Nödvändigheten av att avsluta projekt

[hovnarr]

En idé är att "asserting implies knowing". Enligt den så är det så att om vi påstår att p, så vet vi, eller menar oss veta, att p. Om vi istället säger: "jag tycker/tror att p", så gör vi en markering att vi inte är lika säkra på p:s sanning och på våra skäl att tro att p.

Nyckelorden är just: menar oss veta. Kunskap förutsätter sanning, och sanning överenstämmelse med verkligheten, men vilken del av verkligheten är det fråga om här? Det finns ingen skylt som sprungit upp ur jorden som det står "FEL ATT DÖDA" på, som vi kan kontrollera överensstämmelsen mot. Sanningen i en värdeutsaga ligger i överensstämmelsen med den normala uppfattningen, eller eventuellt ett inre tillstånd av förvissning. Mitt uttalande "Det är fel att döda" stämmer överens med den normala uppfattningen [döda=fel] och är därför rätt. Om jag istället säger "Jag tycker nog inte att kvinnor ska få ha rösträtt", signalerar jag att jag är medveten om att min uppfattning är kontroversiell och inte överensstämmande med den gängse. Den kan ändå vara sann så tillvida att jag verkligen tycker detta. När man pratar om sanning måste man vara noga med vilken del av verkligheten överensstämmelsen skulle kunna gälla. Detta eftersom verkligheten är en komplex och mångfasetterad historia.

T o m hardcore-nilister skulle acceptera satser som: "jag tycker att det är fel att döda".

En hardcore-nihilist skulle uppfatta satsen "jag tycker att det är fel att döda" och satsen "det är fel att döda" som precis samma sak. Den enda skillnaden i informationsinnehåll, enligt nihilisten, är att den första talaren eventuellt är mer medveten om den nihilistiska ståndpunkten. Men inte ens alla nihilister går ju inte runt och säger "jag tycker" framför varje värdeutsaga. Enligt dem har ju utsagan inget sanningsvärde hur man än formulerar den.

Öht har jag svårt att förstå idén att det på nåt sätt skulle va filosofiskt suspekt att säga "det är fel att döda", "det är rätt att smita från skatt", etc. Som jag ser det är det naturliga påståenden som mänskor använder sig av varje dag.

Håller helt med om det.

[archaxe]

Stefan,

det är väl en viss skillnad på att erkänna att vissa språkliga satser (t ex normativa) har en funktion i språket och på att hävda att dessa satser avspeglar ett (objektivt?) sakförhållande? Det förra är väl mindre kontroversiellt och (i min mening) ganska trivialt. Ingen förnekar väl att satsen "skattesmitning är fel" är begriplig; diskussionen rör väl snarare hur man skall analysera och förstå den. Din analys ("asserting implies knowing") tycker jag här är olämplig eftersom den (som jag förstått den) har en allt för snäv syn på hur språket fungerar och inte tar vissa (enligt mig; rätt viktiga) komponenter av språket i beaktande. T ex fungerar den inte om utsagor som handlar om saker som inte är föremål för kunskap (t ex normativa). Eller så är det jag som har en allt för snäv syn på hur begreppen "kunskap" och "vetande" används.

Mohini, (när jag läser igenom vad jag skrivit märker jag att jag visst flöt iväg lite. Hoppas du har överseende med det och kan hitta det väsentliga)

fortfarande hävdar jag dock att det är/kan vara stor skillnad på hur något uppfattas och hur det egentligen är.

Ja, absolut, det kan vara stor skillnad på hur något uppfattas och hur något är. Jag säger inte att den här distinktionen är helt och fullt uppåt väggarna och att den inte låter sig göras på ett begripligt sätt någonsin. Min poäng rörde det här specifika fallet, kanske kan man gå så långt som att säga att denna distinktion i alla fall inte alltid är helt lämplig. Jag är alltså inte ute efter att argumentera för nån bisarr konsensusteori om sanning, där sanningen om ett visst sakförhållande är en funktion av språkgemenskapens uppfattningar.

- om jag uppfattas som trogen, betyder det att jag är trogen?
- om jag uppfattas som pålitlig, betyder det att jag är pålitlig?
- om jag uppfattas som smart, betyder det att jag är smart?

Jag vet faktiskt inte, men låt mig få ställa en motfråga: var är det då att vara trogen (pålitlig, smart, etc) egentligen? Vi kan väl åtminstone säga att det handlar om något man gör, så lite förankring till ens beteende måste det ha.

Jag tycker också dina exempel (och hovnarrs!) var intressanta eftersom de väldigt väl belyser något jag funderat på men aldrig riktigt formulerat (här finns det risk att det ballar ur lite.)

folk tror att jag är pålitlig men i själva verket är jag rysk spion. min partner tror att jag är trogen men i själva verket har jag tio älskare vid sidan om. min lärare tror att jag är smart men i själva verket har jag fuskat på alla tentor...

Redan i dina exempel inför du explicit distinktionen mellan hur något är och hur något verkar vara - folk tror att du är pålitilig men i själva verket är du spion (till synes en mycket duktig sådan!). Givet detta är det naturligtvis inte alls problematiskt att dra de slutsatser du gör eftersom de följer den enklaste (och här använder jag inte lukas definition av "enkel") logiska slutledningen: Om P, så P. Om vi antar att du är en rysk spion så kan vi sluta oss till att du är en rysk spion.
Distinktionen finns där redan i exemplen. Men; det här är en lite annan poäng som inte direkt anknyter till diskussionen men som jag ändå ville utveckla, om inte annat så för min egen skull.

Betrakta följande exempel:

(1) Måttstocken tyder på att jag är 178cm lång men i själva verket är jag 152cm lång.

Nu stället vi oss frågan:

(Q) Hur lång är jag egentligen?

Det torde inte vara mycket snack om saken eftersom vi redan i exemplet explicit sagt hur lång jag är - 152cm. Problemet uppstår redan i (1) eftersom vi där drivit in en kil i vår metafysik, där vi skiljer mellan hur långt något egentligen är och hur långt något verkar vara. Naturligtvis kan man vidmakthålla denna distinktion genom att säga att mätningen inte utfördes korrekt, eller att linjalen var för kort, etc., men den typen av skepticism är inte riktigt vad det är frågan om. Alla dessa frågor kan också tillfredsställas genom att "titta närmare efter" och förvissa sig om att mätningen utfördes på ett riktigt sätt, eller att linjalen var lika lång som alla andra linjaler, etc., och när man undersökt allt detta så gott det går och det fortfarande kvarstår tvivel - då börjar man fråga sig vad det är man egentligen är fundersam över. För att kunna hysa substantiellt tvivel nu måste man anamma alla möjliga konstiga idéer - man kan t ex fråga sig om vi har en korrekt definition på "en meter" (där "korrekt" skulle vara nått i stil med "överensstämmelse med den Platonska Meterns Idé") vilket i sin tur leder till andra konstiga ontologiska och epistemologiska problem.

Men nog om det, jag tror inte det var riktigt dit jag ville komma. Få se nu... Jo, just det: bilder och anspråk.

Det verkar som om både du och biologisterna gör er samma bild av vad "manlighet" skulle vara för något (någon biologisk disposition?) och att skillnaden mellan er är att biologisterna säger att dispositionen finns medan du säger att dispositionen inte finns. Det jag vänder mig mot är bilden ni gör er, och det är bara mot bakgrund av den här bilden som dina invändningar make:ar nån sense. (Jag vill fortfarande hitta en bra försvenskning på "make sense" eftersom det är ett sånt bra uttryck.)

ja, det kanske kan uppfattas som en onödig distinktion i de fall då hur något är råkar sammanfalla med hur det uppfattas - jag uppfattas som pålitlig och är pålitlig -, men om det är tvärt om (dvs. något är annorlunda än det uppfattas) kan ju konsekvenserna bli förödande.

Min poäng är, att vissa fall finns det inte något som "är" oberoende av hur människor uppfattar det, och i dessa fall fungerar uppfattningen normativt; som "sanningskriterium". Att uppfattas som manlig är att vara manlig (och att uppvisa tillräckligt många av de beteenden som står listade i DSM-IV är att ha ADHD.)
Visst är distinktionen värd att göra i många fall - t ex de fall du beskrivit ovan - men det här är alla fall där vi redan har en klar bild av hur båda sidorna av myntet ser ut.

Jag har svårt att make:a sense av påståendet "Peter uppfattades som manlig men egentligen var han inte manlig" eftersom det får mig att fråga "Nähä? Then what?" och hittills har ingen presenterat en begriplig och acceptabel bild av vad alternativet skulle vara, d.v.s. vad denna manlighet då skulle bestå i. Det påminner om något Evert Taube sjunger i "Älskling, du är som en ros"; textraden "Så underbar är du, min vän, och ser så vacker ut" får mig att rygga tillbaka och själv fylla i (den något platonska) fortsättningen "...men egentligen är du ju ful!" Skenet bedrar.
Äsch, du förstår säkert, du skriver ju själv precis samma sak i slutet av ditt inlägg, men jag tror att resonemanget kan, och bör, appliceras i fler fall - t ex här, där det rör manlighet.

om att vara "manlig" inte är knytet till könsspecifika egenskaper utan enbart till andra människors subjektiva åsikter/fördomar, ja då finns det ingen egentlig manlighet.

Tja, kanske kan man säga så, alternativt det totalt motsatta: "egentlig manlighet" existerar i allra högsta grad, men inte i form av nån suspekt biologisk disposition utan som en helt vanlig konvention.

Men nu upprepar jag ju bara vad andra redan skrivit. Dessutom missade jag att inkludera en intressant poäng. Jag får ta den nån annan gång.
Och angående Holland så ska jag dit och sjunga.

[hovnarr]

Phew, vilket inlägg! Där fanns mycket att kommentera. Stefan och mohini får mycket att ta ställning till sen.  :P

Din analys ("asserting implies knowing") tycker jag här är olämplig eftersom den (som jag förstått den) har en allt för snäv syn på hur språket fungerar och inte tar vissa (enligt mig; rätt viktiga) komponenter av språket i beaktande. T ex fungerar den inte om utsagor som handlar om saker som inte är föremål för kunskap (t ex normativa). Eller så är det jag som har en allt för snäv syn på hur begreppen "kunskap" och "vetande" används.

Detta är på pricken vad man har att välja på (min emfas). Köper man Stefans analys måste man tillåta en lite bredare syn på vad verkligheten är för något. Då blir den begriplig. Inte annars. Om man anser att satserna "vin är gott" och "jag tycker att vin är gott" kan vara sanna eller falska, då funkar "asserting implies knowing". Inte annars.

Jag vet faktiskt inte, men låt mig få ställa en motfråga: var är det då att vara trogen (pålitlig, smart, etc) egentligen? Vi kan väl åtminstone säga att det handlar om något man gör, så lite förankring till ens beteende måste det ha.

Exakt. Man kan vara trogen "egentligen" om detta innebär att man är trogen. Pelle uppfattas som trogen av alla utom sin älskarinna, som är den enda förutom Pelle själv som vet att han är otrogen. Pelle är i själva verket otrogen, men genom att beljuga sin omgivning har han fått dem att få fel uppfattning.

Men vi tycks alla vara helt överens om att man inte kan vara "manlig egentligen" på samma sätt. Det är inte så att Pelle utger sig för att vara manlig fastän han egentligen är omanlig eller rent av kvinnlig. Vi kan inte, som archaxe beskriver, göra en noggrannare undersökning som får oss att upptäcka att Pella i själva verket var omanlig. Det enda sättet att "vara manlig" på är nämligen just genom konvention.

När nu detta visats så tydligt kan vi väl vara överens om att man kan vara manlig, men enbart som konvention?

(Jag vill fortfarande hitta en bra försvenskning på "make sense" eftersom det är ett sånt bra uttryck.)

Vill du hitta en försvenskning så är väl "make:a sense" utmärkt. Vill du istället använda ett svenskt uttryck ligger nog "vara begriplig" närmast till hands. Räcker inte det kan du börja använda en egen term, till exempel "göra förstånd". Jag är själv förtjust i uttrycket "begläd dig själv" som översättning av "enjoy yourself". Man förstår att det handlar om att fylla sig själv med glädje istället för det banala "ha så trevligt".

Besjung Holland för mig också! Och glöm inte att se glad ut.

[Stefan]

archaxe, hovnarr/ Att att (bisarr konstruktion) påstå p implicerar att man menar sig veta att p förefaller mig rätt okontroversiellt. Om vi säger "AIK vann igår" implicerar det att vi menar oss veta att AIK vann igår. Om vi inte är säkra på detta faktum måste vi kvalificera vårt påstående genom att säga "jag tror att AIK vann igår".

Sen är det förstås frågan om satser som "det var rätt att rädda Kalle" kan analyseras på samma sätt.

det är väl en viss skillnad på att erkänna att vissa språkliga satser (t ex normativa) har en funktion i språket och på att hävda att dessa satser avspeglar ett (objektivt?) sakförhållande? Det förra är väl mindre kontroversiellt och (i min mening) ganska trivialt.

Som jag ser det är dom ontologiska och dom språkliga frågorna samma sak: om dom normativa satserna fungerar på samma sätt som dom faktuella, så implicerar dom samma ontologi. För att utreda om dessa satser funkar på samma sätt måste man utreda begrepp som existens, verklighet och sanning: begrepp som, åtminstone de två första, ofta betraktas som lättbegripliga och självklara, men som jag tror måste diskuteras mer ingående.

Hälsa Holland!

[hovnarr]

Kort kommentar:

Sen är det förstås frågan om satser som "det var rätt att rädda Kalle" kan analyseras på samma sätt.

Det var det jag trodde vi diskuterade? "AIP" för icke-normativa satser känns rätt självklart. För att kunna använda det om värdeutsagor kanske vissa tycker att de behöver utvidga gränsen för sanningsbegreppet något.

För att utreda om dessa satser funkar på samma sätt måste man utreda begrepp som existens, verklighet och sanning: begrepp som, åtminstone de två första, ofta betraktas som lättbegripliga och självklara, men som jag tror måste diskuteras mer ingående.

Håller med om det. Tycker att en enkel och fruktbar väg är att fundera på vad det skulle innebära om satsen var falsk istället. Vad skulle det innebära att följande satser var falska (givet att de kan ha den egenskapen):
1) Fransmän dricker vin.
2) Vin är gott.
3) Jag tycker vin är gott.
Om ettan är falsk så dricker fransmän inte vin. Någon enstaka fransman kan göra det, men överlag så dricker fransmän då inte vin. Tvåan är mer tvetydig. I dagligt tal kan den vara precis som trean. Om den är falsk kan det också innebära att vin överlag inte anses som gott. Om trean är falsk innebär det att talaren ljuger om sin uppfattning. Vederbörande tycker i själva verket att vin är äckligt. Här är den inre uppfattningen "verkligheten" och utsaga 3 stämmer inte överens med denna, varför den är falsk. Vissa vill dock inte utsträcka sanningsbegreppet så långt.

[Stefan]

Det känns ibland som att folk som sysslar med filosofi har missuppfattat hur språket funkar en smula. I språket använder vi oss av termer för att uttrycka begrepp. Uttryckandet av begrepp är alltså målet, medan termerna är medlen.

Men i filosofin stöter man ofta på diskussioner av typen: vilken term uttrycker bäst det och det begreppet. Vi är alltså överens om vilket begrepp vi talar om, men är inte överens om vilken term som bäst uttrycker den. Då blir striden, med Humes kanske väl nedlåtande ord "merely verbal".

Såna strider har utan tvivel en viss betydelse. I många fall finns det en tydlig konvention som säger vilken term som bör användas för att uttrycka ett särskilt begrepp, och då ska man använda den, även om andra termer också kan användas för att göra sig begriplig (notera likheten begrepp-begriplig).

Men i många fall finns det ingen tydlig konvention, och mänskors språkkänsla kommer att peka i olika riktningar.

Om man nu säger: "'det är rätt att döda' är falskt på samma sätt som 'Jorden är platt' är falskt" så uttrycker man därmed att dessa båda satser är lika i något avseende. Naturligtvis menar man inte att de är lika i varje avseende. Ett ting är endast likt sig självt i varje avseende.

En vanlig invändning mot att man kan säga att satser som "det är fel att döda" kan vara sanna eller falska är att man inte kan göra några observationer som visar på dess sanning eller falskhet, som man kan med "Jorden är platt". Ett vanligt försvar är att mänskor verkar va genuinit angelägna om att komma överens om båda dessa satser (medan man inte är det angående satser som "vinet är gott"), man accepterar argument, etc.

Istället för att strida om observerbarhet eller vilja till överenskommelse, eller nåt annat, bäst fångas av "sanning", så låt oss försöka beskriva hur de begreppsliga sambanden ser ut, i så klara och otvetydiga termer som möjligt.

Måste gå nu, men det finns mer att säga om det här.

[hovnarr]

Istället för att strida om observerbarhet eller vilja till överenskommelse, eller nåt annat, bäst fångas av "sanning", så låt oss försöka beskriva hur de begreppsliga sambanden ser ut, i så klara och otvetydiga termer som möjligt.

Måste gå nu, men det finns mer att säga om det här.

Det är detta jag försökt göra när jag sagt att sanning i varje fall måste bygga på någon form av överensstämmelse. Överenstämmelse "med verkligheten", säger man ofta, men vad menar man då med verkligheten? För det första implicerar man att själva satsen eller påståendet själv inte är en del av verkligheten. Det verkar alltså döljas en premiss därbakom att mänskliga påfund, idéer, resonemang och påståenden i sig själva inte är en del av "verkligheten". Utan att de endast framställer ett tankemässigt innehåll som kan prövas - tankemässigt - mot ett sakförhållande. Verkligheten tycks då bli mängden av alla sakförhållanden.

Jag undrar, hur betraktar man då t.ex. "2+2=4". Denna är väl främst sann genom konvention? Den som betvivlar den har inte lärt sig räkna. Den idémässiga processen att räkna överensstämmer med "2+2=4". Därför är satsen sann.

Man kan inte dra någon annan slutsats än att den som förnekar att utsagan "det är fel att döda", samtidigt förnekar att det skulle finnas något verkligt att jämföra påståendet med. Detta är det begreppsliga sambandet här.

Vi kan nu tydligt se att kunskapsbegreppet beror på sanningsbegreppet, som är avhängit verklighetsbegreppet, som i sin tur beror på existensbegreppet. Jag vet att du tidigare tagit upp existensproblematiken och då åtminstone delvis vände dig mot argumentet "existera som en tanke" - men vad gör då tankar? Insisterar? Icke-existerar?

Är det inte rimligare att tänka sig att verkligheten omfattar många områden - att existens kommer i många former - och att sanning verkligen är överenstämmelse mellan en sådan form och en annan form. Överenstämmelse i verkligheten, snarare än med verkligheten. Då kan även värdeutsagor vara sanna och falska, sålänge man klart gör reda för vari överenstämmelsen består - vad som jämförs med vad. Var man "kan gå och se efter", så att säga.

[suchanother]

Jag undrar, hur betraktar man då t.ex. "2+2=4". Denna är väl främst sann genom konvention?

Absolut inte och helt galet att kalla detta för konvention.
Matematiken, som så andra vetenskaper, modellerar verkligheten. 2+2=4 är sann i verkligheten, i den sanna världen. Här försöker alltså matematiken att efterlikna den konkreta verkligheten; 2 päron + 2 päron är faktiskt 4 päron.
Så enkelt är det. Matematiken abstraherar, symboliserar. Återigen, verkligheten, det konkreta styr.

[hovnarr]

Det finns en del av matematiken, det matematiska språket, som kan tillämpas på vardagliga förhållanden, t.ex. antalet päron osv. Kanske är det också så matematiken har uppstått, ur ett behov att räkna saker. Men det finns också en stor del av matematiken som saknar praktisk tillämpning.

Jag föreslår alltså att man delar upp sanningsbegreppet i detta fall och betraktar själva satsen "2+2=4" (eller t.ex. en sats med ett korrekt irrationellt taluttryck) som sann i kraft av överensstämmelse med det matematiska systemet, MEN detta utesluter inte att det matematiska systemet i sin tur ibland har överensstämmelse med övriga dela av verkligheten, såsom äpplen och päron. Men man kan göra som du föreslår också. Det viktiga är att man redovisar vilken slags överensstämmelse som avses, om det inte är uppenbart från sammanhanget.

[suchanother]

Men det finns också en stor del av matematiken som saknar praktisk tillämpning.

Förvisso sant, men som utbildningsminister skulle jag höja anslagen kraftigt till grundforskningen. Sanningen är ofta bara ett steg till.

Jag föreslår alltså att man delar upp sanningsbegreppet i detta fall och betraktar själva satsen "2+2=4" (eller t.ex. en sats med ett korrekt irrationellt taluttryck) som sann i kraft av överensstämmelse med det matematiska systemet, MEN detta utesluter inte att det matematiska systemet i sin tur ibland har överensstämmelse med övriga dela av verkligheten, såsom äpplen och päron. Men man kan göra som du föreslår också. Det viktiga är att man redovisar vilken slags överensstämmelse som avses, om det inte är uppenbart från sammanhanget.

Matematiken har inget egenvärde. Det finns inte två sanningar. Matematiska utsagor är som alla andra logiska satser antingen sanna eller falska.
Förstår inte riktigt vad du menar här. Menar du att det finns en symbol/logisk värld som är oberoende av verkligheten eller vad?

[Stefan]

hovnarr/ Man kan möjligen se saker och ting så här. En idé är att vårt tänkande först och främst syftar till handling. Den idén finns först och främst inom den filosofiska pragmatismen.

En annan idé är att en handling alltid baserar sig på två olika tankar: tro och önskan (tror det var Hume som kom med det). Om jag tränar beror det på att jag tror att det gör mig friskare, och på att jag önskar att bli friskare, t ex.

Ytterligare en premiss är att moralen handlar om önskningar. Att tycka att det är fel att döda är att önska att ingen dödar någon annan utan skäl.

Nu är frågan: kan önskningar va sanna på samma sätt som trosföreställningar?

Ytterligare en premiss är att tänkande går till ungefär så här: vi har en massa primtiva trosföreställningar (t ex från sinnesobservationer) och önskningar. Tänkandet går nu ut på att göra dem sammanhängande. Vi förkastar dom som inte hänger samman med de övriga.

Mänskan är så att säga både objektiv och subjektiv, nåt vi har diskuterat på andra ställen. Vi har en kropp, som är en objektiv entitet, men våra tankar är subjektiva. Tankar och kropp interagerar också.

Låt oss nu se hur saker och ting skulle se ut om vi endast var subjektiva varelser: om vi var så att säga en punkt utan utsträckning som hade en massa trosföreställningar och önskningar. (Vi kunde förstås inte handla då, men låt oss bortse från det.)

I denna situation skulle trosföreställningar och önskningar va analoga: i båda fallen skulle vi bearbeta våra ofta motstridiga önskningar och trosföreställningar för att hitta de trosföreställningar och önskningar som ska guida oss när vi handlar.

Men eftersom vi nu har en kropp förändras situationen en del. Vi förstår att det finns en koppling mellan kropp och tankar: en del av förklaringen till att vi inte önskar att äta mycket salt är att det inte är nyttigt för kroppen och en del av förklaringen till att vi tror att himlen är blå är ögats utformning.

När vi ger en objektiv förklaring (i termer av orsaker, i motsats till en subjektiv förklaring, i termer av skäl, "reasons") varför vi har trosföreställningar som vi tror är riktiga och som vi tror har goda skäl för måste en del av förklaringen alltid vara att trosföreställningen är riktig: vi tror att himlen är blå för att vårt öga ser ut som det gör och för att himlen faktiskt är blå, etc. Det är inte fallet med önskningar: den objektiva förklaringen till varför vi önskar att äta mat innehåller endast sånt som "om vi inte äter kan vi inte reproducera oss, och evolutionen har gjort att vi vill reproducera oss", dvs. endast fakta, inga värderingar. Sådeles kan vi reducera ner värderingar till fakta: vi behöver inte existensen av värderingar för att förklara varför vi har korrekta önskningar.

Jag skulle därför uttrycka mig som att tro och önskan, fakta och värderingar skiljer sig från varandra på ett objektivt plan: det finns inget i den objektiva världen som korrelerar mot den subjektiva världens önskningar, vilket fakta gör mot trosföreställningar.

Däremot, på det subjektiva planet liknar de varandra: man kan ge argument både för att en önskan är fel och för att en trosföreställning är fel. Vi måste överlägga med oss själva vad vi bör önska och vad vi inte bör önska. Det är en rationell verksamhet.

Det är här jag anser att vissa typer av nihilism går fel. De drar från det faktum att det inte finns några värderingar "i världen" slutsatsen att det inte finns nåt sånt som tänkande, argument, skäl, etc. vad gäller önskningar. Men det gör det på precis samma sätt som vad gäller trosföreställningar.

Vi kan nu tydligt se att kunskapsbegreppet beror på sanningsbegreppet, som är avhängit verklighetsbegreppet, som i sin tur beror på existensbegreppet. Jag vet att du tidigare tagit upp existensproblematiken och då åtminstone delvis vände dig mot argumentet "existera som en tanke" - men vad gör då tankar? Insisterar? Icke-existerar?

Problemet är snarare uttrycket "existera som..." som jag inte anser vara begripligt. Saker och ting existerar, eller så existerar dom inte, punkt.

Tanken på kungen av Fr. existerar.
Tanken på Fr. president existerar.
Kungen av Fr. existerar inte.
Fr. president existerar.