ATT UTGÅ IFRÅN SIG SJÄLV...

[LJUSUPPLEVELSE]

Varför är det fel , ibland ?
Jag ska ge ett grovt exempel :
En främmande man kommer till dig och beklagar sig över att de inte låter honom hoppa jämfota ...
Då tänker du ...VAD ELAKT...!
Tänk om de inte skulle låta mig hoppa jämfota när jag ville...jag skulle bli skitförbannad...!
Men efter en stund och medan din blick vandrar nedåt...märker du att han inte har några ben... !
Han sitter faktiskt i rullstol och hans ben är avkapade från knäna...
Du vill fortfarande sätta dig i hans situation , men plötsligt blir det han säger mkt svårare att sätta sig in i ...
Vad menar han , egentligen?
Du gjorde ett misstag i att utgå ifrån dig själv ...
Där behöver du utbildning och/eller erfarenhet ...
Du behöver tänka så här : om jag satt i rullstol och beklagade mig över att jag inte får hoppa jämfota , hur skulle/hur borde  jag vilja bli bemött , då?
Hade det inte varit bäst om någon talade om för mig : du kan inte hoppa jämfota , du har inga ben !
På det sättet är det rätt att utgå ifrån sig själv...
Vad gäller psykiska störningar , gäller samma princip  egentligen , men där blir det svårt för den oinvigde ATT SE att mannen faktiskt saknar ben...
Även där blir det fel att säga till mannen : du måste få hoppa jämfota...
Du gör honom en otjänst , du styr honom mot en utopi utan att egentligen vilja det ...
Rätta mig gärna om jag har fel.Jag kanske lär mig något nytt.

mvh

[german.timofejev]

Jag tror att man bör först sätta sig i perosnens situation och sen ställa frågan, hur skulle jag gjort om jag hade varit denna personen?

[kxelim]

Världen finns ju inte utan dig, så hur ska du kunna förstå andra utan att utgå ifrån universum mittpunkt dvs you? Varje fråga har sin tid och plats, med det menar jag att det (vad jag kan se) inte finns givna svar för alla hypotetiska situationer. Att sedan anta att vi alla relaterar till andra utifrån oss själva är nog inte korrekt, vi människor har förmåga till empati men att tro att vi tillämpar denna förmåga generellt är i mitt tycke fel.

[Pho-ku]

Förstår inte riktigt vad du menar med allt, kan vara missförstånd från min sida, eller så uttrycker du dig lite klumpigt, vilket jag säkerligen också gör, inget illa menat alltså.

Varför är det fel , ibland ?
Jag ska ge ett grovt exempel :
En främmande man kommer till dig och beklagar sig över att de inte låter honom hoppa jämfota ...

Vilke är de? Menar du; att en benlös kommer fram till dig och beklagar sig över att Du hoppar jämfota, vilket gör honom skitförbannad, om du nu utgår ifrån dig själv dvs.

Då tänker du ...VAD ELAKT...!
Tänk om de inte skulle låta mig hoppa jämfota när jag ville...jag skulle bli skitförbannad...!

Åter igen, vilka är de?

Men efter en stund och medan din blick vandrar nedåt...märker du att han inte har några ben... !
Han sitter faktiskt i rullstol och hans ben är avkapade från knäna...
Du vill fortfarande sätta dig i hans situation , men plötsligt blir det han säger mkt svårare att sätta sig in i ...
Vad menar han , egentligen?
Du gjorde ett misstag i att utgå ifrån dig själv ...

Är det ens möjligt att utgå ifrån någon annan än sig själv? Rent instiktivt sätter man väl sig in i den andre personens situation? Sedan funderar man, sedan kommer man förhoppningsvis fram till något.

Där behöver du utbildning och/eller erfarenhet ...

Varför? Vilken typ av utbildning, vilken erfarenhet då?

Du behöver tänka så här : om jag satt i rullstol och beklagade mig över att jag inte får hoppa jämfota , hur skulle/hur borde  jag vilja bli bemött , då?

Som sagt, detta torde väl varje människa göra rent instinktivt?

Hade det inte varit bäst om någon talade om för mig : du kan inte hoppa jämfota , du har inga ben !

Varför det skulle vara bäst att slänga ur sig en sån här plattityd som är rent av en kränkning förstår jag ej.

På det sättet är det rätt att utgå ifrån sig själv...
Vad gäller psykiska störningar , gäller samma princip  egentligen , men där blir det svårt för den oinvigde ATT SE att mannen faktiskt saknar ben...
Även där blir det fel att säga till mannen : du måste få hoppa jämfota...
Du gör honom en otjänst , du styr honom mot en utopi utan att egentligen vilja det ...

Ska man dra alla "psykiska störningar" över en och samma kam? Hur kan man missa att någon saknar ben? Oinvigd eller ej.

Känner att jag kanske problematiserat till det hela, kanske är jag bara trögfattad?

Rätta mig gärna om jag har fel.Jag kanske lär mig något nytt.

Jag säger detsamma.

[LJUSUPPLEVELSE]

Förstår inte riktigt vad du menar med allt, kan vara missförstånd från min sida, eller så uttrycker du dig lite klumpigt, vilket jag säkerligen också gör, inget illa menat alltså.

Varför är det fel , ibland ?
Jag ska ge ett grovt exempel :
En främmande man kommer till dig och beklagar sig över att de inte låter honom hoppa jämfota ...

Vilke är de? Menar du; att en benlös kommer fram till dig och beklagar sig över att Du hoppar jämfota, vilket gör honom skitförbannad, om du nu utgår ifrån dig själv dvs.

de=personalen

Då tänker du ...VAD ELAKT...!
Tänk om de inte skulle låta mig hoppa jämfota när jag ville...jag skulle bli skitförbannad...!

Åter igen, vilka är de?

de=personalen

Men efter en stund och medan din blick vandrar nedåt...märker du att han inte har några ben... !
Han sitter faktiskt i rullstol och hans ben är avkapade från knäna...
Du vill fortfarande sätta dig i hans situation , men plötsligt blir det han säger mkt svårare att sätta sig in i ...
Vad menar han , egentligen?
Du gjorde ett misstag i att utgå ifrån dig själv ...

Är det ens möjligt att utgå ifrån någon annan än sig själv? Rent instiktivt sätter man väl sig in i den andre personens situation? Sedan funderar man, sedan kommer man förhoppningsvis fram till något.

Där behöver du utbildning och/eller erfarenhet ...

Varför? Vilken typ av utbildning, vilken erfarenhet då?

erfarenhet av att jobba med den typen av problematik , vårdutbildning

Du behöver tänka så här : om jag satt i rullstol och beklagade mig över att jag inte får hoppa jämfota , hur skulle/hur borde  jag vilja bli bemött , då?

Som sagt, detta torde väl varje människa göra rent instinktivt?

är det verkligen så ? borde man ?

Hade det inte varit bäst om någon talade om för mig : du kan inte hoppa jämfota , du har inga ben !

Varför det skulle vara bäst att slänga ur sig en sån här plattityd som är rent av en kränkning förstår jag ej.

förstår du inte varför , eller om du låtsas inte förstå , då är det kanske meninglöst att förklara ...man ska inte ljuga för folk och inge falska förhoppningar

På det sättet är det rätt att utgå ifrån sig själv...
Vad gäller psykiska störningar , gäller samma princip  egentligen , men där blir det svårt för den oinvigde ATT SE att mannen faktiskt saknar ben...
Även där blir det fel att säga till mannen : du måste få hoppa jämfota...
Du gör honom en otjänst , du styr honom mot en utopi utan att egentligen vilja det ...

Ska man dra alla "psykiska störningar" över en och samma kam? Hur kan man missa att någon saknar ben? Oinvigd eller ej.

man ska nog inte dra alla över en kam , det är klart , en viss dos av sanning hjälper nästan alltid , dock.Man kan missa att någon saknar fötter tex , ja .

Känner att jag kanske problematiserat till det hela, kanske är jag bara trögfattad?

Rätta mig gärna om jag har fel.Jag kanske lär mig något nytt.

Jag säger detsamma.

[Minded]

Så varför inte själv komma rent ut och säga vad du menar?

[LJUSUPPLEVELSE]

Jag kan nämna någonting , men det betyder inte att jag vill gnugga in det heller  :wink:
Det är ett självförsvarstal ... de som vet , vet  :wink:

[Phileas Fogg]

tänk den här situationenen då.

Psykiater Rolf anlitar sin kvinnliga kollega till att kastreara män som trotsar honom.

Thats it!!!