Vemod - platser och människor ni mött. Hur tacklar ni det?

[Kristoffer]

Hejsan!

Kan fler hålla med mig om att vemod är en av de värsta känslorna som finns.

Själv har jag under de senaste åren varit med om mycket.

Jag tog studenten i våras och när jag inte har något att göra tänker jag tillbaka på hur stämningen var - alla människor - en sammankomst och stämning som man aldrig kan få uppleva igen.

Resor är en annan sak som är något jag tänker tillbaka på. Jag var t.ex. i Litauen tidigare i år på ett projekt och besökte en mindre ort där mentaliteten och trakterna var helt annorlunda mot hemma i Sverige. Man bodde enklare, man var gladare och flera upplevelser där kommer jag ständigt komma ihåg.


Den här känslan att tänka tillbaka på upplevelser man inte kommer få uppleva igen är faktiskt rätt deprimerande. Om jag tittar på fotografier får jag lätt gåsahud och kan fälla en tår. Självklart skulle man kunna resa tillbaka till nån plats man varit på, men det känns ändå inte som att det blir samma sak och man måste ju gå vidare.


Är det fler som brukar känna samma sak? Hur tacklas ni med detta?

[Skogsälvan]

Ja, alla känner väl det bitterljuva vemodet ibland. Försök att förstå att du känner så för att du har haft fina stunder, stunder du ska vara glad över. I och med att du fortsätter ditt liv stagnerar du inte. Hade du stannat kvar så hade lyckoruset lagt sig och lett till tristess eller liknande. Nu är du öppen för nya händelser och du har fina minnen i bagaget.

[Danny]

Hej Kristoffer och alla andra. Jag är ny här! Snubblade över forumet igår och det har givit mig en del att tänka på, intressanta saker!

Hur som helst, det där du skrev om att komma hem och längta tillbaka till en tid som har varit har jag haft väldiga problem med under en längre tid i mitt liv! Jag var ett år i USA och när jag kom tillbaks till Sverige, kändes allt annorlunda. Det var där det började. Jag längtade varje dag efter något som inte fanns längre. Jag var väldigt deprimerad under en två års period, där jag verkligen inte gjorde något speciellt, förutom att jobba. Jag levde i en drömvärld, som egentligen inte fanns men har funnits. Vänner, händelser, platser, jag saknade allt!!!!
Två år senare bestämde jag mig för att åka tillbaka, endast för att jag ville se om det verkligen fortfarande var så som det var förut. Jag sade upp mig på jobbet, sade upp min lägenhet och sålde alla mina möbler men givetvis var det ju inte samma sak. Det var absolut inte så som jag trodde, eftersom jag mentalt befann mig i en tid som redan var passé.
Jag var helt plötsligt knäckt och visste nu absolut inte vart jag skulle ta vägen.

Känslan avtog efterhand som tiden gick. Jag kan säga att jag har haft mycket svårt för att hitta någonstans där jag trivs, flyttat till många ställen och testat nya saker för att hitta något som tillfredställer det jag föreställde mig. Bor nu i Hamburg sedan två år tillbaka och har verkligen hittat ett ställe där jag trivs. Äntligen är jag av med det problemet!!!!!!!!

Finns väl inget tipps, låt tiden avgöra, deppa inte ihop bara och gör det du känner för! Det är viktigt! Vill du tillbaka, gör det! Jag tror att det handlar om att verkligen testa sig fram och se vart man hamnar.