Uppfostran - Ska barnen va snälla för andra eller sig själv

[Saos]

Jag såg nyss ett program på SVT24 som handlade om barn uppfostran,
med fokus på skolan till större delen av programet. Det programet ville
framföra var att efter 30 år av att man skulle prata med barnen och låta
dom va med och bestämma så hade samhället allt mer börjat gå tillbaks
emot en mer strikt metod som liknar den som ansågs rätt på 50-talet.
Det ska finnas tydliga autoritära figurer som ska lydas utan ifråga
sättning, sätter man sig emot finns det bestrafning.

Dom tog upp som exempel en skola som hade infört ett "lugnt rum" dit
barnet blev förflyttat om de inte uppförde sig enligt den standard som
läraren hade lagt upp (sitta stil på sin plats, tyst, och jobba) De på skolan
menade att inget barn tvingades ut utan att de gavs ett val, om ett barn
uppförde sig illa sa läraren till dom att de hade två val, ett bra och ett
dåligt, antingen fick de sätta sig på sin plats och jobba i lugn och ro eller
så fick de gå ut i det lugna rummet. Visst, barnen får ett val men är det
verkligen ett val? Tänk dig själv om du blir upprörd över något som du
anser vara fel och sedan tvingas göra valet att antingen avvisas från
platsen eller svälja allt och jobba vidare. Vi kan måla upp ett scenario:

Två barn sitter vid sina bänkar och jobbar. Barn A sparkar Barn B på
benen under bordet och vägarar sluta även om Barn B ber den sluta.
Barn B blir arg och skriker åt Barn A, läraren får syn på situationen och
ber Barn B att göra valet mellan att fortsätta jobba eller att gå ut.

Det här systemet som skolan har saknar helt hänsyn åt individen och nått
som gjorde mig rätt upprörd var när de frågade en lärare om det
verkligen va så bra att lämna ett upprört barn ensamt i ett rum och
lärarens svar var: "Ja, de kan ju riva sönder en bok eller måla på
väggen, det kanske inte är så bra..." (De hade böcker och kritor i
rummet) När jag hörde detta började jag undra om de ens förstod att
barnen var människor på den skolan. Om ett barn behandlas på det här
viset så kan jag tänka mig att det kan leda till att barnet som vuxen
kommer vara hemad på så vis att han/hon lågt värde på sina egna
behov/åsikter.

En annan sak som de också tog upp var hur skolorna tryckte på att man
skulle följa reglerna och lyda det som man blev tillsagd att göra, barnen
gjorde helt enkelt saker bara för att de blev tillsagda att göra dom, inte
för att de tyckte att de var rätt. Faran med detta ansåg de var att barnen
skulle få dålig moral och lite civil courage, eftersom de inte själva
ifrågasatte handlingar. Och det är lite det här som jag ville ta upp med
posten. För det här med uppfostran handlar ju om att lära barn att
uppföra sig bra och inte att få dom att uppföra sig bra. Skillnaden är
att när man lär ett barn att uppföra sig bra så får man dom att förstå
varför olika handlingar är bra och dåliga. Man får dom helt enkelt att
tänka själva. När man får ett barn att uppföra sig bra så vet barnet
inte varför han inte ska göra olika saker, bara det att om han gör dom
blir mamma/pappa/läraren arg. Ett sånt sätt att lära ett barn att handla
leder i sin tur att när den autoritära figuren ändras så ändras
även "värdegrunderna" (spelreglerna kanske är ett bättre ord).

Tänk dig en ungdom som inte har lärt sig att uppföra sig utan bara har
lärt sig när mamma/pappa/läraren blir arg och undvikit dessa handlignar.
När sedan denna kommer i kontakt med låt oss säga ett gäng där
ledaren vill att ungdomen ska begå ett brott. Ungdomen har här en ny
autoritär figur som blir arg om han inte begår brottet,  p.g.a. sina tidigare
upplevelser så kommer barnet att begå brottet, för det är det man har
lärt honom, gör inte ledaren arg. Detta är ju dock ett väldigt extremt och
simpelt upplagt exempel.

Det jag anser är att man måste få barnet att förstå varför han inte
får vara högljud i klassrummet, varför han inte får kassta sand i ögonen
på sina kompisar (Doktor Kosmos - Mördaren). När man har fått barnet
att förstå varför olika handlingar är dåliga så kommer han även att kunna
aplisera detta tänket på nya situationer, som t.ex. att ta avstånd till brott,
för han förstår att det skadar andra och hans själv.

Men jag tror nog även att det kan finnas nytta i att inte enbart förklara för
barn varför saker inte är bra. Om barnen forsätter med sitt beteende
efter att man har pratat med dom så har de ju tydligen inte tagit åt sig
det man har sagt och då kan det kanske vara läge att ta till metoder som
liknar de som fanns på 50-talet (till en viss gräns så klar).

Vad är era åsikter? Hur sträng ska man va mot barn? Hur ska vi forma
våra unga? Vill vi ha medborgare som gör saker för att de står i lagen
eller vill vi ha medborgare som gör det "rätta"?

(Ni får ursäkta om ni anser att detta borde ligga i en annan kategori men
jag tycker den hör hemma här för det ahr med hur man ska forma
tänket hos barnen)

[Anders]

Omöjligt att ge ett generellt svar, barn är inga robotar, de är personer. Och de behöver hanteras/behandlas var för sig.

Men skall jag ändå säga något - om vi pratar en skolsituation - bra om vissa inte för ta för stor plats. Det är inte bara de högljudda barnen det handlar om.

[Fication]

Saos, din syn stämmer väl överens med den dokumentärmakaren ville förmedla. Titeln speglade detta tydligt - "Förgrömmade ungar", det gammalmodiga uttrycket från Emil.

Upplägget du beskriver med skolan som hade ett gult "lugnt rum", var en mönsterskola och du har uppenbarligen inte förstått poängen med upplägget, utan stirrar dig blind på en detalj, precis som filmaren också gjort.

Hela resonemanget som fördes fram bygger på en slags dikotomi: Ska vi ha barn som är fria att tänka och handla själva eller barn som kan lyda och göra som de blir tillsagda? Om vi väljer det första så får vi barn som inte lär sig något utan blir reclame:are som kastar sten på stan och om vi väljer det andra så får vi lydiga maskiner som blir utnyttjade av allt från nazister till gängledare eller i bästa fall små gråa möss som gör som farbror staten säger.

Hela frågeställningen blir så infekterad eftersom så många ser alla sorts auktoritära ingrepp och tillrättavisningar som kränkningar av individen (eleven). Och andra ser avsaknad av tillrättavisning som att barnen tar över makten i skolan. Makt är laddat för alla!

Men är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så pass antingen-eller? Är det detta som är den yttersta, kritiska frågan för skolan?

[Saos]

Saos, din syn stämmer väl överens med den dokumentärmakaren ville förmedla. Titeln speglade detta tydligt - "Förgrömmade ungar", det gammalmodiga uttrycket från Emil.

Upplägget du beskriver med skolan som hade ett gult "lugnt rum", var en mönsterskola och du har uppenbarligen inte förstått poängen med upplägget, utan stirrar dig blind på en detalj, precis som filmaren också gjort.

Hela resonemanget som fördes fram bygger på en slags dikotomi: Ska vi ha barn som är fria att tänka och handla själva eller barn som kan lyda och göra som de blir tillsagda? Om vi väljer det första så får vi barn som inte lär sig något utan blir reclame:are som kastar sten på stan och om vi väljer det andra så får vi lydiga maskiner som blir utnyttjade av allt från nazister till gängledare eller i bästa fall små gråa möss som gör som farbror staten säger.

Hela frågeställningen blir så infekterad eftersom så många ser alla sorts auktoritära ingrepp och tillrättavisningar som kränkningar av individen (eleven). Och andra ser avsaknad av tillrättavisning som att barnen tar över makten i skolan. Makt är laddat för alla!

Men är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så pass antingen-eller? Är det detta som är den yttersta, kritiska frågan för skolan?

Tack för ditt svar Fication!

Efter att ha läst ditt inlägg började jag reflektera över mitt ställningstagande till frågan och kom fram till att jag antagligen hade låtit mig påverkas lite väl mycket av filmakaren, dock hade jag redan innan det jag såg programet en liknande syn på saken. Jag tänkte att jag skulle sätta mig in lite bättre hos den andra sidan av frågan och försökte ta reda på vilken skola det var men tycktes inte kunna hitta nått om dokumentären på svts hemsida... Hur som, som du säger så oavsett vilken sida vi väljer verkar ingen ha den ultimata lösningen. Som i de flesta frågor borde man kanske hitta en mellan väg, ta de det bästa från båda borden så att säga, jag nämner detta lite kort och luddigt i slutet av min första post. Problemet med att blanda idér är att de båda sidorna anser ju att allt motståndarna säger är fel

Du verkar ha sett dokumentären med lite andra ögon än jag, skulle du kunna ge en lite bättre bild åt mig om idén som t.ex. mönster skolan hade. (Försöker få en bredare bild i frågan)

[Fication]

Frågan är ju väldigt komplex eftersom det handlar om barn i alla olika åldrar, många vuxna med olika värderingar och skicklighet (fingertoppskänsla). Men här ändå, ett försök till heltäckande svar.

Modellen "Mitt val" som de använde på skolan där handlar inte om att lyda eller inte lyda utan snarare om att välja att engagera sig eller inte engagera sig. Man ser inte eleverna som hjälplösa och missförstådda offer som inte får kränkas, men inte heller som odjur som kommer att förstöra världen om inte skolan tuktar dem.

Det diskuteras mycket om hur man ska få ordning och hur man ska hantera bråkstakar, men inte hur man ska få de som sköter sig bra att bli bättre. Så den viktigaste punkten i modellen är att man ska uppmärksamma när eleverna väljer att engagera sig på rätt sätt. Om de engagerar sig så bidrar de till att dra med sig resten av gruppen. Så engagemang betyder att ta större ansvar, men kan också betyda att ifrågasätta det som är fel, tex orättvisa.

Så lärarens uppgift är till stor del att nästan "pressa" elever att ta större ansvar, även de som redan är duktiga och bra (vilket går emot den numera rådande "du duger som du är"-synen). Höga krav ställs på eleverna, men ännu mer på läraren som ska försöka få hela klassen med sig så att det blir attraktivt att delta. Om elever inte deltar eller småstör så bryr man sig inte, stör de rejält så blir det någon slags konsekvens, tex körs ut från klassrummet.

Så har jag iaf förstått det från de som gjort modellen.


Om man lämnar skolan ett ögonblick och tar något annat exempel, tex ett fotbollslag med en coach - tex Sveriges, Mexikos landslag eller Inter. Vad ska Lagerbäck, Svennis och Mourinho ha för filosofi? Ordning eller frihet? Svaret där är först och främst att de har olika stil. Olika syn på hur stor ordning/frihet som behövs, tex beroende på vilket laget är. Zlatan får säkert lite friare tyglar av både Lagerbäck och Mourinho.

Men framför allt är ju den styrande faktorn resultatet. De väljer den grad av frihet som ger bäst resultat på plan - flest bollar i rätt mål. Det är alla i laget överens om. Alla vill vinna och alla måste bidra. Att göra som tränare säger garanterar inte en plats i startelvan. Så frågan man då kan ställa är ju vad skolan går ut på, som både lärare och elever kan ställa upp och gå med på.