Nästa DSM - försämring eller förbättring?

[Skogsälvan]

Ganska snart kommer en förändring att ske inom diagnosticerandet av psykiska sjukdomar. Läs gärna den här artikeln http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktue ... noser.html Anser du det vara bra eller dåligt?

[Morningstar]

----

[Skogsälvan]

Ja, visst är det svårt! Å ena sidan verkar det ju bra att registret utökas så att det blir lite mer specifika diagnoser, men det känns ju inte så bra att sjukdomsklassificerandet ska sprida sig så markant över avvikelser som tidigare betraktats som normala. Det verkar ju inte som det blir så många "friska" kvar... Jag gillar inte heller läkemedelsindustins inblandning i det här. Självklart är det enorma summor inblandade om doktorn talar om till så många flera att de behöver mediciner och att det kan dra fokus från de som verkligen behöver mediciner. Det ska bli spännande att se vad jag får för diagnos... http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1135387 Läs gärna II och III också.

[dokido]

är det inte risk för att psykoanalytikern försvinner, eller har han/hon redan försvunnit?

[Skogsälvan]

Nästan försvunnit, dokido. Som jag tolkar det här kommer fokus från livserfarenheter som bidrar till det psykiskt dåliga måendet att hamna i skymundan. Fokus tror jag kommer koncentreras på ärftlighet, vilket vi vet genom historien hur det kan gå... Det är samma sak med kriminalvården i USA och kriget mot droger. De som sitter i toppen verkar inte kunna ta sitt ansavar för att folk mår dåligt ("vantrivs i kulturen") i nuvarande system och istället för att ändra systemet ska folk bli sjukdomsförklarade. Botox är lösningen så vi inte kan röra en min *ironi*. Det krävs ju ganska omfattande förändringar om vi ska må bra.

[dokido]

Ja, visst är det svårt! Å ena sidan verkar det ju bra att registret utökas så att det blir lite mer specifika diagnoser, men det känns ju inte så bra att sjukdomsklassificerandet ska sprida sig så markant över avvikelser som tidigare betraktats som normala. Det verkar ju inte som det blir så många "friska" kvar... Jag gillar inte heller läkemedelsindustins inblandning i det här. Självklart är det enorma summor inblandade om doktorn talar om till så många flera att de behöver mediciner och att det kan dra fokus från de som verkligen behöver mediciner. Det ska bli spännande att se vad jag får för diagnos... http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1135387 Läs gärna II och III också.

varför är det 2 personer som sitter och lyssnar? har jag aldrig varit med om men
håller med om att det är obehagligt. jag fibblade också runt med en massa filosofiska funderingar
fast min terapeut sa han tyckte jag var tråkig, eller gäspa, och fick ner mig på nån sorts vardagsnivå, nå hur som hellst fungerade det ganska bra för mig då

[Skogsälvan]

Nej, jag har inte heller varit med om att det är två förut, förutom då jag varit inlagd på psyk då. Förklaringen jag fått efteråt från doktorn var något i stil med att det kunde ju kännas tryggt och bra  :shock:

[dokido]

lät ju mer som när jag sökte jobb hos posten som chaufför, då hade de 2 personer, en allvarlig och en humoristisk, som värsta polisförhörsmodell, den ena gav snälla frågor och verkade öppen och trevlig sen varannan gång kom det hårda otrevliga frågor från den andra, det värsta var att jag kröp för dem, det ångrar jag som fan, jag blev så jävla förbannad,

nåja, hoppas det går bra ivarje fall

[Skogsälvan]

Ja, jag trodde också en pyttestund att det var någon sorts good/bad-cop-teknik tills jag förstod att den ena bara satt där utan att säga något.

[Dröner]

Att fler känner sig utanför i samhället är bara ett bevis på ett samhälle som inte fungerar och personer som kallas psykiskt sjuka får nästan bli syndabockar. Tycker personligen att det redan finns för många diagnoser och att det inte leder till någonting. Det går alltid inflationer i olika diagnoser för hur populära dom är för stunden. Fokus borde gå från läkare till psykolog för att ta tag i grundproblemen i en persons liv istället för att medicinera bort symtomen. Väntar på genspecifika medicener där man kan individanpassa en medicin. Men om vi ser oss om hur saker ser ut så behöver vi inte gå så långt.

[nuddle]

alla mäninskor är psykiskt-sjuka en del mer än andra
 
     vem av oss kan säga att de har en 100% korrekt uppfattning utav verkligheten?

              och vad är paranoia, schizofreni osv för något om inte en oförmåga att uppfatta sin omgivning korrekt

som vanligt är det makt-havaren som avgör vem som är SJUK resp FRISK

[Sceptisk]

--borttaget--

[archaxe]

En stor anledning till att revidera DSM är väl att komma till bukt med problemet med komorbiditet - har du en psykiatrisk diagnos ökar risken avsevärt att du dessutom har en annan. Givet att man vill ha distinkta kategorier är det givetvis ett problem att kategorierna så ofta överlappar. Det är ett tecken på att kategorierna är dåligt utformade. Förhoppningsvis blir detta problem mindre i den nya upplagan.

är det inte risk för att psykoanalytikern försvinner, eller har han/hon redan försvunnit?

Inte "risk", snarare en möjlighet. Psykoanalysen har haft enormt stort inflytande i psykiatrin och vår kultur, vilket exemplifieras av att författaren i länken skriver "Freuds teorier var åtminstone begripliga för vanligt folk!" - något jag starkt betvivlar. Detta trots att någon substantiell förbättring av behandlingen inte har skett - den s.k. "vården" är kostsam och tidskrävande och ger inte bättre resultat än andra, mindre tidskrävande och billigare former av behandling. Det psykoanalytisk forskning har gett oss är väl, ironiskt nog, insikten att psykoanalysens "insikter" inte är av betydelse för förbättringen av de allra flesta psykiska problem. Ett annat problem är också att psykoanalysen riktar sig till en väldigt smal patientgrupp. För att psykoanalys skall vara någotsånär verksam krävs det att patienten är relativt högfungerande och intelligent, för att inte nämna rik som ett troll. Extremt få medlemmar av en psykiatriska populationen uppfyller dessa villkor, och för de som ändå gör det finns det oftast mer effektiv behandling att tillgå. Jag ser ingen anledning att ha kvar psykoanalys som psykologisk behandlingsmetod.

Att psykoanalysen fått så stort genomslag hos "vanligt folk" och vårt sätt att tänka beror säkert på att psykoanalysen är mer dramaturgisk och därför passar sig bättre i litterära sammanhang. Det, plus att Freud var en otroligt bra författare. Psykoanalysen skapar också ett narrativ kring personen och sätter in henne i ett sammanhang, vilket i och för sig är trevligt men som dessvärre inte tycks bidra till någon förbättring. Psykologi bör vara en empirisk vetenskap, mer lik naturvetenskap än historia.

alla mäninskor är psykiskt-sjuka en del mer än andra

Detta är i bästa fall ett felaktigt, i värsta fall meningslöst påstående. Att vara psykiskt sjuk betyder att du uppfyller tillräckligt många av diagnoskriterierna för någon psykisk störning listad i DSM (antalet kriterier varierar beroende på diagnos). Att de flesta människor, vid någon tidpunkt, upplevt något eller några av symtomen för en diagnos, betyder inte att de är (eller var) psykiskt sjuka (vid tillfället). Skillnaden mellan sjuk och frisk är en gradskillnad, främst med avseende på funktionivå, inte en artskillnad. Av största vikt när man avgör om en person är psykiskt sjuk eller inte är inte om symtomen förekommer eller inte, utan i vilken grad symtomen påverkar personens funktionsnivå. Därav den centrala (men tyvärr ofta av kritiker förbisedda) B-klausulen i DSM-IV: "Störningen orsakar kliniskt signifikant lidande".
I citatet ovan antar jag att du använder termen "psykisk sjukdom" i en annan betydelse än den vedertagna.

vem av oss kan säga att de har en 100% korrekt uppfattning utav verkligheten? och vad är paranoia, schizofreni osv för något om inte en oförmåga att uppfatta sin omgivning korrekt

Det krävs inte att du har en 100% korrekt uppfattning av verkligheten för att vara psykiskt frisk. Vad som tycks skilja t ex schizofrena personer från icke-schizofrena är inte att de har en felaktig bild av verkligheten - det har vi alla, mer eller mindre - utan att deras förmåga att korrigera denna felaktiga bild när de konfronteras med motstridig evidens är kraftigt nedsatt. Det tycks alltså snarare vara en brist i deras "error correction ability" än i deras perception.
Schizofrena tycks också vara mer benägna att "jump to conclusions" - att sluta sig till (eller bli överdrivet säkra på) en teori baserat på väldigt lite (eller bristfällig) evidens. Detta skulle delvis förklara hur t ex vanföreställningar utvecklas.
Det finns också viss evidens för att schizofrena skulle vara mer benägna att "hitta mönster i kaos", t ex höra dolda meddelanden i TV-brus, och fästa orimligt mycket vikt vid företeelser andra skulle säga var rena tillfälligheter. Ett större inslag av "magiskt tänkande", helt enkelt, vilket den schizofrena populationen delar med t ex schizotypa personligheter.

Att säga att "det är samhället det är fel på, inte individen" är inte så informativt. Dels är det en enorm svårighet i att peka ut vilka miljörelaterade faktorer som ger bidrar till att utveckla en viss psykisk störning (svårt, och oetiskt, att göra kontrollerade, randomiserade studier på detta) och dels är det svårt att sätta in en intervention mot denna faktor när man väl lyckats lokalisera faktorn. Ofta är det också så att störningen i sig vidmakthåller de miljörelaterade faktorer som bidrog till att utveckla störningen, vilket skapar en ond cirkel: om du blir arbetslös ökar risken för att utveckla depression, och om du väl utvecklar depression är det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden igen. I fallet med t ex djup, långvarig depression kan själva depressionen också bidra till att göra patienterna icke-responsiva för icke-farmakologisk (t ex psykologisk) behandling och då är det bra att vi har antidepressiv medicin som kan "lyfta" patienten till en sådan nivå att psykologisk behandling kan vara verkningsfull. Däremot är det också så att antidepressiv medicing (t ex SSRI) hypats orimligt mycket. Metastudier visar att SSRI endast är effektiv mot kraftiga depressioner, medan nästan all effekt mot lindrigare depressioner kan tillskrivas placebo (som i sin tur säkert beror på att SSRI hypats så mycket!).

Att kartlägga och förändra (en eventuellt patologisk) omgivning är preventivt arbete, för att förhindra att psykisk sjukdom slår igenom hos sårbara individer. Detta är nog så viktigt, men inte DSM:s uppgift. Att lokalisera dessa faktorer kräver i sin tur mer forskning, och för att forskning skall vara möjlig krävs ett enhetligt definitionssystem. Där fyller DSM en viktig roll.  

Vidare, att DSM inte ger någon tydlig fingervisning med avseende på behandling - vilket ju är ett av syftena med diagnosticering - tror jag snarare beror på att de som oftast ställer diagnoser har en topografisk syn på diagnostik ("förekommer symtomet eller inte?"), medan de som behandlar oftare har en funktionell syn ("på vilket sätt bidrar symtomet till försämrad funktion?"). Psykatriker tänker topografiskt, psykologer mer funktionellt. I det fall den föreslagna behandlingen är psykologisk åtgärdas nog problemet bäst av att man överlåter diagnosticering till den som behandlar, snarare än att man kastar diagnossystemet över bord.

Sen är det klart att psykiatrisk diagnostik innehåller sociala komponenter och normer - att säga att någon är psykiskt sjuk är att fälla ett värdeomdöme, eftersom det implicerar att det är något icke-önskvärt och något vi bör behandla, förslagsvis inom ramen för psykiatrin. Att DSM är beroende av ett socialt sammanhang är dock inget argument mot validiteten eller användbarheten i systemet - det ska ju användas just i det syftet.

[Jörgen]

Definitionen av psykisk sjukdom är underkastad politiska värderingar,
där vissa sätt att tolka verkligheten (perspektiv) bedöms som olämpliga, onyttiga,
avvikande, sjuka.

Ett perspektiv kan tänkas vara olämplig om det skadar individens egen förmåga att
samverka med den närmaste omgivningen, men om man tänker sig exempelvis en knarkare
bland knarkare så kan ju denne fungera utmärkt bland sina medknarkare,
samtidigt som gruppen står på kant mot samhället utanför.

Vissa avvikelser från samhällets normer kan vara de gällande normer inom en viss grupp.

I kinesiska DSM som i stort sätt liknar den västerländske, så tillkommer en diagnos som går utt
på att man är rädd för att penisen ska minska i storlek för att så småningom till slut försvinna
helt och hållet. Bizzart?

Tron på osynliga makter som man kan muta till att bli välgörande mot en själv
genom att tillbe de och utföra ritualer skulle också kunna klassas som en egen störning,
men är nog reden representerat utspridd i bland annat schizofreni och schizotypal störning.

I vissa a de tidigare kommunistiska samhällen blev visst religiösitet klassad som sjuklig avvikelse.

Åsså homosexualiteten då? Finns det överhuvudtaget? Är det inte bara fråga om ordinär kättja?

[Skogsälvan]

Vad kul att "se" dig igen, archaxe! Du har intressanta tankar och jag förstår hur du resonerar, men jag brukar vara ganska trendkänslig och befarar att det kan vara en illavarslande framtid vi går mot här. Uppfattningen jag får av det som jag har läst av DSM V är att en del befintliga diagnoser kommer att ingå i befintligt allvarligare diagnoser, samt att den lägre gränsen för att anses lida av en psykisk sjukdom kommer att sänkas. Det tyder på en bristande tolerans för olikheter. När jag var liten och gick i skolan så var det fullt acceptabelt att vara tystlåten och introvert. Så är det inte längre. Lite längre fram tror jag det blir en stor konflikt mellan lägret som anser att vi ska vara likadana allihop och lägret att personliga egenheter ska bejakas.