Johan Ågren skrev:Skogsälvan skrev:Jag har stundtals en riktigt grav existentiell ångest. Jag knaprar piller då, inte så att jag blir hög, men så att jag kan hålla näsan ovanför vattenytan och går i terapi. Hade jag inte gjort det hade jag varit död nu.
Vill inte förolämpa någon eller förringa någon uppfattningen om att piller faktiskt har räddat livet, det kan så vara, onödigt att spekulera i. Jag vill ändå berätta att jag valde en annan väg när jag stod vid randen till att ta mitt liv. Kanske det berodde på att jag inte hade någon tilltro till någon annan än mig själv. Jag kom hur som helst till den punkt där vissa kanske hade valt att ta sina liv, men i stället fick jag en annan känsla. Mina problem förlorade sett i relation till döden helt relevans. Det var ju problem som jag precis hade tappat då jag ändå hade tänkt göra slut på dem. I den stunden så blev livet i stället ett experiment av möjligheter. Sedan har jag ständigt levt med vissheten om att jag ändå inte lever "på riktigt", och först då har jag vågat att leva, när jag inte tar mig själv och världen på så stort "allvar". Jag har sedan levt i 20 år till, och när ångesten är för stark så behöver jag bara se mig själv avsluta mitt liv, och jag blir påmind om min överenskommelse. Dessa stunder blir allt färre, och jag skulle inte säga att det bara är av godo: Jag tror människan måste medvetandegöra sin dödlighet, detta oavsätt vad hon tror om livet eller döden. Kanske är det en resa varje människa måste tillåta sig att ta, och ibland faktiskt också våga riskera att valet blir att man avslutar sitt liv. Förstå mig rätt: Det handlar inte om att välja döden, utan om att inte stanna upp, och fullfölja sig själv, våga allt. Att slutligen inte vara mörkrädd för vad som finns längst där inne.
För mig hade piller varit som att få en simring som fört en del av mig upp till ytan medan en annan del sjunkit till djupet och försvunnit. Kanske hade jag en fördel i att utveckla en så stark ångest redan när jag var runt 10 år, och som kulminerade när jag var runt 20. På den tiden så var inte antidepressiv medicin lika etablerat.
Min ångest hade sin grund i ett utanförskap i skolan och andra sociala sammanhang. Jag tänkte och agerade annorlunda. Sedan blev jag i 8års åldern väldigt medveten om nazisternas agerande, atombombernas konsekvenser i Japan under 2:a världskriget, samt det faktum att
jag skulle rymmas någonstans i mina inälvor eller i hjärnan. Det kontringssvar jag fick om jag "hellre ville ha sågspån i huvudet" fick mig helt att tappa fotfästet. Jag fick en allvarlig existentiell ångest ungefär i 8års åldern. Jag låg i mörkret och tittade med en kikare upp i himlen, och ställde mig frågan vad som fanns där borta. "Det finns ingen mening" blev etatablerat begrepp i min föreställningsvärld. Ett par naturintresserade bröder till min styvfar tog mig med ut i naturen, och där stannade jag ett bra tag till det att livet började bli allvar och jag kom i kontakt med "samhället" igen, då började ångesten om igen, fast på högvarv.
Så fly till skogs! Det är något riktigt läskigt som försigår här inne i samhället som vi inte mår bra av. Ta inte deras piller eller annan "medicin", börja inte acceptera livet på någon bortdomnad lagom anpassad nivå. Bli inte bara staplingsbar. Var det djur du är!
Så att vi mår dåligt kan ju faktiskt vara något väldigt sant och ärligt. Om man har ett akvarium så förstår man snart att det krävs vissa förutsättningar för att fiskarna ska överleva. För att fiskarna ska må riktigt bra så krävs det att de inte är i ett akvarium i huvudtaget, utan att de kan simma i sitt rätta element.
