2-sammhet

[?!?]

Jag blev förälskad i min ungdom (3 år sedan). Men när jag plötsligt fann mig vara nära personen så var det som om en inre strålkastare riktades på mig.

Jag blev plågsamt medveten om allt som jag gjorde, vilket förde med sig att jag vände mig inåt istället för att visa mitt intresse eller ta reda på vem den personen egentligen var. Alla rörelser jag gjorde, eller tänkte göra, förstorades upp inuti mitt sinne och skrämde mig.

Känner Du igen det?

Vad är det?

Ganska kontraproduktivt.

Mvh ?!?

[Katana]

Det kallas för rädsla och är rätt förekommande men till för att övervinnas.
Annars griper 1 samheten taget om både dig och partnern, vilket är = att utesluta kärleken. Why ? Det är en personlig fråga som bara du kan besvara.

[?!?]

Upplever du det som rädsla? Det måste vara jobbigt för dig att känna det så.

Var tror du det kommer från? Har du älskat någon och sedan blivit övergiven?

Kommer du ihåg första gången du förknippade en sådan situation med rädsla?

[Katana]

Upplever du det som rädsla? Det måste vara jobbigt för dig att känna det så.

Det finns många typer av rädslor allt ifrån omedveten osäkerhet till medveten panik. Listan är lång. Så bespara din ömkan, jag vet vad smärta är och jag tål en del verkar det som. Men på tal om 2 samhet, så är det sällan jag som viker mig före den andre förutsatt att verklig intresse finns.

Var tror du det kommer från? Har du älskat någon och sedan blivit övergiven?

Rädslan springer ur gamla sår och missuppfattningar som resulterar i rädsla för kommunikation och närvaro. Jo, har varit övergiven i hel mitt liv och vet hur det känns. Men vill man leva så behöver man lära sig att acceptera sin ofullkomlighet. Ingen är perfekt.

Kommer du ihåg första gången du förknippade en sådan situation med rädsla?

Hurdan situation ?

[?!?]

Det finns många typer av rädslor allt ifrån omedveten osäkerhet till medveten panik

Omedveten? Är du inne på Dr Freuds bana?

Så bespara din ömkan, jag vet vad smärta är och jag tål en del verkar det som.

Det är inte ömkan utan stolthet från min sida. Ber om ursäkt för sarkasmen.

Rädslan springer ur gamla sår och missuppfattningar som resulterar i rädsla för kommunikation och närvaro.

Så första gången man älskar så kände du inte rädsla, då d inte hade några sår...?

har varit övergiven i hel mitt liv

Har du ändå kunnat älska?

Men vill man leva så behöver man lära sig att acceptera sin ofullkomlighet. Ingen är perfekt.

Varför då? På vilket sätt är du ofullkomlig, vad saknas dig?

Om jag frågar dig om du Är en kvinna vad säger du då? Hur kommer det sig att du är intresserad av psykologi?

Mvh ?!?

[Skogsälvan]

Nu skriver du ju rätt kortfattat, men jag är inne på samma linje som Katana (gissar) - någon form av rädsla; dåligt självförtroende, inneboende osäkerhet, rädsla för närhet...

Skulle du vilja säga att det rörde sig om omvälvande starka känslor för dig i den här förälskelsen, eller något mildare? Det kan kanske förklara kärnan i problemet. Vet du varför du reagerade som du gjorde - var det exempelvis för att du var orolig att inte duga om du inte var perfekt, eller för att kärleken inte slukade dig med hull och hår och du blev inte hypnotiserad av henne utan dig själv kanske? Och hur var h*n mot dig? Vill du förstå dig själv måste du plocka sönder det i delar och svaret kan bara du hitta just inom dig själv.

[Katana]

?!?

Är inte inne på någonting alls.

Btw. Sluta grubbla över petitesser, livet är för kort för sånt.
Men för all del. Lycka till med "kärleken" som er art kallar det.
Fattar du inte vad jag vill ha sagt kan säkert mina fd.
'forumkamrater' förklara saken närmare. För det är dom bra på.

[Skogsälvan]

Ok... Så Katana när du skriver "det kallas för rädsla" vad syftar du på då när det inte rör det uppenbara i sammanhanget?

[Katana]

Vet inte... orkar inte bry mig. Gör du ?

[Skogsälvan]

Då kanske du ska sluta/pausa skriva om du inte vet vad du menar och inte orkar bry dig; i synnerhet när du skriver till en människa som har problem.

[Katana]

Har lämnat en adios hälsning ifall gumman inte såg det. Väntar på att bli utslängd.

[Skogsälvan]

Har lämnat en adios hälsning ifall gumman inte såg det. Väntar på att bli utslängd.

Vad pratar du om  :shock: ?

[Katana]

Jag försöker hålla mig till ämnet.

[?!?]

i synnerhet när du skriver till en människa som har problem.

Ja.. Jag har nog problem.

Men när man Stannar upp
och tänker efter så tror jag att alla snabbt hittar flera djupt liggande problem, eller i alla fall någon litet problem som blir större och större ju mer man focuserar på det..

Men jag ser det inte som ett problem utan som ett underbart lidande... Ni vet som under romantiken. Eller Romeo och Julia. Svårhet, ensamhet och utanförskap. Fast inom sig själv. Ingen kommer genom min barriär.

Jag tycker om att ni två visar intresse / omtanke / bilkrocks - nyfikenhet..



Men Katana Vad menar du med "er art"?

Fattar du inte vad jag vill ha sagt kan säkert mina fd.
'forumkamrater' förklara saken närmare. För det är dom bra på.

Är inte det samma som att ge upp? som att inte ta ansvar? Samma som = ?!? Har vunnit

Känns som om jag är 5 år och har längst penis....

Eller 23 år och har längs penis.. Humor såhär på juldagens... kvällen...

Sluta grubbla över petitesser, livet är för kort för sånt.

Sannerligen. Människan är som det "gröna gräset som blommar på marken. en vind sveper över den och den är inte mer."

Men om du kallar kärleken för en petitess så håller jag nog inte med. Och du har nog rätt. Sluta grubbla, och lev istället!

Men om jag inte grubblar så kommer jag nog inte på varför jag blir så innåtvänd när jag får känslor för kvinnor... Och sen grubblar jag på varför? Om kärlek är verkligt, förälskelse, Ska man bli ett kallt cynsikt svin (för att använda värde ord)?

Först kanske man måste ha ett mål med livet. Vad vill du bli? Vad vill du känna? Vad vill du att andra ska ha för syn på dig? Spelar nått någon roll? Har du någon ansvar till någon annan, eller är det den starkaste som överlever? Ska man njuta så mycket man kan av allt, mat, alkohol... människor?

Skogsälvan du verkar varm och omtänksam.. kvinnlig.. Hoppas att det inte gör något att jag säger det. Du är en sådan man bara vill krama. Eller rättare Krama och krama... Inte bara...

Hoppas att du inte är en man

Men är det inte så att man strävar MOT njutning och FRÅN smärta och elände? Om man upplever närhet som något jobbig, spännt och ångestladdat är det då inte bara naturligt att inte vilja ha det? Eller ska man arbeta sig mot smärtan för att samhället, föräldrarna och vänner na anser att man mår bra av det, eller kanske för att man MÅR bra av det?

Eller kanske intressantare: Varför upplever Jag närhet som jobbigt?

Jag hoppas ni älskar och lider...
det hör väl ihop...

Mvh ?!?

[Katana]

Ska man njuta så mycket man kan av allt, mat, alkohol... människor?

Precis. Så sluta grubbla och passa på att gosa med Skogsälvan nu istället.
Själv skulle jag dock inte peta på henne ens om jag var en man.