Pollen skrev:Denna tradition har kört fast i föreställningen att allt är föreställning.
Min hjälte Aristoteles tog sig runt den för 2500 år sedan: bakom föreställningen av äpple finns äpplen, annars hade vi inte föreställningen av äpple.
Så kort kan man sammanfatta skillnaden!
Vårt intellekt ger oss tillgång till världen. Det är inte alls så att intellektet separerar oss från världen. Vi vet det!
Tanken är den att den relativa världen som äpplet verkar tillhöra existerar, den finns bara inte som "något av sig själv", och den är inte den primära verkligheten. Den naiva realismen som bygger på den konkreta erfarenheten som "pekar mot den som något eget" är en erfarenhet som finns tillsammans genom förhållandet mellan erfarenheten och det erfarna. Relationen mellan dem är nödvändig och kan inte plockas bort.
Naiv realism som du verkar syfta på har ett par hål som av nödvändighet måste finnas där om man har den filosofiska posisionen.
Vad Whitehead kalla för "fallacy of misplaced concreteness" är vad naiv realism måste stå på, och det blir lite av en filosofisk kvicksand.
Känslan av att äpplet finns konkret är en intuition, känsla, en erfarenhet, man gör till något abstrakt som blir konkret och man sätter den ettiketten på "alla äpplen" samtidigt som man sätter den på "allt yttre som något separat eget".
Det är med erfarenheten och förmågan att tilldela specifika saker en abstrakt kvalitet vi gör detta, det är inget som är ontologiskt i äpplet.
Hade vi inte haft erfarenheten, förmågan och tilldelat erfarenheten av äpplet denna "äppelobjektegenskap" (fysisk separat objekt som finns oberoende av annat) hade den naiva realismen inte kunnat existera som filosofisk position.
Det som händer är att man föreställer sig "äpplet som egen sak" och kallar det för "verkligheten utan erfarenheten av den".
Det som händer så att säga "i verkligheten" är att erfarenheten förhåller erfarna föremål till förmågan att erfara saker genom just den förmågan.
Det vi kallar verklighet är endast möjligt genom den relationen, alltså det inre+yttre tillsammans, är nödvändigt och går inte att komma ifrån.
Tiden är en sådan förmåga, det är en psykologisk förmåga att dela in saker i mönster av mening vi kan använda för våra syften.
Nuet är antingen en punkt i en linje skapad med den förmågan eller så är det den direkta erfarenheten UTAN att den förmågan ettiketerar saker som "saker i världen med tid".
Både tiden och nuet är abstrakta begrepp vi tilldelar vår inre MODELL av världen.
Äpplet är en del av en inre modell.
Kan du inte skapa en tråd om Aristoteles och ta dina favoritgrejer med hans tankar? Det finns ju lite att gå in på där om man säger så
Hans metafysik blir lite missvidande i tråden om Nuet så snart komme Pilatus och tar oss.
När jag talar om visdomstraditionernas förhållande till det relativa (tidsfyllda, objektfyllda) och det absoluta (tidslösa, formlösa) så menar jag att påpeka att modellen (alltså kosmologin) innefattar och förklarar bägge aspekterna, den UTESLUTER dem inte. Äpplet existerar både som erfaret och fysiskt men inte som något primärt, eget, av sig självt existerande bortom det inre, utan saker finns endast som "händelser i det absoluta" som så att säga "händer med sig självt".
När man menar att det är en illusion syftar man på en specifik sak, alltså att illusionen är att dem "händer separat" i en "värld där ute som finns primärt" och att erfarenheten är en konsekvens av den och ingenting annat.
Missförståndet är att ringarna på vattnet skulle KUNNA vara någonting annat än vattnet.
Tiden är i det relativa, det är ringar på vattnet, vattnet är tidslöst och endast tillgängligt NU, enligt Vedantafilosoferna