Anders skrev:Om vi börjar lite bakifrån, så kan det finnas övergripande mål som bestämmer hanteringen av det med godis och det skrikande barnet. För min del var spelreglerna i det habitat jag växte upp i sådana att det var otänkbart att man som unge skulle kunna skrika sig åt fördelar, och jag var tydlig med det på en gång så konfliktsituation uppkom sällan. Och att den i familjen som jobbade skulle ha fördelar av det, till exempel ha första tjing på det goda var likaledes en självklarhet. Den rent praktiska lösningen var den som hustrun växte upp med, lördagsgodis,och det respekterades. Man skulle kunna säga att de spelregler som gäller i ett habitat, är resultatet av just de här kompromisserna, det är en konsensus som gäller, och man kan nog koppla de här spelreglerna mot ideologierna. Sen är en intressant detalj här att föräldrars habitat inte nödvändigtvis är desamma. Har kommer kompromisserna in.
Uppväxtvillkor är ju helt klart en faktor som spelar in, men det förklarar knappast allt. Jag har två syskon som växt upp tillsammans, och kan väl då sägas komma från samma habitat, men ändå har de väldigt olika personlighet och värderingar - som också till exempel visar sig i deras olika sätt att uppfostra sina respektive barn. T ex detta om godisfixering är en typ av problem som kan uppstå inom ena familjen, men mer otänkbart inom andra familjen, och inom andra familjen är det andra typ av problem som går att se istället. Att skylla allt på habitatet känns långsökt, särskilt med tanke på att de har så likartade habitat. Barnens beteenden uppstår dock knappast bara av en slump... och nog är det så att barnen präglas mycket efter föräldrarna.
Något jag noterat i relationen mellan förälder och barn är att dels så finns det en tendens för barnen att ta efter sina föräldrar, att göra som föräldrarna gör, och dels finns det en tendens att barnen formar en slags antites till föräldrarna. Att barnen upptäcker och sedan testar/utmanar/utnyttjar föräldrarnas svagheter. T ex när föräldrarna är väldigt förnuftsbetonade kommer de bli utmanade av sina barn på ett känslomässigt plan.
Detta är iaf sådant som jag tyckt mig notera utifrån min livserfarenhet. Vad forskningen dragit för slutsatser om relation mellan föräldrar och barn är jag inte närmare insatt i.