Erich Fromm skrev:Den symbiotiska föreningen har sin biologiska förebild i relationen mellan den gravida modern och fostret. De är två, och ändå ett. De lever tillsammans (symbiosis), och båda behöver den andra. Fostret är en del av modern och får alla sina behov tillfredsställda av henne; modern är den enda värld fostret känner till. Det är hon som ger det föda, som skyddar det, men också hennes eget liv blir rikare därigenom. I fall av psykisk symbiotisk förening är de båda kropparna oberoende av varandra, men psykologiska föreligger samma bundenhet som mellan moder och foster.
I sin passiva form är symbiotisk förening detsamma som underkastelse, eller kliniskt uttryckt masochism. Masochisten flyr bort från den outhärdliga känslan av isolering och särskildhet genom att förvandla sig till en integrerande del av en annan person, som förfogar över honom, beskyddar honom, med andra ord är hans liv och livsluft. Föremålet för hans underkastelse likgiltigt om människa eller gud erfar en maktstegring. Han är allt, jag är ingenting, utom som del av honom. Som del är jag delaktig i storhet, makt och säkerhet. Masochisten slipper ifrån att träffa avgöranden, behöver inte ta risker; han är aldrig ensam men han är heller inte oavhängig; han har ingen integritet; han är ännu inte riktigt född. På religionens språk kallas det dyrkade föremålet för avgud; i det masochistiska kärleksförhållandets högst profana sammanhang är den väsentliga mekanismen, avguderiet, densamma. I det masochistiska förhållandet kan det också ingå fysisk, sexuell åtrå. I detta fall är det inte endast själen utan också hela kroppen som underkastar sig. Det kan förekomma masochistisk underkastelse under ödet, sjukdom, rytmisk musik, orgiastiska tillstånd framkallade av droger eller aktiverade genom hypnotisk trans. I samtliga dessa fall uppger personen sin integritet och gör sig till medel för någon eller något utanför sig själv. Han behöver inte lösa problemet att leva genom att på egen hand utveckla produktiv aktivitet.
Sadomasochism
Moderator: Moderatorgruppen
Lyssnade på boken art of love där jag hittade en bra psykologisk beskrivning av masochisten.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Och en bra beskrivning på sadisten.
Erich Fromm skrev:Den andra formen av symbiotisk sammansmältning är tyranni eller – för att använda den mot masochism svarande psykologiska termen – sadism. Sadisten öns-kar bli kvitt sin ensamhet och sin känsla av att vara in-nestängd genom att förvandla en annan person till inte-grerande del av sig själv. Han stegrar och vidgar sitt jag genom att införliva en annan person, som dyrkar honom. Sadisten är lika beroende av sin protegé som protegén av honom; ingen av dem kan leva utan den andre.
Den enda skillnaden är att sadisten är den som befaller, utnyttjar, sårar, förödmjukar, masochisten den som blir befalld, utnyttjad, sårad och förödmjukad. Utifrån sett är det en avsevärd skillnad; i djupare emotionell mening ar emellertid skillnaden mindre än det som båda har gemensamt: sammansmältning utan integritet. Har man väl insett detta, blir man inte särskilt förvånad över att finna att en person vanligen reagerar både sadistiskt och masochistiskt, i regel inför olika objekt.
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
-
ontobasics
- Inlägg: 3
- Blev medlem: 15 dec 2011 16:38
sadomasochism
Att skära sig själv har inget med SM att göra utan är snarare än desperat utväg att fly från sin egen, instängda kropp.
Det är inte smärtan som är målet utan en genväg där djupa sår inte upplevs som smärta utan en befrielse från en psykologisk omöjlighet. Citatet "Vi är alla fångar under vår egen hud" målar snarast upp en bild av en fängslad människa som inte kräver smärta utan ovannämda frihet. En dikt från en notorisk självskärare som skurit sig ända in i benet:
"Låt mig få leva, låt mig få andas, låt mig få vara fri
Skalet, min hud, måste vara någon annans med mig inuti
Dom säger att jag svälter mig, att mitt liv kan ta slut
Dom förstår inte att jag bara vill komma ut
Jag försöker skära djupare
Men jag verkar sitta fast
I kroppen som stänger mig inne
I min borg av hud
Jag försöker bara krympa lite, för att krypa ur mig själv
"Du måste äta, du måste dricka, öppna munnen, svälj!"
Jag ser min kropp därinne när jag öppnar upp min hud
Då äger jag min kropp, min kraft, då är jag min egen Gud"
Har svårt att finna någon längtan efter smärta i dessa ord.
SM är en helt annan sak. Låt oss kalla det terapi men det är snarare en sexuell läggning där självdestruktion inte ingår utan snarare en ömsesidig njutnig som jag inte tänker ifrågasätta.
Det är inte smärtan som är målet utan en genväg där djupa sår inte upplevs som smärta utan en befrielse från en psykologisk omöjlighet. Citatet "Vi är alla fångar under vår egen hud" målar snarast upp en bild av en fängslad människa som inte kräver smärta utan ovannämda frihet. En dikt från en notorisk självskärare som skurit sig ända in i benet:
"Låt mig få leva, låt mig få andas, låt mig få vara fri
Skalet, min hud, måste vara någon annans med mig inuti
Dom säger att jag svälter mig, att mitt liv kan ta slut
Dom förstår inte att jag bara vill komma ut
Jag försöker skära djupare
Men jag verkar sitta fast
I kroppen som stänger mig inne
I min borg av hud
Jag försöker bara krympa lite, för att krypa ur mig själv
"Du måste äta, du måste dricka, öppna munnen, svälj!"
Jag ser min kropp därinne när jag öppnar upp min hud
Då äger jag min kropp, min kraft, då är jag min egen Gud"
Har svårt att finna någon längtan efter smärta i dessa ord.
SM är en helt annan sak. Låt oss kalla det terapi men det är snarare en sexuell läggning där självdestruktion inte ingår utan snarare en ömsesidig njutnig som jag inte tänker ifrågasätta.
Det som vi gör är manifestationer och uttryck för bakomliggande orsaker och de tankar och känsor vi har nu
Jag har själv ett självdestruktivt sätt, och genom åren tar den sig olika former. Jag har även en självkonstruktiv sida,
Vet inte vilken självdestruktiv period som varit sämst, dom är svåra att jämföra mot varandra.
Det är inte lätt att jämkas med sina tankar, sina känslor och viljan, men vad har jag att välja på ?
Självstympning är väldigt otrevligt för omgivningen att se på, och det är nog där frågan ligger. För själv bryr man sig inte direkt om smärtan eller skadorna. Så jag antar att man letar efter svar, man letar efter förståelse. Sen är man besviken på sig själv, för dom tidigare gånger man skurit sig, och man bara fortsätter för att ångesten är hög.
Det jag vet hjälper är om människor börjar (ärligen) att lyssna och ger respekt, så ger det lite hopp för den som är nere.
Det som inte får ske är att man för över sambandet som inte finns, jag skadar mig och jag ser resultat.
det är inte därför man ska ge respekt, utan respekten för människan ska vara där oavsett vad som sker. Eller att man bara visar att man finns till. (Jag brukar försöka hitta mina djupaste sinnen för en person, man behöver inte berätta vad man känner, det märks ändå)
Vad vet jag, men ibland är det inte lätt.
SM tycker jag är en helt annan fråga, och dess uttryck har säkert sina orsaker (kanske SM är en modern bikt för att lätta ett dåligt samvete ?)
Jag har själv ett självdestruktivt sätt, och genom åren tar den sig olika former. Jag har även en självkonstruktiv sida,
Vet inte vilken självdestruktiv period som varit sämst, dom är svåra att jämföra mot varandra.
Det är inte lätt att jämkas med sina tankar, sina känslor och viljan, men vad har jag att välja på ?
Självstympning är väldigt otrevligt för omgivningen att se på, och det är nog där frågan ligger. För själv bryr man sig inte direkt om smärtan eller skadorna. Så jag antar att man letar efter svar, man letar efter förståelse. Sen är man besviken på sig själv, för dom tidigare gånger man skurit sig, och man bara fortsätter för att ångesten är hög.
Det jag vet hjälper är om människor börjar (ärligen) att lyssna och ger respekt, så ger det lite hopp för den som är nere.
Det som inte får ske är att man för över sambandet som inte finns, jag skadar mig och jag ser resultat.
det är inte därför man ska ge respekt, utan respekten för människan ska vara där oavsett vad som sker. Eller att man bara visar att man finns till. (Jag brukar försöka hitta mina djupaste sinnen för en person, man behöver inte berätta vad man känner, det märks ändå)
Vad vet jag, men ibland är det inte lätt.
SM tycker jag är en helt annan fråga, och dess uttryck har säkert sina orsaker (kanske SM är en modern bikt för att lätta ett dåligt samvete ?)
Jag har nu läst era kommentarer till den här intressanta tråden, och till att börja med vill jag helst återföra diskussionen till just “sadomasochism” (som ju tråden heter). Vi känner till var Erich Fromm står i den frågan nu, och jag upplever inte att Fromms kritik av Freud direkt belyser eller fördjupar sakfrågan.
Sakfrågan behöver spjälkas upp, sadomasochism är ett mångfacetterat område som har implikationer för sociala, psykologiska, juridiska, genusteoretiska, medicinska och moralfilosofiska faktorer (m fl). T ex så gör Jonas fel mot sin elev i juridisk mening (eftersom han inte frågar om lov att örfila), men inte i moralfilosofisk mening (utom om man är benhård deontolg, och det är inte så vettigt att vara det). Medan det är uppenbart varför det i juridisk mening är fel att handla som Jonas, är det inte lika lätt att förstå varför det är rätt i moralisk mening. Men som Jonas själv påpekar har konsekvenserna visat sig vara på hans sida (att han inte kunde veta det själv vid tillfället är en helt annan fråga, då måste man lägga till intentioner i sitt etiska system - och goda intentioner kan gå väldigt fel också - och intentioner är väldigt besvärliga att hantera i analytisk miljö). Men jag tycker inte att det enda intressanta med det här är att diskutera huruvida det var rätt eller fel, det finns ett gäng andra aspekter som mer anknyter till forumets tema: psykologi.
Men innan jag går vidare med resonemanget ska jag säga några ord om mig själv så att ni vet vem det är som håller i tangentbordet.
- Jag är kvinna (men inte småborgare).
- Jag är masochist (men går inte i någons ledband Angelina).
- Jag har en kronisk sjukdom som ger mig mycket smärta (så jag har inte så tråkigt som man skulle kunna tro Avantgarde).
- Jag skriver ett arbete om smärta och mystika erfarenheter (är rätt påläst om smärta, självspäkelse, smärthantering osv).
- Jag använder smärta i både sensuella och neutrala sammanhang för att lära mig hantera mina andra smärttillstånd (alltså detta utöver att jag blir sexuellt retad av det). Jag lär mig fungera TROTS smärta. Alla är inte så lyckligt lottade att de helt kan gå livet ut och ignorera smärta och dess konsekvenser.
Så för att återgå till ämnet: I medicinsk mening går det också att berättiga Jonas beteende, då det är så att vi människor inte konstant är i perfekt kemiskt läge och man kan behöva en spontan förändring i kemin för att fungera normalt eller maximera vår potential. Direkt smärta (som när man slår i en tå) gör att det utsöndras en uppsättning kemikalier (endogena opiater mm) som förändrar en hormonellt, ungefär som medicin av diverse slag. (Så även utan den sexuella dimensionen kan det vara rätt att slå sin elev i uppskärpningssyfte.)
Ska vi lägga en genusteoretisk aspekt på det hela så lär den vissna ganska snart. Det hela verkar ur det perspektivet “fel” eftersom Jonas är man och den han slog är en kvinna. Nu har inte sadomasochism särskilt mycket med patriarkala strukturer att göra, mängder med män är masochister, och om det inte skulle räcka som argument så har du mycket mer våld att hämta i icke-patriarkala naturfilmer där diverse typer av djur parar sig. Likaså håller den sociala maktstrukturanalysen dåligt. Jag vill inte fördjupa mig i analysen om sadisten skulle vara maktutövare, det blir en rätt komplicerad analys som inte kan generera mer än kanske ett konstaterande att “ja, så är det”. So what, undrar jag då? Som att inte det är maktutövning på G som inte alls fyller några bra funktioner. Och är inte allt maktutövning till slut? En lärare utövar sin “makt” bara han/hon tittar på sin elev, det säger inte så mycket.
Det finns en uppsjö med litteratur som behandlar hur smärta kan förvandlas till något positivt och uppbyggande i stället för att vara nerbrytande och ett problem. Smärta har många funktioner (det finns t ex människor som inte känner smärta och som gör sig fruktansvärt illa på grund av det). Hur vi psykologiskt upplever själva smärtsenationerna (fibrer som signlerar till CNS att det är fara på taket och att det krävs en aktivitet som skyddar mot faran) varierar oerhört med kulturell kontext, med personlighetsdrag, med hormonuppsättning, och med social situation. Medicinsk bedömning påverkar också smärtupplevelsen, t ex om man har en skada som sannolikt tar kål på en så har man mer ont än om det är en skada som har ett gott ändamål, som föda barn t ex. Är man sexuellt stimulerad gör smärtan mindre “ont”, alltså det psykologiska lidandet minskar. En del läkare och psykologer har intresserat sig för de självmedicinerande aspekterna av självspäkelse. Oftast har man uppmärksammat självskärare och hur de lindrar psykisk smärta. Att smärta kan vara en lösning i stället för ett problem är det också många som tänkt. Ska man urskilja de medicinska mekanismerna (att man får en viss uppsättning kemikalier av smärta) från de psykologiska (att det kan ta en ur ett självskadebeteende eller förvanskad självbild), så kan man ställa den intressanta frågan vilka mekanismer exakt det är som gör att smärta kan upplevas positivt och inte handikappa eller förhindra ett normalt leverne.
Min fundering här cirklar alltså kring hur man omvandlar dålig smärta (ibland nödvändig) till bra smärta. Ett svar på den frågan tror jag kan ges av den som finner njutning i smärta och svaret kan komma till nytta för den som plågas av sin smärta. Det är väl ändå liiite intressant? Sen är jag rätt nyfiken på vad sadisten får ut av det hela, men det är en annan analys. (Dock inte om man ska tro den senare Freud, som menade att masochisten är en sadist som vänder sin sadism mot sig själv och sadisten är en masochist som speglar sig i sitt offer. På ett ungefär alltså. Personligen tror jag att det är MINST så komplext, jag tror inte att det går att dra absoluta gränser mellan sadisten och masochisten.)
Sedan 2008 räknas inte sadomasochism till psykiska störningar i Sverige längre. Det är rätt synd att det lär dröja innan detta vett sipprar ner till folkmassan, det är långsamma processer. Och det är rätt tragiskt med all stigmatisering av både masochisten (blir sedd ner på, sedd som ett viljelöst offer, självskadebeteende, mm) och sadisten (maktgalna psykopater som njuter av andras lidande) i vårt upplysta samhälle. Jag hoppas någon har några bra tankar kring min frågeställning: hur gör man smärtan skön?
Sakfrågan behöver spjälkas upp, sadomasochism är ett mångfacetterat område som har implikationer för sociala, psykologiska, juridiska, genusteoretiska, medicinska och moralfilosofiska faktorer (m fl). T ex så gör Jonas fel mot sin elev i juridisk mening (eftersom han inte frågar om lov att örfila), men inte i moralfilosofisk mening (utom om man är benhård deontolg, och det är inte så vettigt att vara det). Medan det är uppenbart varför det i juridisk mening är fel att handla som Jonas, är det inte lika lätt att förstå varför det är rätt i moralisk mening. Men som Jonas själv påpekar har konsekvenserna visat sig vara på hans sida (att han inte kunde veta det själv vid tillfället är en helt annan fråga, då måste man lägga till intentioner i sitt etiska system - och goda intentioner kan gå väldigt fel också - och intentioner är väldigt besvärliga att hantera i analytisk miljö). Men jag tycker inte att det enda intressanta med det här är att diskutera huruvida det var rätt eller fel, det finns ett gäng andra aspekter som mer anknyter till forumets tema: psykologi.
Men innan jag går vidare med resonemanget ska jag säga några ord om mig själv så att ni vet vem det är som håller i tangentbordet.
- Jag är kvinna (men inte småborgare).
- Jag är masochist (men går inte i någons ledband Angelina).
- Jag har en kronisk sjukdom som ger mig mycket smärta (så jag har inte så tråkigt som man skulle kunna tro Avantgarde).
- Jag skriver ett arbete om smärta och mystika erfarenheter (är rätt påläst om smärta, självspäkelse, smärthantering osv).
- Jag använder smärta i både sensuella och neutrala sammanhang för att lära mig hantera mina andra smärttillstånd (alltså detta utöver att jag blir sexuellt retad av det). Jag lär mig fungera TROTS smärta. Alla är inte så lyckligt lottade att de helt kan gå livet ut och ignorera smärta och dess konsekvenser.
Så för att återgå till ämnet: I medicinsk mening går det också att berättiga Jonas beteende, då det är så att vi människor inte konstant är i perfekt kemiskt läge och man kan behöva en spontan förändring i kemin för att fungera normalt eller maximera vår potential. Direkt smärta (som när man slår i en tå) gör att det utsöndras en uppsättning kemikalier (endogena opiater mm) som förändrar en hormonellt, ungefär som medicin av diverse slag. (Så även utan den sexuella dimensionen kan det vara rätt att slå sin elev i uppskärpningssyfte.)
Ska vi lägga en genusteoretisk aspekt på det hela så lär den vissna ganska snart. Det hela verkar ur det perspektivet “fel” eftersom Jonas är man och den han slog är en kvinna. Nu har inte sadomasochism särskilt mycket med patriarkala strukturer att göra, mängder med män är masochister, och om det inte skulle räcka som argument så har du mycket mer våld att hämta i icke-patriarkala naturfilmer där diverse typer av djur parar sig. Likaså håller den sociala maktstrukturanalysen dåligt. Jag vill inte fördjupa mig i analysen om sadisten skulle vara maktutövare, det blir en rätt komplicerad analys som inte kan generera mer än kanske ett konstaterande att “ja, så är det”. So what, undrar jag då? Som att inte det är maktutövning på G som inte alls fyller några bra funktioner. Och är inte allt maktutövning till slut? En lärare utövar sin “makt” bara han/hon tittar på sin elev, det säger inte så mycket.
Det finns en uppsjö med litteratur som behandlar hur smärta kan förvandlas till något positivt och uppbyggande i stället för att vara nerbrytande och ett problem. Smärta har många funktioner (det finns t ex människor som inte känner smärta och som gör sig fruktansvärt illa på grund av det). Hur vi psykologiskt upplever själva smärtsenationerna (fibrer som signlerar till CNS att det är fara på taket och att det krävs en aktivitet som skyddar mot faran) varierar oerhört med kulturell kontext, med personlighetsdrag, med hormonuppsättning, och med social situation. Medicinsk bedömning påverkar också smärtupplevelsen, t ex om man har en skada som sannolikt tar kål på en så har man mer ont än om det är en skada som har ett gott ändamål, som föda barn t ex. Är man sexuellt stimulerad gör smärtan mindre “ont”, alltså det psykologiska lidandet minskar. En del läkare och psykologer har intresserat sig för de självmedicinerande aspekterna av självspäkelse. Oftast har man uppmärksammat självskärare och hur de lindrar psykisk smärta. Att smärta kan vara en lösning i stället för ett problem är det också många som tänkt. Ska man urskilja de medicinska mekanismerna (att man får en viss uppsättning kemikalier av smärta) från de psykologiska (att det kan ta en ur ett självskadebeteende eller förvanskad självbild), så kan man ställa den intressanta frågan vilka mekanismer exakt det är som gör att smärta kan upplevas positivt och inte handikappa eller förhindra ett normalt leverne.
Min fundering här cirklar alltså kring hur man omvandlar dålig smärta (ibland nödvändig) till bra smärta. Ett svar på den frågan tror jag kan ges av den som finner njutning i smärta och svaret kan komma till nytta för den som plågas av sin smärta. Det är väl ändå liiite intressant? Sen är jag rätt nyfiken på vad sadisten får ut av det hela, men det är en annan analys. (Dock inte om man ska tro den senare Freud, som menade att masochisten är en sadist som vänder sin sadism mot sig själv och sadisten är en masochist som speglar sig i sitt offer. På ett ungefär alltså. Personligen tror jag att det är MINST så komplext, jag tror inte att det går att dra absoluta gränser mellan sadisten och masochisten.)
Sedan 2008 räknas inte sadomasochism till psykiska störningar i Sverige längre. Det är rätt synd att det lär dröja innan detta vett sipprar ner till folkmassan, det är långsamma processer. Och det är rätt tragiskt med all stigmatisering av både masochisten (blir sedd ner på, sedd som ett viljelöst offer, självskadebeteende, mm) och sadisten (maktgalna psykopater som njuter av andras lidande) i vårt upplysta samhälle. Jag hoppas någon har några bra tankar kring min frågeställning: hur gör man smärtan skön?
Jag att tror ett av smärtans främsta syften är att hjälpa individen fokusera utåt...med tyngdpunkt på "fokusera" (d v s smal koncentrerad uppmärksamhet) d v s när den inre smärtan (ångesten) är för stor söker man en utväg- fullständig fokus på ngt annat...smärta är en kortsiktigt bra lösning...ungefär som droger men hjälper inte individen hantera dom verkliga problemen...därför en dålig lösning i mitt tycke.
Ett annat av de främsta syftena med smärta när de utövas i relation med ngn annan är med all säkerhet tillit...och för människor som inte har upplevt stark närhet eller varit rädda för att släppa ngn inpå livet borde det bli en näst intill euforisk upplevelse att våga släppa ngn så nära som att tillåta den att tillfoga en själv smärta. En djärv gissning är att många av dessa människor inte upplevt ngn riktig närhet till sina föräldrar.
ska man bedömma karaktären på dessa männsikor tror jag, som många andra, att det till stor del handlar om makt...många ggr människor som känt sig underlägsna som hittar ett sätt att få känna kontroll över andra (sadisten), samtidigt som de förstärker en redan negativ självbild. vad gäller masochisten tror jag orsakerna är mer komplexa och att karaktären kan variera från person till person, jag tror det finns den överlägsna som njuter av att låta ngn annan tro att dom har makt, njuter av att känna så stark kontroll att de kan lägga sitt liv i ngn annans händer, jag tror även det finns de undergivna som bekräftar sin självbild, de som försöker förstärka en sexuell upplevelse, ta kontroll över sin kropp, smärtupplevelser osv osv.
Oavsett vilket det handlar om tror jag att det är en form av låtsas lösningar på verkliga problem.
Ett annat av de främsta syftena med smärta när de utövas i relation med ngn annan är med all säkerhet tillit...och för människor som inte har upplevt stark närhet eller varit rädda för att släppa ngn inpå livet borde det bli en näst intill euforisk upplevelse att våga släppa ngn så nära som att tillåta den att tillfoga en själv smärta. En djärv gissning är att många av dessa människor inte upplevt ngn riktig närhet till sina föräldrar.
ska man bedömma karaktären på dessa männsikor tror jag, som många andra, att det till stor del handlar om makt...många ggr människor som känt sig underlägsna som hittar ett sätt att få känna kontroll över andra (sadisten), samtidigt som de förstärker en redan negativ självbild. vad gäller masochisten tror jag orsakerna är mer komplexa och att karaktären kan variera från person till person, jag tror det finns den överlägsna som njuter av att låta ngn annan tro att dom har makt, njuter av att känna så stark kontroll att de kan lägga sitt liv i ngn annans händer, jag tror även det finns de undergivna som bekräftar sin självbild, de som försöker förstärka en sexuell upplevelse, ta kontroll över sin kropp, smärtupplevelser osv osv.
Oavsett vilket det handlar om tror jag att det är en form av låtsas lösningar på verkliga problem.
-
JonasNyström
- Inlägg: 18
- Blev medlem: 01 jun 2018 18:18
Re: Sadomasochism
Hej. Det är jag, JN. Tiden går fort när man har roligt. Det var 14 år sedan Johan Ågren startade denna tråd för att locka mig att skriva. Jag slutade skriva 2004. Smärtsessionerna hade börjat kännas allt mer inaktuella och den aspekten klingade av och försvann. Vi var glada för vad arbetet med smärta hade givit oss men saknade egentligen inte själva saken. Det var ju ingen egentlig kink för oss. Jag och sofia gifte oss 2006. Levde ett ganska konventionellt liv, i alla fall för att vara oss, och fick en dotter 2007. Därefter tappade hon intresset för sängkammarlivet och jag var för stolt för att bråka om den saken (eller ens riktigt föra den på tal -- vill man inte så vill man inte). På något sätt fick vi till det några gånger och ut kom ytterligare en dotter. På ytan var harmonin total. Vi var de bästa av vänner, var aldrig osams och livet puttrade på. Men något var fel under ytan -- oklart vad -- och sofia tog oväntat ut skilsmässa 2014. Det drabbade mig hårt. Jag grät mig till sömns var och varannan natt i tre och ett halvt års tid. Uppslitande vårdnadstvister, lögner, svek, förtal, det forna sm-livet outat och presenterat som övergrepp och inget av det vi hållit heligt tillsammans fick gå obespottat. En mardröm.
Men så efter jul landade jag i att okay, jag antar att jag är öppen för en ny kvinna ändå. Någon giftasvuxen. Jag tycker inte om oförbindlighet och skall man tumla om i bingen så skall man också vara öppen för barn och barn behöver trygghet och stabilitet, så det får bli ett äktenskap till. Mycket att hinna med under en livstid, men det får väl gå. Så jag signalerade till de högre makterna att okay då, skicka en lämplig kvinna om det finns någon på lager. Och kvinnan kom efter en vecka. Vi filosoferade i fyra månader, tog i hand, pratade inte känslor och relationer och -- jag friade. Men krävde att hon väntar med att svara tills efter midsommar. Kommer inte att göra någonting man kan bli med barn av under den tiden. Men sedan ett par veckor är vi … känner vi varandra, i biblisk mening, och, tja, det blir ränder och fläckar i 50 nyanser av blått. Vi har enormt roligt och intensivt.
Men så efter jul landade jag i att okay, jag antar att jag är öppen för en ny kvinna ändå. Någon giftasvuxen. Jag tycker inte om oförbindlighet och skall man tumla om i bingen så skall man också vara öppen för barn och barn behöver trygghet och stabilitet, så det får bli ett äktenskap till. Mycket att hinna med under en livstid, men det får väl gå. Så jag signalerade till de högre makterna att okay då, skicka en lämplig kvinna om det finns någon på lager. Och kvinnan kom efter en vecka. Vi filosoferade i fyra månader, tog i hand, pratade inte känslor och relationer och -- jag friade. Men krävde att hon väntar med att svara tills efter midsommar. Kommer inte att göra någonting man kan bli med barn av under den tiden. Men sedan ett par veckor är vi … känner vi varandra, i biblisk mening, och, tja, det blir ränder och fläckar i 50 nyanser av blått. Vi har enormt roligt och intensivt.
Re: Sadomasochism
Så oväntat. Herr Nyström! Som åren går. Jag vet inte om du minns mig. Jag kallade mig skogsälvan då. Men varför gör du så, väntar till efter midsommar? Midsommar är ju jätteromantiskt!
-
JonasNyström
- Inlägg: 18
- Blev medlem: 01 jun 2018 18:18
Re: Sadomasochism
Ah, min skogsälva, ett sånt oväntat återseende, var hälsad! Ja du. Korta svaret: Just därför. För att det råder uppkrafter i hela naturen -- även i vår inre natur -- fram till solvändan, och det är så lätt att bara bli medryckt. Jag hade inte den erotiska blicken påkopplad när jag, torrt och sakligt, såg på henne och konstaterade att jag kan för all del ha fel, men jag tror att du skall föda mig en son. August FRÅGADE den unga Harriet. Jag MEDDELADE MIN TRO. Annars är situationen lite snarlik. Det var i grund och botten ingen romantisk fråga. Det var en fråga som handlade om mitt familjenamns fortlevnad efter mitt fysiska frånfälle.
Nå, okok, jag ser vad du ser: Sådant kan man absolut finna en romantik i. Rentav en magi. Och … Den har alltså uppstått. Den i sig är djupt okomplicerad. Även om omständigheterna är desto mer sammansatta, även moraliskt. Jag vet inte hur mycket det är passande att nämna, såhär i det offentliga, men det finns stoff för en gastkramande roman här. Såtillvida är detta en i teknisk mening romantisk historia.
Nå, okok, jag ser vad du ser: Sådant kan man absolut finna en romantik i. Rentav en magi. Och … Den har alltså uppstått. Den i sig är djupt okomplicerad. Även om omständigheterna är desto mer sammansatta, även moraliskt. Jag vet inte hur mycket det är passande att nämna, såhär i det offentliga, men det finns stoff för en gastkramande roman här. Såtillvida är detta en i teknisk mening romantisk historia.
Re: Sadomasochism
Din? Ursäkta mig men du kanske inte ska uttrycka det så? Lova mig att du är varsam, förståndig och axlar det ansvar du åtagit dig till fullo. Jag vill ha ditt ord på det.
-
JonasNyström
- Inlägg: 18
- Blev medlem: 01 jun 2018 18:18
Re: Sadomasochism
Mitt ord på att jag axlar det ansvar som följer på att kalla dig "min skogsälva"?? Jag kunde ha sagt "min väninna skogsälva", jag gör inga anspråk på att äga dig! 
Men jag ÄR glad att "se" dig igen. Och hoppas att din mellantid har varit dig god.
Men jag ÄR glad att "se" dig igen. Och hoppas att din mellantid har varit dig god.Re: Sadomasochism
Får jag hålla ett bröllopstal här?
Re: Sadomasochism
Mina damer och herrar. Vi är nu församlade för att bevittna och helga denna kärlek och dess manifestationer. Framför oss har vi en tistel och en törnekrona. Detta par önskar jag all välgång. Må de blomstra, men aldrig dö. Hon blir åter en vallmo och han ett löjtnashjärta. Amen.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster