäller att följa med i den givna rörelsen annars blir man offer för sina egna illusioner som i sin tur är starkt påverkade av det givna. Offret skapas. Ansvaret dukar under. I musiken söker man finna sin själsliga motsvarighet. Uttrycka den.

Många ogripbarheter i det själsliga söker sig till sådan musik.
Endel vill inte ta i dessa ogripbarheter och lyssnar på en lägre tröskel.
Endel är såpass sammansatta att glapp inte eliminerar deras uttryck. Med mig finns ett stort glapp mellan det fysiska och det själsliga. Det själsliga och det andliga som kanske är det största.
I rösten ser man det tydligt.
Att vara grundad är något jag med näst intill våld endast kan uppnå. Därför har jag ingen naturlig grund åt min röst att vila. Jag kör på fälgarna och blir hes. Dessutom håller jag tillbaka, en blockering i strupchakrat som heter självhat, förnekelse. Uttömt självförtroende.
De högre oktaverna som jag helst rör mig i och som jag märkt finns där för mig, tyngs ner av det fysiska och grumlas i den mån jag inte kan sammankoppla leden. Vilket jag oftast inte kan. Vad göra?
Jag lever för dessa himmelska strukna oktaver men räds i det oändliga snedstegen.

Back to start. Jag måste genomtränga det givna med närvaro. Annars förgörs jag av det. En banalitet men samtidigt en nyckel, så viktig att den döljer sig för mina desperata ögon.
Jag går och klämmer på en insikt om ämnesomsättning. Forskning visar att det är inte fettet man blir tjock av. Det givna är alltså följande: Konstitutionellt smala personer har hög ämnesomsättning osv. De smälter näring och intryck snabbare än tjocka. Jag tänker på Anja. Rakel. De kan inte äta när de mår dåligt. De utgör samtidigt två poler. Anja är ett trauma, inte Rakel. Men de har samma konstitution. Även om smala kan äta mycket och smälta alltsammans så måste de ofta inte äta för att känna att de lever. Klara av att känna på livet. Det självklara är att de tjocka respektive de smala har sina olika blockeringar och varken är bättre eller sämre för att de kan smälta saker.
Smala människor är ofta mer neurotiska och hårda än tjocka som kan med sitt fettskydd kosta på sig större öppenhet. Generellt. Många tjocka är också så rädda att man inte kan tala med dem. Och de söker bygga ett pansar av mer och mer mat. Jag har märkt på ett påtagligt sätt hur mina känslomässiga blockeringar, rädslor omformas in i det fysiska. När jag kan släppa rädslan släpper även kroppen fördämningen och pustar ut i ett genomsköljande. Dessa stagnationer av rädsla dämpar alltså kroppens frekvens och jag håller den intagna näringen i ett grepp så att den inte kan frigöras och sätter sig kvar i kroppen som bland annat fett, också sjukdom. Vad är det då som skiljer den stagnerade energin från att bli fett respektive sjukdom? Vad skiljer de smalas/de tjockas handlande (omedvetna) eftersom de rent generellt alla har sina rädslor att bära mer eller mindre?

--------------------------------

För att förstå vad dessa tankar har med sm att göra, eller mer specifikt med vår relations sm-aspekt, måste man gå tillbaka till öppningsmeningen. Hade denna text varit ett inlägg i sig hade den lika gärna kunnat sitta under rubliken musik eller vad vet jag. När hon läste igenom den nu på skärmen skrattade hon och sa haha, ja jag är visst lite Torgny-Lindgren-skadad! "Det givna" osv...

jn

[Angelina]

Försöker ni dränka debatten i hav av text eller?

[Jonas Nystrom]

Va?

jn

[Jonas Nystrom]

Jag undrar om det inte är så, Angelina, att det du kallar debatt är vad jag kallar att tjafsa. Jag är inte ute efter att ha rätt eller att nån ska ha fel (vilket väl är vad debatt handlar om vad jag vet) utan att föra ett samtal. Dela med mig av mina erfarenheter och funderingar samt ta del av andras erfarenheter och funderingar. Och ha konstruktiva, lärorika, utmanande utbyten kring dessa erfarenheter och funderingar. Är det debatt du vill så ber jag om ursäkt att jag har lagt mig i. Sånt har jag inte tid med och vill heller inte locka andra att slänga sin tid på. Jag ser inte att det leder nån vart förutom att man blir mer påstridig och låst i sina positioner. Alltså dummare, inte smartare och definitivt inte klokare.

Du verkar överens med mig om att jag borde försöka bli klokare. Är det så så är vi på samma sida. Och om det är så att även du vill bli (ännu) klokare så ... bingo, vi är på samma sida igen. Dålig förutsättning för debatt men utmärkt för samtal.

jn

(som saknar ditt gamla banér och är rädd att han förstår varför du tog bort det)

[Jonas Nystrom]

Att lyssna är att underkasta sig. En god lyssnare kan konsten att underkasta sig liksom en god talare kan konsten att dominera. Det finns goda talare liksom det finns goda lyssnare. Det ena är inte bättre än det andra. Att läsa är att lyssna.

jn

[Viola]

Nej och åter nej!

Att tala är att lyssna och inte underkasta sig men att ge inte med
handryggen upp utan med handflatan upp....

Att lyssna är inte att underkasta sig - att lyssna är att ta emot och
ge tillbaka, att vara som en skördetröska - ta till sig det som är värt
något - slänga resten. Att lyssna är inte att underkasta sig - att
lyssna är att ställa krav, att vara på sin vakt - inte så till den milda
grad att man inte hör men i alla fall...

Om det bara vore det primitiva att njuta av ett kok stryk - eller att
njuta av att få ge det - skulle jag inte ta så illa vid mig som allt detta idealiserande - alla teorier man skapar runt omkring för att rättfärdiga sina behov. Är allting rättfärdigat därför att man får en kick av det
om det nu gäller våld eller knark.....

Den dominerande talaren och den lyssnande skaran ser vi i dess
fulländning när massan lyssnar på Hitler eller när Ekman skroderar
inför en hängiven lyssnarskara och faller omkull i extas...

Hej förresten
agnostica

[Jonas Nystrom]

Det KAN hända att du inte ... att du faktiskt inte vet vad jag talar om. För att du inte - gissa - lyssnar ordentligt. Du skulle inte veta det i så fall. Inte veta att du inte vet. Och i så fall kommer vi inte långt i en dialog. Eller hur? Men vad vill du egentligen? Säga hej?

Hej själv

jn

[Viola]

Hej jn!

Det jag ville var precis det jag skrev förutom hejet - ge en annan bild av underkastelse och dominans. Jag läser det du skriver och försöker sätta mig in i det -

Våld - underkastelse - dominans är inte värda att förskönas.
Det finns inte i många situationer som Kants imperativ är så passande
som just där enligt mitt sätt att se. Vi diskuterar just på Cognito om
inne-neuroser - att det verkar vara på modet att reagera med anorexi
till exempel. En del säger att det är modernt att vara homo numera.
Och det kanske är så att man vågar lyssna till homo- och bisexuella känslor mer och då kan det väl vara värt att det är lite på modet ett tag.

Det är värre om du med ditt förskönande av våld - underkastelse och
dominans bidrar till ett sådant mode - där balanserar man mycket farligt.
Jag vill inte dominera någon även om jag försöker ibland - maktbehov
finns väl i oss alla på något sätt - Jag tror inte att jag är så alltigenom god
att jag skulle rekommendera någon att underkasta sig mig och jag vill inte utnyttja andras vilja att underkasta sig - andras vilja att göra sig själva illa.


Så väl kommer aldrig den mänskliga
gemenskapen att fungera att det inte behövs några etiska normer.
Det här att tro att man ska handla efter intuitionen - guds eller andars röster - det kan hamna väldigt snett......

[Jonas Nystrom]

Som både jag och du framhåller så kan saker hamna väldigt snett. Vad jag säger är att ju mer man sopar dem under mattan desto sneare ternderar de att hamna. Få saker är så sopade under mattan som våld inom familjen, det tror jag inte du bestrider. Din lösning är mer av samma - fler poliser, så att säga. Tydligare moralregler, högljuddare budord, tjockare mattor att sopa problemen under. Självfallet inser jag att det för en människa med sådana "lösningar" (även om du är i majoritet) inte utan vidare LYSSNAR ÖPPET när en jn kommer och berättar om ett diametralt motsatt förhållningssätt oavsett hur bra det fungerar. Själva lyssnandet ter sig då hotfullt och du börjar genast skjuta vilt omkring dig med jämförelser med Hitler (som du säkert aldrig hört ett helt tal av) och Ekman. Begripligt. Men taffligt. Och trist när man försöker upparbeta förutsättningar för ett sansat samtal om saker som är svåra för de allra flesta och vars skugga är ett av våra största samhällsproblem, för att inte säga mänsklighetsproblem - alltså våld och tvång.

Jag pratar gärna med dig. Men vill du bara tjafsa så hoppas jag snart att du tröttnar och återvänder till Cognito, dit jag en gång bjöd dig om du minns. Här på ff hoppas jag på en mer seriös dialog. Förstår du?

jn

[Fann]

Som både jag och du framhåller så kan saker hamna väldigt snett. Vad jag säger är att ju mer man sopar dem under mattan desto sneare ternderar de att hamna. Få saker är så sopade under mattan som våld inom familjen, det tror jag inte du bestrider. Din lösning är mer av samma - fler poliser, så att säga. Tydligare moralregler, högljuddare budord, tjockare mattor att sopa problemen under. Självfallet inser jag att det för en människa med sådana "lösningar" (även om du är i majoritet) inte utan vidare LYSSNAR ÖPPET när en jn kommer och berättar om ett diametralt motsatt förhållningssätt oavsett hur bra det fungerar. Själva lyssnandet ter sig då hotfullt och du börjar genast skjuta vilt omkring dig med jämförelser med Hitler (som du säkert aldrig hört ett helt tal av) och Ekman. Begripligt. Men taffligt. Och trist när man försöker upparbeta förutsättningar för ett sansat samtal om saker som är svåra för de allra flesta och vars skugga är ett av våra största samhällsproblem, för att inte säga mänsklighetsproblem - alltså våld och tvång.

Jag pratar gärna med dig. Men vill du bara tjafsa så hoppas jag snart att du tröttnar och återvänder till Cognito, dit jag en gång bjöd dig om du minns. Här på ff hoppas jag på en mer seriös dialog. Förstår du?

jn

Stopp! Här fattas en massa tankeled! Du jn säger till Agnostica att hennes "lösning" är att kräva påbud och tjockare mattor etc. "Lösning" på VAD frågar man sig? Handlar denna tråd om något som ska "lösas"? Av det du skriver i ovanstående inlägg (ditt svar till Agnostica) framgår att det som ska lösas är problemet med våld och tvång i samhället och i familjen och att det du själv gör är att lägga fram en diametralt annorlunda "lösning". Om man läser tråden bakåt kan jag inte se att den handlar om förslag tll lösning av vare sig det ena eller andra utan den handlar om ditt eget förhållande till sm och från början bemötte du Johans tanke att smärta kan ha en terapeutisk betydelse. Det är möjligt att du i resonemangets förlängning skulle kunna komma till något som har med lösning av samhällsproblem att göra men jag som läsare av denna dialog kan inte nosa mig fram till det spåret. Dialogen förgrenar sig sedan så som dialoger gör. Ett "hak" där frågan som hade kunnat dyka upp var den om "frivillig ofrivillighet" försvann uppstod i o med att du berättade om ett av dina första möten med "Sofia" och din överraskande örfil. Där stannade tanken vid att du begick våld utan att fråga och den förgreningen är intressant i sig eftersom den utmanar de enkla principer vi helst vill ha att leva efter. Det händer ideligen att vi faktsikt gör så som du beskriver. Vi "intervenerar" i andra männsikors liv utan att ha tillstånd. I allmänhet i mindre skal och inte så uppenbart som en örfil men ändå... Den enkla principen håller inte riktigt om vi ska lära som vi lever, alltså måste vi försöka omtolka och ompröva principerna... Var och en kan ändå ta ställning till vad man kan sätta upp regler för men grundprincipen att aldrig överrumpla och påverka och ingripa utan andras tillstånd lever vi inte efter och jag tror de flesta av oss varit med om situationer där vi är tacksamma att vi inte alltid parlamenterar om allt.. Om det gick snett och blev fel, det är då som jn påpekar som vi får använda oss av påbuden... Hur som helst där skedde en förgening i diskussionen och jn hamnade (som vanligt) i försvarsställning och börjar tala om hur just hans kvinna upplever det hela (för att förekomma våra fördomar kanske). Egentligen skenar det iväg på ett olyckligt sätt när det blir att du ska försvara dig. Johans fråga kan man kanske spola tillbaka till. Att en del tycker att du beter dig fel och att det är hemskt att medvetet framkalla smärta och så vidare är inte mycket att älta om. Den här diskussionen blir just "tjafs" om den ska handla om du gör rätt eller fel. Den som tycker du gör fel kan knappast få dig att ändra uppfattning. Agnostica antyder i och för sig att ditt sätt att skriva kan vara förledande och medföra att andra (som kanske inte har din känslighet och intutition) börjar örfila sina partners för att "befria dem". Tja det kanske det kan ligga något i... Om det är så att du vill diskutera detta ämne för att komma åt någon slags "lösning" på något skulle du kanske kunna göra den infallsvinkeln tydligare så du inte målar in dig i ett hörn där måste tala om hur tacksamma och välmående alla dina kvinnor är och har varit...

Ett råd eller en önskan - ta det som du vill...

[Viola]

Frågan är Jn hur man ska kunna ta dig seriöst när du avfärdar mina
ifrågasättanden som tjafs. Måste jag hyckla och hålla med dig, sälja
min själ för att kunna diskutera med dig?

Jag försöker framföra mina tvivel på ett seriöst sätt.
Och ja, jag tror att man måste välja var man sätter sin gräns - en del
sätter den snävare än jag, en del har vidare gränser.

[Jonas Nystrom]

Fann, som du vet är jag inte ute efter att framhålla min förträfflighet. Framstår jag som förträfflig så är det en bisak (ingen fara, verkar det som!) Och som du påpekar har jag inte lagt någon socialpolitisk aspekt på mina inlägg förrän Ag. gjorde det och jag bemötte dem med andra (jag kontrade modeneuroser med familjevåld).

Sedan skriver du, intressant som vanligt:

Det händer ideligen att vi faktsikt gör så som du beskriver. Vi "intervenerar" i andra männsikors liv utan att ha tillstånd. I allmänhet i mindre skal och inte så uppenbart som en örfil men ändå... Den enkla principen håller inte riktigt om vi ska lära som vi lever, alltså måste vi försöka omtolka och ompröva principerna... Var och en kan ändå ta ställning till vad man kan sätta upp regler för men grundprincipen att aldrig överrumpla och påverka och ingripa utan andras tillstånd lever vi inte efter och jag tror de flesta av oss varit med om situationer där vi är tacksamma att vi inte alltid parlamenterar om allt..

Det skulle naturligtvis vara frestande att profilera sig som en som vill spränga konventionen eller etikettregeln att inte intervenera ("lägga sig i" på svenska?) men det vore inte sant. Jag tycker det är en bra princip och jag vill i allmänhet hålla mig till den. Situationen jag beskrev utspelade sig för övrigt just i ett rum som förseglades av en överenskommelse: jag var anställd (för 200 kr/timma, svart) av "Sofia" för att göra vad jag kunde för att hjälpa henne och det gjorde jag, och det hjälpte. Så var det med den saken. Att hon blev bestört över mina metoder var en viktig del av metoden. Hon krävde inte att få inventera min pedagogiska verktygslåda innan vi satte igång utan litade på mig och gav mig fritt fram. Och litar fortfarande på mig. Och ger mig fritt fram. Vi är egentligen från början inne på fel spår om vi vill prata sm. Vi pratar pedagogik. Eller rentav didaktik.

Anlitar jag en människa som kan ett eller annat som jag vill kunna, för att lära mig det, så innebär anlitandet att jag ger läraren mitt förtroende. Vill jag lära mig måla och kräver att få slippa hålla i en pensel så är jag ju bara dum.

Med vissa elever (och vi snackar vuxna människor nu) är jag skarp och hård, med andra är jag mjuk och mild, vissa behöver ett rappt tempo, andra behöver oändlig tid... som lärare ålägger jag mig disciplinen att känna mig in i mina elevers behov och förutsättningar och att anpassa mig till dessa. Jag har elever som inte har en aning om att jag kan dela ut en örfil om det behövs. Det angår dem inte för det gäller inte dem, de skulle inte klara det och det skulle inte hjälpa dem. Och de skulle bli förskräckta om de fick veta det. Vad som sker i undervisningssituationer är mellan mig och den som undervisas, ingen annan. Om man inte räknar kärleken som en tredje då (vilket jag iofs gör, men det behöver inte heller angå någon). Detta är jn som lärare.

Som älskare är jn delvis en annan människa. Sadomasochism står på menyn. Ligger i verktygslådan. Behöver inte tillämpas men kan tillämpas om situationen så vill. Även där kan överrumplingseffekten vara viktig, det kan man inte avgöra på förhand. Älskog kan vara mild som en sommarbris eller brutal som en åskstorm. Kärlek och väderlek är samma lek, vad mig anbelangar. Utesluter inga möjligheter, lyder inga mänskliga förordningar, är definitivt inte PK. Älskog utan kärlek må göra det men sådant ägnar jag mig inte åt. Inte hittills i alla fall. Och gjorde jag det så skulle det ligga utanför detta forums ramar att diskutera den saken.

Men nu är ju sm varken en älskogsteknik eller ett pedagogiskt redskap även om det kan berika båda sfärerna. Vad sm är, till sitt väsen, är det ingen som verkar ha frågat sig. I alla fall inte så det hördes ända till mig.

Ag. tvivlar på värdet av något hon inte känner till och tydligen inte tänker sätta sig in i heller - sådana tvivel angår tills vidare bara henne själv. Jag kan lyssna på dem men knappast bidra till att skingra dem.

jn

[Viola]

Det är lite märkligt att du Jn kräver attkunna gå ut med dina kontroversiella synpunkter på såväl pedgogik som sexuell samlevnad
men samtidigt inte tål att folk vill diskutera och ha kritiska synpunkter.
Det krävs en stor mognad att ta det du skriver utan att gå ut i allmänna
känslomässiga utfall med personangrepp. Det krävs också en stor mognad av dig att kunna ta kritik, att kunna ta aggressivitet och avståndstaganden. Den mognaden har jag svårt att se eftersom
du kallar synpunkter hur saklig man än försöker vara för tjafs. Jag kallar inte det du säger för tjafs - jag tar det på högsta allver!
Jag har alltid diskuterat i sakfrågor, även om jag ibland gjort det på ett
litet aggressivt sätt, men inte gått till personangrepp som jag kan minnas.


Jag ser mycket väl vad du skriver och jag kan delvis leva mig in i och förstå ur din synvinkel men är ändå skeptisk. Det är inte säkert att det
är lyckat även om kontrahenterna just då ser det så.
Jag uppfattar dig som en auktoritär, manipulerande person. Det är inte
säkert att alla hela livet kommer att se lika positivt till förhållandet med
dig som de kanske gör just nu. Man kan vara absorberad av en dominerande person och tycka sig ha det jättebra för att bli bitter när
man tittar i backspegeln. Därför är det allra bästa att uppmuntra varandra till självständighet.

På vissa områden tror jag man måste sätta upp gränser. Jag sätter mig
bestämt emot alla former av pedofili, även om det finns situationer då
kanske inte någon tar direkt skada. Och det är sant att vi får vara varsamma där - ibland kan skadan till största delen bero på omgivningens förfasande.

Jag känner samma förhållande till sadism/masochism - speciellt i
kombination med din ideologi om dominans/underkastelse - den skrämmer mig. Jag tror inte på den - även om dina damer säger sig må bra. Jag väljer att hålla mig till en principiell ståndpunkt där av samma
anledning som pedofilin - det ligger för stora risker i att se det som
allmänt accepterat. Kalla du det för fegt om du vill; då står jag modigt
för min feghet

Och det förvånar mig att du förfasar dig över en refucering som bl a
innehöll din berättelse om rent olagligt våld i undervisningen.

Är det läraren eller den vuxne eleven som ska
ta ansvar för sina behov? Du verkar ha en mycket auktoritär syn på
din lärarroll. Man kan också se läraren som ett instrument att användas
av eleven. Man kommer i samråd överens om hur undervisningen ska gå
till och behövs det en örfil för att komma framåt verkar det kanske inte
helt friskt. Jag tror att det är olagligt att dela ut stryk i det sammanhanget även om eleven skulle be om det - eller? Har man otur kan dessutom en "rejäl örfil" ge skador för livet och den risken är du "modig" nog att ta utan att fråga först

Är du karl nog till att ta det jag skriver utan att sopa det under mattan
som ovidkommande tjafs? Varför kräver du så mycket av oss andra
och så lite av dig själv?

Morgonhälsningar från agnostica

[Jonas Nystrom]

Godmorgon.
På vilket sätt menar du att jag kräver lite av mig själv?

jn