Anders skrev:Hm.
Till att börja med, för att kommentera det här med hur mycket barn det skaffas - Man hoppas ju att i en värld där alla är hyfsat upplysta och mätta så är det inte så många som skaffar många barn.... och det skulle ju då kunna lösa det problemet.
En global klimatkris och dricksvattenkris kommer med stormsteg och det är i mina ögon ganska osäkert om mänskligheten har tid att vänta på att alla dessa mångbarnskaffande människor ska bli så rika allihop att de av det skälet skaffar färre barn tillräckligt snart. När folk blir rikare konsumerar de ju även mer klimatförstörande, så det kan bli att gå ur askan in i elden (att låta ännu fler människor bli rikare i hopp om att de då ska skaffa färre barn).
Men sedan:
Utilitarism, må den vara positiv eller negativ - Är inte en av forumets mest filosofiskt och psykologiskt välbelästa, maximera lycka/minimera lidande, men jag förstår inte riktigt om du menar det på någon slags global nivå eller inom familjen.
Varken eller. Jag menade utilitarism på den största möjliga nivån, universumnivå (där universum inte betyder bara vår egen ljuskon utan verkligen allt som finns plus allt som någon gång kan komma att finnas).
Men alltnog:
När man får barn (jag har tagit mig rätten till den här 2-barnsvarianten) så är det verkligen en revolution. Det är ju väldigt olika för olika personer känslomässigt, ekonomiskt, äldregenerationsavståndsmässigt, men ändå:
Det är en revolution och det är för de flesta jobbigt. För barnet (tänk bara på hur barnet föds, utmosad i kylan) och för föräldrarna och för syskon. Och det är roligt, meningsfullt samtidigt.
Det känns säkert så när man är förälder. Jag tror att det kommer att gå att skapa ännu mycket starkare känsla av meningsfullhet i framtiden på artificiell väg, än vad föräldraskap ger föräldrar idag. Det vore bättre om vi snarast kunde börja sikta mer långsiktigt, på det som verkligen vore meningsfullt: kolonisering av universum. Vi lever i en exceptionell, revolutionerande tid av enormt snabbt framåtskridande teknologiutveckling. Där kan man verkligen tala om revolution. Jag tror att det vore "dålig tajming", för de av oss som är medvetna om det fantastiska med just vår tid, att fokusera på en så gammalmodig syssla som att (skaffa och) ha barn, nu, när det finns mycket större saker som står på spel. Koloniseringen av universum är inte precis något människan har gjort många gånger tidigare. Att folk fortsätter skaffa barn idag, som om det fortfarande vore en självklarhet, som om den tid vi lever i inte vore så värst annorlunda tidigare tider i mänsklighetens historia, det känns för mig som... jag vet inte hur jag ska förklara det, jag tar till en liknelse: Anta att du alltid varit fattig och hemlös, och letat tomglas hela dagarna för att få ihop till mat. Så en dag inser du att du kan sjunga helt fantastiskt, och världsartister som hör dig råder dig att satsa på sången och säger att du kan bli miljardär på din röst om du gör rätt. Vore det då en självklarhet för dig att bara fortsätta gå omkring och samla tomglas hela dagarna, som om din specialbegåvning som sångare inte vore något speciellt som vore värt att satsa ordentligt på?
För mej var/är det :
Det här med utilitarismen blir lite överspelat - det liksom bara är, först och främst. Inte så att besluten är givna, tvärt om. Mellan makarna kan det bli stora rabalder om man skall låta barnet göra det eller det(kan vara allt från nappen och sova på mage till att skjutsa till flickvän, eller tillåta datatid). Men det är framför allt meningsfullt och rikt, snarare än lidande och lycka. Mer basalt. Och det är inget helleduande och inget terroriserande, utan ge och ta. Precis som överallt annars. Barn är från dag 1 människor.
Det är mer psykologi än filosofi det handlar om. För mej.
Det var säkert också "mer psykologi än filosofi" som skapade alla de krig mänskligheten haft. Jag tror inte på att med "vår psykologi" som förevändning bara lunka på i gamla fotspår.
Måste bara ge dig ett exempel, Justin, från verkliga livet. Sonen, liksom de flesta andra killar runt tonårens inbrott, skulle gärna bosätta sig dygnet om med WoW. Hur skulle du hantera det?
Menar du om jag vore du, med ditt sätt att fungera, och med dina värderingar? Då skulle jag ju automatiskt göra som du gör. Men antagligen menar du "om jag vore i din situation, men med mina värderingar". I så fall vore det en gåta för mig hur jag kunde ha fattat beslutet att skaffa barn. Den optimala barnuppfostran i vår tid är att de flesta inte skaffar barn. Att låta barnet spela WoW leder till problem, att hindra det leder till problem. Det är ett dilemma som man helt enkelt helst inte bör ge sig in i in the first place. Ju fler som avstår från att skaffa barn, desto fler finns det som kan göra världen bättre istället.
