Andras inre [modererad av trådskapare]

[David H]

Vad går det att veta om andras inre? Till exempel vad någon annan har för känslor, intentioner, hur den mår och dylikt?

Är den viktigaste kunskapskällan här vad man själv ser och observerar i den andra? Eller är det viktigare kunskapskälla vad den andra berättar om sitt inre? Någon annan metod vi kan använda för att komma till rimliga svar? Är det ens en självklarhet att det går att göra en distinktion mellan ens eget och någon annans inre, eller kan det finnas skäl att dra slutsatsen: ditt inre = mitt inre?

Om vi till exempel tar frågan om en annan har ont eller inte…och du ser att personen inte rör en min men ändå berättar att den känner extrem smärta, eller tvärtom att du ser en person som grimaserar med ett förvridet ansikte - men vid förfrågan svarar personen i fråga att den ändå inte har ont.
Hur ska vi kunna ge så korrekt svar som möjligt om andra personens smärta, och vad ska vi grunda det i?

[David H]

Testar att själv slänga ut några funderingar...

Vad går det att veta om andras inre? Till exempel vad någon annan har för känslor, intentioner, hur den mår och dylikt?

Är den viktigaste kunskapskällan här vad man själv ser och observerar i den andra? Eller är det viktigare kunskapskälla vad den andra berättar om sitt inre? Någon annan metod vi kan använda för att komma till rimliga svar?

I strikt mening går det inte att veta någonting om andras inre. Men likt vilken annan fråga som helst, går det alltid att vara mer eller mindre säker, tänker jag.
Vad någon annan berättar om sitt eget inre är såklart en viktig kunskapskälla, men knappast den enda kunskapskällan och inte nödvändigtvis den bästa kunskapskällan. Andra kan avsiktligt undanhålla viss information, de kan ha bristande självinsikt, och risken finns att de inte talar sanning.
Men å andra sidan, att man själv ska ha kunskap om den andra personens inre, utan att fråga och låta personen själv berätta, är inte heller det något som borde tas för givet. Nog är det ofta så att personer projicerar sina egna känslor och tankar på andra. De mörka tankar och känslor som man inte vill kännas vid, kan nog lätt tillskrivas någon annan istället.

Bästa metoden för att förstå någon annans inre tänker jag behöver vara en sammanvägning av olika faktorer. Att använda egna omdömet är viktigt, men det ersätter inte att faktiskt fråga den andra. Och när man får svar från den andra som inte är i linje med vad man själv tänker att den tänker, finns ju alltid möjligheten att ställa följdfrågor. Tror man att någon annan talar osanning om sina intentioner, kan man ställa frågor till personen om detta och därefter se vad man får för svar.

Är det ens en självklarhet att det går att göra en distinktion mellan ens eget och någon annans inre, eller kan det finnas skäl att dra slutsatsen: ditt inre = mitt inre?

Korta svaret här är att det självklart är skillnad mellan "mitt inre" och "ditt inre". Bara för att jag t ex känner smärta, betyder det inte att även du känner smärta.
Men fördjupar vi oss i denna fråga, tänker jag att det också går att lyfta några komplicerande faktorer. En sådan faktor är det inte är en självklarhet om en röst talar utifrån ett jag-perspektiv eller ett vi-perspektiv. Den som talar kan antingen ha en mental inställning som utgår från ett "jag" eller så har den en mental inställning som utgår från ett "vi", och i det senare fallet görs det ingen skillnad mellan mig och dig.

Sen tänker jag också att en viktig faktor är hur vi påverkar varandra. Vad en person känner inombords är beroende av vad personen den interagerar med känner inombords. Är det t ex en "trevlig stämning" så är det inte något som finns i bara ena eller andra personen, utan det innefattar väl någon slags gemensam upplevelse?

[Anders]

Eftersom jag behövde typ femton sessioner hos snordyr shrink innan jag kom underfund med fundamentala delar av mitt eget inre kan man börja med att konstatera att kartlägga inren är svårt. Inren är bökiga.

Brukar lyssna på P1´s söndagsintervjun där den duktige Martin Wicklin under en timme intervjuar kända svenskar. Det blir som en blandning av att man får veta något om den personens inre (Nu senast Karl Einar Häckner, mycket intressant) och att den personen också får veta något. Kort sagt, i ett samtal framträder det något av en persons inre, för egen och annans beskådan.

Kunskap om personens genitik, dess arv och miljö kan ge kunskap om hur personen tänker. Och kanske också känner. Om en person är son till en proffscyklist lär den inte ha lärts upp på att ta smärta på något större allvar, men om personen är son till en ensamstående, känslig, omhuldande och förmögen dam är sannolikheten större att den skall uppleva smärta större.

MRT, olika typer av scanning av hjärnan, kan det säga något om känslor och tankar?

Läraren i skolan är väl ett praktexempel på person som får se en mängd individers inre liv. Dag efter dag, kanske år efter år. Och som lite har uppgiften att bedöma detta inre.

Man kan ju själv kolla, andra ger ju omdömen om ens egna tänkande. Stämmer det? Förvånande ofta skulle jag nog kunna säga. I och för sig har jag väl aldrig, förutom under ett par delar i livet då jag mått dåligt, varit den som går omkring och döljer mina känslor och tankar. Men bara det att man gör det säger något om ens inre liv.

En annans inre kan väl kanske ses som ett fenomen? och det egna också.

[Smisk]

Vad går det att veta om andras inre? Till exempel vad någon annan har för känslor, intentioner, hur den mår och dylikt?

Ja det går att veta saker om andras inre. Dels så har vi ett eget inre tillsammans med en delvis medfödd potentiell förmåga vi lär oss förhålla oss till andra med, empati. Vi har biologiska funktioner som är gjorda för att reagera på och reflektera andras inre.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spegelneuron

Samtidigt kan vi inte på ett direkt sätt lita på att det vi erfar eller ens är övertygade om är korrekt kunskap om andras inre så vi får pragmatiskt prova oss fram. Om mina direkta reaktion på något du tänker, känner, borde känna och säger att du tänker och känner verkar stämma och mitt förnuft tänker att det är troligt så kan jag utgå ifrån att jag vet i alla fall något om saken tills annat verkar mer troligt.

En filosofiskt intressant sak här tycker jag då är hur det inre existerar, vad det är och vilka typer av inre som existerar och hur vi då det detta.
Kan andra saker ha inre kvalitéer trots att vi inte är "gjorda för" att uppfatta dem som sådana?

Jag är övertygad om att vår erfarenhet, och därför vidare vårat psyke, tänkande osv, är formade mest för att passa det som är viktigt för våra liv och som har fungerat och saker som existensens natur, psykets natur, livets natur och ett eventuellt "inre hos universum eller inre hos allt levande" har inte varit viktigt under största delen av utvecklingen av liv på jorden.

Ögon har haft värde för att kunna förhålla våra liv till omvärlden genom kombinationer av hur biologiskt liv kan utvecklas och hur ljus kan användas för det osv och att förstå andra personers inre har varit viktigt men att förstå "det inres natur" har inte varit det. Att då förstå hur allt levande skulle kunna ha någon form av inre är därför inte något vi gör på samma spontana sätt och får lära oss genom vår uppväxt.

En del verkar dock ha fått detta med sin kultur där man inom indianers kulturer tänker sig att allt liv är besjälat osv.

Jag undrar hur skillnaden är hos den fysiska hjärnan/nervsystemet hos en person som är uppväxt och övertygad om fysikalism och en som är uppväxt och övertygad om att universum är en levande, besjälad plats skapad av Gud.

Vi vet att det skiljer sig mellan personer som mediterat över denna typ av sak och lever liv inom en sådan kultur och personer som inte gjort det.

[David H]

Eftersom jag behövde typ femton sessioner hos snordyr shrink innan jag kom underfund med fundamentala delar av mitt eget inre kan man börja med att konstatera att kartlägga inren är svårt. Inren är bökiga.

Brukar lyssna på P1´s söndagsintervjun där den duktige Martin Wicklin under en timme intervjuar kända svenskar. Det blir som en blandning av att man får veta något om den personens inre (Nu senast Karl Einar Häckner, mycket intressant) och att den personen också får veta något. Kort sagt, i ett samtal framträder det något av en persons inre, för egen och annans beskådan.

Kunskap om personens genitik, dess arv och miljö kan ge kunskap om hur personen tänker. Och kanske också känner. Om en person är son till en proffscyklist lär den inte ha lärts upp på att ta smärta på något större allvar, men om personen är son till en ensamstående, känslig, omhuldande och förmögen dam är sannolikheten större att den skall uppleva smärta större.

Instämmer med detta, bra skrivet, tycker jag.

MRT, olika typer av scanning av hjärnan, kan det säga något om känslor och tankar?

Javisst, kan det väl det, tänker jag.
Röntgenundersökning av hjärnan kan till exempel bidra till ställandet av demensdiagnoser (kognitiv svikt och minnessvikt)
Vi har ju även sådant som lögndetektorer, som utvärderar huruvida en person ljuger eller inte, baserat på kroppsliga reaktioner - t ex puls, blodtryck, svettning.

Men det finns vissa komplicerande faktorer här. För det första är det bra att notera att alla empiriska studier går ut på att studera korrelation, vilket inte är samma sak som kausalitet i strikt bemärkelse. Vill vi vara trogen den vetenskapliga metoden så mynnar all typ av antaganden om kausalitet ut i sannolikhetsbedömningar - vi kan inte veta säkert om våra antaganden stämmer eller om vi är helt ute och cyklar.

Sen kan man ju också konstatera att även om det är så att olika empiriska undersökningar hjälper oss att ge vissa svar om andras inre, så ger ju dessa undersökningar knappast svar om någon persons hela inre värld...T ex kan det vara så att röntgen av hjärnan bidrar till konstaterandet att en person är dement, men det är ju knappast så att alla dementa personer har lika dana inre upplevelsevärldar. Två olika personer kan ju båda ha demens, men ändå ha väldigt olika personligheter, värderingar etc.

Och lögndetektorer är inte heller felfria. Det går att använda vissa knep för att "lura" lögndetektorerna.

Man kan ju själv kolla, andra ger ju omdömen om ens egna tänkande. Stämmer det? Förvånande ofta skulle jag nog kunna säga. I och för sig har jag väl aldrig, förutom under ett par delar i livet då jag mått dåligt, varit den som går omkring och döljer mina känslor och tankar. Men bara det att man gör det säger något om ens inre liv.

En annans inre kan väl kanske ses som ett fenomen? och det egna också.

Att du aldrig går runt och döljer dina tankar och känslor tror jag inte på. Jag tror att i princip alla människor döljer tankar och känslor mer eller mindre hela tiden, både för sig själv och för andra.

[Algotezza]

Källor till information/kunskap om andras inre (och som jag använder)

1. Andras inre kan vi ana genom vad vi själva har i vårt inre och hur det fungerar, men det kräver att man har hyfsad koll på sitt eget inre, alla emotionella och kognitiva flöden. Har vi det - alltid och överallt? Plus att det kräver ärlighet och att inte ljuga för sig sjäölv. Är vi så ärliga - överallt och alltid?

2. Andras inre kan vi ana genom vad de via språket förmedlar till oss i form av verbala utsagor. Dessa kan vara falska eller sanna. Hur kontrollerar vi sanningshalten? Hur verifierar och falsiferar vi andras utsagor om sitt inre?

3.Andras inre kan vi ana genom deras kroppsspråk och mimik. Kan man inte ljuga med hjälp av dessa?

4. Andras inre kan vi ana genom intuition. Men hur verifierar eller falsifierar vi intutitv information? Är inte intuition bara omedelbara slutsatser (utan föregående resonemang) utifrån de tre punkterna ovan?

5. Via ordlös direkttelepati (i brist på bättre ord) när man befinner sig "på samma emotionellt-mentala frekvens (i brist på bättre uttryck)" som en annan person eller levande varelse, t.ex. ett husdjur. Förmodligen är detta baserat på känsla och kan därför likna intuitiv information. Finns det sådana direktförbindelser mellan levande varelser? Är det bara flum?

[Smisk]

Källor till information/kunskap om andras inre (och som jag använder)

1. Andras inre kan vi ana genom vad vi själva har i vårt inre och hur det fungerar, men det kräver att man har hyfsad koll på sitt eget inre, alla emotionella och kognitiva flöden. Har vi det - alltid och överallt? Plus att det kräver ärlighet och att inte ljuga för sig sjäölv. Är vi så ärliga - överallt och alltid?

2. Andras inre kan vi ana genom vad de via språket förmedlar till oss i form av verbala utsagor. Dessa kan vara falska eller sanna. Hur kontrollerar vi sanningshalten? Hur verifierar och falsiferar vi andras utsagor om sitt inre?

3.Andras inre kan vi ana genom deras kroppsspråk och mimik. Kan man inte ljuga med hjälp av dessa?

4. Andras inre kan vi ana genom intuition. Men hur verifierar eller falsifierar vi intutitv information? Är inte intuition bara omedelbara slutsatser (utan föregående resonemang) utifrån de tre punkterna ovan?

5. Via ordlös direkttelepati (i brist på bättre ord) när man befinner sig "på samma emotionellt-mentala frekvens (i brist på bättre uttryck)" som en annan person eller levande varelse, t.ex. ett husdjur. Förmodligen är detta baserat på känsla och kan därför likna intuitiv information. Finns det sådana direktförbindelser mellan levande varelser? Är det bara flum?

Som jag talat om tidigare så finns det saker som gör detta väldigt rörigt eftersom man lätt blandar ihop vad man menar.
Vi blandar lätt ihop sakerna fakta med värde och sanning med autenticitet. När vi tänker att något "är" en viss sak och när vi tänker att något "är viktigt" eller när vi tänker att något är "sant som i fakta" eller när vi tänker att vi är "sanna mot oss själva eller i enlighet med vad som har ett visst värde" så är dessa saker helt olika.

Exempelvis, när vi talar om att avgöra om det något berättar om sitt inre är berättat så som det uppfattas och med avsikten att försöka vara sann mot sig själv och inte ljuga så innefattas där minst 4-5 helt andra typer av saker. Inom exempelvis terapi så får vi en situation som är ett komplext sammanhang som kanske bygger på att en patient talar med en psykolog med olika syften som att må bättre, lära sig om sig själv, få nya beteenden, tankar, känslor osv eller upptäcka nya tankar som kan påverkar livet i en bättre riktning osv. Det är sällan det enda som pågår är att man försöker säga en enda sak på ett visst sätt genom att "berätta vad man tänker eller känner". Istället gör man det för att uppnå saker och konstruerar samtidigt meningsfulla saker som inte har just med detta att göra.

När jag läser trådar på forum på nätet eller ser saker i social media så tänker jag i princip alltid, vad är det som missuppfattas?
Halmgubbar är helt och hållet standard enligt min uppfattning och de är väldigt sällan jag uppfattar att man endast vill uttrycka sig så som man tänker och känner för att få ett bra svar. Istället är det helt andra agendor som driver trådarna jag ser som jag uppfattar dem.
Oftast vill man styra över andras beteenden och bestämma saker över dem genom att nedvärdera dem så som genom att göra halmgubbar istället för att försöka förstå dem.

[David H]

Vad går det att veta om andras inre? Till exempel vad någon annan har för känslor, intentioner, hur den mår och dylikt?

Ja det går att veta saker om andras inre. Dels så har vi ett eget inre tillsammans med en delvis medfödd potentiell förmåga vi lär oss förhålla oss till andra med, empati. Vi har biologiska funktioner som är gjorda för att reagera på och reflektera andras inre.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Spegelneuron

Samtidigt kan vi inte på ett direkt sätt lita på att det vi erfar eller ens är övertygade om är korrekt kunskap om andras inre så vi får pragmatiskt prova oss fram. Om mina direkta reaktion på något du tänker, känner, borde känna och säger att du tänker och känner verkar stämma och mitt förnuft tänker att det är troligt så kan jag utgå ifrån att jag vet i alla fall något om saken tills annat verkar mer troligt.

Tycker du tar upp viktiga aspekter här. (Begreppen re(åter)-agera, re-flektera och spegel-neuron, innehåller väl alla något av "lika-möter-lika", apropå den andra tråden?)

För att förstå andras inre tror jag verkligen att pröva sig fram är en viktig nyckel.
1. Vi har kunskap om den andras inre, men kunskapen är inte fullständig
2. Genom att prova oss fram, ställa frågor och följdfrågor etc kan vi öka vår kunskap
3. Slutligen tänker jag att målet är att landa i någon slags gemensam bekräftelse. Först när sändare och mottagare är nöjda med samma beskrivning har vi något vi färdigt kan konstatera.

Kan jämföras vid det perfekta lösandet av en mordgåta. Det innefattar allt som oftast även ett erkännande, en bekännelse.

Jag undrar hur skillnaden är hos den fysiska hjärnan/nervsystemet hos en person som är uppväxt och övertygad om fysikalism och en som är uppväxt och övertygad om att universum är en levande, besjälad plats skapad av Gud.

Vi vet att det skiljer sig mellan personer som mediterat över denna typ av sak och lever liv inom en sådan kultur och personer som inte gjort det.

Ett rimligt antagande är väl att den mänskliga hjärnan inte är särskilt anpassad för att komma på vad som verkligen är sant, eller att ens vara intresserad av vad som verkligen är sant. Ser vi till evolutionen kan vi anta att sådant som fortplantning och överlevnad borde stå högre i kurs hos oss, än exempelvis sanning. Står valet mellan att berätta sanning och få erbjudande om sex/att fortplanta oss, väljer vi kanske det senare? Och står valet mellan att berätta sanning och dö, eller ljuga och överleva, väljer vi kanske lögnen?
Samtidigt tänker jag att detta med sanning ändå inte är helt enkelt för oss att vifta undan. Det finns en kraft i sanning som inte går att underkuva, ens för den som försöker.

Jag tänker att dessa faktorer i alla fall är viktiga att ta hänsyn till när det gäller att förstå både vårt egna och andras inre.

Hur våra tankar och förhållningssätt rent fysiskt kan ändra hjärnans och nervsystemets struktur? Låter som ett svårt men knappast omöjligt forskningsområde

[David H]

Källor till information/kunskap om andras inre (och som jag använder)

1. Andras inre kan vi ana genom vad vi själva har i vårt inre och hur det fungerar, men det kräver att man har hyfsad koll på sitt eget inre, alla emotionella och kognitiva flöden. Har vi det - alltid och överallt? Plus att det kräver ärlighet och att inte ljuga för sig sjäölv. Är vi så ärliga - överallt och alltid?

2. Andras inre kan vi ana genom vad de via språket förmedlar till oss i form av verbala utsagor. Dessa kan vara falska eller sanna. Hur kontrollerar vi sanningshalten? Hur verifierar och falsiferar vi andras utsagor om sitt inre?

3.Andras inre kan vi ana genom deras kroppsspråk och mimik. Kan man inte ljuga med hjälp av dessa?

4. Andras inre kan vi ana genom intuition. Men hur verifierar eller falsifierar vi intutitv information? Är inte intuition bara omedelbara slutsatser (utan föregående resonemang) utifrån de tre punkterna ovan?

5. Via ordlös direkttelepati (i brist på bättre ord) när man befinner sig "på samma emotionellt-mentala frekvens (i brist på bättre uttryck)" som en annan person eller levande varelse, t.ex. ett husdjur. Förmodligen är detta baserat på känsla och kan därför likna intuitiv information. Finns det sådana direktförbindelser mellan levande varelser? Är det bara flum?

Det låter alla som vettiga källor tycker jag...men är det inte rimligt att också lägga till...

6. Kommunikation. Att kommunicera fram och tillbaka, frågor som leder till svar och motfrågor, och motfrågor till motfrågor osv
7. Gemensam bekräftelse. Den ena säger något, och den andra svarar bekräftande - "ja, det är faktiskt precis vad jag menade".

Kanske vi då nån gång kan få uppleva sista versens twist:


I know where you go to, my lovely
When you're alone in your bed
I know the thoughts that surround you
'Cause I can look inside your head

[David H]

När jag läser trådar på forum på nätet eller ser saker i sociala media så tänker jag i princip alltid, vad är det som missuppfattas?
Halmgubbar är helt och hållet standard enligt min uppfattning och de är väldigt sällan jag uppfattar att man endast vill uttrycka sig så som man tänker och känner för att få ett bra svar. Istället är det helt andra agendor som driver trådarna jag ser som jag uppfattar dem.
Oftast vill man styra över andras beteenden och bestämma saker över dem genom att nedvärdera dem så som genom att göra halmgubbar istället för att försöka förstå dem.

Det låter lite negativt tycker jag. Jag säger inte att du nödvändigtvis är fel det du skriver, men tänker att det i mångt och mycket är en perspektivfråga. Är det mer intressant att fokusera på vad som är fel, eller fokusera på vad som är en tänkbar lösning och möjlig väg framåt? Hur vi kan gemensam hjälpa diskussionen hamnar på mer insiktsfull nivå

Detta om ”halmgubbar” tänker jag då kanske kan ses som något viktigt och hjälpsamt. Eftersom jag inte kan förflytta ditt inre till mitt inre, behöver jag försöka återskapa det i mig själv på något sätt. Och detta återskapande kanske kan liknas vid att skapa en halmgubbe. Men gör jag det bra kan det i alla fall bli en vacker halmgubbe, som kan få dig att påminna dig om något som finns i dig själv också. Istället för att då bara dissa varandras halmgubbar borde voi försöka hjälpa varandra att bli bättre skulptörer

[Smisk]

För att förstå andras inre tror jag verkligen att pröva sig fram är en viktig nyckel.
1. Vi har kunskap om den andras inre, men kunskapen är inte fullständig
2. Genom att prova oss fram, ställa frågor och följdfrågor etc kan vi öka vår kunskap
3. Slutligen tänker jag att målet är att landa i någon slags gemensam bekräftelse. Först när sändare och mottagare är nöjda med samma beskrivning har vi något vi färdigt kan konstatera.

Håller med dig helt.

Ett rimligt antagande är väl att den mänskliga hjärnan inte är särskilt anpassad för att komma på vad som verkligen är sant, eller att ens vara intresserad av vad som verkligen är sant. Ser vi till evolutionen kan vi anta att sådant som fortplantning och överlevnad borde stå högre i kurs hos oss, än exempelvis sanning. Står valet mellan att berätta sanning och få erbjudande om sex/att fortplanta oss, väljer vi kanske det senare? Och står valet mellan att berätta sanning och dö, eller ljuga och överleva, väljer vi kanske lögnen?
Samtidigt tänker jag att detta med sanning ändå inte är helt enkelt för oss att vifta undan. Det finns en kraft i sanning som inte går att underkuva, ens för den som försöker.

Jag tänker att dessa faktorer i alla fall är viktiga att ta hänsyn till när det gäller att förstå både vårt egna och andras inre.

Hur våra tankar och förhållningssätt rent fysiskt kan ändra hjärnans och nervsystemets struktur? Låter som ett svårt men knappast omöjligt forskningsområde

Precis, psyket, tänkandet och känslor är för oss till stor del förmågor att "rollspela våra liv med" där vi lever oss in i världen som oss själva så att vi har kontroll över det som är värdefullt för oss. Det är delvis med just detta system vi kan förhålla oss till och leva oss in i andras inre.

[Smisk]

När jag läser trådar på forum på nätet eller ser saker i sociala media så tänker jag i princip alltid, vad är det som missuppfattas?
Halmgubbar är helt och hållet standard enligt min uppfattning och de är väldigt sällan jag uppfattar att man endast vill uttrycka sig så som man tänker och känner för att få ett bra svar. Istället är det helt andra agendor som driver trådarna jag ser som jag uppfattar dem.
Oftast vill man styra över andras beteenden och bestämma saker över dem genom att nedvärdera dem så som genom att göra halmgubbar istället för att försöka förstå dem.

Det låter lite negativt tycker jag. Jag säger inte att du nödvändigtvis är fel det du skriver, men tänker att det i mångt och mycket är en perspektivfråga. Är det mer intressant att fokusera på vad som är fel, eller fokusera på vad som är en tänkbar lösning och möjlig väg framåt? Hur vi kan gemensam hjälpa diskussionen hamnar på mer insiktsfull nivå

Detta om ”halmgubbar” tänker jag då kanske kan ses som något viktigt och hjälpsamt. Eftersom jag inte kan förflytta ditt inre till mitt inre, behöver jag försöka återskapa det i mig själv på något sätt. Och detta återskapande kanske kan liknas vid att skapa en halmgubbe. Men gör jag det bra kan det i alla fall bli en vacker halmgubbe, som kan få dig att påminna dig om något som finns i dig själv också. Istället för att då bara dissa varandras halmgubbar borde voi försöka hjälpa varandra att bli bättre skulptörer

Motsatsen är "steelmanning" och respektfullhet men det kräver så mycket mer att man över nätet ofta inte har det som motiv.
Det man ser pågå i långa trådar över nätet och social media fungerar inte i fysiska sociala sammanhang om det inte är inom politiken eller på krogen då

Det är väldigt tydligt att ytligheten tar över när man tittar på saker som youtubeklipp, reklam eller i nyhetsblaskan tycker jag.
Det är en desperation efter uppmärksamhet och pengar osv detta skall leda till i ögonen hos de som skapar dessa saker. Ett "mitt före ditt perspektiv" upplägg.

[Algotezza]

Har vi över huvud taget något inre? Är det inte bara inbillning? Och om yttervärldens information förmedlas via sinnesorganen till olika centra i hjärnan som i sin tur skapar en representation av omvärlden i medvetandet kan jag inte se att det finns någon skillnad mellan yttre och inre förutom att yttervärlden i dess oupplevda form är bortom perception men öppen för spekulation vad gäller form och innehåll.

[David H]

Har vi över huvud taget något inre? Är det inte bara inbillning? Och om yttervärldens information förmedlas via sinnesorganen till olika centra i hjärnan som i sin tur skapar en representation av omvärlden i medvetandet kan jag inte se att det finns någon skillnad mellan yttre och inre förutom att yttervärlden i dess oupplevda form är bortom perception men öppen för spekulation vad gäller form och innehåll.

Beror på perspektivet kanske? Jag skulle inte påstå att skillnad mellan inre och yttre är något som går att ta för givet under alla omständigheter..kanske t ex pga skäl som du påpekar här. Men i vissa specifika sammanhang är det en användbar uppdelning tänker jag.

En annan sak jag funderat på är huruvida det är meningsfullt att prata om att olika personer har olika inre världar. På senare tid har jag mer o mer börjat överge att resonera utifrån jag-och-du-perspektiv, till att resonera mer utifrån vi-perspektiv. Men så tänker jag också att de olika perspektiven kan berikas när de lägger på som dubbla lager parallellt med varandra.

[Algotezza]

Har vi över huvud taget något inre? Är det inte bara inbillning? Och om yttervärldens information förmedlas via sinnesorganen till olika centra i hjärnan som i sin tur skapar en representation av omvärlden i medvetandet kan jag inte se att det finns någon skillnad mellan yttre och inre förutom att yttervärlden i dess oupplevda form är bortom perception men öppen för spekulation vad gäller form och innehåll.

Beror på perspektivet kanske? Jag skulle inte påstå att skillnad mellan inre och yttre är något som går att ta för givet under alla omständigheter..kanske t ex pga skäl som du påpekar här. Men i vissa specifika sammanhang är det en användbar uppdelning tänker jag.

En annan sak jag funderat på är huruvida det är meningsfullt att prata om att olika personer har olika inre världar. På senare tid har jag mer o mer börjat överge att resonera utifrån jag-och-du-perspektiv, till att resonera mer utifrån vi-perspektiv. Men så tänker jag också att de olika perspektiven kan berikas när de lägger på som dubbla lager parallellt med varandra.

Mycket av det vi menar oss ha i vårt personliga inre ingår ju i en gemensam begreppsvärld, ofta utifrån den vokabulär man behärskar. Varje språk- och kulturområde har ju sin idé- och begreppsvärld. Naturligtvis är det inte täta skott mellan dessa världar, utan de påverkar varandra och har en del gemensamt, kan vara besläktade, kanske utifrån begreppet familjelikhet. Finns det en global sådan också? Eller det är summan av dem alla?