Hur kommer sig denna ångest?

[A och O]

Hoppas nu att jag lagt detta inlägg rätt...?


Jag - en frisk (?) kvinna med loving family, hyfsat med pengar, mat på bordet osv. MEN med en spänd ångest i kroppen som käkar upp min "nöjdhet", och som bara är av ondo känns det som.
Denna ångest (om det nu är så?) ger också en bunt grubblerier av existensiell art som jag även skrivit om i en tråd.

Vad hos mig gör att alla dessa filosofiska funderingar ger mig sån oro i kroppen? Hela min kropp verkar dras med i detta grubbleri.
(Det hela började med en deprission med svår ångest pga. stress i samband med andra barnets födelse.)

Tex.
Tanke: jag fattar inte riktigt vad meningen med livet är. (alltså generellt sett) => Hela kroppen genomfars av en tyngande känsla av meningslöshet. (en form av ångestkänsla)

Det känns ibland som att jag tror att hjärnan släppt en tanke/ fundering, men i kroppen känner jag att så inte är fallet.
Känner mig nu ängslig, lätt sorgsen och spänd i hela mig.

Jag finner ingen "inre ro" i mina filosofiska/ existensiella funderingar. (verkar det som.)

Och då blir jag också rädd. "Måste" jag äta nån form av antidep.medicin för att bli "fri". Eller räcker det att jag liksom kämpar på, vänder och vrider mina grubblerier med mig själv och med andra, för att det ska lösa sig..?
Som jag skrev i min andra tråd så har jag upplevt att ingen psykolog riktigt fattar vad man pratar om. Så jag vänder mig därför till den bunt kloka människr som jag upplevt huserar här.

Har ni tips eller tankar kring detta?

[Avantgardet]

Är du rädd att marken skall försvinna under fötterna på dig?

[A och O]

Är du rädd att marken skall försvinna under fötterna på dig?

Hur menar du?

[Fication]

Vad menar du med frågan om meningen med livet? Du kan ju annars kolla in tråden med samma namn för uppslag: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=4300&start=135

Så utveckla gärna vad du menar med "mening", om det är orsaken till att du finns till, om det handlar om någon livsuppgift eller något annat sammanhang.

Sedan tycker jag inte att det är vare sig konstigt eller sjukt att plöja ner sig i filosofiska frågeställningar. Jag tycker själv att det är intressant att titta på hur olika vi fungerar beroende på vilka svar vi kommer fram till på de stora frågorna. Alltså vilka psykologiska konsekvenser våra filosofiska svar leder till.

Å andra sidan kan det ju vara omvänt, att det är psykologin som styr vilka filosofiska svar vi kommer fram till. Att titta på sin psykologi kan vara ett sätt att undersöka hur man kommit dit man är. Tex är det här stället fullt med introverta och intuitiva individer (enligt icke vetenskaplig undersökning).

Att prata/skriva är nog en sund början...

[A och O]

Tack fication för svar!

Det är kanske inte så mycket själva frågan som är det viktiga. Utan det är mer den här otäcka känslan jag får över mig. Det känns som om en tung filt av grubblerier, tvivel och rädsla. Och när jag identiefierar mina tankar så handlar de om "existensiella saker".

Jag vet liksom i mitt huvud att jag inte behöver alla de "svar" som jag "kräver", men den tunga känslan ("filten") sitter ändå kvar. Och den "filten" är tung att bära emellanåt..

Men det jag menade med meningen med livet, gäller för hela mänskligheten osv. Existens kontra icke-existens. Motiv till att skaffa barnen, m,.m.

Mitt problem (som jag ser det) är att jag inte hittat de rätta verktygen att slänga av mig denna filt. (Där kommer ni in, ni kan vara ett av verktygen. )

[A och O]

Och hur jag hamnat här?

Jag var inte ens i närheten av dessa tankar innan lillasysters födelse!

Jag kan inte komma på vad det är som gör att jag fastnar i dessa tankar som ger mig ångest? I 3 år har det alltså hållit på, mer eller mindre.
Tar massor av energi!  :(

[Fication]

Men det jag menade med meningen med livet, gäller för hela mänskligheten osv. Existens kontra icke-existens. Motiv till att skaffa barnen, m,.m.

Jag vill bara se om jag förstått det du säger. Du har fått en förlossningsdepression som gjort att du insett att livet verkar sakna mening. Och om det saknar mening så är det inte värt att leva för att inget man gör kommer att spela någon roll, och därför finns inte heller någon vits med att sätta nya barn till världen. Right?

Detta är en meningslöshet som jag faktiskt tycker stämmer ganska bra med det kulturella klimatet vi har nu, fast vi slätar över det med förströelser. Och som jag ser det är detta inte slutstationen.

Verktyg... meditation lär vara bra på sikt, motion också, bra kost, kreativitet, umgås/prata/diskutera. Typ se över livssituationen. Läser du något som har med sånt här att göra? Någon filosofi, andlighet, självhjälp, psykologi?

[Algotezza]

Hoppas nu att jag lagt detta inlägg rätt...?


Jag - en frisk (?) kvinna med loving family, hyfsat med pengar, mat på bordet osv. MEN med en spänd ångest i kroppen som käkar upp min "nöjdhet", och som bara är av ondo känns det som.
Denna ångest (om det nu är så?) ger också en bunt grubblerier av existensiell art som jag även skrivit om i en tråd.

Vad hos mig gör att alla dessa filosofiska funderingar ger mig sån oro i kroppen? Hela min kropp verkar dras med i detta grubbleri.
(Det hela började med en deprission med svår ångest pga. stress i samband med andra barnets födelse.)

Tex.
Tanke: jag fattar inte riktigt vad meningen med livet är. (alltså generellt sett) => Hela kroppen genomfars av en tyngande känsla av meningslöshet. (en form av ångestkänsla)

Det känns ibland som att jag tror att hjärnan släppt en tanke/ fundering, men i kroppen känner jag att så inte är fallet.
Känner mig nu ängslig, lätt sorgsen och spänd i hela mig.

Jag finner ingen "inre ro" i mina filosofiska/ existensiella funderingar. (verkar det som.)

Och då blir jag också rädd. "Måste" jag äta nån form av antidep.medicin för att bli "fri". Eller räcker det att jag liksom kämpar på, vänder och vrider mina grubblerier med mig själv och med andra, för att det ska lösa sig..?
Som jag skrev i min andra tråd så har jag upplevt att ingen psykolog riktigt fattar vad man pratar om. Så jag vänder mig därför till den bunt kloka människr som jag upplevt huserar här.

Har ni tips eller tankar kring detta?

Vill man bli fri från malande tankar kan man aldrig medvetet stoppa dem, för de är ett inre flöde som oftast har en  djupare källa som din vilja inte kan påverka. I stället får man lära sig rikta uppmärksamheten åt annat håll, även om de malande tankarna kan vara som ett svart hål som suger tag i ens medvetande. Man kan (detta är vad jag brukar göra): lyssna på musik, gå på promenad i naturen (själv älskar jag havet), umgås med andra (gärna människor man inte har så mycket djupare gemensamt med men som är bra på att pladdra på), ohämmat ägna sig åt sex... (mannens främsta flyktmetod förutom alkohol)  :oops:

Jag lärde mig lite tai chi i somras (fick en tai chi-kurs som gåva av min fru) och det mår jag bra av. Jag gör några rörelser varje morgon, inte under särskilt lång tid, men det är ändå skönt och vederkvickande.

Med vänlig hälsning

Algotezza

[A och O]

Men det jag menade med meningen med livet, gäller för hela mänskligheten osv. Existens kontra icke-existens. Motiv till att skaffa barnen, m,.m.

Jag vill bara se om jag förstått det du säger. Du har fått en förlossningsdepression som gjort att du insett att livet verkar sakna mening. Och om det saknar mening så är det inte värt att leva för att inget man gör kommer att spela någon roll, och därför finns inte heller någon vits med att sätta nya barn till världen. Right?

Detta är en meningslöshet som jag faktiskt tycker stämmer ganska bra med det kulturella klimatet vi har nu, fast vi slätar över det med förströelser. Och som jag ser det är detta inte slutstationen.

Verktyg... meditation lär vara bra på sikt, motion också, bra kost, kreativitet, umgås/prata/diskutera. Typ se över livssituationen. Läser du något som har med sånt här att göra? Någon filosofi, andlighet, självhjälp, psykologi?

"Du har fått en förlossningsdepression som gjort att du insett att livet verkar sakna mening. Och om det saknar mening så är det inte värt att leva för att inget man gör kommer att spela någon roll, och därför finns inte heller någon vits med att sätta nya barn till världen."
Ja, jäklar, där sammanfattade du i princip hela rasket!  :shock:

Vad är det i vår kultur som frammanar "sånt här" då? D.v.s vad saknas i vår kulturella kultur (för att sådana här känslor ska uppstå, så att säga.)?

Vad menar du då du säger det här med "slutstationen"?

[A och O]

Algotezza,

Ja, jag har under åren insett att ju mer ihärdigt man försöka hindra den här sortens tankar, desto svårare att hålla dem borta.

Men jag vill på nåt sätt hitta ett tillfredsställande förhållningssätt, som inte innebär att "sopa under mattan" alt. ignorera.

Eller är det "meningen" att jag som människa och mamma ska behöva  bära denna känslobörda som det känns som att det nu är?


Förresten, har ni nåt bra lättläst litteratur som berör just detta, som jag kanske kan bli hjälpt av?

[Zandevill]

Jag har faktiskt en del literatur. Men källan kommer antagligen att komma som en ganska stor överraskning http://www.womenshappiness.com/product.html  och för män http://www.doctorpaul.net/ . I produkt katalogen kan jag rekomendera mind os eboken. Jo jag vet hans huvudsakliga inriktning är att lära män, men även kvinnor att hitta en partner för lång eller kort tid, vilket man själv föredrar. Men för att kunna göra detta behöver man veta vem man är och vad man letar efter, det är här psykologin kommer in.

Mind os är en modell som samanfattar det mänskliga psyket på ett sätt som alla ska kunna förstå och därmed använda sig av. Det är inte den typen av självhjälp som berättar för dig i detalj vad du skall göra, men man kan ganska enkelt själv förstå sig på vad man behöver göra. Allt mynnar ut i, inte hur man ska tänka, utan hur man förstår vad man behöver göra för att må bra. Han har dessutom en ebok om ångest (anxiety) men den finns inte i produktkatalogen (vet faktiskt inte varför) den går däremot att få tag i om man mailar och frågar efter den. Att den finns har jag fått reda på genom hans nyhets brev. Kan påpeka att Mind os eboken är på ca 500 sidor men att endast ett fåtal av dessa sidor faktiskt handlar om att attrahera en partner utan i stort sätt allt om hur psyket funkar.

Nu till delar av ditt problem utifrån det jag förstått från det jag läst, sett och hört av dr Paul.

Ångest generelt beror på bristande självförtroende i dig själv eller bristande förtroende i din omgivning. Ett sätt att "fylla på" självförtroende är att göra mod. Nej inte att ha mod, att göra mod, att göra något man har ångest för men som man vet är det rätta att göra. (det är bla detta som tex behandling av fobier bygger på)

Dessvärre räcker inte detta man behöver dessutom stärka sin identitet. Att förstå och stärka sina personliga gränser så att man inte slösar med den possitiva energi man fyllt på, på sådant man inte kontrolerar. Enkelt uttryckt handlar det om att lära sig säga nej till sådant man inte vill ha och att lära sig förstå vad man inte kontrolerar. Jag tror att du till stor del tappat din identiteet till följd av din förändrade livs situation. Då gäller det att "hitta en ny dig" i denna siuation.

Det är omöjligt för mig att helt gå igenom och förklara hela modelen, särskilt som han dessutom använder sig av en hel del mycket pedagogiska blider. Dessutom är systemet patenterat och "for personal use only" men jag var tvungen att dela med mig av litegran för att kanske visa endel av det man kan förstå när man läst boken. Jag tror dessutom att, även om man förstår hur saker hänger ihop kan behöva prata med någon som stöd i sina tankar. Men att förstå hur saker hänger ihop är nog ett första steg och då tror jag boken kan vara mycket bra.

Jag har förutom dr Pauls material och min egen livserfarenhet ingen erfarenhet inom psykologi, så ta inte detta som någon absolut sannig. Jag kan bara säga att för mig har detta material betytt väldig, väldigt mycket.

Det var inte för intet som jag länkade just dr Pauls material i en annan tråd här på forumet.

/ Zandevill

[A och O]

Tack Zandevill för ditt inlägg!

Så man kan tänka sig att alla dessa funderingar jag har (och medföljande ångest) inte behöver komma sig av min undran "vad är meningen med livet?" (för att skriva kortfattat)
Utan det är nåt i mitt själva liv och leverne som är "felet"?

[Fication]

ohämmat ägna sig åt sex... (mannens främsta flyktmetod förutom alkohol)  :oops:

Sex är ju oslagbart som distraktion. Funkar 10 ggr av 10 för mig.  :D

Vad är det i vår kultur som frammanar "sånt här" då? D.v.s vad saknas i vår kulturella kultur (för att sådana här känslor ska uppstå, så att säga.)?

Till att börja med är vi sekulariserade, vi har avskaffat gud och allt som är högre än oss själv. Alltid har en hänvisning till högre mening använts i maktsyften "Du måste ha slöja för att Gud sagt det." Nu hyllas den förnuftige individen som bejakar sig själv och själv ger mening åt livet. Man ska ha bra självkänsla, skapa sin egen mening, leva i nuet och må bra, så fixar sig allt. Hört den förrut?

Och allt det är ju jättebra, fast haken är ju att vi gjort oss av med all högre mening, telos, och allt blir ju då i grund och botten ändå meningslöst. Alltså mening som du uttrycker det, mening eller uppgift för mänskligheten. Det räcker ju inte att vi bara lever för varann, utan för hela mänskligheten. Jag beskrev det nyss här: http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=101590&highlight=#101590

Vad menar du då du säger det här med "slutstationen"?

Det här hör ju onekligen till de tyngsta frågorna, men du är inte den första som ställer den och jag tycker att det finns en del bra svar, där man lyckas ta hänsyn till allt detta och ändå finner en mycket bra anledning att leva, producera och uppfostra barn.

Nu är ju det här min syn på problemet och det passar in i min mall och min förståelse av hur vi fungerar, men det är nog bra om du kollar på annat håll också så jag inte prackar på dig en massa du inte behöver.

[A och O]

"Det här hör ju onekligen till de tyngsta frågorna, men du är inte den första som ställer den och jag tycker att det finns en del bra svar, där man lyckas ta hänsyn till allt detta och ändå finner en mycket bra anledning att leva, producera och uppfostra barn. "

Nää, jag vet att jag är i "gott sällskap"!

Men var ska jag hitta dess "bra svar" som du skriver här ovan. (du kanske redan angett det du tycker?)


Hur som helst så är det din sista mening här ovan som jag vill uppnå ju!

Vad tacksam jag är över att du och ni andra förstår hur jag menar, på riktigt!

[J R Auk]

Hoppas nu att jag lagt detta inlägg rätt...?


Jag - en frisk (?) kvinna med loving family, hyfsat med pengar, mat på bordet osv. MEN med en spänd ångest i kroppen som käkar upp min "nöjdhet", och som bara är av ondo känns det som.
Denna ångest (om det nu är så?) ger också en bunt grubblerier av existensiell art som jag även skrivit om i en tråd.

Vad hos mig gör att alla dessa filosofiska funderingar ger mig sån oro i kroppen? Hela min kropp verkar dras med i detta grubbleri.
(Det hela började med en deprission med svår ångest pga. stress i samband med andra barnets födelse.)

Tex.
Tanke: jag fattar inte riktigt vad meningen med livet är. (alltså generellt sett) => Hela kroppen genomfars av en tyngande känsla av meningslöshet. (en form av ångestkänsla)

Det känns ibland som att jag tror att hjärnan släppt en tanke/ fundering, men i kroppen känner jag att så inte är fallet.
Känner mig nu ängslig, lätt sorgsen och spänd i hela mig.

Jag finner ingen "inre ro" i mina filosofiska/ existensiella funderingar. (verkar det som.)

Och då blir jag också rädd. "Måste" jag äta nån form av antidep.medicin för att bli "fri". Eller räcker det att jag liksom kämpar på, vänder och vrider mina grubblerier med mig själv och med andra, för att det ska lösa sig..?
Som jag skrev i min andra tråd så har jag upplevt att ingen psykolog riktigt fattar vad man pratar om. Så jag vänder mig därför till den bunt kloka människr som jag upplevt huserar här.

Har ni tips eller tankar kring detta?

Acceptans. Acceptans.

Mer vill jag inte säga. Inte för att jag gillar det kryptiska utan för att det på ett sätt förtar meningen av det jag vill uttrycka.

Livet måste accepteras. Om du svälter kommer detta tillstånd alltid vara betungande så länge som du söker undvika svälten, känslan av hunger. Men om du accepterar att den är där (inte att du undviker att stilla hungern, det är inte vad jag förordrar) så kan du finna ro. Så är situationen för dig. Hungern har medvetandegjort dig, och det är inget att älta, finns maten så ät, finns den inte så finns den inte. Att känna mera hunger kommer inte lösa problemet oavsett. Hungern är känd, buskapet förmedlat, och enbart genom att acceptera det kommer du stilla budskapet (som ju i sig inte är något trevligt, det talar ju om en brist).

Jag vill påstå att samma sak gäller för alla frågor.

Vad är då acceptans?

Att inte kämpa. Därför råder jag dig inte att kämpa på. För vad kämpar du mot (vilken riktning har ditt sökande i existentiella frågor? Var det inte vad du frågade i och med de existentiella frågorna)?

Kanske handlar det här om att du har gjort dig själv till ett objekt i det att du har barn och att du vill ha det fundament som en uppfostran pockar på? Jag bara yttrar tankar här, tänker att du säger att det kom i och med ett barns födsel. Men om så är fallet så tror jag du har gjort dig en ogärning, för är den roll du skall inta den av att vara klar? Är det bilden som du vill ge? Är det inte mer fruktbart att vara den medsökande än den som har svaret? Kanske har dina tankar inget med detta att göra, men det vore en rimlig förklaring att du börjar uppmärksamma dessa frågor för att du vill kunna ge dina barn dessa svar.

Nåväl tillbaks till acceptansen och filosofins frågor.

De flesta frågor som filosofin ställer sig vill jag påstå inte har något svar, inte i egentlig mening (åtminstone om man främst talar om existentiella filosofiska frågor). Så vad finns det att kämpa med? Kanske finns det inget att nå, kanske finns inte svaret. Och vad händer då med kampen? Jo den blir vad som upprätthåller frågan, och motar bort svaret, dvs att det går att bli nöjd i att man inte vet.

För mig har ångest alltid uppstått i det att jag söker kontroll. När kontrollen inte finns så uppstår en ångest över att en rädsla skall besannas. Dvs att det som jag söker motverka med kontrollen kommer att inträffa.

Men vad avser kontrollen? Har vi någonsin något som kan kallas kontroll i egentlig mening? Inte annat än i våran tro vill jag påstå. Varav jag sluter mig till att kontroll är en flykt från det egentliga ansvaret, att kunna vara beredd oavsett.

Om jag saknar pengar får jag ångest över att jag kanske kommer lida brist av det. Men jag har inte ångest när jag lider brist. Då har jag ett lidande, något mera direkt. Problemet med ångesten är att det är som ett lidande för att slippa lidande, det är en motiverande faktor som vill uppmärksamma dig på potentiella problem.
Personligen behandlar jag alltså ångest som en markör, en symbol, ett budskap från mina egna tankar, medvetna eller undermedvetna. Därför tänker jag länge på vad som relaterar till ångsten, söker acceptera att det finns denna rädsla som en potentiell framtid, och ångesten över min brist på kontroll över framtiden. Men jag stannar där. Jag söker att inte älta det, ge ångesten full uppmärksamhet för att sedan kunna lägga den åt sidan.

Slutligen, varför behöver livet ett värde? Är det för dig det skall ha det? Eller i sig självt? När jag tänker på de två alternativen så blir jag inte nöjd av något, och jag behandlar frågan som något som härrör från sättet vi tänker oss världen, sättet vi kan tänka oss världen.

En solig dag är en solig dag, en välluktande blomma likväl, även om den sköna lukten eller den varma huden som möter solstrålarna saknar värde i det stora hela. De finns där, och det är den enda mening vi kan nå i min tro.

Acceptera för att abstrahera sök inte abstrahera för att acceptera.

Ps. Har bara läst ditt första inlägg och inte svaren, kanske har du redan nåtts av något som fått dig att släppa frågan, kanske upprepar jag bara dina ord. Lycka till i alla fall. Ds