Fullständigt ologiska men oövervinnerliga vanföreställningar kan drabba vissa personer, personer som annars kan vara fullt friska och leva normala liv. Man kan tro att ens hund kommer att dö ifall man lämnar den ensam för en liten stund, eller att ens make är otrogen bakom ens rygg. Freud säger att det är en slags önskeuppfyllelser, att de fyller en funktion vars logik och sammanhang för personen som hyser dem förblir omedvetna, även om personen dock kan vara medveten om det absurda i det hela; och för övrigt vara medveten om de upplevelser eller händelser som utgjort betingelser för föreställningarna, utan att han gör någon som helst koppling mellan dessa och den aktuella vanföreställningen.
Personen kan t.o.m. omedvetet manipulera sin omgivning och få andra människor att bekräfta eller stämma in i vanföreställningen, för att kunna utlösa den, vidmakthålla den eller förstärka den. Rationella argument kan inte rubba föreställningarna eller de beteenden som följer på dem, utan att argumentera och vädja till förnuftet är som att behandla symptomen och inte själva sjukdomen. Det gäller istället att förstå eller lyfta fram i ljuset logiken bakom vanföreställningarna. Exempelvis kan det röra sig om en projektion av en bit av ens personliga levnadshistoria, kanske ett brott, på en annan människa, för att slippa uppleva en ekonomisk fara i objektrelationerna; slippa skuldkänslor eller ångest (jfr. otrogenhetsfallet).
Jag utgår från att det finns en viss begriplighet i Freuds förklaringar - och här finns otvivelaktigt en hel del överlappning med eller paralleller till övriga delar av neurosläran - utan att de måste äga någon absolut giltighet. Men jag undrar hur djupt dessa saker kan sitta i en människa, och hur pass omfattande fenomenet kan sägas vara. Freud verkar mena att det kan finnas allmänna vanföreställningar, t ex som del i de olika komplexen (men jag vet inte om han någonsin talar om dem så). Jag tänker att detta också måste kunna ta sig uttryck i beteenden utan att man alltid kan artikulera någon explicit medföljande eller bakomliggande föreställning.
Någon av er på forumet som kanske har egna erfarenheter, eller i andra hand? Detta gränsar väl till temat om fobier också, antar jag.
Jag såg på TV för några år sedan, en dokumentär där en asiatisk pojke blev opererad för en svår tumör han hade kring huvudet och ansiktet, och i ett stadium av operationen när han var vaken och fick vila så trodde han att läkaren var ond och ville honom illa, trots att hans pappa försäkrade honom om att han var snäll och var där för att hjälpa honom. Det var intressant tyckte jag. Vanföreställningar verkar inte alltid behöva någon vidare djuppsykologisk förklaring, utan man kan ibland reda ut en hel del med lite sunt förstånd.
Vanföreställningar
Moderator: Moderatorgruppen
Passar inte en stor del av den allmänna samhällssynen på dagens arbetsbehov in här bland vanföreställningar?
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/jo ... 026931.svd
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/jo ... 026931.svd
Personliga erfarenheter?
Tja jag tror att om man är uppmärksam så är hela livet en form av vanföreställning. Jag har haft perioder då jag oroat mig för min situation om 20 års tid, jag har haft perioder då jag inte besörjt de kommande timmarna. Båda gångerna så fanns det en "logik" i föreställningarna som ledde till betänkandet. Att analysera dem genom begrepp här anser jag vara svårt, närt nog omöjligt. Då de logiska sammanhangen är väldigt komplexa, i att de relaterar mycket, nästan all, av den historia jag som person har haft. Att hålla anföranden, tala inför stora grupper, sätter ofta en prägel på tillvaron att det finns något att frukta, att orden helt plötsligt blivit så mycket mer värda, trots att inget värde står att finna vid undersökning. Det är en form av vanföreställning, som förstärker sig själv i logiken att då det fruktade växer i proportioner jag kan fly det jag åtagit mig, men med ett gott samvete; Faran var för stor.
I "tunga" rus, är nästan vanföreställningar något att förvänta sig. Vem som säger vad blir ofta tolkat från vem man "önskade" sa vad (önskningen är här självt ett uttryck för en egologik), enkelt att förstå vanföreställningens upprinnelse. Svikna förhoppningar ger en känsla av att världen svikit en snarare än att man förväntat sig för mycket, denna projektion är väl en vanföreställning?
Det är alltså svårt att diskutera detta annat i ett faktiskt fall, ett isolerat fall, då det är så ständigt närvarande. De flesta vanföreställningar håller sig dock inom ramarna för en av samhället accepterat sfär. Och uppmärksammas inte som vanföreställningar utan tas som egenheter.
Lyssna hur ofta någon påstår om sig själva att dem, just dem, är speciella, och kan eller kan inte på grund av denna specialitet. Det är en själatro, och befäster på precis samma sätt som det blå blodet befäster sig. Tänker någon på det? Nej oftast inte. Man förkastar alla anspråk andra gör över att vara speciella, på detta själaplan, men vårdar ömt sin egen särställning. Det är bekvämt som det förslår att förhålla sig så.
Men jag kan säga min mening om ett normativt förhållningssätt som jag förordar. Det är att inte söka vara personlig. Att ge upp sin personlighet. Personlighet bör först definieras och jag gör det som; betänkandet av minnet av "mig", eller framställningen av minnet i relation till ett betänkande av andras betänkanden relativt "mig".
Eller för att låna en annan definition kring persona (en mindre filosofisk sådan) In ancient Latin, persona meant "mask." Today it does not usually refer to a literal mask but to the "social masks" all humans supposedly wear.
Varför skall jag i mitt agerande betänka hur jag framträder för andra (jag kan ju reflektera mig själv i deras beteende mot mig, vilket inte är ett betänkande utan ett förhållande, grunden för en relation)? Varför skall jag agera utifrån hur jag minns mig agerat, eller vad jag anser mig behöva agera för att upprätthålla en personlighet?
Helt enkelt, den personligt anarkistiska vägen. Utan centrum, utan förförestående mål för min aktivitet. Det tillåter också att en hermeneutisk rörelse tar plats. Jag omtolkar mina motiv i görandet av det motiven gör mig benägen till. Saker växer "underifrån" och "upp" i ett rum utan riktning.
Tja jag tror att om man är uppmärksam så är hela livet en form av vanföreställning. Jag har haft perioder då jag oroat mig för min situation om 20 års tid, jag har haft perioder då jag inte besörjt de kommande timmarna. Båda gångerna så fanns det en "logik" i föreställningarna som ledde till betänkandet. Att analysera dem genom begrepp här anser jag vara svårt, närt nog omöjligt. Då de logiska sammanhangen är väldigt komplexa, i att de relaterar mycket, nästan all, av den historia jag som person har haft. Att hålla anföranden, tala inför stora grupper, sätter ofta en prägel på tillvaron att det finns något att frukta, att orden helt plötsligt blivit så mycket mer värda, trots att inget värde står att finna vid undersökning. Det är en form av vanföreställning, som förstärker sig själv i logiken att då det fruktade växer i proportioner jag kan fly det jag åtagit mig, men med ett gott samvete; Faran var för stor.
I "tunga" rus, är nästan vanföreställningar något att förvänta sig. Vem som säger vad blir ofta tolkat från vem man "önskade" sa vad (önskningen är här självt ett uttryck för en egologik), enkelt att förstå vanföreställningens upprinnelse. Svikna förhoppningar ger en känsla av att världen svikit en snarare än att man förväntat sig för mycket, denna projektion är väl en vanföreställning?
Det är alltså svårt att diskutera detta annat i ett faktiskt fall, ett isolerat fall, då det är så ständigt närvarande. De flesta vanföreställningar håller sig dock inom ramarna för en av samhället accepterat sfär. Och uppmärksammas inte som vanföreställningar utan tas som egenheter.
Lyssna hur ofta någon påstår om sig själva att dem, just dem, är speciella, och kan eller kan inte på grund av denna specialitet. Det är en själatro, och befäster på precis samma sätt som det blå blodet befäster sig. Tänker någon på det? Nej oftast inte. Man förkastar alla anspråk andra gör över att vara speciella, på detta själaplan, men vårdar ömt sin egen särställning. Det är bekvämt som det förslår att förhålla sig så.
Men jag kan säga min mening om ett normativt förhållningssätt som jag förordar. Det är att inte söka vara personlig. Att ge upp sin personlighet. Personlighet bör först definieras och jag gör det som; betänkandet av minnet av "mig", eller framställningen av minnet i relation till ett betänkande av andras betänkanden relativt "mig".
Eller för att låna en annan definition kring persona (en mindre filosofisk sådan) In ancient Latin, persona meant "mask." Today it does not usually refer to a literal mask but to the "social masks" all humans supposedly wear.
Varför skall jag i mitt agerande betänka hur jag framträder för andra (jag kan ju reflektera mig själv i deras beteende mot mig, vilket inte är ett betänkande utan ett förhållande, grunden för en relation)? Varför skall jag agera utifrån hur jag minns mig agerat, eller vad jag anser mig behöva agera för att upprätthålla en personlighet?
Helt enkelt, den personligt anarkistiska vägen. Utan centrum, utan förförestående mål för min aktivitet. Det tillåter också att en hermeneutisk rörelse tar plats. Jag omtolkar mina motiv i görandet av det motiven gör mig benägen till. Saker växer "underifrån" och "upp" i ett rum utan riktning.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Zokrates skrev:Passar inte en stor del av den allmänna samhällssynen på dagens arbetsbehov in här bland vanföreställningar?
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/jo ... 026931.svd
Vilken härlig artikel, än finns det hopp kanske?
Jag väntar spänt på när någon skall läsa lusen av den gamla skåpkommunisten Ohly för att han kommer dragande med massa gammal dravel om att arbete är en rättighet. Eller när sossarna ges en dansk skalle för sitt förordande om att vi behöver jobbar längre och tidigare för att klara av kommande tider.
När skall någon ta frågan om vem som äger tekniken och varför lagboken cementerar, konserverar, just frånvaron av solidarisk glädje av den kulturellt givna tekniken?
Men jag instämmer verkligen med dig Zokrates. Problemet är att det är så få som kan affirmera sitt eget liv, och att de som gör det ofta vänder åt andra håller och menar sig vara i rätt av att utnyttja "systemet" och låta piskan vina över de dumma nog att tro på det samma.
Var är önskan att bygga, skapa, rasera?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Oövervinnerliga vanföreställningar skulle jag inte kalla dina exempel. Jag skulle inte heller kalla dina exempel ologiska mer att personen inte har information nog att kunna ta ställning till sina tankar vilket mynnar ut i felaktiga tankar om situationen. Vad det gäller svår svartsjuka så har det inget med vanföreställningar att göra utan helt andra "naturliga" orsaker. Vad är det du undrar?
J R Auk skrev:
Det är alltså svårt att diskutera detta annat i ett faktiskt fall, ett isolerat fall, då det är så ständigt närvarande. De flesta vanföreställningar håller sig dock inom ramarna för en av samhället accepterat sfär. Och uppmärksammas inte som vanföreställningar utan tas som egenheter.
Tack igen för ditt intressanta inlägg, Auk. Men jag undrade i förbifarten, borde man kanske skilja på fördomar (bias) och (freudiansk-klassiska) vanföreställningar? Vanföreställningar kunde kanske i sin tur vara psykologiska och ideologiska/tankemässiga. Eller är dessa distinktioner onödiga?
Dröner skrev:Oövervinnerliga vanföreställningar skulle jag inte kalla dina exempel. Jag skulle inte heller kalla dina exempel ologiska mer att personen inte har information nog att kunna ta ställning till sina tankar vilket mynnar ut i felaktiga tankar om situationen. Vad det gäller svår svartsjuka så har det inget med vanföreställningar att göra utan helt andra "naturliga" orsaker. Vad är det du undrar?
Nej de är inte ologiska på det sättet, utan de ter ju sig bara ologiska, inte minst för att argumentation inte biter på dem. Det är som att säga åt någon som är livrädd för spindlar att de inte är farliga. Logiken finns, men är inte helt klar, eller lätt att finna. "Oövervinnerliga" kan vara en olycklig formulering, men behöver inte vara någon överdrift; jag utgår åtminstone från att dessa saker kan vara övermäktiga och svårpenetrerade, annars skulle de inte betraktas som patologiska - eller de skulle inte vara så stora problem. Men jag efterlyser som sagt exempel på detta, har inte själv så värst mycket handgriplig erfarenhet av detta i det jag läst, sett eller hört, vad jag kan dra mig till minnes.
Svartsjuka kan säkert ha naturliga orsaker, en högst vanlig innebörd. Men i andra fall kan den även bli ett led i något mer komplicerat (menar Freud). Eller så kan man fråga sig om det alls var frågan om någon svartsjuka i exemplet jag gav, utan något annat, där svartsjukan är en parameter i ett större system. Ledsen för min snabbrespons, är för "lat" för att svara ordentligt nu.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster