J R Auk skrev:Nej det är inte fånigt, för du tenderar och miss skillnaderna som föreligger inför ämnena som diskuteras.
Här är det en tämligen konkret och praktisk situation som föranleder frågan. Att hänvisa till "strukturella konstanter" kanske inte direkt är relevant här annat som en anmärkning om varför problemen uppstår, vad man har att kämpa mot så att säga.
Det går alldeles utmärkt att bryta det kapitalistiska systemet och dess struktur, det är tämligen enkelt. Dock enbart individuellt.
Och jag ser heller inte någon poäng i att reducera det hela till att handla om pengar och föräldrar. Det är ju en psykologi som skall anpassa sig till sin situation i rådande omständigheter som i slutändan ger det partikulära resultatet. Vad de enskilda personerna främst behöver i en specifik situation är inte att några strukturella konstanter förändras. De behöver något som svarar mot deras situation.
Har du inte märkt hur anpassningsbar människan är, lever från söder till norr i allsköns former av livsföring. Så varför stämma in i bäcken och skråla om det flydda kapitalet och det ärvda klasshandikappet. Det är ju att ge just de kapitalistiska värdena (kapital och arvskultur för att vara specifik).
Enskilda människor behöver upprätta föreställningar om att de har ett val som de kan göra för att förändra sin situation (om de ens så vill, många gillar ju livet "utanför"). Jag ser det bäst göras genom exempel erfarenheten ger. Så tar moralen sitt inträde, inte som något andra skall göra, utan något man själv skall göra. Varför inte visa upp klassernas bluff och visa att rummet inte byggs upp av andras värderingar utan våra egna. Problemet är ju att folk rättar sig efter det rådande. Istället för att bryta mot det, hur man nu än kan det. Majoriteten av de "kriminella" som jag träffar har dömts på förhand av det samhälle som uppfostrat dem, och det har mer varit frågan än de förutsättningar du talar om. Familjeförhållanden kommer snarare in i bilden när domar börjar falla. En trygg hemmasituation gör ju att man slipper många problem inför lagutövningen idag. Precis som jobb och liknande också utökar det handlingsutrymme utanför lagen man har innan man döms. Men sen kan man ju alltid genom att argumentera för sig uppnå samma resultat. Varför? För att de som dömer, eller förvaltar makt på annat sätt, själva är dynamiska faktorer.
Vad innehållet i den "hjälp" som erbjuds till dessa "värstingar" skall vara har ingen sagt, och ändå så betecknar du dina meningsmotståndare (?) som några som förespråkar indoktrinering. Inte heller så står det skrivet hur livet för en "förlorare" skall gestalta sig i det kapitalistiska systemet. Det är i vår mänskliga samvaro som livet för den som mest förlorat bestäms, det bestäms inte av systemet, strukturen. Nu säger jag inte det för att skyla över frågan om fördelning av resurser utan för att påpeka att det står oss fritt att själva ställa olika värden mot varandra. Vi kan själva värdera pengarna i den mån som vi överlever, vilket för de flesta innebär ett ganska stort spelrum, sett till kostnader för överlevnad kontra inkomster som en stipulerad medelmedborgare kan sägas ha.
Den värsta idioti jag läst på länge, som hämtat ur moderaternas partiprogram. Jag säger det bara en gång, sen kan du själv läsa ditt eget inlägg och se vari i det fullkomligt brister utifrån denna elementära insikt: kapitalism är inte ett värde, det är en produktionsform! Begriper du inte det så begriper du knappast något av vad jag skrev ovan heller, och kanske förklarar det varför du heller inte tillför något alls, utan bara naivt och idiotiskt (med typiska hänvisningar till folk du träffat, eller "känner", för att ge sken av empirisk tyngd åt resonemanget) pekar på individens eget ansvar (vilket är den borgerliga ideologin i ett nötskal). Tala om för den som svälter, och på en arbetsmarknad som inte har plats för fler (det är ju nämligen så att ingen kapitalistisk ekonomi intill denna dag någonsin haft full sysselsättning och detta är ingen slump, utan en förutsättning för kapitalismen som sådan - förutan denna strukturella konstant skulle kapitalismen stagnera, vilket är dödsstöten för den, emedan kapitalismen bygger på ständig utveckling, och den utvecklingen behöver reserver och kan därför inte ha alla i anspråk hela tiden), att den ska "ta sig i kragen", att den har sig själv att skylla och så vidare. Gör det du, och ansträng dig för att blunda för det idiotiska i gesten. Eller varför inte (som man kunde se på "Uppdrag granskning" för inte så länge sen) till de tjejer som vuxit upp på barnhem eller institutioner. Det är bara ändra på er! Ni kan själva styra upp er! Nej det funkar inte så Auk. Det går inte med "fri vilja" sudda ut ett helt livs erfarenheter, och det är vad det handlar om. Motivation? Hur skulle det ens vara möjligt i det läget? Det är det inte, och det är inget som kan uppammas med (den borgerliga vidskepelsens) "viljestyrka", utan den måste finnas där som en förutsättning redan.
Hur bryter man kapitalismen? Individuellt? Va? Förstår inte ens vad du menar. Hur skulle det ens vara möjligt? Hur kan du ställa dig utanför världen? Förvandlar du dig själv till spöke? Kanske är det det som du menar - att ta livet av sig. Det är den enda möjlighet jag kan se för en individ att "bryta" med kapitalismen. Nej, självfallet går det inte, vi befinner oss alltjämt i världen, och för att bryta med kapitalismen måste vi ur kapitalismen skapa det nya, som bygger på radikalt andra villkor. Det har nämligen aldrig handlat om "värderingar" eller "politiska åsikter", vad än du har inbillat dig (tycker det är märkligt att man kan ha missat nåt så elementärt).
Att hemförhållandena skulle trasslas till först i efterhand (efter dom) är väl talande för den position du talar utifrån och företräder. För borgaren är det förstås så, han får problem hemma först när han blir tagen av polisen, blir uppläxad och så vidare. Där fungerar "brotten" som något som skapar problem. Men jag talar just om det motsatta, jag talar om folk för vilka "brott" är lösningar, och en sådan logik ligger immanent i vissa situationer (ett exempel är bildandet av pirater utanför afrikas östkust, ett fenomen som uppstod när man tog näringsmöjligheterna ifrån dem - fiskarna). Men för den stora majoriteten av de som vi kallar "kriminella" handlar det om en helt annan typ av problematik, som inte nödvändigtvis måste ha udden mot honom själv. T.ex. missbrukande föräldrar. Skilda föräldrar. En situation med tung psykisk belastning konstant. Själv fanns det inte en chans i världen att jag någonsin hade kunnat göra läxor hemma, eller läst en bok, man fick istället söka sätt att hålla sig undan en ondsint fyllskalle dygnet runt. Med en sån (som psykologerna kallar det) "stressor" - som i sig, alltså gubbens alkoholism, bottnade i samma situation (ansträngningen som krävs att på egen hand försörja och "uppfostra" två grabbar) - konstant närvarande är det naturligt att man finner sätt att "fly" den, och när detta inte går geografiskt, vad tar man till? Droger. Som det självklaraste i världen. Och hur fixar man sig ett välavlönat jobb och gör en s.k. "klassresa" när man inte ens har möjlighet att studera? På pappret har man förstås "rätt" till skolgång, men hur skulle det vara möjligt att tillgodogöra sig den? Hemma kan man inte plugga, och på skolan är det svårt att koncentrera sig emedan man alltid har hemförhållandena som nåt tungt hängande orosmoln över sig. Märkligt nog så även om jag här beskrivit min egen uppväxt så har den sett snudd på identisk ut för nästan samtliga jag träffat bland mina vänner - vilka samtliga är kriminella och narkomaner. Varför blunda för det? Varför blunda för det sociala arvet? Hur dum får man bli? Och det här är inte bara godtyckliga uppgifter, alla studier på ämnet bekräftar det, på samma sätt som studierna visar att 3/4 av alla svenska fängelsekunder har ADHD. Och att man trivs i sitt utanförskap och inte vill bryta det, när man väl levt ett helt liv i det, är väl fullt naturligt också det. Och precis som alla andra så rationaliserar den i utanförskap, och motiverar sitt handlande på en rad olika sätt. Att då komma och prata om "fri vilja", som att alla skulle börja från samma förutsättningar, eller tro att fler lärare på skolorna skulle vara lösningen, ja, det är inte bara naivt utan idiotiskt. Idiotiskt. Lika befängt är det att tro att alla företagstoppar, bara man satte in lite "lärarresurser" skulle välja ett mer etiskt korrekt liv istället för att fortsätta håva in pengar. Du drömmer Auk. Först måste det materiella korrigeras, och därefter kan en "psykologisk revolution" äga rum, men det omvända är strikt omöjligt (av precis de skäl jag här framfört).
Kan man verkligen ha rent mjöl i påsen när man söker sopa sånt under mattan? Jag blir fan misstänksam nu. Vad försöker du ens med Auk? Vad har det tagit åt dig?
