En tanke om det mänskliga psyket

[SlyOne]

Hejsan är ny här så jag tänkte börja med några spontana frågor, de berör som ni kommer märka synen på i vilken utsträckning individer kan förstås av oss själva som individer. I vilket fall, känn er fria att spekulera!

1. Kan människor känna två motsatskänslor samtidigt?

b. Med en sådan kognitiv dissonans, hur skulle då en sådan individ utvecklas om vi förutsätter att denne har motstridiga samtidiga känslor sedan födseln?
b1. Hur fungerar inlärningen?
b2. Hur skulle världsbilden, attityden och handlingarna bli?

-Är det ens möjligt att ha detta synsätt. Kan vi deduktionistiskt och pragmatiskt förutse mänskligt tänkande och handlingar redan från grunden på ett objektivt eller åtminstone intersubjektivt sätt, kan psykologin bli empirisk vetenskap?

[Skogsälvan]

Hejsan är ny här så jag tänkte börja med några spontana frågor, de berör som ni kommer märka synen på i vilken utsträckning individer kan förstås av oss själva som individer. I vilket fall, känn er fria att spekulera!

1. Kan människor känna två motsatskänslor samtidigt?

b. Med en sådan kognitiv dissonans, hur skulle då en sådan individ utvecklas om vi förutsätter att denne har motstridiga samtidiga känslor sedan födseln?
b1. Hur fungerar inlärningen?
b2. Hur skulle världsbilden, attityden och handlingarna bli?

-Är det ens möjligt att ha detta synsätt. Kan vi deduktionistiskt och pragmatiskt förutse mänskligt tänkande och handlingar redan från grunden på ett objektivt eller åtminstone intersubjektivt sätt, kan psykologin bli empirisk vetenskap?

1. Det är naturen av mina egna känslor.
b. Jag kan kan inte med säkerhet uttala mig om det här har gällt ända sedan födseln för min del.
b1. Jag har inget problem med inärning.
b2. Jag tror inte på allt som står i böcker. Min attityd är väldigt tolerant. Mina handlingar går inte i en rak riktning.

För övrigt kan jag säga att jag har en dragning till all form av samverkande kontraster. Jag är i högsta grad förtjust när jag ser akademiker läsa Bamse. Förstår du?

[SlyOne]

Hej,
Trots att du kan känna motsatskänslor samtidigt antar jag att du "vet" eller känner vad som känns "bra" eller "dåligt"? Jag antar att detta skulle vara en följd av en viss kausalitetstillämpning. Med andra ord så behöver inte motsatskänslor skapa ett likgiltigt förhållningssätt till världen trots att det försvåras att se handlingar som just bra eller dåliga. Eftersom man upplever bådadera samtidigt.

Men det du säger i b2 får mig att tro att du är subjektivist eller symbolisk interaktionist. Man kan tala om samverkande kontraster för att dra denna slutsats.

Har jag förstått dig rätt med dessa antaganden?

För övrigt kan jag säga att jag har en dragning till all form av samverkande kontraster. Jag är i högsta grad förtjust när jag ser akademiker läsa Bamse. Förstår du?

Eller en kvinna som är beläst i filosofi..? (notera skämtet!)

[Skogsälvan]

Hej,
Trots att du kan känna motsatskänslor samtidigt antar jag att du "vet" eller känner vad som känns "bra" eller "dåligt"? Jag antar att detta skulle vara en följd av en viss kausalitetstillämpning. Med andra ord så behöver inte motsatskänslor skapa ett likgiltigt förhållningssätt till världen trots att det försvåras att se handlingar som just bra eller dåliga. Eftersom man upplever bådadera samtidigt.

Men det du säger i b2 får mig att tro att du är subjektivist eller symbolisk interaktionist. Man kan tala om samverkande kontraster för att dra denna slutsats.

Har jag förstått dig rätt med dessa antaganden?

För övrigt kan jag säga att jag har en dragning till all form av samverkande kontraster. Jag är i högsta grad förtjust när jag ser akademiker läsa Bamse. Förstår du?

Eller en kvinna som är beläst i filosofi..? (notera skämtet!)

Hej - och först och främst trevligt att se dig igen eftersom det här är ett ämne som intresserar och berör mig personligen.

Ja, vad är bra och vad är dåligt? Just nu? I det långa loppet? För mig? "Bra" och "dåligt" är ju rent påhittade normer, men det förhindrar inte att jag vet vad som anses som bra och dåligt och mestadels rättar mig efter det. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att förstå att disonansen upplevs som obehaglig hos människor. Så upplever inte jag den. Det är för mig en energi och jag känner mig i kontakt med mina känslor. Människor har, som du kanske vet, skapat försvarsmekanismer mot att tänka. Allt ska gå i en rak linje. Jag har ett behov av kognition. Tankar och känslor stör mig inte.
Och jag är ganska förutsägbar på mitt sätt: jag älskar sötsursås, mainecoon-katter som ser livsfarliga ut, men är hur vänliga som helst osv.
Stereotyper tråkar ut mig.

[hovnarr]

"Bra" och "dåligt" är ju rent påhittade normer, men det förhindrar inte att jag vet vad som anses som bra och dåligt och mestadels rättar mig efter det. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att förstå att disonansen upplevs som obehaglig hos människor. Så upplever inte jag den.

Ta ett steg bakåt och betrakta hierarkin en nivå högre upp. Är det "bra" eller "dåligt" att människor upplever obehag? Både och, eller hur? Du upplever inte att "obehaget" är obehagligt, och därför slutar det att ha makt över dig. Men jag gissar att du inte nådde dit genom att trolla med knäna och vips kasta av dig behaglighets-oket (som säger att behag är bra och obehag är dåligt). Jag gissar att den resan var ganska obehaglig.

Nu kan det ju vara så att du inte tycker att det var värt det, och därför vill förskona andra från att se obehaget i vitögat. Är det bra eller dåligt? Det är precis som förälderns dilemma förmodar jag (har ännu inte haft den erfarenheten men hoppas få uppleva den!). När är man överbeskyddande, när tar man inte tillräckligt ansvar för sina barn, när ska man låta dem pröva vingarna trots att man vet att de kommer att flyga för nära solen och falla, när ska man rent av knuffa iväg dem trots att de kommer att få både skrubbsår och hårda läxor?

Är det ansvarsfullt att förskona människor från obehag? Ofta, men inte till varje pris, tror

[Skogsälvan]

"Bra" och "dåligt" är ju rent påhittade normer, men det förhindrar inte att jag vet vad som anses som bra och dåligt och mestadels rättar mig efter det. Jag har läst tillräckligt mycket psykologi för att förstå att disonansen upplevs som obehaglig hos människor. Så upplever inte jag den.

Ta ett steg bakåt och betrakta hierarkin en nivå högre upp. Är det "bra" eller "dåligt" att människor upplever obehag? Både och, eller hur? Du upplever inte att "obehaget" är obehagligt, och därför slutar det att ha makt över dig. Men jag gissar att du inte nådde dit genom att trolla med knäna och vips kasta av dig behaglighets-oket (som säger att behag är bra och obehag är dåligt). Jag gissar att den resan var ganska obehaglig.

Nu kan det ju vara så att du inte tycker att det var värt det, och därför vill förskona andra från att se obehaget i vitögat. Är det bra eller dåligt? Det är precis som förälderns dilemma förmodar jag (har ännu inte haft den erfarenheten men hoppas få uppleva den!). När är man överbeskyddande, när tar man inte tillräckligt ansvar för sina barn, när ska man låta dem pröva vingarna trots att man vet att de kommer att flyga för nära solen och falla, när ska man rent av knuffa iväg dem trots att de kommer att få både skrubbsår och hårda läxor?

Är det ansvarsfullt att förskona människor från obehag? Ofta, men inte till varje pris, tror

Min resa, mitt liv, har bestått av höjdpunkter och djupa svackor. Jag har suttit i fiiina klänningar och lett vänligt mot min bordsgranne över silverbestick och jag har käkat makaroner och ketchup. Jag har inte varit med om ett "helvete", men visst har jag sett en hel del av livets skuggsida. Jag känner mig väldigt tacksam för mina upplevelser och jag skulle gärna vilja att fler har förmånen att uppleva livet så som jag har gjort.

Jag har en utpräglad mekanism som gör att jag vill lindra andras sorg och smärta, men jag vet inte om det är rätt, nej. Vem är jag som ska bryta in i karmalagarna?

[SlyOne]

Tja Skogsälvan!
Jag undrar om du kan berätta om några specifika situationer då du kan känna dessa motsatskänslor, är nyfiken.

Ta ett steg bakåt och betrakta hierarkin en nivå högre upp. Är det "bra" eller "dåligt" att människor upplever obehag? Både och, eller hur? Du upplever inte att "obehaget" är obehagligt, och därför slutar det att ha makt över dig. Men jag gissar att du inte nådde dit genom att trolla med knäna och vips kasta av dig behaglighets-oket (som säger att behag är bra och obehag är dåligt). Jag gissar att den resan var ganska obehaglig.

Hej Hovnarr!
Lade spontant märke till att denna tanke bygger på uppfattningen att mänskliga känslor och uppfattningar är relativa, dvs att många dåliga eller en mycket trumatisk upplevelse kan få det som tidigare var alldeles "förskräckligt" att bli "normalt" eller bara lite smått jobbigt. Men spelar inte faktorer som t.ex. lycka in här? Jag menar ponera att personen i fråga skulle vara lycklig. Detta skulle medföra att relativt stora motgångar inte uppfattas som ett problem alls, eftersom att det subjektivt essentiella är den positiva känslan betingat med något annat och starkare än den negativa effekt motgången ger, det var någonstans här antog du att Skogsälvan inte är lycklig?

Dock skulle jag säga att det finns delar i relativiteten som inte, är relativa.

Spontan tanke söker spontant svar.

[Skogsälvan]

SlyOne, jag vet inte riktigt vilket perspektiv du är intresserad av. En "huvud&hjärta-krock" eller enbart känslobaserad?

En form av dissonans som jag delar med många är strax innan jag ska ställa mig på scen. Jag vill springa hem och jag längtar efter att hamna på scenen. Jag oroar mig för att jag ska glömma replikerna, samtidigt som jag vet att de sitter som ett rinnande vatten och om jag skulle glömma av mig så är jag fullt kapabel att improvisera och min motspelare är skicklig nog att spela med och samtidigt föra in mig på manus igen. För mig är det ett ljuvligt tillstånd, den s.k scenskräcken.

[SlyOne]

Tja,
Intressant, är det okej om jag försöker läsa ut lite av din personlighet via det du just sagt? Om du kan berätta om någon annan typ av känslodissonans så får du jättegärna berätta!

[Skogsälvan]

Naturligtvis får du göra en personlighetsanalys av mig om det roar dig. Om inte annat skulle det roa mig Men jag är rädd för att just dissonansbiten skulle vara otillräcklig i det fallet.

Bara genom att du vill ha exempel ger mig motstridiga känslor. Inte vet jag som är mest lättbegripligt för andra.
Alla form av beslut (nåja, om vi inte räknar på nivån "nu ska jag lyfta kaffekoppen och ta en klunk") ger mig otroligt ofta dissonans. Ska jag ha Yoggi eller Bärry? Jag vill gärna gå ner ett par kilo och landa på 57 igen, men Bärry är godare. Ofta blir jag totalt handlingsförlamad. När det sker så blir det en varannanvariant - ok, så igår köpte jag ett par snygga stövlar, då är en Bärry med med mer kalorier rätt val. Eller också, om det är viktiga beslut drar jag mig undan, rensar mina tankar och känslor och ofta kommer då ett tredje alternativ in som jag för det mesta känner är helt rätt.

[SlyOne]

SlyOne, jag vet inte riktigt vilket perspektiv du är intresserad av. En "huvud&hjärta-krock" eller enbart känslobaserad?

En form av dissonans som jag delar med många är strax innan jag ska ställa mig på scen. Jag vill springa hem och jag längtar efter att hamna på scenen. Jag oroar mig för att jag ska glömma replikerna, samtidigt som jag vet att de sitter som ett rinnande vatten och om jag skulle glömma av mig så är jag fullt kapabel att improvisera och min motspelare är skicklig nog att spela med och samtidigt föra in mig på manus igen. För mig är det ett ljuvligt tillstånd, den s.k scenskräcken.

Ok, personlighetsbeskrivning hmm.. here we go! Utifrån denna text läser jag ut följande: Det verkar som om generellt sätt lever ett vanligt liv, ett som är relativt systematiskt eller med återkommande situationer, utöver arbetslivet. Du gillar andras uppmärksamhet (no brainer) och det verkar som du tagit visst avstånd från det som de flesta unga kvinnor lever mycket efter idag. Uppmärksamhet på det fysiska planet detta tror jag beror delvis på att du reflekterat kring ämnet och funnit det mindre eftersträvansvärt (till viss del affektivt tänkande) detta medför att du inte är särskilt utseendefixerad jämfört med andra kvinnor och du gillar inte de typiska tjejträffarna? Samtidigt tycker jag mig se ett visst hopp om framtiden, drömmar om du så vill. Drömmar om barn? hmm, beroende på tanke och affektkontexten kan jag inte avgöra det sistnämnda - på vilken nivå du är. Dock antar jag att du önskar att hitta den rätta och jag tror att du inte gjort det än, tyvärr. Jag tror du nu kan uppskatta förändring kring mycket och att du vill se/uppleva något "nytt" hända, spänning. Jag märker också att du inte är radikal feminist och att du inte bryr dig särskilt mycket om alla de politiska debatterna, jag antar att du är ganska average på den punkten, utan att säga att du inte har några feministiska åsikter. Jag menar dock att du inte är helt för borttagandet av könsroller m.m.
Aja ska med tåget nu! men nu får du rätta mig!

(tolkningen gjordes på under 10 min)

[Skogsälvan]

SlyOne, jag vet inte riktigt vilket perspektiv du är intresserad av. En "huvud&hjärta-krock" eller enbart känslobaserad?

En form av dissonans som jag delar med många är strax innan jag ska ställa mig på scen. Jag vill springa hem och jag längtar efter att hamna på scenen. Jag oroar mig för att jag ska glömma replikerna, samtidigt som jag vet att de sitter som ett rinnande vatten och om jag skulle glömma av mig så är jag fullt kapabel att improvisera och min motspelare är skicklig nog att spela med och samtidigt föra in mig på manus igen. För mig är det ett ljuvligt tillstånd, den s.k scenskräcken.

Ok, personlighetsbeskrivning hmm.. here we go! Utifrån denna text läser jag ut följande: Det verkar som om generellt sätt lever ett vanligt liv, ett som är relativt systematiskt eller med återkommande situationer, utöver arbetslivet. Du gillar andras uppmärksamhet (no brainer) och det verkar som du tagit visst avstånd från det som de flesta unga kvinnor lever mycket efter idag. Uppmärksamhet på det fysiska planet detta tror jag beror delvis på att du reflekterat kring ämnet och funnit det mindre eftersträvansvärt (till viss del affektivt tänkande) detta medför att du inte är särskilt utseendefixerad jämfört med andra kvinnor och du gillar inte de typiska tjejträffarna? Samtidigt tycker jag mig se ett visst hopp om framtiden, drömmar om du så vill. Drömmar om barn? hmm, beroende på tanke och affektkontexten kan jag inte avgöra det sistnämnda - på vilken nivå du är. Dock antar jag att du önskar att hitta den rätta och jag tror att du inte gjort det än, tyvärr. Jag tror du nu kan uppskatta förändring kring mycket och att du vill se/uppleva något "nytt" hända, spänning. Jag märker också att du inte är radikal feminist och att du inte bryr dig särskilt mycket om alla de politiska debatterna, jag antar att du är ganska average på den punkten, utan att säga att du inte har några feministiska åsikter. Jag menar dock att du inte är helt för borttagandet av könsroller m.m.
Aja ska med tåget nu! men nu får du rätta mig!

(tolkningen gjordes på under 10 min)

Wow, så kul - tack så mycket, SlyOne.
Lite facit. Ja, jag gillar andras uppmärksamhet, men det är inte ett av mina huvudmål. Den här utseendefixeringsbiten kan jag inte riktigt ta ställning till eftersom jag ser ganska bra ut som jag är. Nej, jag gillar verkligen inte tjejträffarna. Mina vänner är och har så gott som alltid varit sedan barnsben pojkar/män. Jag vet inte om jag har träffat den rätta, men jag är förälskad i honom sedan nio år och vi har två barn ihop. Ja, jag behöver spänning, annars blir det grått. Nej, politik är inte ett av mina intressen - men h u r kunde du dra slutsatsen att jag inte har feministiska värderingar (om du nu inte har snubblat över något som jag har skrivit i någon annan tråd). Jag är helt emot feminismen.

[SlyOne]

Wow, så kul - tack så mycket, SlyOne.
Lite facit. Ja, jag gillar andras uppmärksamhet, men det är inte ett av mina huvudmål. Den här utseendefixeringsbiten kan jag inte riktigt ta ställning till eftersom jag ser ganska bra ut som jag är. Nej, jag gillar verkligen inte tjejträffarna. Mina vänner är och har så gott som alltid varit sedan barnsben pojkar/män. Jag vet inte om jag har träffat den rätta, men jag är förälskad i honom sedan nio år och vi har två barn ihop. Ja, jag behöver spänning, annars blir det grått. Nej, politik är inte ett av mina intressen - men h u r kunde du dra slutsatsen att jag inte har feministiska värderingar (om du nu inte har snubblat över något som jag har skrivit i någon annan tråd). Jag är helt emot feminismen.

hmm intressant, hyfsat resultat iaf trots stora delar av kontexten saknades. Det är nästan så man blir lite stolt, nästan. Har lite utav en teori som jag hoppas kunna göra något av i framtiden, tanken är att den ska förklara människans handlingar och tankar och således var de kommer ifrån. Jag analyserade alltså dina tankar och letade mig tillbaka till grundtankarna helt enkelt Hah shit, tror just jag kom på nått till haha! aja skit samma men iaf,, analyserade bara det där meddelandet; inget annat, har ej läst någonstans om vad du skrivit om feminism ej medvetet iaf. Ska försöka utveckla vidare den här teorin och dess indikatorer nån gång, men den funkar ännu bättre irl, eller om jag ska tolka utifrån en bild - och nej jag har ingen bakomliggande mening med den sista meningen! Hmm nog med skryt (och freudianska felsägningar) tack för all input!

[Skogsälvan]

Så roligt! För att underlätta dina tankegångar så utgår mina mål i att jag ska må bra. För mig har det flera olika faktorer.
Men jag är ändå ruskigt nyfiken på vilka grunder du antog min ställning i feminismdebatten. Upplever du mig som.... (fyll i valfritt själv).

[stradde]

Jag tror inte att det är möjligt att exakt känna två känslor samtidigt. Däremot så går det alldeles utmärkt i logikens lagar att känna två känslor efter varandra. Om om man nu känner två känslor samtidigt, hur vet man då att de är två. och inte 100, och sedan så kanske hjärnan automatiskt sållar bort informationsbombardemang, så att man inte har två motsatspoler.

ex. om man vill äta och inte samtidigt, så blir det ju en kortslutning. Det hela verkar tämligt omöjligt ur logiskt synvinkel, problemet kanske kan vara att människan inte följer mattematiska och logiska lagar.