Materialism och att inte känna sig som offer

[Cosmic philosopher]

1) I hur stor grad är det möjligt för en materialist-ateist (anhängare av att tro på att man endast lever ett enda jordeliv-inget innan-inget efter) att inte känna sig som ett offer för arv,föräldrar och uppväxtmiljö?
2)I hur stor grad kan en materialist-ateist bekämpa just de offer- och martyrtankar som dränerar honom/henne på livsmod och livskraft?
3)Finns det något ,som i ännu högre grad än känslor av maktlöshet i kombination med stress, som tär på vår livsglädje och hälsa?

[freddemalte]

1) I hur stor grad är det möjligt för en materialist-ateist (anhängare av att tro på att man endast lever ett enda jordeliv-inget innan-inget efter) att inte känna sig som ett offer för arv,föräldrar och uppväxtmiljö? 2)I hur stor grad kan en materialist-ateist bekämpa just de offer- och martyrtankar som dränerar honom/henne på livsmod och livskraft? 3)Finns det något ,som i ännu högre grad än känslor av maktlöshet i kombination med stress, som tär på vår livsglädje och hälsa?

1. Det kanske beror på om materialist-ateisten värderar det hela? Det kan ju vara som så att denne enbart konstaterar saker och ting rörande detta utan att tycka att det ligger inom ramen (bra-eller-dåligt-fenomen). Om så är fallet uppstår ju ingen offer-situation.

2. Om påstående 1. är sant finns inget att bekämpa - om det är falskt torde en bra metod vara att gå till en psykolog eller prata med sina nära och kära om saken.

3. Jo, oförmågan att glädjas åt det "man har" istället för att ständigt vänta på "bättre tider" . . .

Fredrik

[Justin Case]

Man kan vara ateist och materialist utan att för den skull tro att vi "bara har detta jordeliv" (om du med det menar typ en livslängd på 100+-50 år med ungefär den livskvalitet som människor hittills brukat ha). Med några årtionden till av fortsatt accelererande teknikutveckling är det snart möjligt att extremförlänga människors liv och göra människor ständigt superlyckliga (i vår tids mått mätt). Och "what goes around comes around". Bättre utsikter till snar extrem livsförlängning med medföljande extrem livskvalitetshöjning blir ett troligare framtidsscenario för dig ju fler andra människor som behåller sin hälsa de närmaste årtiondena så att de kan bidra maximalt till teknikutvecklingen. Därför tjänar du på sikt på att gynna andra människor(s hälsa) redan idag. Det finns alltså, utifrån ateism och materialism, all anledning att göra det man tror är bäst för alla på oändligt lång sikt, snarare än att vältra sig i någon ansvarslös offer-roll som bara gör andra människor irriterade på en.

Någon transhumanist har sagt att det himmelrike, som väntar oss om vi får mänskligheten att överleva tills den lyckats skapa övermänskligt intelligent människovänlig AI som kan räkna ut vad som är det allra bästa för oss människor, är enormt mycket mer underbart än det himmelrike de flesta traditionellt religiösa tycks tänka sig att man kommer till när man dör. Jag tror att parad med tillräckligt med rationalitet och "förmåga att tänka lite längre", är det främst materialism och ateism, snarare än religiositet och annan vidskepelse, som borgar för en konstruktiv inställning till livet och till vad man kan göra, och som minimerar risken för att man börjar tänka att man är någon sorts "offer". Visst är vi och våra nuvarande livssituationer i någon mening "offer" för tidigare omständigheter, i den meningen att vi och våra nuvarande livssituationer är konsekvenser av saker som tidigare skett - det vore bara historieförfalskning att förneka det - men framtiden ligger i mycket högre grad i våra egna händer utifrån en sund materialistisk-ateistisk-transhumanistisk världsbild än vad den gör utifrån en religiös/vidskeplig världsbild, och transhumanism (en hållning som man kommer fram till lättare genom materialistisk-ateistisk livsåskådning än genom religiös/vidskeplig) har mycket större utsikter att skapa ett mycket mer underbart "himmelrike" (på jorden eller annorstädes, men i transhumanisternas fall uppbyggt av materia, partiklar, fysik) än vad något religiöst/vidskepligt flum har utsikter att skapa, uppnå eller av någon "Gud" "ges tillträde till" något som ens kommer i närheten i underbarhet.

[kort]

Jag tror inte att det har med det att göra, man kan ju tro saker även att man inte tror på gud, det finns ju lagar som styr även om dessa inte kommer från gudomlig kraft, för några dagar sedan kom jag att tänka på att livet nog är som en "god bok", den är realistisk eller drömsk, den kanske slutar hemskt eller i en bäddad säng, men det är något som griper tag, och jag tror att man känner sig klokare efter ett liv, nöjdare. Det är något med detta att saker går runt, men det är ofta missuppfattat för det är väl inte så att man får igen allt ont man gjort, tror jag, utan mer att man får en förståelse för vad det "onda" är. Om man vill ha svar får man leva med spänning.

[Justin Case]

Jag tror inte att det har med det att göra, man kan ju tro saker även att man inte tror på gud, det finns ju lagar som styr även om dessa inte kommer från gudomlig kraft, för några dagar sedan kom jag att tänka på att livet nog är som en "god bok", den är realistisk eller drömsk, den kanske slutar hemskt eller i en bäddad säng, men det är något som griper tag, och jag tror att man känner sig klokare efter ett liv, nöjdare. Det är något med detta att saker går runt, men det är ofta missuppfattat för det är väl inte så att man får igen allt ont man gjort, tror jag, utan mer att man får en förståelse för vad det "onda" är. Om man vill ha svar får man leva med spänning.

Alla frågor tarvar inte svar. En del frågor är inte ens värda att leta efter svaret på. Och om det enda sättet att få svar på en viss fråga är att lida eller skapa lidande, måste frågan vara särskilt viktig. Alla frågor är inte så pass viktiga. Jag är t.ex. inte ett dugg intresserad av hur ont det gör att ha ryggskott. Att det är möjligt att få ryggskott ser jag därmed som en dålig sak. Jag ser inte hur man kan rättfärdiga en massa upprepning av samma sorters lidande gång på gång, med att livet ska bli en "god bok". Om du vore författare och visste att dina karaktärer verkligen led på riktigt, så mycket som du beskrev, skulle du då beskriva deras liv på sådant sätt att de innehöll stora mängder lidande? Om t.ex. Stieg Larssons Lisbet Salander led precis så mycket under sin uppväxt som Stieg Larsson beskriver det som, och om det var Stieg Larssons skrivande som fick henne att lida - skulle Stieg Larsson då ha haft (moraliskt sett) rätt att utsätta Lisbet för det lidandet?

Jag tycker att det är en himmelsvid skillnad mellan livet (åtminstone sådant som det är för många människor i svårt lidande idag) och en god bok, liksom jag tycker att det är en himmelsvid skillnad mellan att Stieg Larssons trilogi är ett mästerverk i deckargenren och att samma historia inte borde få utspela sig i verkligheten.

[Dröner]

Att känna sig som ett offer leder inte överhuvudtaget till någonting mer än att man mår dåligt. Jag tror som du även på att detta är det enda liv jag har. Vår barndom är det som skapar vad vi är det kan jag hålla med om men vad du gör sedan är ditt ansvar. Ja det finns något som tär mer på dig än dina exempel och det är dina tankar om dig själv. Rekommenderar KBT

[Minded]

Fritt från minnet;

Dont try to bend the spoon, since it is impossible. Instead, only try to realize the truth - there is no spoon. Then you will realize that it is not the spoon that bends. It is you.


Ingenting ger distinkt ett annat. Om jag faktiskt har en blå hatt, hur kan jag stå emot mobbarna?

[Cosmic philosopher]

1) I hur stor grad är det möjligt för en materialist-ateist (anhängare av att tro på att man endast lever ett enda jordeliv-inget innan-inget efter) att inte känna sig som ett offer för arv,föräldrar och uppväxtmiljö?

1. Det kanske beror på om materialist-ateisten värderar det hela? Det kan ju vara som så att denne enbart konstaterar saker och ting rörande detta utan att tycka att det ligger inom ramen (bra-eller-dåligt-fenomen). Om så är fallet uppstår ju ingen offer-situation.

I hur stor grad är det möjligt för materialisten/ateisten att  inte värdera det hela? Ta som exempel en materialist/ateist A som ligger bunden vid sjukbädden av en fruktansvärd,förlamande och obotlig sjukdom som gör livet till en utdragen dödsprocess? Är det möjligt för A att vara fri från värderingar i denna situation? Vem vet - det kanske är det?

Vi får helt enkelt titta på exempel.

Detta får mig att tänka på kosmologen Stephen Hawking . Hawking lider ju av en muskelsjukdom ALS som gjort honom nästan helt förlamad. Hawking är agnostiker och troligen "troende" på att det är materien som är upphovet till livet/medvetandet och därför materialist. En intressant fråga är hur mycket Hawking värderar sin sjukdom/ALS/sin situation. Det skulle inte förvåna mig att han går upp så mycket för sin kosmologi att han nästan glömmer sig själv och därmed sin sjukdom. Vad Bibeln är för den kristne är kanske teoretiska fysiken eller kosmologin för Hawking? Så kan Hawkings älsklingsområde kosmologin göra att han ser sitt öde så ljust att han blir så gott som fri från värderingar rörande hans sjukdom?

http://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_Ha ... ious_views

Tack Fredrik för ditt medverkande i Sveriges Radio när du tog upp solipsismen förresten, det var intressant att lyssna på. Jag lyssnade på det igen idag i min Iphone när jag tog en cykeltur här i Jämshög ackompanjerat med sol,grönska och fint väder...

Hälsar
Cosmic philosopher

[spottkamel]

1) I hur stor grad är det möjligt för en materialist-ateist (anhängare av att tro på att man endast lever ett enda jordeliv-inget innan-inget efter) att inte känna sig som ett offer för arv,föräldrar och uppväxtmiljö?
2)I hur stor grad kan en materialist-ateist bekämpa just de offer- och martyrtankar som dränerar honom/henne på livsmod och livskraft?
3)Finns det något ,som i ännu högre grad än känslor av maktlöshet i kombination med stress, som tär på vår livsglädje och hälsa?

jag tror att så länge du upplever dig själv som ett offer kommer du att vara ett offer. allt är affekt. jag tror att det är viktigt att inte tappa handlingskraften och leva i någon slags mental verklighetsflykt utan skapa det tillvaro man trivs med och är nöjd med. stressen är en konsekvens av din, förmodar jag, oförmåga att leva i nuet, utan att du ständigt söker en tillfredsställelse i framtiden. en klok man sa en gång i tiden något i stil med att "att vara fri från tid är att inte bekräfta sin identitet i det förflutna eller söka en tillfredsställelse i framtiden". dessa "offer tankar" är något som ofta hemsöker mig också,  det är som att jag är utan att vara, observerar utan att tillhöra. dessa offertankar ger upphov till någon slags destruktivitet som då tär på vår livsglädje och hälsa.

dock tror jag att dessa tankar grundar sig i en djupt liggande prestationsångest över att uppnå något, inte bara på jobbet etc, utan i självaste livet. iaf jag, är rädd för att vara en medioker kvinna i ett mediokert hus, med en medioker vardag i ett mediokert liv. i kombination med denna prestationsångest kommer även beslutsångesten - allting är en scen och man skapar sitt eget manus. jag plågas ständigt av en känsla av att jag kunde ha valt något annat, att allting hade kunnat se ut på ett annat sätt. hade jag vart lyckligare om jag gjort andra val? man vill vara allt och därför är man inget.

stressen som denna ångest innebär, i kombination med stressen över allt man vill hinna göra i livet bildar ett outhärdligt fängelse. ett fängelse där man kanske när det är för sent finner sig själv inse att livet var det som var medan man väntade, att alla dessa förspillda dagar av väntan på en tillfredsställelse var det som faktiskt slutligen bands samman och kännetecknade livet. man blir fånge i sin egen mentala tvångströja. jag tror man måste inse att det inte finns någon slutgiltig lycka utan att de är de där oförklarliga stunderna av lycka som är meningen med livet. man kan inte ständigt lura sig själv att denna lycka i framtiden kommer, att leva i självbedrägeri är inte bara vara en fånge i sitt förflutna, utan även i sin egen utstakade framtid - dvs en fånge i tid och rum.

ursäkta för denna tråkiga och röriga novell som inte ens svarade på dina frågor - var bara tvungen att skriva av mig lite.

[J R Auk]

Det var otroligt meningsgivande inlägg känner jag. För att jag just har brottats med sådana tankar Eller bara för att det var insiktsfullt. Håller på med en sådan process. Skall anta det ärliga. Skall förstöra mig själv så att det kan ta slut, eller rättare sagt, så det finns plats för en början.

Mitt problem: Alltså, hur kan jag göra valen, när de sker, utan att fastna i en massa strukturer som försöker fånga framtiden.

Har fått syn på det duktigt på sistone. Hur jag liksom resignerar inför valet och låter något ta plats som jag egentligen inte stödjer. Det bara flyter förbi.

Men samtidigt har jag fått syn på hur jag överteoretiserat och blivit som en maskin som ger statisk respons på frågor som jag kategoriskt klumpar samman. Väntar inte på att stunden skall infinna sig. Utan förutspår, och dömer. Och problemet är att jag blivit bra på att förutsäga. Men förutsägelsen är bara det väntade. Oftast måste det väntade komma först innan det oväntade kan ta plats. Och så förstör jag för mig och andra genom att agera innan det är min tur. Istället för att förlösa enligt min etik så cementerar jag.

Jag har fallit bort ur det sammanhang som ger mig medmänsklighet och skänker mig mening.

Det är den här förbannade stoismen. Det är väl ma(n)lligt? Och vad fan skulle apati vara för ideal. Ren och skär jävla nihilism.

Vet du när jag började skriva här gjorde jag det som en träning. Jag skulle träna mitt uttryck. Försöka förfina en teknik så att jag kunde realisera min ideal i social praktik. Övertyga andra helt enkelt. Nu sitter jag här med ett språk som knappt någon förstår och kan relatera mina uttryck till en massa obskyra verk som knappt någon läser. Och jag känner att det har aldrig varit längre bort mellan mig och de jag ville finna gemenskap med.

Fifan vilken rysare!

[Skogsälvan]

När det oväntade väl händer blir det nog mest spontana uttryck som man inte kan förbereda sig så bra inför, tror jag. Jag tycker att du närmar dig medmänskligheten i det språk du använder nu, Auk. Nog för att jag gillar "Aukiskan", men jag förstår den inte så bra. Säger som jag ungefär sa till Kyreus; jag tycker inte att du ska överge din "Aukiska", men ibland kanske det kan vara värt att göra ett undantag? God kväll!  :)