Men vi lekte en hel del också. Jag lärde mig cykla på mormors damcykel på dammiga grusvägar och trots att cykeln saknade den raka mittstången, så nådde jag knappt ned till pedalerna.
Att bromsa lärde jag mig först som 7 åring, så jag var väl lite trög.
Mat åt vi vid bestämda tider samlade kring köksbordet i det gamla torpet. På kvällarna var jag redigt trött och sov gott, trots att det fanns många för mig okända nya ljud i nattens dunkla boning.
En gång i veckan kom matbilen, en rullande lanthandel som väckte vår förtjusning. Dryckesbilen kom även den en gång i veckan, dock en annan dag. Det var bekvämt då närmaste lanthandel låg långt bort. Chaufförerna brukade bjuda oss barn på smått och gott. Pengar såg jag sällan, mest små lappar som växlades i händer. Att hjälpa till att bära var ett nöje som de flesta av dagens barn aldrig skulle förstå sig på.
Det som införskaffats bars in i husets skafferi, var sak på sin plats i hyllor från golv till tak. Detta matförråd var stort som ett mindre sovrum och hade en spännande lukt som svårligen låter sig beskrivas. En dag sa mormor att bara för att vi hade varit så snälla skulle vi få varsin kaka.
Hon gick in i skafferiet, hämtade kakorna och gav dem till mig och min bror.
Sedan kom det, det där hon aldrig skulle ha sagt. -Ni får aldrig gå in i skafferiet och ta kakor själva,
är det förstått!
Visst, vi nickade lite på huvudena, men förståelsen var överhuvudtaget inte där.
Sommaren fortgick och mormor gjorde sylt och saft, allt åkte in i detta förbjudna rum, tillsammans med kakorna på hyllan, de som nu även var synonymt, med aldrig, själva, skafferi.
På golvet i köket stod svagdrickan. En lustig dryck som smakade annorlunda. Absolut inte som Pommac eller Zingo och verkligen inte som Sockerdricka. Min bror som var ett och ett halvt år äldre än mig hade redan upptäckt dryckens trolldomsförmåga.
En dag planerade mormor att åka in till stan, hon bad bror min att se efter mig, några andra vuxna fanns det ju ej. Knappt hade hon gett sig iväg förrän han plockat fram glas och nu lutade på flaskan så att dess mörka innehåll rann ut. Flaskan var gigantisk och hade förövrigt en unik form som få som inte sett dem kan förstå men om ni tänker er en större amfora, så har ni synen klar.
Vi blev konstigt nog väldigt glada och framförallt modiga av denna druiddryck. Snart började min bror ifrågasätta gällande husregler.
-Varför skulle inte vi få lov att gå in i skafferiet?
Det mormor inte vet om kan hon inte bli arg för. Jag vill ha kakor, vill inte du också ha?
Om vi tar varsin så märker hon det aldrig!
Sagt och gjort. Min bror öppnade dörren och in klev vi. Han ställde sig på tå och lyfte ned kakburken. Vi öppnade den och glömde helt bort allt som sagts alldeles innan, en kaka var, inte märka. Vad som hände med min bror minns jag knappt, allt blev suddigt i den stunden.
Jag började vandra från det ena till det andra bland skåpets dyrgripar. Honung av med locket händer ned, doppa kakor i syltburkar och mer och mer. Runt omkring mig växte bevisen i form av spill och smulor. Min bror gick ut, jag tror för att spy, men han stängde dörren bakom mig och allt blev svart.
Jag är i himmelriket, ett paradis för barn. Trevar i mörkret och hittar allt det som gör livet värt att leva. Plötsligt flyger dörren upp, jag vänder mig om, MORMOR, min haka faller ned, hjärtat slår en frivolt, jag kissar på mig....
Vad som därefter hände skulle mitt då randiga arsle ha kunnat berättat bättre om för er än mig, om det hade kunnat prata vill säga. Nu till frågan.
När samhället eller en individ förbjuder något uttryckligen. Uppmanar inte detta samtidigt individen till att vilja begå brott? Väcker inte detta förbud i sig begär? Föds det sjuka tankar hos annars normala individer, tankar som få vill erkänna eller kännas vid, dolda begär?
Hur skulle realistiska alternativ till förbud vara konstruerade för att inte locka till att testa gränser? Någon som vet?
