Skapandeångest?

[Esther]

Du vet... det finns ingen rättvisa i världen.
Den jag syftar på känner inte du till...
Men jag - därmed och därför vet jag en serie saker som du omöjligt kan veta att jag vet.

har vetat... sedan dag ett.

Dag ett i min kalender är när Gud kommer. Han sa ramen. Jag är äckligt bra minne.

[Anne]

...

[KrisOdman]

Wow! Detta tog verkligen en vändning jag inte väntat mig.

För att återgå ...

Jag funderar på begreppet "Scenskräck". Jag funderar på ifall begreppet kan användas även i andra situationer där du skapar någonting som andra ska se. Rädslan över att bli betraktad.

Om jag målar en tavla som ska visas. Kan det då vara scenskräck jag känner?

[KrisOdman]

Vad kallas måleriet/det konstnärliga skapandets motsvarighet till scenskräck?

Betraktelseskräck?

Dvs "jag vågar inte måla en tavla eftersom att jag är rädd för vad andra kommer att tycka om den – och i förlängningen vad de kommer att tycka om mig."

[Esther]

Wow! Detta tog verkligen en vändning jag inte väntat mig.

Väntat dig?

en som väntar på något gott väntar aldrig för länge - typ?
---
Gud är aldrig vad man förväntar sig.
Typ?

Vad vi väntar oss är sällan vad som sedan kommer.

[Esther]

Vad kallas måleriet/det konstnärliga skapandets motsvarighet till scenskräck?

Betraktelseskräck?

Dvs "jag vågar inte måla en tavla eftersom att jag är rädd för vad andra kommer att tycka om den – och i förlängningen vad de kommer att tycka om mig."

Var tänker du implementera detta?
På den enorma majoriteten av ha- människor som kommer att fogas in fint i den ramen- eller på vara-mäniskorna som inte kommer att passa?
Det är ju saken --- eller hur.
Du kan ju alltid göra som de gör idag inom sk "forskning" - man väljer helt sonika ut en grupp som kommer att motsvara det man vill "bevisa" - så blir det precis som man tänk sig.
Om detta sedan har en bäring på verkligheten är ointressant - för man formar ju den genom det man "kommit fram till"

[KrisOdman]

Precis. Jag ifrågasätter ifall många människor ens känner så här. Hur kan jag veta det? Det gör jag inte. Dock säger typ alla jag pratar med att de känner igen sig.

Jag vill förstå vad det handlar om för att ha lite bättre förståelse för hur jag kan bemöta människor när jag håller våga skriva-kurser, improteaterkurser, våga-måla osv...

Därför har jag valt detta ämne.

[Pilatus]

Vad kallas måleriet/det konstnärliga skapandets motsvarighet till scenskräck?
Betraktelseskräck?
Dvs "jag vågar inte måla en tavla eftersom att jag är rädd för vad andra kommer att tycka om den – och i förlängningen vad de kommer att tycka om mig."

Du kan ju fråga mig som ställt ut och deltagit i många utställningar. Måleri och foto. Att utsätta sig för andras bedömning är litet speciellt. Självförtroendet hämtar jag från att jag vet vad jag sysslar med. Att kunna hantverket. Om det gestaltade, det kreativa som kommer till är något annat. Inte lika lätt att bedöma. Det är säkert bra att börja som ung, då är man djärv och har energi. Vitalitet i skapandet är någonting som alltid uppskattas.

Måla på, gå på kurser, delta i någon förening, var aktiv. Då har man inte tid med sin ångest.

[KrisOdman]

Vad kallas måleriet/det konstnärliga skapandets motsvarighet till scenskräck?
Betraktelseskräck?
Dvs "jag vågar inte måla en tavla eftersom att jag är rädd för vad andra kommer att tycka om den – och i förlängningen vad de kommer att tycka om mig."

Du kan ju fråga mig som ställt ut och deltagit i många utställningar. Måleri och foto. Att utsätta sig för andras bedömning är litet speciellt. Självförtroendet hämtar jag från att jag vet vad jag sysslar med. Att kunna hantverket. Om det gestaltade, det kreativa som kommer till är något annat. Inte lika lätt att bedöma. Det är säkert bra att börja som ung, då är man djärv och har energi. Vitalitet i skapandet är någonting som alltid uppskattas.

Måla på, gå på kurser, delta i någon förening, var aktiv. Då har man inte tid med sin ångest.

Tack!

Jag tänker först och främst på folk som inte ofta gör denna typen av saker. Människor som inte är konstnärer till yrket, hobbyn osv. Jag inbillar mig att det finns relativt många som inte vågar göra dessa saker för att de är rädda för att ... någonting. Delvis att de inte kommer att duga.

[KrisOdman]

Jag tänker att det är någon form av scenskräck, men begreppet låter missledande. Det känns som att det är en rädsla för att bli betraktad, om så endast av sig själv.

Är det prestationsångest? Tja … när jag läser om prestationsångest så handlar det ju ofta om att få ångest när man står inför att hålla ett framförande, spela musik eller teater på en scen, jobbintervju. Det känns som att det i ovan beskrivna fall inte handlar om prestationen i sig – eller gör det det? I ett fall blir hon betraktad av andra, men i ett blir hon endast betraktad av sig själv men känner ångest ändå.

Jag har fått för mig att många (alla?) känner oro och ångest på detta sätt, men i varierande grad. Jag tänker att vi är rädda för sociala situationer där vi riskerar att bli uteslutna ur flocken.

Filosofen/den andlige ledaren Eckart Tolle sade (som jag kommer ihåg det) någonting i stil med att det i de situationer där vår kunskap om i ett ämne blir ifrågasatt kan skapa en identitetskris i oss. Ex. om jag är expert på träd och säger ”Träd faller oftast åt väst” och du säger ”Ja, men jag har läst en flera nya studier som säger att vi förr trodde att de oftast föll åt väst men att de faktiskt oftast faller åt öst.”

1) Om jag erkänner din källa som trovärdig och riktig men av stolthet håller fast vid min åsikt, då gör jag det för att jag är rädd att min identitet som ”trädexpert” skall skadas. Det vill jag inte riskera eftersom att jag identifierar mig som en trädexpert och har gjort i många år. Det är lättare att avvisa dina nya studier som bristfälliga än att erkänna att jag kanske inte visste ALLT om träd. Således blir det en identitetskris och rädslan för att mista min identitet ger mig ångest.

2) Om jag istället erkänner din kunskap och anammar den så har jag ingen identitetskris – jag är välbalanserad i min identitet och hotas inte av att bli ifrågasatt.

På samma sätt känns det som att den som är balanserad känner mindre oro för att skapa och bli betraktad, antingen av sig själv eller andra.

[Anders]

Återigen, jag tror att man kan hitta många svar i begreppet "klass".

Social Fobi, autistiska drag, och liknande. Kanske. Men att man mår illa av att sitta vid ett fikabord och ha ont i magen för att man inte kommer på de ballaste kommentarerna snabbt är inte i samma del av det universumet som att vara rädd för att publicera någon konst man skapat eller att stå på en scen. Leta efter konstnärer och du kommer hitta dem i en bakgrund där konstnärsskap fanns på kartan som möjlig aktivitet.

[Esther]

2) Om jag istället erkänner din kunskap och anammar den så har jag ingen identitetskris – jag är välbalanserad i min identitet och hotas inte av att bli ifrågasatt.

På samma sätt känns det som att den som är balanserad känner mindre oro för att skapa och bli betraktad, antingen av sig själv eller andra.

För allt det du säger (framförallt det jag lämnat kvar och kommenterar) krävs en motpart. Det vill säga den eviga "dualismens" tanke av jämförelse. Vi kan inte veta vad balanserad innebär om vi inte vet vad motsatsen är - och de som sedan kommer att sätta gränserna, definiera balanserad --- är det de som definierar KÄNNER TILL.
Förstår du vad jag menar?

Du kan inte ta ställning till det du inte känner till.

Det jag påstår i det sista är inget jag kommit på själv - det är essensen av kunskapsteorin på sin spets.
Därför - finns det även inslag som är okända för de som definierar begreppets extension och intension --- tror du på det?

[Esther]

Vad skulle du skriva om?

Du behöver inte tvivla - du vet ju ...
Men oroa dig inte - skulle inte blow your cover - för hade jag velat DET. Hade jag gjort det för år sedan.
Alla åren lilla gumman/gubben...

Jag är ointresserad.
Så enkelt är det.
För mig är saken du pratar om : GÄSP.
de få gånger jag retat upp mig är oerhört få - eftersom jag har haft annat viktigare för mig.
Det viktiga är inte ditt gebit - utan Gud.
Den du inte känner.

[Anne]

Angående din fråga brukar man inte kalla det scenskräck om man upplever ett obehag av att t ex kliva på bussen. Då talas det om social ångest. Här har du ett forum som kanske kan få dig att förstå detta tydligare http://www.psyksnack.se/index.php?action=forum om du frågar lite. Var tionde svensk upplever det mer eller mindre. Värst drabbat är visst Gotland.

[Esther]

Shoot då. Vad medlemmen Esther pysslar med kallas försvarsmekanismer, ts.
.

Som vanligt har du fel.
Jag pratar om sak - du om vad du tror jag känner. Du har totalt - som vanligt - helt fel.

Förmodligen kommer jag att skriva om kåtdamp