transverbal skrev:Om det finns ett sug efter en viss typ av tänkande, alternativ, så svarar marknaden fort och slänger upp sina kommersiella lösningar. Vilket är sättet jag menar att minioritetsidéer - inte alla naturligtvis, men en del, skulle ha möjlighet att sprids till massan.
Fast jag vidhåller att du står precis som Marx och Engels fann Hegel stående "på huvudet". Härigenom negligeras att det är kapitalisten som
i sista hand bestämmer vad som produceras, och till vilket pris han släpper sin produkt. Detta är ett obestridligt faktum, givetvis är det också sant att marknaden kommer med
önskemål genom vad den efterfrågar influerar givetvis kapitalisten, men det går aldrig påstå att det oavkortat
styr honom.
Men det går också djupare än så. För vad vi har att göra med är inte en marknad av fria agenter som
ex nihil fantiserar ihop någon drömprodukt och som den oerhört begåvade kapitalisten sen lyckas uppfinna och skeppa ut till försäljning. Nej vad vi har att göra med är ett redan befintligt och (givetvis) begränsat utbud (bestämt utav de specifika historiska och kulturella betingelser under vilka vi lever), detta utbud betingar i sin tur vad marknaden utav konsumenter överhuvudtaget kan föreställa sig och därför efterfråga. Ett slags slutet system, en feedbackloop, som såväl börjar som slutar i kapitalistens innerficka. I just denna kontext är det nog att säga, vilket jag ingalunda tvivlar att du ens motsätter dig, att de idéer och de "motståndsstrategier", vilka dissidenterna har att tillgå är vid varje givet tillfälle beroende av en rad faktorer som i sista hand bestämmes utav de underliggande ekonomiska drivkrafterna.
(Förresten, all den här onödiga textmassan beror på nåt slags modalitet som jag befinner mig i för tillfället, utifall du skulle undra varför jag är övertydlig i allt.)
transkanal skrev:Pendeleffekten är samma effekt som man ser i modet, och har att göra med människans behov av variation. Rätt som det är är 80-talets pumps tillbaka, för nu är hjärnan tillräckligt avprogrammerad för såna former för att uppskatta dem igen.
Här blir jag tyvärr tvungen beskylla dig för att ta något som väsentligen hör kulturen till för att vara natur hos människan. Finns där något sådant "behov av variation" så är det en kulturyttring. Att det är så är mycket enkelt att påvisa, det räcker för många av oss att bara se några generationer tillbaka. Ju längre tillbaka vi går desto tydligare blir det dock. Mode, för gemene man, är ett begrepp som inte ens har särskilt många år på nacken. Inte ens hoven förr i tiden var särskilt regelbunda i sina modeskiftningar. Gustav Vasa lånade sin stil från spanska (eller portugisiska, är lite halvtaskig på min historia) hovet, men sen såg han likadan ut under hela sin tid som regent. Man skulle rent av kunna dra det så långt att du reifierar det hela, i och med att du påstår det vara något hemmahörande i hjärnans själva struktur.
Det är inte så att vi har något sådant behöv du talar om. I den mån man likväl (av uppenbara skäl) kan tala om ett sådant "behov" så svarar det mot kulturella och inte biologiska processer. En lämpligt förklarings modell är att applicera begreppet "status". Faktum är att i och med den ekonomiska ordningens utformning, där självförverkligande ses som dygdigt snarare än egoistiskt, och konkurenns och utslagning som något gott också för kollektivet (vilket givetvis är absurt att hävda, men jag artikulerar här endast ideologins - vilket vi förstår i en marxistisk mening, och då inte innebär något "partiprogram" eller nåt annat i den stilen utan "överbyggnad", vilket vill säga de föreställningar som emanerar ur den ekonomiska basen för att främja kapitalets syften, vilka åtminstone har den fördelen att de inte skiftar med modets växlingar (alltså: för kapitalet att förmera sig) - outtalade regler och värderingar), så blir just "status" allt mer viktigt. Status är ju nämligen symbolisk framgång (och då är tanken att symboliseringen faktiskt svarar mot något reellt).
Detta sammantaget så framträder en bild av en allomfattande "mobbning" (eller det är egentligen ett något missvisande ord, men i brist på bättre så behåller jag det tills vidare), där modets växlingar utgör en första gallringsprocess. De första som åker ut här är vad vi kallar "white trash", alltså såna som av en eller annan anledning inte har råd (för status kostar) att delta i cirkusen, såna här skiktningar förekommer på alla möjliga nivåer. Ett intressant exempel som jag minns nu så här helt apropå ingenting står att läsa i Peter Singers "Hur ska vi leva?", där det gäller miljardärer som tar limousin för att åka ett kvarter eller två, blott av det skäl att de skulle (och här blir själva mobbningsmekanismen tydlig) "skämmas" att komma i taxi, även om det så är nån specialbeställd extralyxig variant. Det är ett skådespel som pågår hela tiden.
Helt säkert är också att konsumtionen tilltagit i lavinartad takt. Jean Baudrillard hävdar förövrigt redan i sin första bok "System of Objects" (-68, har jag för mig) något som går emot traditionell marxism, då han påstår att konsumtionen idag
föregår produktionen. Och onekligen har han en poäng då vi redan från födseln är skuldsatta, och innan vi är uppe i arbetsför ålder så har vi också stora studielån att betala igen. Konsumtionen har inte bara ökat hos en liten välsituerad grupp, utan skär genom alla socioekonomiska stratifieringar inom samhället. Och vad fan höll vi på att prata om? Kanske inte ska låta käfta gå hela tiden.
transportal skrev:Jag tror att det som du ser som en degradering i relationer ser jag som en omformning av relationer. På ett sätt kommer vi längre ifrån varandra med den nya tekniken, men på ett sätt också närmare. Jag är idag mycket närmare någon på andra sidan jordklotet än vad jag någonsin var tidigare. Tekniken är ju inte avsedd att fjärma oss från varandra, utan svar på människans behov av kontakt.
Jag instämmer, du har helt rätt i det, och inte ens vill jag göra något förbehåll av slaget "men något samlat utlopp kan ni inte ge för era gemensamma intressen i och med att ni fortfarande befinner er så långt ifrån varandra och inte kan tas för en och samma samhälleliga kraft eller rörelse". Det verkar som att tekniken faktiskt klarat överbrygga sådana hinder, det är nytt på så sätt att det är en global by vi har nu idag, men samtidigt så köper jag inte det här borgerliga snacket om att det skulle vara ett radikalt nytt fenomen, kapitalismen har alltid varit global, emedan det främjar dess syften så kommer den per automatik att finna sådan utlopp och upprätta sådana system.
Vad jag däremot alls inte håller med om är att tekniken endast ledar till att vi kommer närmre varandra. Visst har du rätt i att allt som rör avstånd måste
tänkas om, men likväl så går de inte för den skull
tänkas bort.
Si och så många timmar och kronor bort är fortfarande si och så många timmar och kronor bort, och det hjälper inte om det brinner i knutarma, och vis sådana tillfällen - när tekniken inte längre förmår supplera den brist på fysisk närhet (det är fortfarande skillnad att sitta i samma rum eller att sitta på varsin sida av jordklotet, oavsett teknik), man är inte där i person, utan man skickar sin ställföreträdare (rösten eller bilden). Förresten så tycks det mig att just därför står sig t.ex. såna som Marcuse och Adorno fortfarande, som just tagit fasta på den här processen och formulerat en civilisationskritik utifrån den. Vad man kan kalla människans avhumaniserande av sig själv. Tror dock vi talade om det i de tidigare inläggen men då formulerat utifrån andra grunder. Det är lite av det här skälet som just praxis och sinnlighet intresserar mig, för det återstår som just inga andra sätt att fortfarande kunna ta fasta på sådana saker som människans avhumaniserande - technofiering - av sig själv. Nån tok som hade satt ett USB-minne som finger (då han hade fått det avkapat på nåt sätt), och det finns ju redan teknikivrare som bara går och väntar på att få koppla upp sig och syntetisera sig själva med tekniken.
Så min reservation skulle se ut på följande sätt (kommer jag fram till nu när vi diskuterar saken): förvisso kan vi säga att tekniken inte fjärmar oss från varandra, men endast under förutsättning att skjuter upp definitionen också av vad som är vi eller vår art. Låter vi detta senare vara flytande så kan vi också gå med på det förra. Men jag vill mena att sinnligheten de facto utgör en gräns här, utan att för den skull göra någon rigid definition av "sinnlighet", åtminstone inte i detta skede. Fan, sitter vi och teoretiserar nu också?
pansarskal skrev:Låt oss säga att tekniken skulle utvecklats till ytterligare förfining, så att man kan skicka en hologramkopia av sig själv varhelst man vill möta en annan person. Hologramkopian kunde förmedla även taktil stimulans, så förfinat att du inte kunde skilja den från verklighet. Mycket likt verkligheten i Matrix. Det är ju inte helt omöjligt att verkligheten kommer att bli åt det hållet så småningom. Spelar det då någon roll om vår kropp ligger i en vattentank?
Jag svarar "ja, för mig gör det det". Baudrillard hävdar i "Simulations" att den enda egentliga definition vi har kvar för, givet all den här utvecklingen (också på teorins område, som löper parallellt), är i stil med: "verkligheten är det som går att simulera", bara som en anekdot dock. "Varför", säger du, "varför vadå?", måste jag ju givetvis komma med en motfråga, "jo", klipper du av min förvirring, "jo, varför spelar det någon roll för dig?". Ja, det hade jag tänkte komma till också, bra att du tar upp det. Och det är ett svar som till en början kan förefalla hemskt konstigt och kontraintutivt men är det egentligen inte om man begrundar saken noga. Helt enkelt för risken, för den oförutsebara risken. Som i den tidsliga horisont som alltid ligger precis bortom vad vi kan förutse och planera. Eller det brott, eller den spricka, i spegeln (som jag formulerade mig i morse i en annan tråd om Derrida och "spöken") där jag inte ser något jag själv kan formulera, något som jag väsentligen inte känner igen, som är helt och hållet annat, och som därför inte heller bara är tomt och ett mörker. Såna saker ser jag inte hur man överhuvudtaget skulle kunna simulera, det ligger liksom i deras natur att vara icke-simulerbara. Kanske har jag fel, men det förefaller mig åtminstone vara just det, principiellt sett icke-simulerbart. Sen tycker jag inte om att känna mig som ett russin heller.
trattpokal skrev:De flesta på forumet håller med om att man inte kan skilja på dröm och verklighet. Varför skulle stimulering genom våra traditionella sinnen vara mer värt? (Förutsatt att kvaliteten var i det närmaste identisk.)
Addicted to chaos.
traktorkval skrev:Det som är provocerande i Matrixfilmerna är ju inte bristen på verklighet - upplever jag, utan överhögheten hos dem som styr den. Men så är ju samhället nu också på många sätt, och varsågod att försök hoppa utanför matrixen och herregud vad det blir liv i luckan. Det märkliga i vårt samhälle är att ALLA är agenter, istället för bara några få utvalda. Om du försöker hoppa ut ur matrixen kommer nästan varenda människa du möter att försöka få med dig att joina samhället igen. Kanske är det skrivet i våra gener att försöka gruppera de som står utanför, eller kanske är det något vi har uppfostrats till?
Ja, här tangerar det du säger vad jag skrev ganska tidigt i det här inlägget. Men här ser jag faktiskt möjligheter att själv diktera villkoren. Att kasta om förhållanden, inte bara ställa sig utanför skådespelet som cynikern gör (och därigenom, genom sin blotta närvaro, avslöja skådespelet som skådespel), utan att även utnyttja de kreativa öppningar som finns för att vända förhållandena upp och ner! Man kan ju till exempel påpeka det uppenbara, att det krävs precis lika stor ansträngning att en (vilken) dag (som helst) hoppa in i det hela som det krävs att en (vilken) dag (som helst) hoppa ur den. Att det krävs precis lika stor ansträngning att upprätthålla en institution eller ett system, eller en roll, som att inte föra det. Att det krävs lika djävla mycket jobb för busschauffören att spela "sig själv" som att spela "nån annan", och att det i varje sådant vägskäl faktiskt är frågan om att aktivt ställningstagande, och agera ut det ena eller andra. Det finns varken någon neutralitet, eller nollpunkt.
Men tänkandet brukar väl i allmänhet vara att "det är samma från dag till dag", det är den härskande föreställningen, men det omvända är precis (till och med mer sant) "det är aldrig samma från dag till dag, inte ens från minut till minut". Man vaknar aldrig som samma person någon enda morgon, allt är nytt hela tiden. Inget är evigt. Det är det postmoderna tillståndet som jag ser det. De fasta fundamentens söndervittrande, om det bara kunde flytta ut från huvudet på akademiker och implementeras i verkligheten. Det är då som saker börjar hända... och därav denna vaga (knappt så den har någon puls alls emellanåt) förhoppning, en tänkandets emancipatoriska potential. Vad tror du om det? Dismantling the matrix. Och jag säger att postmodernismen är långt ifrån överspelad, inte heller går jag med på den här karakteriseringen av den som "senkapitalismens logik", att den är samtidig betyder inte att den inte har sina egna kännetecken som skiljer den för det
telos som driver kapitalismen (alltså förmerandet av kapitalet). Inte heller kan jag se den som en fortsättning på individualiseringen (då även det egna subjektet destabiliseras i grunden), utan snarare finns det i här något subversivt. En full-blown anarkism, som trots allt inte behöver betyda att vi per automatik börjar bete oss som svin gentemot varandra. Är naiv nog att tro att vi människor faktiskt kan bra mot varandra. Bara skådespelets slöja rycks isär och vi får möjlighet att ställa oss utanför. Vi som redan bor i våra små gula ubåtar i periferin får väl helt enkelt dra ett strå till stacken i den meningen, eller tvärtom, ta och dra ut en tråd eller två ur väven så att det blir små störningar, krusningar och veck, så att de - även om de inte vaknar upp ur dvalan på stört - kanske får en känning eller nåt, typ. :)
kampsportskarl skrev:Jag menar inte heller att marknaden faktiskt tillfredställer de behov vi har, snarare inser den vilka behov vi har och använder dem för att manipulera oss åt det håll den vill ha oss.
Fast jag skulle gå längre och säga att den skapar våra behov, den skapar en massa artificiella behov hos oss. Behoven hos människa har inte ändrats sen nånsin - mat, söm, reproduktion, på en höft (eller på vilket ställe som helst där det går att reproducera si

Eller kanske skulle vi säga att den skapar begär hos oss, snarare än behov, om du går ned på en sådan distinktion.
sant-men-skralt skrev:Varför minioritetsidéer alltid är så urvattnade när de når den stora massan.
Ja, eller för att de exploateras. Lyfts ut ur det sammanhang där de åtminstone går att betrakta som "autentiska" och "ärliga" eller "uppriktigt menade", till sammanhang där de bara är imiterade, med en må vara absolut minutiöst exakt precision men likväl alltid spelade - just eftersom den inte nått dit på "naturlig väg", och då ha en erfarenhetsbas att bygga på, utan inympas mekaniskt på ställen där just av detta skäl aldrig kan bli mer än just en tom (imiterad) gest.
transversal skrev:De flesta människor skulle jag vilja säga är rätt usla på att tillfredställa sina egentliga behov .
Jag är nog en av dem, lyckas hemskt sällan med de här sexuella närmanden som jag gör mot mig själv. Några tafatta försök till ett fullkomligt oengagerat slentrianrunkande, sen får jag erkänna hopplöst. "Nåväl", tänker jag då, "jag försökte åtminstone, kan inte rå för att jag inte tänder på karlar - även om de råkar vara lika stiliga som jag -, har jag tur står där nån grönsaksdisk och väntar mig på andra sidan ögonlocken"...