Det sista du bör göra är att tänka.

[Sceptisk]

En effekt av sekulariseringen är att människan försöker att förklara sin tillvaro utifrån ett materialistiskt förhållningssätt. Men eftersom det materiella hela tiden är flytande och föränderligt så leder det till att människan måste försöka att hitta någon grundläggande princip för hur tillvaron fungerar. Detta faller sig ganska naturligt. Tanken om att allting styrs av en skapare och att allting som händer sker på grund av denne skapares vilja, så blir the bottom line att allting som händer, oavsett om människor ser fördelen i det eller inte, ändå har ett gott syfte. När man då förkastar den teocentriska uppfattningen så finns inte längre denna möjlighet utan man tvingas istället att skaffa sig en princip, gärna så enkel som möjligt, en så kallad "ism" som man kan använda sig av för att göra sin tillvaro om inte meningsfull så iallafall hyfsat begriplig. Meningen med tillvaron får därför utgå ifrån denna ism och den blir därmed till ett rättesnöre i en ständigt föränderlig värld. Naturligtvis så har sekulariseringen konsekvenser för människans tankeliv och det är en grundläggande skillnad mellan den teocentriska världsbilden och den sekulära som jag skulle vilja påpeka.

På grund av att människan är en tänkande varelse så behöver hon finna svar på sina frågor. Desto mer problem hon ställs inför desto flera frågor får hon. I det sekulära tankesättet så blir implikationerna att människan själv måste tänka ut hur hennes tillvaro ser ut. Vetenskapen är ett sätt att göra det på, men fortfarande så saknas möjligheten att få några egentliga svar om de djupare livsfrågorna. De ismer som egentligen blir relevanta för den sekuläre är antingen total cynisism där man försöker att se tillvaron utifrån ett fullständigt värdebefriat synsätt och försöker att så gott det går acceptera meningslösheten. Eller så skaffar man sig (även) en hedonistisk inställning där de fysiska njutningarna blir meningen med hela tillvaron.

Oavsett vilken av dessa ismer man väljer så blir effekten iallafall den att själva tanken är vad som bestämmer vad tillvaron är för något. Lycksökande författare skriver massor av böcker i detta ämne om hur man ska förändra sina tankar för att på så vis få det man vill ha. "Your thoughts create your reality" även kallat för "New thought" rörelsen eller "New Age". I denna rörelse hittar man författare som Deepak Chopra, Wayne Dyer, Jane Roberts, Eckhart Tolle och massor av andra. "The Secret" är ett utslag av denna rörelses idéer om hur man ska "tänka rätt" för att "få det man vill ha".

Poängen är att det är tanken som blir ett instrument, föremål och syfte i sig självt i den sekulära utvecklingen. Även om cynikerna, hedonisterna och materialisterna avskyr New Ageare så är de alla utväxter från samma träd och dess förutsättningar. Även om New Thought och New Age gärna pratar om Gud så är det inte G. man i första hand menar, utan hur man själv kan använda sig av G. för att få det man vill ha.

För cynikerna så blir cynismen ett mål i sig självt och cynismen blir gärna reaktionär gentemot sådana som "inte har fattat" ännu. För hedonisterna så blir det materiella ett mål i sig, människan ses som ett djur med lustar hon måste tillfredställa. Antagligen så måste en verklig hedonist därför följa det konceptet hela vägen och börjar efterhand att bli mer och mer djurisk. Män blir "dogs" och kvinnor "bitches" och man skaffar sig en tribal tatoo för att liksom visa att man är så pass primitiv och djurisk som möjligt (På de primitiva folkens bekostnad).

Om man förkastar tanken på en Gud så behöver människan inte längre se tillvaron som något som styrs av en högre makt utan hon kan likaväl styra den själv. Instrumentet hon använder för det är "tankens kraft". De som börjar att filosofera i den sekulära uppfattningen blir därför ofta solipsister  och frågar sig ständigt "vad är medvetande?", "hur kan jag uppleva något?" osv.

Den teocentriska uppfattningen är helt annorlunda. Där måste människan erkänna något större än henne själv. Man litar på en utomstående som bestämmer tillvaron och det människan kan göra är att lita på att det som sker sker med goda syften, även om hon inte känner till dom.

Tanken är i den teocentriska uppfattningen därför en reaktion på det som händer. Med andra ord händelser föregår tankar. På samma sätt så är känslor reaktioner som kommer efter en händelse. Upplevelsen är en reaktion på något som hänt.

Läste nyligen i Expressen (5/5) om beteendeaktivering som beskrevs som en "revolution" i att behandla deprimerade. Kanske kallade man det för en revolution för att man inte börjar med tankelivet som i KBT utan man börjar med att bete sig så som om man vore frisk. En deprimerad människa ser allting som hopplöst, börjar att bete sig som om allting vore hopplöst och denens tankar återbekräftar vad hopplöst allting är. I beteendeaktivering så ändrar man på sitt beteende som gör att man därigenom får nya upplevelser därför kan man efterhand släppa de negativa tankemönstrena som var vad som höll fast det negativa beteendet.  

Tankar är grundläggande reaktionära och kan därför inte åstadkomma mer än att förklara de temporära känslorna och upplevelserna för oss. I den sekulära uppfattningen så blir tankar, upplevelser och känslor ett syfte i sig själva och när man försöker att uppnå känslor som glädje och lycka så ser man lyckan och glädjen som ett mål i sig, istället för en reaktion (som man gör i den teocentriska tron). Detta får konsekvenser för relationer då ifall man inte blir omedelbart bekräftad i sin relation så ger man gärna upp och byter partner. Tanken att man måste jobba för att uppnå känslor av glädje är främmande för den sekuläre. Men för den troende så är det helt uppenbart att en relation bara kan fungera ifall man anstränger sig och arbetar på den. För den sekuläre så är kärlek något som bara "händer" och tydligen bara händer de lyckliga, medan för en troende så är kärlek något man uppnår genom att arbeta på sin relation.

I kampsport så får man lära sig att ifall man tänker medan man agerar så försvinner reaktionshastigheten och man rör sig klumpigare och långsammare. Så för en kampsportare så blir allting "tvärtom" genom att man tränar sig i att agera innan man tänker. Jag såg filmen "Merlin" där Vortigern sa att han "agerade innan han tänkte" När jag såg det tyckte jag det lät dumt, men saken är den att det kan inte finnas någon tanke innan det fanns en handling. För den sekuläre så är det ett påstående som är svårt att ta till sig, för vem eller vad var det isåfall som utförde den första handlingen? Den sekuläre kan inte tro på någon Gud eller ett öde för det skulle gå emot att den sekuläre själv är störst och den som bestämmer i sitt liv.

Konsekvenserna för samhällslivet blir också enorma i den sekulära världen eftersom man då tänker att det är människor med "makt" som har 100% av ansvaret. Ifall en snubbe går ut i vägen och blir påkörd av en bil så är det vägverkets fel. Ifall någon åker till venezuela och får malaria så är det flygbolagets fel. Ifall någon hoppar från en bro med självmordstankar så är det samhällets fel, folkhälsoinstitutets fel, socialarbetarnas fel, psykologernas fel, medicintillverkarnas fel. Om man blir av med jobbet så är det arbetsgivarens fel. Om det inte finns några jobb så är det politikernas fel eller industrimännens fel. Om man blir mobbad på jobbet så är det fackets fel, osv. osv. i all oändlighet.

Det tvingande imperativet är att människan och dom med makt måste ta ÄNNU mer ansvar och bygga ett ännu säkrare samhälle och ge medborgarna ännu mindre handlingsutrymme än förut. Resultat, en miserabel befolkning.

Men om man förstår att handlingen föregår tanken så behöver man inte sätta samma vikt vid tanken som förut. Man vet ändå att tanke och känslolivet ändå är sekundära effekter av något annat som ändå är större än människan. Man kan acceptera att människor dör för att det är ju vad som händer. Man kan acceptera att livet inte är rättvist i varenda stund för att allting som händer sker ändå i ett högre gott syfte som vi inte vet något om. Inte för att vi inte ska hjälpa dom som blir utsatta för orättvisor, för ifall vi ser en orättvisa så är vi ju redan involverade. En troende avstår inte från att hjälpa när denne kan för denne tänker aldrig att det är myndigheterna, dom med MAKT, som ska fixa det. En troende uppehåller sig aldrig vid tankebyggen om "vad som borde göras" utan agerar då denne har möjlighet att agera.

Det är ganska typiskt att man i det sekulära samhället säger "tänk efter först!". Naturligtvis så har ingen någonsin tänkt efter först men man känner det som en skyldighet att säga det iallafall. Därför låter det som ett lite korkat förslag när man säger "agera först, tänk sedan". Men det är ett intuitivt sätt att se på skeenden. Den aktiva delen i oss är på alla sätt överlägsen vår tankeförmåga och har en intelligens som föregår reflektionens långsamma logik. För att kunna fungera som en hel människa så måste man lita på att man har den intelligensen inom sig, även om den inte är konkret och förklaringsbar i varje stund, vilket den sällan är. Så det sista du bör göra är att tänka.

[Avantgardet]

Fattar inte varför du har så svårt med den befriande meningslösheten? Du sätter in en Gud som nav, för att fly ditt existentiella ansvar, och låter den - egentligen med fullständig godtycklighet rörande beslutsmakten - komma in som en främmande röst (med likgiltighetens stämband) komma in och fingra på vår värld, med fingrar som vi inte har den blekaste om var de varit (eller vi vet ju en del av dess tidigare hemskheter - på samma sätt som man idag fördömer marxismen genom sovjetunionens "fall"). Det blir lite dogmatiskt - köp det här, det blir ni friska av! Och fördömande. Man kan tycka vad man vill om hur världen ser ut nu, men att vända världen till kristendomen tror jag är djävligt döfött. Snarare bör vi väl fokusera på hur vi ska kunna leva i samma värld, med helt olika världsbilder, utan att ha ihjäl varandra. Det är ju för fan nära även i talandes stund. Finns ju krigshetsare över hela planeten. Vad hjälper det att försöka frälsa massorna med slavmoral (teocentriskt - eller att göra en frånvaro närvarande av nostalgi), tvärtom så gissar jag på civilkurage (handlingskraftiga nissar med gott förstånd och nobla själar). Som kan vägra order. Som rent av kan ge befälet stryk.

Läs gärna "Allt som är fast förflyktigas" av Marshall Berman, med fokus på stadens utveckling genom moderniseringen (nedslag i Paris, Sankt Petersburg, och New York), och upplevelsen av det moderna (genom Baudelaire och Dostojevskij, bland andra). Låt dig inte skrämmas av att titeln anspelar på en Marxformulering.

[Avantgardet]

... kom på att jag kanske skulle utveckla det där. Fokus borde ligga på civilkurage. Håller ju med dig i din kritik av new-ageandet (i den gestalt som den har i bl.a. "The Secret"), men det jag menar den ha gemensamt med även teocentrismen (-ism även det!) är att den är symbolisk; i den mening att den låter ett abstrakt begrepp (en ren idealitet) utgöra att nav för dess hela världsbild, och på ett sånt sätt att den resignerar inför världen. Kastar förtvivlade böner till en tom himmel, och låter sektbeteendet ta över. Sektbeteendet är inget isolerat utan en maktfaktor i samhället, om det går så långt, och det är alltid i konflikt med andra sektbeteenden - ett vi och dom, exkluderande. Det vidriga med "The Secret" tänkandet är ju det där "sitta dumglad och önska, spela glad och slicka röv- beteendet" som det resulterar i. Varför vill man ha en sån befolkning? Hmmmm... Och gör inte kristendomen precis samma sak? Jooodå. Jag tycker det är tragiskt. Men inte nog med att ni blir sekteristiska! Ni blir dogmatiska också! Jag föredrar lätt cynikerns plats i samhället, även om varje leende är hycklat och varje gest och åtbörd falsk, och inget roligt finns att skratta åt, så kan man ändå hötta med den förbannade näven mot himlen och göra det igen. Människans situation - vilken triumf! Ja, herre djävlar! Lika idiotiskt det, men så kan man även skratta åt absurditeter. Det är bara ta tjuren vid hornen, Sceptisk, famla i dimman tills du trivs med att vara förvirrad, släpp taget, kom loss, så du inte fastnar i en lögn, klockan tickar, eller så kan du ta det lugnt och slappna av. Det är inte så djävla farligt att vara utan logocentrisk hemvist, livet är ett äventyr. Bit det sura äpplet nu och lär dig tycka om smaken. Eller varför lyssna på mig?

[Zokrates]

Felet med människorna är väl snarast att de flesta just inte tänker, fast vem vet,   det kanske ändå planeras att ersätta oss med robotar.

[Sceptisk]

Avantgradet

Jag kan inte besvara alla dina påståenden så jag väljer istället ut en sak du skrev som var extra intressant och kanske kan summera mitt intryck av ditt inlägg; nämligen valet mellan "befriande meningslöshet" och "slavmoral".

Problemet med ditt inlägg är att det uppfattas som att man vinner något på att förlora sin sans och sitt förnuft än på att försöka göra något åt sitt liv. Därmed menar du att du verkar kunna se skillnad på vad som är bra och dåligt, moraliskt och omoraliskt men säger att man ska välja det dåliga för att då slipper man "slavmoralen".

I grunden tror jag att all avsky för religion består i just detta. Icke troende och ateister och anti-teister argumenterar gärna mot religionen som att den vore irrationell, orealistisk och ett fantasibygge. Det som är intressant är att samma ateister som avskyr Kristendom, Islam och Judendom kan intressera sig väldigt djupt åt hedendom, satanism eller andra "religioner" och mytologier och det är för att dessa uppfattningar inte har någon särskilt utvecklad moral. I satanismen är det egoism som gäller, i wicca är budet "gör som du vill" och i asatron finns det egentligen inte några etiska överväganden överhuvudtaget. Men Kristendom, Islam och Judendom har en utvecklad moraltanke och det är därför som just dessa religioner är så avskydda. Av samma anledning hatade man den ekologiska rörelsen då den började göra sig hörd, för den stog också för något alla visste var sant och det var pinsamt för de som kände sig träffade av kritiken.

Så faktumet är att religionshatet består i att den står för ett samvete. Det är för många väldigt betungande att leva med den konstanta påminnelsen om hur deras liv ser ut och vad dom gjort mot sig själv och andra.

Den personliga egocentriska stoltheten växer med avståndet man känner till andra människor och desto högre egocentrism desto svårare är det att acceptera dels sitt samvete men också en högre och utomstående beslutsfattare som har uppsikt och vetskap om ens innersta tankar och känslor. Det är detta som alla vänsterrörelser alltid avskytt, för religionen påminner oss om vilka vi är och det vi egentligen vet. Om man vill skapa en "ny" människa som är antingen rasmässigt överlägsen eller jämlik alla andra så måste man först glömma bort sin sanna identitet och sitt samvete.

Men även om vi försöker att glömma bort religionen så har vi inte tappat förmågan att känna igen moral från omoral. Men genom att tysta religionen så tror man att man kan tysta ner den inre förståelsen för vad som är moraliskt och omoraliskt. Jag kan inte se ett folk eller människa bete sig medvetet ondskefullt om de inte fortfarande hade förmågan att se detta och därmed också ha ett samvete. Så de som agerar impulsivt eller de som vill vara "barbarer" eller "hedningar" just för att det är omoraliskt kommer i slutändan att ångra sig.

Därför om vi skulle diskutera själva värdet i det ena eller det andra så är det uppenbart att om man försöker att leva moraliskt så är det med en större insats och med mycket fler uppoffringar men vinsten blir ojämförligt mycket större. Stoltheten för vad och vem man är blir ojämförligt mycket större än vad man kan finna av att bete sig som en idiot.

Religionens ständiga antagonist är socialismen - i olika former. Detta för att religionen verkar att stärka individen och bygger relationer mellan människor. Socialismen har alltid velat offra individen för kollektivet  vilket gör att jag betraktar alla socialistiska rörelser som fascistiska. Socialismen försöker att bygga upp ett statsreglerat system men för att göra det krävs disciplinåtgärder där man försöker att åstadkomma effekten att individen är ensam och anonym i den stora massan. Bara ledaren ger individen en egen röst och identitet.

Samtidigt både avskyr och beundrar socialister individualistiska och starka människor men känslan av att själv inte orka med att vara så stark och individualistisk gör att socialisten istället väljer anonymiteten i flocken eller om denne blir en ledare så försöker han inte att förbättre flockens beteende, utan istället spelar han på flockens egna beteende(populism) som sällan är särskilt moraliskt för att skaffa makt åt sig själv.

Mot detta kommer då religionen och påminner oss om vårt samvete och sådant vi redan vet men inte vill veta om. Den blir "farlig" för vänstern eftersom religionen vill stärka individen och har som fokus på relationer mellan människor. Så ska man vara riktigt jävlig så är religionen betydligt mer social än vad socialismen någonsin varit.

[suchanother]

Så faktumet är att religionshatet består i att den står för ett samvete

Religionen försöker ständigt skaffa sej monopol på moralen som om den stod för ursprunget och är garanten för den.
Människans moral, speciellt god moral, om man med god moral menar hennes rättvisa bemötande och beteende gentemot sina medmänniskor, är nog av betydligt äldre datum än kristendomen.
Faktiskt visar redan våra kusiner schimpanserna god moral när de starka individerna ofta delar med sej och gärna tillrättavisar och håller pli på sådana som uppträder oschysst mot andra. Det livsnödvändiga samarbetet förutsätter god moral och moralen dikteras och formas således av den konkreta verkligheten.
Det finns ingen anledning att tro något annat om människans utveckling. Moralen har varit människans ständiga följeslagare och är ingen uppfinning av religionen.

Sen kan man fråga sej om religionen alltid visat god moral. Den har ju ofta varit ett lydigt redskap i maktens tjänst.
Att religionen skulle företräda en högre moral än många andra idéströmningar är bull.

Jag tror inte speciellt många icke-religiösa "hatar" religionen. Själv upplever jag religionen som meningslös och passé men är inte speciellt hatisk, bara förvånad över att vissa fortfarande tar religionen på allvar och griper efter halmstrån i ett desperat försök att omtolka Bibeln och anpassa religionen. Vad är vitsen och meningen?
Religionen, speciellt evangeliet, ska ju stå för glädjebudskap men dystrare folk än de troende får man leta efter. Inte ser de speciellt glada och harmoniska ut trots att de bedyrar motsatsen.

[Sceptisk]

suchanother

Du talar om maktbaserad utilitarism och dess "moral" är helt godtycklig och går bara ut på att kollektivet eller dominanshannen ska tjäna på det. Det har ingenting med religion att göra. Religionen menar att vi var och en är ansvariga för våra handlingar inför vår skapare. Det är en milsvid skillnad från utilitarism.

Sen kan man fråga sej om religionen alltid visat god moral. Den har ju ofta varit ett lydigt redskap i maktens tjänst. Att religionen skulle företräda en högre moral än många andra idéströmningar är bull.

Jag tror inte du vet vad du pratar om. Kristendomen och Judendomen har alltid varit en nagel i ögat på maktstrukturer. De första Kristna blev mördade i drivor av de Romerska kejsarna och Judarna har ständigt blivit mördade och utdrivna ur land efter land. Enda sättet för Rom att göra sig kvitt detta irritationsmoment var att göra Kristendomen till statsreligion, för på det sättet så kunde de Romerska ämbetena själv ta kontrollen över  kyrkan och kunde därför göra om religionen så att den kunde fungera i ett kejsardöme med allt vad det innebär med krig och tortyr. För egentligen är Kristendomen oförenlig med sådana förtryckande maktstrukturer och det är uppenbart om du läser Nya Testamentet.

[J R Auk]

Så faktumet är att religionshatet består i att den står för ett samvete. Det är för många väldigt betungande att leva med den konstanta påminnelsen om hur deras liv ser ut och vad dom gjort mot sig själv och andra.

Och faktum är att det är kontraproduktivt att belägga människor med skuld för det som varit. Vilket många religioner insett och antagligen något som ligger till grund för synders förlåtelse.

Samvetet skall inte hänge sig åt att späka sig självt, vilket det gör när det fokuserar på det förgångna och skulden som bärs för detta. Skulden står i relation till potentialen att göra om samma fel igen. Samvetet är känslan som uppmärksammar att man inte står i harmoni med det agerande man har uttyckt. Detta tal om att religion skulle stå för samvete är trams, samvetet är personligt, och är känslan av fördömande, eller domen om ett fel, inför ett tidigare agerande. Men att man fördömer sitt agerande betyder inte att man skall fördöma sig själv.

Det finns inget skäl i att dröja vid vad som har gjorts och lägga skuld på sig för det. Det som är gjort är gjort och skulden ligger bara mot det kommande. Samvetet, om det inte idealiseras till en totalitet, eller absoluthet, är det som garanterar att vi inte upprepar samma fel (såvida vi nu inte agerar mot vårat samvete, vilket är att säga att vi agerar så som vi inte mår bra av). Det är alltid framtiden som definierar vårt moraliska värde, och aldrig det som har varit. Det är förgånget och oundvikligen så. Men framtiden är vår att välja.

Sånt där tal om att institutioner står för samvete, som implicerar moral, är att förtingsliga erkänslan av moralen, som utgående från samvete, och förlamar den naturliga etik som vår kropp och vår medvetenhet om den innebär.

Institutioner kan i bästa fall enbart genom en slump förmedla rätt agerande till en individs undersökningar.

Betänk, den som mår bra, och kan agera bra, har en historia som i sin helhet måste kallas bra.

Vad skulle historien göra med allt det som är bra nu? Och varför skulle det göra det? Varför är det som gjorts viktigt för det som görs?

[Avantgardet]

Tycker ju bara du flyr ditt existentiella ansvar, Sceptisk, i övrigt håller jag med Auk och Such här. Det är du som måste leva ditt liv, ingen annan kan göra det åt dig, du behöver inte hålla liv i en gud, genom att som en martyr ge bort ditt liv i tjänsten - på allvar. Så jag håller heller inte med dig om att kristendomens antagonist skulle behöva vara socialismen, eller rent av marxismen, som jag anser att du istället bör betrakta som en djävligt klyftig pragmatisk brorsa som tagit itu med projektet att fixa himlen på jorden. "Den eviga freden". Smaka på den! Och där, som är teleologins ändstation, är enda stället där en sann individualism överhuvudtaget är möjlig, för det är enda gången människan verkligen har tid för sig själv, i sin egen tjänst. Det är idag mer angeläget än när industrialiseringen satte fart. Hela vår tillvaro bär produktnamn och streckkoder, hela vår miljö är artificiell, och snart simulerad (det är väl bara en tidsfråga egentligen), och det ger att våra medvetanden därigenom också är det. Abstraktionsprocessen fulländad. Men är poängen att vi skall offra våra materiella liv för en dröm, eller, tvärtom, ta ner himlen, eller luftslottet på jorden? Och eftersom jag ändå slagit in på den profetiska tonen så måste jag säga att man straffas för att bygga torn för att nå gudarna, och den sant religiöse skulle nog bättre agera socialistiskt än ens ägna den egna guden en endaste tanke - "idle hands, the devils playground". Fast nu var det kanske inte helgon du ville vara? Kanske bara lite sådär deltids kristen?

Nämen allvarligt, jag tycker du flyr ditt ansvar.

[Zokrates]

Felet med människorna är väl snarast att de flesta just inte tänker, fast vem vet,   det kanske ändå planeras att ersätta oss med robotar.

Gudstroende androider, som cylonerna i science fictionserien Battlestar Galactica?

[Pho-ku]

Sådana som du gör mig rädd. Jag syftar på trådskaparen, så klart.

Du säger:
På grund av att människan är en tänkande varelse så behöver hon finna svar på sina frågor. Desto mer problem hon ställs inför desto flera frågor får hon. I det sekulära tankesättet så blir implikationerna att människan själv måste tänka ut hur hennes tillvaro ser ut.

Det är ju detta som är det underbara med sekulariseringen. Tycker du har en väldigt svartvit bild av det hela och det verkar inte finnas någon som helst substans i många av dina påståenden.

[Sceptisk]

Har svårt att begripa vad som skulle vara så skrämmande. Det citat du drar lite lösryckt ut texten är ingen kritik utan bara ett faktum som jag tar upp runtomkring den poäng som jag talar om. Poängen i ett nötskal är att diskutera den grundläggande skillnaderna i uttryck mellan ateism och teism. Trodde det var uppenbart.

[Pho-ku]

Vad du har så svårt att begripa kan jag inte uttrycka mig klarare om, du får tänka till lite till där för att komma till insikt.

Jag tycker du drar alla sekulära över en och samma kam med dina påståenden. Du säger att alla sekulära väljer sina tankar utifrån någon ism, men inte vilka ismer som helst - utan de 2 ismerna - cynism och hedonism.

Skulle detta också vara ett utav dina faktum?

[Sceptisk]

Tyvärr är jag ingen tankeläsare och jag har ingen avsikt att gissa mig till vad andra tycker och tror så om du vill bli förstådd får du nog försöka förklara dig. Annars så kommer ditt påstående bara att passera, vilket vore tråkigt då du säkert har en bra anledning till vad du säger.

Hursomhelst, du tycker jag drar alla över en kam. Det förstår jag att du tycker för det är nämligen också det jag försöker att göra. Med andra ord så är min avsikt inte att ge en övergripande beskrivning i ytliga skillnader, utan jag är intresserad av att hitta den avgörande skillnaden mellan dessa två synsätt. Det är det hela artikeln går ut på. Vissa tycker sådant är intressant, andra tycker att det är ogörligt och några tycker att det är direkt irriterande. Särskilt om dom råkar befinna sig så att dom känner sig kategoriserade. Vissa människor avskyr att bli kategoriserade, andra tycker det är bara härligt. Det är svårt att vara alla till viljes, men det är inte heller min avsikt.

Min tes är att när man går ifrån en teocentrisk uppfattning till en ateistisk så händer det saker med människans uppfattningar. Det är modernt att idag tänka sig att en världsbild består av en enorm komplexitet av bilder och uppfattningar i ett enda stort osorterat kollage. Men min övertygelse är att människan är en historieberättare och därför så ordnar hon sina erfarenheter genom berättelser. Alla små erfarenheter människan i ett samhälle gör fogas samman till den gemensamma berättelsen om människans plats i samhället och i världen och universum. Denna grundberättelse ger människan hennes identitet och samtidigt är den utgångspunkten för hur hon kommer att relatera till andra människor och till världen i stort.

Efter renässansen och upplysningen och industrialismen så tycks det som att religionen fått en alltmer undanskymd plats i människors liv och den världsbild som vi har idag är helt annorlunda motför den världsbild man hade på medeltiden. Och nu talar jag inte om detaljer som rör teknologi och politik utan om den övergripande identitetsskapande berättelsen om ett samhällets plats, mål och mening.

Jag tror att vi även innan renässansen var en ateistisk kultur, trots att vi kallades för religiösa och hade mer en sk religiös världsbild än en ateistisk. Det går bara att förstå ifall man förstår sig på de ateistiska uttrycken. Och jag menar att när man går ifrån uppfattningen att man är en skapad varelse till att bli en "fri" varelse så uppstår förändringar på alla plan hos en människas identitet och uppfattning om hur saker och ting är vilket i sin tur kommer att påverka relationer och uppträdande.

Etiken menar jag är omöjlig utan gudstro. Om människan är en fri varelse, utan någon andlig förankring i en djupare känsla av tillhörighet och gemenskap som går hinnom nationsidentiteter och individuella strävanden, så är det enda som återstår som komplement till etiken en slags skapad moral kallad utilitarism. När människan inte längre ser sitt livs mål och mening i att tjäna gud så kommer hon oavlåtligen istället att tjäna sina egna behov och då blir hon antingen hedonistisk eller cynisk. För det finns helt enkelt inte grund för några andra uppfattningar. Hedonismen kvarstår eftersom människan fortfarande kan leva för att tillfredställa sina behov och cynismen kvarstår eftersom det inte finns någon grund för verkliga värden. Om allting är flytande i en materiell soppa så finns det bara två alternativ, antingen värderar man något för att man själv får ut något av det (hedonism) eller så tror man inte på några värden överhuvudtaget (cynism eller nihilism).

Däremot i en teocentrisk idenitet och världsuppfattning så har finns det utrymme för och faktiskt en teoretisk grund som erkänner möjligheten att känna ett andligt band mellan oss. Livet blir okränkbart och värdefullt eftersom allting i grunden egentligen är en enda varelse, där vi fysiska individer ingår i en universell gemenskap. Så ifall man skulle skada någon annan så skadar man faktiskt sig själv. Tänk dig att gräset som växer ute på tomten har en djupare koppling till din kärna, hur skulle det då kännas att köra över det gräset med en gräsklippare eller gräva ett dike rakt igenom alltihopa.

Detta är den motsättning som jag fösöker att peka på som ofta glöms bort. För att göra industri möjlig och roffa åt sig på andras bekostnad så måste man först utrota den teocentriska identiteten ur människor, för en människa som har en andlig kontakt med allt levande omkring sig kan inte bete sig mot världen och andra så som vi gör idag. Detta för att det inte blir en fråga om regler utan om affekt. Regler är lätta att bryta emot, det är betydligt svårare att bryta mot affekter. Jag tror inte det är någon tillfällighet att religionen var tvungen att flytta på sig för att ge plats åt industrialiseringen. Man kan inte utnyttja arbetare hur som helst ifall man har en religiös grundkärna i identiteten. Det vore otänkbart.

Däremot ifall man har en ateistisk grunduppfattning så finns inte längre grunden för att verkligen försvara sådana affekter, utan de måste istället försvaras av en statsmakt och individer med särskilt god känsla för mänskliga rättigheter (som också är ett skapat värde). Så resultatet blir, rent logiskt, att då man går bort från gudstron som menar att allting är guds skapelse och att vi är guds varelser, så är det enda försvaret för rättigheter och "sunt förnuft" skapade värden eller redan etablerade värden som "alla håller med om". Samhället baseras alltså på godtycke och alla värden blir opersonliga standardiseringar av vad som är "rimligt". Livet blir en tanke och en intellektualisering snarare än en handling. Vilket jag diskuterade tidigare. Ateisten kan i slutändan bara säga "jag tänker, alltså finns jag" medan teisten som erkänner sin plats som skapad placerar handlingen (praktiken) framför tanken (teorin).

En person som utgår ifrån tanken som grundval måste till sist skaffa sig en intellektuell uppfattning av världen, vilket är en sk ism. Medan en teistisk person inte behöver göra det.

[Pho-ku]

Negleregrar din senaste post då jag tycker du bara upprepar dig, plus att jag ligger lite efter.

Jag måste först och främst stämma in med de övriga här ovanför, om dina tidigare påståenden,
speciellt angående påståendet "om att  att religion skulle stå för "ett samvete"" - är  trams. Med flera påståenden.


Sceptisk säger:
"Det är för många väldigt betungande att leva med den konstanta påminnelsen om hur deras liv
ser ut och vad dom gjort mot sig själv och andra"

Har detta nödvändigtvis något med religion att göra? Skull religiösa uppleva detta icke betungande?
Jag kan dock ha missuppfattat.

Är vi inte alla utopister, när vi väl tänker till?
Vi alla vill i grund och botten till samma mål - utopi. Många har försökt nå dit via religioner
(de dominerande) vilket uppenbarligen inte gått vägen, fler och fler börjar inse detta (sekulariseringen).

Jag håller tummarna.