Kränkt

[Algotezza]

Är det skillnad mellan att vara kränkt och känna sig kränkt? Vilken i så fall?

Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt?

Kan man känna sig kränkt utan att vara kränkt?

Är känna här detsamma som vara? Finns det i så fall fler fall där känna blir liktydigt med vara? T.ex. är att känna sig delaktig i ett beslut eller i en gemenskap detsamma som att vara det?

Är det inte så att idag känna är viktigare än vara? Åtminstone i Sverige...

/Algotezza

[freddemalte]

Är det skillnad mellan att vara kränkt och känna sig kränkt? Vilken i så fall?

Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt?

Kan man känna sig kränkt utan att vara kränkt?

Är känna här detsamma som vara? Finns det i så fall fler fall där känna blir liktydigt med vara? T.ex. är att känna sig delaktig i ett beslut eller i en gemenskap detsamma som att vara det?

Är det inte så att idag känna är viktigare än vara? Åtminstone i Sverige...

/Algotezza

Hej Algotezza

Jag får en feeling av att du här talar om två olika denotationer för begreppet kränkt: 1) En objektiv idé om vad som är kränkande samt 2) en subjektivt erfaren känsla av att vara kränkt. I vissa fall kan man väl tänka sig att dessa denotationer konvergerar till ett och samma fenomen, dvs individen känner sig kränkt av något som även i objektiv mening anses vara kränkande, där objektiv då får referera till "vad som anses vara kränkande" i enlighet med t ex uppslagsverk, konventioner, regelverk eller "majoritetens allmänna tyckande". Det finns även de fall då dentoationerna divergerar i den meningen att Person A upplever sig kränkt av något (för något) som inte i objektiv mening anses vara kränkande.

Man skulle ju kunna argumentera att begreppet kränkt enbart kan denotera 1 eller 2 och att då, antingen den objektiva eller den subjektiva bedömningen är den rätta eller den felaktiga och att de enbart kan vara rätt "samtidigt" när de konvergerar. Exempel: Person A känner sig kränkt av att någon skrattar åt denne vid tillfälle X. Omgivningens definition är att skratt vid X inte är att kränka Person A. Har kan då, enligt den argumentationen ovan, enbart en av dem ha rätt. Antingen Person A i kraft av att begreppet kränkt enbart refererar till den subjektiva upplevelsen, eller omgivningen, i kraft av att begreppet kränkt har en specifik innebörd. Om, däremot, omgivningen instämmer med att skratt vid X är att kränka Person A och Person A känner sig kränkt, ja då kan man väl, enligt ovan nämnda argumentation se det som just kränkning av Person A.

Om, däremot kränkt kan denotera både 1 och 2 ja, då är kränkt både när Person A känner sig kränkt och när omgivningen anser att Person A är kränkt även om de inte är överens vad som är kränkande.

Hälsar Fredrik

[Algotezza]

Juridiskt sett är man kränkt när man känner sig kränkt av någon. Det är den kränktes upplevelse som definierar vad som skett och när till exempel innehållet i en handlingsplan mot kränkningar skall träda i kraft. Den som kränker kan då medge att kränkning skett eller hävda att kränkande inte vara avsikten. Men det är den kränktes upplevelse/känsla som står i centrum.

Från min egen skoltid minns jag handlingar från både andra elevers sida och lärares som nog skulle betecknas som kränkande enligt den allmänna meningen. Men jag kände mig aldrig kränkt, bara illa behandlad men tyckte samtidigt att de aktuella eleverna och läraren var dumma i huvudet och inte kunde hjälpa att de bara sig korkat åt. Jag hatade dem inte för det var de inte värda. De var små människor.

/Algotezza

[Pilatus]

Är det skillnad mellan att vara kränkt och känna sig kränkt? Vilken i så fall?

Tänker man på vad Åke Green fick predika om och vilka konsekvenser några taffligt ritade hundar fick, som Lars Vilks ritade så kan de ju fungera som ett par ytterlägen.
Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med detta kan man ägna sig åt.
Det kanske kan beskrivas som en fråga om känslighet. I ett fall skall grova tillmälen tolereras i andra fall ritar Vilks en skämtsam bild på en hund som med litet god vilja kan fås att föreställa profeten Muhammed. Reaktionerna blev våldsamma. Eller Dror Feilers Snövit och sanningens vansinne, som gav upphov till en mindre diplomatisk kris mellan Israel och Sverige.

Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt?

Det förväntas tydligen att somliga människor skall ta emot kränkningar i tysthet. Om man inte känner sig kränkt kan det ju bero på en vald försvarsstrategi. Man ignorerar idiotiska halvsanningar och tokiga beskyllningar. Det finns annat att hetsa upp sig på än klumpiga påhopp.

Kan man känna sig kränkt utan att vara kränkt?

Det finns uppenbarligen dom som klarar det.

Är känna här detsamma som vara? Finns det i så fall fler fall där känna blir liktydigt med vara? T.ex. är att känna sig delaktig i ett beslut eller i en gemenskap detsamma som att vara det?

Det demokratiska samhället slarvar emellanåt med att förklara medborgarnas delaktighet. Kanske är det en pedagogisk uppgift som inte alltid kan fungera. Deltagandet blir lätt blockerat av alienationskänslor, att vara lämnad utanför. Ibland är kritiken och upproret befogat.

Är det inte så att idag känna är viktigare än vara? Åtminstone i Sverige...

Ja, i viss mån. Men t ex grekerna tycks ju tro att Europa medvetet har gjort livet besvärligt för dem. Kanske känns det så då notan presenteras efter en festlig helafton.

[klorofyll]

Jag tycker det är lysande frågor.

Är det skillnad mellan att vara kränkt och känna sig kränkt? Vilken i så fall?

Du menar alltså om det är skillnad på att känna sig kränkt och att inte känna sig kränkt, för så blir resultatet enligt mitt synsätt, så enligt mitt synsätt är det stor skillnad.

Kan man vara kränkt utan att känna sig kränkt?

Ja, jag tror det.

Kan man känna sig kränkt utan att vara kränkt?

Ja, jag tror det. Jag tror att när man säger att någon är någonting, så betyder det att personen är någonting, dvs att den uppför sig på något speciellt sätt mot andra; låt säga att det inte är så, hur kan vi då veta något om personens tillstånd. Och jag tror att man kan känna saker utan att visa det, alltså, jag tror att man kan känna sig kränkt utan att vara kränkt.

Är känna här detsamma som vara? Finns det i så fall fler fall där känna blir liktydigt med vara? T.ex. är att känna sig delaktig i ett beslut eller i en gemenskap detsamma som att vara det?

Att vara kanske betyder att både känna och uttrycka. Det borde ju betyda att man inte kan vara ensam, så bra!

Är det inte så att idag känna är viktigare än vara? Åtminstone i Sverige...

/Algotezza

Ingen aning, men min spontana tanke är... åtminstone i ungdomen.

[Algotezza]

Jag tror känna, vara och uppleva flyter ihop även om allt som vi säger är bygger på vårt upplevande. Det är ju genom att uppleva något som vi blir övertygade om att det är/ finns.

/Algotezza

[klorofyll]

Jag tror känna, vara och uppleva flyter ihop även om allt som vi säger är bygger på vårt upplevande. Det är ju genom att uppleva något som vi blir övertygade om att det är/ finns.

/Algotezza

Jag tror att det kan vara så för en del men inte alla, vad vi upplever beror väl på vad vi fokuserar på och hur vi upplevs på vilka prioriteringar vi har.